Nu när vi vuxna kvinnor har kommit till någon sorts insikt om att vi inte ska sträva efter att vara "duktiga flickor" hela tiden eftersom vi ändå inte blir a) lyckligare b) rikare eller c) mer älskade för det utan snarare bara tröttare - ja, då kanske det är männens tur att sluta vara "duktiga pojkar"?
Jag vet att det finns någon sorts vitt utbredd uppfattning om att det är bara kvinnor som bär det tunga lasset i vardagen och redan när jag skriver detta så känner jag att många feministsystrar som drar efter andan i skrämd och förfasad upprördhet. Men vad jag ser runt omkring mig just nu är att det är en hel massa bra män och pappor som mår riktigt dåligt. Som, i princip, håller på att jobba sig raka vägen i ohälsa.
Jag hör om magsår och strokes och allmän trötthet och sömnbrist och lunginflammationer och män som bara svimmar rakt upp och ner för att de glömt att äta på ett dygn. Män som gör allt för att "komma ikapp på jobbet" och "inte missa babysimmet" och "vara med på motionsloppet" och "bygga klart på huset".
Om det finns en sådan term så luktar det "prestationsprins" lång väg.
Vilken utsökt ironi det är, egentligen... alla de där paren med "riktigt bra män" och "riktiga toppenkvinnor" som håller på att perfektionista sig rakt ner i elände med alltför mycket jobb, uppdrag, aktiviteter och ansvar.
Vore det inte skönt om vi kunde sätta oss ner och titta på varandra som en enhet och bestämma oss för att det är okej att vara lagom dåliga? Att vi inte blir utstötta ur stan bara för att badrummet inte är helkaklat, och att våra barn förmodligen inte blir massmördare bara för att de inte har 37 aktiviteter i veckan?
Det låter nice i mina öron i alla fall.
JA! Det låter fantastiskt! Men det är inte helt enkelt att bara stänga av den där prestationskrav-maskinen, som faktiskt sitter fastskruvad inne i mitt huvud. Jag tycker att det är extremt svårt att tacka nej till jobb, men antar att det är något som alla egna företagare kämpar med..? OK, jag har mycket att göra nu, men vem vet hur det ser ut om en månad eller till sommaren? Ett svårtlöst dilemma, för både manns och kvinns.
SvaraRadera.....mkt väl talat!!
SvaraRaderaNu är jag ju uttalad feminist, men jag drar inte alls in andan i upprördhet, jag håller med! Vi lever i ett maniskt konsumtionssamhälle där folk byter kök och badrum vart fjärde år, och barnen ska vara både fullfjädrade artister och elitidrottsmän och gå aktiviteter alla dagar i veckan. Båda föräldrarna pressas till det yttersta, och det är klart att även männen kraschar då.
SvaraRaderaVi måste hitta andra värden i livet än att köpa oss lyckliga och leva genom våra barn som förväntas uppfylla våra egna drömmar.
Jag följer dit exempel just nu, vi har infört köpstop här hemma. Bara mat och hygienprodukter på basnivå får inhandlas. Jag ville vi skulle göra det i tre månader, mannen kunde tänka sig en månad, så vi enades om två. En avklarad och en kvar, men det går faktiskt över förväntan bra!
Ja, jag håller med om att man ständigt får kämpa för att flytta fokus - men det är värt det. Jag tycker också det går lätt med köpstopp den här gången. Vi får se hur länge jag håller på den här gången.
RaderaVi håller på att perfektionista oss ned så djupt i soffan att vi snart inte kommer upp. Perfektläge, det är i min värld när man får dubbla erfarenhetspoäng på allt.
SvaraRaderaJag håller med!!! Och jag är feminist. Freja beskriver det bra! Och Pipan. För vi håller på att döda oss själva. Faktiskt. Vi TROR att vi MÅSTE så himla mycket. Men det måste vi inte. Alls.
SvaraRaderaKram