Xbox-periodare

Lite oväntat gick både långfredagen och påskafton i xboxens tecken. Jag trodde först att det skulle vara ätandet som var huvudsysselsättningen. Eller att vi skulle vara ute i trädgården. Eller att jag skulle träna en massa för att komma ikapp med det. 


Men det är lite svårt att motivera sig till att vara ute när det blåser nordanvind och snöar. Det känns inte vårlikt på en fläck. Ätandet... ja, som vanligt fick barnen en hel hög med påskägg men de har inte ätit särskilt mycket av dem. Nej, de gillar mer idén om att HA godiset. Farmor och farfar hade lagt smurfar och spelkulor i påskäggen istället för godis, och det blev populärt. Plus att det inte frestar mig att gå och äta upp resterna i ägget bara för att få plocka undan det. Smurfar är hårdsmälta.


Istället har sönerna suttit och spelat LEGO Indiana Jones på x-boxen i timmar utan att vara osams, och eftersom det i vanliga fall kan gå veckor utan att de ens startar en konsol så har jag låtit dem hållas. Jag tvingas in i speladet då den ene eller den andre måste ta en toapaus, eftersom man måste spela två för att klara alla funktioner och spärrar på banorna. Ja, och så får jag skäll för att jag är för långsam och fokuserar för mycket på intertextualiteten i spelmiljöerna. "Nej!!! Kom nu, vi måste vara två för att lyfta den lådan!!"

Det är lite svårt att hänga med om man har lätt att nörda ut på detaljer, för det finns förstås massor av små roliga filmcitat och kulturella markörer gömda överallt i spelet. I tavlor, bifigurer, saker som karaktärerna tar med sig...


Tydligen smittar det också, för maken bestämde sig för att "bara prova" att spela en bit i Call of Duty: Black ops igår ungefär samtidigt som jag skulle gå och lägga mig. Strax efter tre på natten ramlade han i säng med helt fyrkantiga ögon.
"Åååh, jag kan fatta att folk fastnar i det spelet", pep han ynkligt.
"Hur mår du?" undrade jag med alla omsorg jag kunde uppbåda vid den sena timmen.
"Jag är riktigt jävla åksjuk", svarade han.

Så idag ska nog alla få gå ut i friska luften.