Stora pojkar och chilla djur

För första gången på nästan två år (och skandalen då djurparken ifråga avlivade djur som ingen tittade på längre) så var vi tillbaka på Parken Zoo, pojkarna och jag. Och kanske tusen andra människor. Återigen fick jag en sådan där påminnelse om att mina pojkar börjar bli hemskt stora och självständiga. Ingen av dem behövde till exempel bäras till bilen efteråt. Och jag var helt befriad från att åka med i några av karusellerna - nu åkte de allt själva och jag var reducerad till bärare av vattenflaskor och ryggsäck.

Som ni ser av bilden, så har också Parken Zoo nu för alltid ersatt Fantomenland med den sortens djurparksdjur som bara kan ställa in i ett förråd när hösten kommer. Den animatroniska sorten. Och jag tyckte att det i allmänhet var färre djur än sist vi var där. Den ekonomiska kris som djurparken hamnade i efter all dålig press måste väl komma fram någonstans.




Jag bidrar i alla fall med några bilder på riktigt chilla djur som tog dagen på det lugna sättet, och sedan ska jag försöka göra likadant.

Nytt husdjur

Vi har tydligen fått ett nytt husdjur. Så måste man väl ändå se det när man får in ett kryp som känns liiite för stort för att mosa med en bit toapapper. Just detta exemplar är tre centimeter från framfot till bakfot. Pojkarna tycker vi ska döpa den till Peter (Parker).

Jag får förmodligen gå in och ta tag i problemet strax. Ofta kan man lita på att katterna ser spindlar som knapriga små mellanmål, men de är ute just nu.

Efter en himla massa år på landet har jag blivit alldeles för van vid att avliva ohyra. Inte för att jag någonsin varit den sortens tjej som hoppat upp på en stol vid åsynen av en spindel (jeeez...) men ribban har lagts högre. Vissa djur måste man ju rädda. Vi höll på en halv natt och försökte fånga en fridlyst fladdermus i ett durkslag för att släppa ut den, alltmedan vi hela tiden undrade om den eventuellt kunde ha rabies. Jag har också klättrat på en hel del stegar för att rädda svalungar som kraschat lite obetänksamt och som inte kan lyfta från marken.

Och ibland erbjuder ohyran stor humor. Som den gången en mus hade lagt sig i innerfickan på makens arbetsjacka och sedan vaknade till liv efter att han tagit jackan på sig och dragit igen dragkedjan. Jag skrattade så jag nästan svimmade, och senare samma dag fick vi faktiskt åka in två veckor för tidigt till förlossningsavdelningen för att föda fram yngste sonen.

Sedan tycker jag i hemlighet att det är lite roligt när katterna ställer sig med tassarna på grodor så de låter:

 

...men det får ni inte säga till min svärmor som tycker man ska krypa in i buskarna och rädda de utrotningshotade små stackarna. Det gör jag bara inte. Jag skyller på ett decenniums desensiteringsträning.

När får man skylla sig själv?

Vi människor tror väldigt ofta att vi är universums okrönta härskare. Det är nog inte många andra arter som tror det. Alla övriga djur tror jag har något slags inbyggd försiktighet som säger: "Det finns nog något runt hörnet som kan vara större, farligare och giftigare än jag". När vi nu har utvecklat oss förbi den punkten så dyker det istället för den rösten upp något som säger: "Hmmm...vore det inte kul att visa upp lite vita tigrar i en magisk show inför tusentals skrikande fans?"

Ja, och sedan är allt frid och fröjd tills någon blir uppäten. Här senast var det Joe Labero som fraktade hem giftormar för att ha med i sin show: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article17351242.ab

Något överraskande (obs! ironi) så var det en ormskötare som blev biten av ormen och det hela ställdes in.

Och sedan var det förstås en ny liten grej om ett kobrabett i tidningen idag. En kille hade 40! giftormar i sin LÄGENHET och blev biten av en kobra. Han hann precis ringa 112 innan han blev förlamad.

Är jag en dålig människa när jag tycker att han faktiskt för skylla sig själv?

Vi behöver respektera djuren lite mera. Mycket mera. Och inte tro att alla varelser på jorden tycker att det är en fin och mysig stund att umgås med människor. Den stora merparten av dem tycker tvärtom.

Djur som kan klockan

För fem minuter sedan öppnade jag dörren och släppte in katterna för att äta frukost. De gör nämligen det vid den tiden. Vi släpper utom mellan 7.15 och 7.30 varje morgon, och sedan får de mat mellan 9.15 och 9.30. På eftermiddagen/kvällen öppnar vi dörren och ropar cirka en halvtimme innan solen går ner.

