På förmiddagen jobbade jag ihop med en tjej som skulle kunna bli en vän just för att vi delar liknande intressen och hon är trevlig, kul och lättpratad. Men räcker det?
Som litet barn så letar man efter minsta gemensamma nämnare, och sedan leker man. Jag har sett mina barn träffa ett annat barn på lekplatsen.
"Hej, vad heter du?" "Har du en mamma?" "Det har jag också, då är vi kompisar!!"
Det är hela processen. Som vuxen lägger man ju sedan till sig med ett antal andra kriterier. Man ska dela intressen och vara på samma "plats i livet" och kunna umgås med jämna mellanrum, och ens livsparters ska komma överens och man ska ha liknande ekonomi så det inte blir pinsamt när man bokar resor tillsammans och man ska ha liknande politisk uppfattning så det inte blir tryckt stämning på middagarna...
Viss vänskap är dessutom villkorlig, och försvinner då villkoret ifråga tas bort. Man är kompis med sin kompis pojkvän också. Men gör de slut... ja, då håller man sig kanske oftare till originalvännen medan den andre försvinner. Eller om man slutar på ett jobb, hur många vänner orkar man hålla kontakten med efteråt?
Somliga gånger tittar man på någon som man borde vara vän med, eftersom allting stämmer. Intressen, livsåskådning, ekonomi... men det blir ändå inget. Eller också finns det något outtalat hinder att ta tag i. Ett varggap mitt i en potentiell vänskap som man borde hoppa över, men inte vet om man vågar. En fest som kanske förde med sig en del minnesluckor, missförstånd eller dålig kommunikation. Ska man då anstränga sig att ta reda på anledningen eller bara gå vidare?
Det kanske trots allt var enklare på sandlådenivå. Det kanske är den metoden man ska använda.
Du har en röd spade, jag har en blå spade. Nu leker vi ett tag.
Eller också kan man använda sig av Sheldons exempel.
Ja, jag vet inte. En del håller väl mer distans än andra. Jag vill nog helst vara vän med de som står en nära, som man träffar ofta. Bekanta förblir nog bara grannar som man pratar om snöskottning eller något annat lika exalterande. Ha det gott. Kram, Helena
SvaraRaderaVad tråkigt det vore att bara vara vän med folk som har samma politiska åsikter som en själv! Så länge vi kan respektera varandra, så är det ju roligare att disskutera med folk som har en annan standpunkt än jag. Och om jag inte kan anpassa mig till en väns bättre/sämre ekonomi, undrar jag om man är vänner? Och om min man gillar den andres partner, det bryr jag mig inte heller om, faktiskt. Det är snarare en bonus om det händer. Tack, för att du fick mig att fundera på vad som är viktigt för mig när det gäller vänskap!
SvaraRaderaOhh, tycker väldigt mycket om "Big Bang" .. Mmjjaaa, just detta då.. Hmm. Jo, jag har nog många bekanta. Väldigt många. Men att litet antal vänner. Men de vännerna kanske inte alls går ihop med min man. Eller så har de en helt annan politisk åsikt. Och vi reser sällan ihop med vänner. har alltför många syskon för det. Vi reser med dem.
SvaraRaderaDet som är av högsta vikt för mig för att vänskap skall odlas är samma inställning till livet. Få fördomar. Mycket diskussioner. Vilja att lära nytt. Och att man är ärlig och man ger och tar. Höga krav? Kanske.
Kramar