Omvårdnad och avundsjuka

De senaste två dagarna har jag haft myyyycket tid att tänka på saker. Ska någon - i det här fallet yngste sonen - göra undersökningar under narkos så innebär det massor av väntetider som liksom inte går att komma ifrån. Som att sitta en hel timme och bara vänta på att barnet ska sova klart, till exempel.

(Inom parentes så kan jag berätta att undersökningarna inte visade någonting, vi kunde bara utesluta vissa saker. Och eftersom många av de sakerna var skrämmande grejor så känner vi oss glada men inte färdiga, tyvärr.)

Hur som helst, så kom jag att tänka på en aspekt av hela vårddebatten som vi inte pratar så mycket om men som på samma gång är lite av kärnan i motsättningen mellan dem som säger att vården i Sverige är urusel och dem som säger att vården vi har i Sverige är toppen. Och motsättningen består ju av att båda parter har lika rätt. Eller lika fel.

Om man till exempel kommer in på Akademiska Barnsjukhuset i Uppsala så får man ju en drömvårdsituation. Gott om personal, stora, välutrustade lokaler (de hade för sjutton Playstations och ett videobibliotek med 100 titlar och lekterapi med pyssel och clowner...) och läkare som jag antar har sökt sig dit för att de VILL jobba med barn och har kunnat välja. Jag har aldrig vistats på en avdelning där det gått så fort att få tag på en sköterska eller haft så täta besök av läkare. Det visar på resurser. Det visar på en medveten prioritering. Att vara ett land med låg barnadödlighet - det är status det. Där har vi länge varit världsledande, och det vill vi som nation inte släppa.

Men det är inte den vården som de flesta av oss möter. De flesta av oss får ett samtal där vi får en läkartid en vecka senare hos en vikarierande läkare vi aldrig träffat och som vägrar att vidareremittera eller skriva ut ett enda recept.

Och vi svenskar gillar inte att höra om sådant. För det antyder att vi faktiskt har klasskillnader i landet. Det är bara det att de kanske inte ser ut som de gjorde förr eller är lika tydliga. Vi vill ogärna höra att det inte är så många som har ork och verbal förmåga att argumentera sig förbi primärvården och därför fastnar i en vårdsituation som inte har några resurser att ta till.

Och, med tanke på den senaste tidens rubriker i tidningen - vi kanske inte har spetsvården kvar så länge heller.

Eftersom vi nu var i Uppsala, så hade jag också möjlighet att känna den där lätta avundsjukan jag alltid får där. Det är förstås väldigt stereotypt, men jag skulle verkligen kunna tänka mig att bo där! I själva verket har jag tänkt ut att jag vill äga det där antikvariatet som ligger mellan studentkåren och sjukhusområdet (om ni vet var jag är). Men nu går ju inte det... så jag nöjer mig med att lite avundsjukt gå förbi teatrarna och affärerna och universitetet och försöker påminna mig själv om att åka på besök lite oftare. Fast på eget bevåg och inte för att undersöka barn, helst.