Och det funkar. Varenda gång.

Det är sådana där saker som gör att folk som påstår att djur inte har någon kognitiv process eller tidsuppfattning mindre trovärdiga. Förmodligen har de inte ens bott i närheten av några djur...

Jag tycker inte man ska förmänskliga djur - en katt är en katt. En hund en hund. De anpassar sig efter den miljö de lever i och tamdjur kan genom avel få förstärkta egenskaper som gör dem mer kompatibla med människor. Men de blir ju inte människor för det.

Däremot blir jag skitsur på dem som påstår att djur inte har någon själ. Förmodligen är det bara något sätt att göra det lite lättare för dem flesta att till exempel kött ungefär som att man under medeltiden på vissa ställen i Europa inte trodde att barn hade någon själ förrän de fyllde två. Det var lättare att hantera den höga spädbarnsdödligheten om man hade inställningen att det inte var en "riktig" person som dog.

Idag tror vi ju annorlunda. Vi sjunger för fostret i magen, vet att om mamman äter mycket stark mat under graviditeten så får bebisen en "Spicy palet" redan från början.

Kor kan också klockan, förresten. Grannens kor ställer upp sig på led varje dag de går på sommarbete. Prick klockan 15.45. Det är bra, ifall man inte har möjlighet att ringa Fröken Ur. Man kan ställa klockan efter korna. Fast bara en gång om dagen.

"...och var är maten? Klockan är faktiskt 9.45!"

Skriva skräck och fota höns

Helgen närmar sig. Det blir delvis en jobbhelg för femtioelfte gången i rad, men å andra sidan har jag ju gått på kvartsfart de senaste dagarna. En del av helgen har jag vikt till något riktigt kul. Jag ska skriva de där utlovade skräck- och spökhistorierna till vecka 44.

Jag måste bara säga till er som lovat delta i den kommande antologin - det kommer att bli så kul! Det är ett så blandat gäng av män, kvinnor, alla åldrar och alla stadier av skrivvana. Jag tror vi är 12 stycken just nu.

Titeln på antologin är fortfarande ett bekymmer. Är det någon som har en ljus idé där så hör av er i kommentatorsfältet.

De senaste veckorna har jag fått en del nya läsare på bloggen som kommenterar så bra - jag är jätteglad för det. Ni fick ju inte vara med om 2011 års skräckrejs, men jag kan lova text och länkningar till en hel del bra och rrrrryyyysansvärda berättelser. Häng här runt vecka 44 så kör vi.

På lördag ska jag på lantrasevent. Där ska det visas upp djur av gammal svensk modell som inte längre används för matproduktion utan är mer som sällskapsdjur. Såååå...en hel hoper nya foton på grisar, höns och kaniner med andra ord. Men de är ganska trevlig fotomodeller. Håll tummarna för sol! Eller åtminstone för att det inte regnar.

Fluffigt värre

Jag har jobbat idag.

Riktigt synd om mig.

Jag var tvungen att åka och gosa med sådana här:

i en timme medan jag pratade med uppfödaren.

Tufft liv man har...

Känslor på zoo

För jag vet inte vilken gång i ordningen den här sommaren tog jag med mig mina två babianer och åkte till djurparken för att hälsa på några besläktade själar. Den här gången tog jag med mig kameran och roade mig med att leka Joe Zammit-Lucia. Ni vet, killen som just nu visas på utställningen på naturhistoriska, där har porträtterat djur med mänsklig porträttestetik och försett dem med känslor och egenskaper.

Så här kanske: (klicka på bilderna för större, som vanligt)

KAMP

FAMILJESTOLTHET

NYFIKENHET

HARMONI

TRYGGHET

VISHET

Djurbloggande

Igår var jag på Strömsholms Djursjukhus. Nej, bara lugn. Katterna hade inte ätit upp något olämpligt igen (även om honkatten härom natten stal antennen till äldste sonens LEGO-speedbåt och grävde ner den i kattlådan). Nej, jag var där och pratade bloggar. De har startat upp en sådan som ska skildra det dagliga livet på djursjukhuset.


Jag lovade och svor på att följa bloggen även i fortsättningen, och tipsa om den. Och jag vet ju hur mycket djur ni alla har - ta chansen och kommentera och fråga på den bloggen. 


Här har ni länken:

http://blogg.stromsholmdjursjukvard.se/ 

Klick, klick.