Blåst på våren?

Jaha, då faller snön på ett alldeles väldigt juligt sätt över Mälardalen. Så vackert. Och en liten aning onödigt.

Men passande, på sätt och vis - i morgon fyller min äldste son åtta år och just den här kvällen för åtta år sedan låg jag på BB och stirrade ut på värsta snöfallet och väntade på att en narkosläkare skulle få tid att lägga en epidural på mig. Vid det laget hade jag haft värkar i nästan två dygn, jag hade fått vattnet "punkterat", värkstimulerande dropp och jag vet inte allt... hade jag vetat då att jag skulle vara tvungen att hålla på 12 timmar till i samma stil så kanske jag hade hoppat ut genom fönstret. Men sådant vet man ju som tur är aldrig i förväg.

Och så snart barnet var ute, så... ja, då tog ju total-knockad-hormonerna över och sedan minns jag inte så mycket mer förrän vi var hemma igen och det var vår. På långfredagen var det strålande sol och vi var ute på första barnvagnspromenaden. Jag hade bara en tunn vårjacka, har jag sett på fotona.

Så det finns väl hopp om våren. Än.

Men jag är lite ledsen att inte fått vara med om snösmältningen innan vårdagjämningen. Då naturen känns alldeles galet vild och det luktar rått och jordigt från åkrarna och djuren ropar på varandra över fälten hela natten. Nu är det kallt och tyst fram till gryningen och ute vill man inte vara mer än nödvändigt med nordvästlig vind blåsande halvstorm om knutarna.

Annars står ju vårdagjämningen för nystarter och för att så frön, både bokstavligen och metaforiskt. Det är dags att fokusera på det man vill åstadkomma under resten av året och se till att det slår rot ordentligt. Ni som tror på liknande får ha drömdagboken redo på tisdag och onsdag natt - då ska det komma nyheter i drömmen om vad som komma skall.

Fruktsamma drömmar, allihopa.