Demonhjärta

Den karga klippformationen avtecknade sig i skarp relief mot himlen. En himmel, vit av snö som snart skulle falla, genomlyst av blek vintersol. Berget stod där. Tyst och väntande.

Som en urtida gud försänkt i en tusenårig sömn endast kortvarigt avbruten av de små, myrliknande varelser som då och då klättrade uppför de blånande planen av is. De varelser som ibland gav upp sina liv ensamma där i mörkret och som sedan delade bergsgudens sömn för alltid.




Eller? Det kanske inte var ett berg på fotot?

Istället var det ett fotografi av ett fynd som barnen gjort.

Kanske det istället var ett demonhjärta som barnen hittat. Det låg där under ett träd, mitt i deras trädgård, med svart blod fortfarade läckande ut från flera sår. Alla vet ju att demoner har svart blod. Till och med små pojkar.

Speciellt små pojkar.

Demonhjärtat var tungt, större än den störste pojkens hela huvud. De två pojkarna ryste lite vid tanken på hur stor resten av demonen måste vara. Fröken hade visat, att en persons hjärta var lika stort som en knuten näve. Då hade den demonen en väldigt stor näve. Säkert med klor.


Men inte ens en demon kunde väl leva vidare utan ett hjärta?

För säkerhets skull tog pojkarna hjärtat till sin mamma. De bar det tillsammans, mellan sig som en jakttroffé.

Deras mamma gissade att det i själva verket var något helt annat.