onsdag 13 mars 2013

Karaktär, för tusan!

Att det ska vara så svårt, det där... att beskriva en karaktär i ett manus! Det gör mig så ledsen att det är något många aspirerande författare har börjat SLARVA med. För det känns som slarv.

Det förekommer ju rätt ofta, speciellt i moderna deckare av mycket, mycket etablerade författare att man gör en pappersdocka av alla utom huvudpersonen som kan få vara av kött och blod. Speciellt om det är en serie böcker. Man tar en rollperson man behöver - en polisassistent eller en kul granne eller nyfiken tant, ritar snabbt upp konturerna till den och hänger sedan på några klassiska attribut. (polisassistenten har problem med sin fru, den kul grannen kanske bjuder på en stänkare och den nyfikna tanten har säkert en pudel som hon går ut med).

Och det är okej.

Alla författare gör sådana figurer ibland.

MEN MAN KAN INTE GÖRA SÅ MED ALLA ROLLPERSONER I HELA BOKJÄVELN!

Jag vet författare som hör personernas röster inom sig, som vaknar på nätterna av att karaktärerna pratar med dem, som ser kläder på affären och tänker - det där skulle passa min hjälte/hjältinna. Det är dem jag tror på, de som kommer att lyckas till slut.

För om karaktärerna är levande för dem så är de levande och trovärdiga för andra.

Om man möter någon på stan och ska beskriva en person, så väljer man ofta den detalj eller det drag som skiljer den personen från alla andra personer. Det är sällan man på en gång säger: "Hon är av medellängd med grå ögon, har levt större delen av sitt liv i Arvika, men har nu flyttat till Stockholm för att göra något av sitt liv. Hennes senaste förhållande var med en man som inte uppskattade henne och det har gjort henne misstrogen mot alla män."

Men rätt ofta får man sådana beskrivningar tryckta i halsen på en tio gånger på två kapitel.

Om jag skulle tipsa någon skrivsugen människa om något, så är det: om man har en person som man vill beskriva - börja bakifrån. Skala av. Ta bort pappersplagg efter pappersplagg och se om det verkligen finns något därunder. Hitta kärnan, hitta den där innersta drivkraften, börja med en enda liten avgörande detalj.

Och bygg från den. Du behöver inte ens veta varför den är så viktig från början. Men leta. LETA!

Slut från PMS-redaktören.


6 kommentarer:

  1. Ha ha ha, det ante mig. Härligt med ilska.

    SvaraRadera
  2. Hahaha! Applåder! Det var ord, bra ord, och inga byxljumma visor det!

    Lite jobbigt är det också med dem som tycker att karaktär=utseende, som för varje person som introduceras ägnar ett rejält stycke åt att beskriva kläder, hårfärg, skosmak blahablaha. Som läsare vill man ju faktiskt fantisera lite själv. I alla fall jag.

    SvaraRadera
  3. Ehh, att, jo, liksom, va. Jorå. Nä men. På ett sätt gillar jag bättre när du skriver om barnkalas. Fast jag älskar sånt' här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du går säker,"Tråkis", du blir ju störd av dina personer när du försöker koncentrera dig på annat. Bra tecken. Alternativt schizofreni.

      Radera
  4. *ler* Det går ett par dagar. När man inte är inne på bloggen och läser. Så öppnar man upp den. Och ser det här!! Underbart!! Det är PRECIS anledningen till att jag totalsågar många "moderna" förfatare. För det blir ingen tyngd i karaktärerna, ingen dimension. Och alla är sååååå otroligt kategoriserade. Bläää...
    PS. Därmed inte sagt att jag är bättre. Märk väl. Men jag försöker..

    Kramar

    SvaraRadera
  5. Prääääcis. Såna där beskrivningar går man galen på alternativt gäspar sig igenom det hela....

    SvaraRadera