Längst nere på botten

Det är svårt att låta bli att skriva något ironiskt när Jan Guillou ska hålla debatt om näthat i Aftonbladets live chatt och det hela urartar till någon sorts free-for-all för all slags korkade kommentarer i kommentarsfältet i chatten och inte särskilt mycket mer nyanserade uttalanden från Guillou. Raskt flyttades fokus från vad det hela egentligen skulle handla om till någon sorts debatt om SD.

Det var synd det. För även om jag också tror att näthat och hot har en politisk bakgrund, så är den inte partipolitisk. Snarare ett tecken på att svenska folket inte har det bra och några av dem ser till att för ett kort litet ögonblick få känna sig ett pinnhål högre genom att försöka trampa ner någon annan i smutsen.

Jag kan förstå den mekanismen, den är allmänt och överallt förekommande. Någon får en orättvis utskällning av chefen och går hem och slår sin partner. Ett barn som blir mobbat i skolan kanske går hem och är jätteelakt mot sitt småsyskon. I själva verket tror jag att vi alla reagerat precis så någon gång.

Men det är skillnad på att reagera med ledning av reptilhjärnan någon gång ibland och på att göra det till en livsstil. Människor som mår så illa att de skvätter gift omkring sig inte i hopp om att må bättre utan för att åtminstone få någon annan att må lika dåligt.

Ni vet vilka jag pratar om. Ni har säkert till och med ett sådant par i bekantskapskretsen, som långsamt håller på att plåga ihjäl varandra med sina spydigheter och elakheter. Som är osams med alla grannar och samtliga butiker och hantverkare i stan. De är det ultimata offren, och alla runt omkring dem är terrorister. Parkeringsvakterna letar speciellt efter deras bilar, chefen har gett sig fan på att knäcka dem personligen och hyresvärden måste verkligen hata dem eftersom alla de nyinflyttade är elefanter med 13 ungar...

Jag gissar att man skulle hitta en hel del fina kommentarer i deras nätloggar om man letade.

De är litegrann en produkt av ett samhälle där alla ska ha och få får. De vill också vara någon, synas vara någon, eller i alla fall låta som någon. Anonymt. På nätet.

Ni kommer inte att se några näthatare på den här bloggen. Jag tar bort sådana kommentarer. Det finns ingenting jag kan skriva som kommer att övertyga de här människorna att jag har rätt. Jag har full förståelse för att de inte mår bra, men de får må dåligt någon annan stans än på min blogg. Det enda jag gör är att spara IP-adresserna och spårar avsändarna så långt det går om jag tycker de är obehagliga. (och det går faktiskt oväntat bra att hitta folk om man anstränger sig - anonymt är det inte...)

De får gå - med oförrättat ärende. Stackars jävlar. Jag är bara glad att jag inte är som de.