Svartbyxkomplikationen

Om ni undrar var någonstans i Sverige det kan blåsa motvind åt två håll samtidigt så är svaret: där jag bor. Nu är i alla fall årets första långutomhustur på cykel avklarad. Det skulle bara bli en mil... men så blev det fler... och så var jag ju tvungen att ta mig hem på något sätt också.

Sammanfattningsvis så sitter jag nu här med ben som känns som domnade marchmallows och väntar på att kunna börja stretcha.

Så jag antar att jag tagit någon form av principbeslut med den här rundan.

Jag råkade igår ut för en svarta byxor-komplikation. Det finns väl inte många kvinnor som har ett eller flera par svarta byxor att ta på sig? De är liksom bra till allt. Jag har två par just nu som är i någon sorts krisartat stadium. Det ena paret hade någon sorts stretchtråd i sig, och efter en mängd tvättar har nu den tråden börja krypa ut på utsidan av byxorna. Det blir son någons sorts små stretchtrådsnoppor på benen. Det andra paret är ett par svarta jeans som jag dragit sönder tre hällor på (och LAGAT också, jag är väl inte uppfostrad av vargar heller) och de börjar nu vittra sönder i sömmarna.

Så då ställdes jag inför tre val: bryta mitt köpstopp och köpa nya, svarta byxor, gå i svarta träningsbyxor eller träna bort si så där en fyra kilo tills jag bekvämt får plats i något av de två par svarta byxor som bara hänger i garderoben som "formkollare" (okej, går att knäppa, läget lugnt) och skådebröd.

Jag räknar med att de gamla byxorna kanske håller i en månad till - om jag lyckas komma i de andra byxorna tills dess så får köpstoppet fortsätta gälla. Annars blir det tillfälligt avbrott där.

Sa jag, att jag ska baka en flourless chokolate cake med hasselnötsgrädde till påskmiddagen i morgon, förresten? Nej? Det blir nog en fyra mil till det, för att ta knäcken på den byxsprängaren.