Äta, sova, dö

Så gott som varje dag i skolan får mina barn höra att de har alla möjligheter öppna för sig. De kan bli vad de vill, bara de vill tillräckligt mycket. Bara de försöker tillräckligt länge, kämpar riktigt hårt. Kanske det stämmer för dem. Kanske.

Huvudpersonen i filmen Äta, sova, dö heter Rasa. Hennes familj är från Montenegro och hon har säkert fått höra precis samma under sin skolgång. Hon bor i ett litet samhälle någonstans i Skåne, men den lilla byhålan skulle förstås kunna ligga var som helst i Sverige. Några små industrier, en pizzeria med serveringstillstånd, tivoli på våren och hösten. Direkt efter nian får hon jobb på grönsakspaketeringen i ett lokalt företag. Hon är duktig. Kan väga upp 175g ruccola med bara handen och packa 12 paket sallad på 4.25 sekunder.

Det hjälper förstås inte när företaget måste avskeda folk. Rasa går igenom söka-jobb-svängen och erbjuds till slut en praktikplats i Malmö. Men då måste hon flytta från sin pappa, som är den enda familj hon har. En familj som har en så förstörd rygg att han ibland måste tas om hand som ett barn. Sjukskriven kan han förstås inte bli, eftersom han då och då åker iväg och tar byggjobb i Norge. Läkaren kan förstås inte förstå att man sätter jobb före hälsa. "Man får inte vara girig", som han säger.

Äta, sova, dö (som rätt snabbt är det livet kan reduceras till) drivs nästan helt och hållet av Rasas (Nermina Lukac) energi. Hon gör, hon gör och hon gör. Hon är aldrig passiv, aldrig bortkopplad, aldrig uppgiven. Det gör henne till en perfekt protagonist - det vore helt enkelt hjärtskärande att ens föreställa sig att hon inte ska komma vidare, komma framåt. Nermina Lukac är dessutom en väldigt ovanlig skådespelare. Det är inte bara att hon "går genom kameran" som man ibland säger om skådisar med stor scennärvaro. Den här tjejen ramlar rakt genom kameran ner i knäet på en.

Filmen, skriven och regisserad av Gabriela Pilcher, vann en välförtjänt massa Guldbaggar helt nyss. Som liten, svensk film är väl inte chansen jättestor att den kommer att visas på alltför många biografer. Men jag hoppas alla de pedagoger som jag vet tittar in här ibland beställer den för klassrumsvisningar. Gör det. Och prata.