Slå vad om en matta

Jag borde ju veta bättre. Så gott som varje gång som min man går med på att slå vad om något, så har han något i ärmen. Men inte trodde jag väl att jag skulle förlora på var någonstans en matta fanns i huset.

Det hela är förstås mitt eget fel. Även fast vi var unga som sjutton när vi träffades så visade ju maken potential att bli just allt det där som jag redan visste att jag skulle vara kompatibel med i det långa loppet. Förutom alla de där basic-grejorna som att han är en bra pappa, har koll på ekonomin, inte super och är bra på...låt oss säga vissa andra saker, så har maken alltid varit självständig, smart och väääldigt bra på att laga saker man inte tror ska gå att laga.

Men sedan är han jävligt listig också.

Det är inte alltid till min fördel.

Det är inte alltid så kul att förlora i princip all äktenskaplig vadslagning.

Idag, innan middagen så tog jag en snabb sväng genom huset och konstaterade att jag nu skulle ta tag i den mattrokad jag planerat. Torka golvet på ställe A, dammsuga matta B, flytta matta B till ställe A, torka golvet där matta B legat och flytta dit matta C. Inredningsdomino.

Så vid matbordet säger jag:

- Efter vi har plockat undan ska jag skynda mig att flytta den där mattan till kontoret.

- Vilken matta? frågade maken.

- Den vita, runda.

- Vadå, den som redan ligger där?

- Vi hade en vit matta där förut, men den fick vi ju slänga för barnet kräktes på den så dant att det inte gick bort. Det FINNS ingen vit matta där nu, sa jag med viss trötthet i rösten eftersom maken vanligen inte noterar saker som att hela matbordet saknas om man inte påpekar det.

-Är du säker?

-Ja, bombsäker, svarade jag bombsäkert. Vi kan slå vad om 500 spänn.

- Jag gillar inte att slå vad om pengar, svarade maken eftertänksamt. Men om du kan tänka dig en annan deal så är jag med.

- Visst, anytime, sa jag som visste precis var mattan låg.

Resten av vadslagningen gjordes upp via teckenspråk eftersom barnen var kvar vid bordet och sedan gick vi direkt upp på kontoret utan att jag släppte maken ur sikte för att ge honom chansen att flytta mattan. Det behövdes förstås inte. För det hade han redan gjort.

Det här är min karmahämnd, förstår ni. Månaden innan vi blev ihop förlorade maken ett vad mot mig angående det latinska namnet på en lårmuskel (vi var instruktörer på samma gym) och jag tvingade honom att skriva "Åsa har alltid rätt" på ett papper 100 gånger som straff.

Inte visste jag att han skulle ta det som sin livsuppgift att lura mig 100 gånger om för att utjämna saken.