Fly och fäkta

De senaste dagarna har jag tittat runt på en hel massa (rätt deprimerande) sidor på nätet med titlar som "Fit after 40" och dylikt. Deprimerande kanske just för att alla understryker den stora mängd tid det tar för att uppnå resultat i denna vittrande kropp man nu besitter. Och tid - ja, där kan man börja snacka om bristvara.

Men så packade jag upp pojkarnas skolväskor och i dem låg det en lapp om olika höstlovsaktiviteter som erbjuds i staden. Och en aktivitet väckte hela familjens intresse: fäktning.

Där kände jag för första gången sedan jag fick min högt älskade cykel för fyra år sedan att jag faktiskt ville prova på en ny sport. Och kanske kan det här vara en som passar mig? Den involverar svärd, kräver explosiva, viga ben och ett starkt fokus.

Mycket hänger förstås på hur tränarna är. Fäktmästaren i vår stad har suttit i olympiska kommittén i fäktning, men det är iofs något som inte hindrar en från att vara ett rent arsle. Så där reserverar jag mitt omdöme tills vidare.

Men prova ska vi. Om två veckor.

Uppfinningsrikt och mellan fyra väggar

Helgen har varit fullspäckad och bloggandet bristfälligt, det erkänner jag. Så, idag blir det en kvick rapport och en fotoutmaning i ett, så jag tar igen åtminstone ett inlägg. Förra veckan var en logistiskt svår vecka att pussla ihop och det fortsatte en bit in på lördagen. Maken såg det som en bra och välövervägd idé att utöka maskinparken med en fyrhjuling till och tydligen så säljs 90% av alla dessa i Dalarna. Så han har tillbringat ganska mycket tid i miiiid-sommarens landskap.

På lördagen var det sedan dags för vännen T:s fyrtioårsfest och en sådan kräver visst engagemang. Jag lärde mig också att jag är mer uppfinningsrik än vad man kan tro. Jag har ju sedan ett par år tillbaka de tretton dvärgarna i Hobbit som nykterhetstest. Så länge jag kan räkna upp alla tretton är det okej att gå tillbaka till baren. I lördags kväll uppfann jag undantaget till den regeln genom att införa tillägget att så länge man kan googla fram namnen på dvärgarna så gills det också. Nu behöver vi inte prata mer som den saken.

Vi går istället över på en fotoutmaning: Mellan fyra väggar

I den här utmaningen ska man ta kort på fyra intressanta väggar, och eftersom jag just idag måste hålla mig mellan husets väggar på grund av VAB - så blir det fyra väggar hemma jag älskar av olika anledningar:

Ett hörn av trappan upp till övervåningen - det är lite svårt att få med hela på bild, men där har vi familjefotografierna och därför gillar jag de väggarna lite extra. Jag blir glad varenda morgon jag kommer ner från sovrummet.

En del av pojkarnas solsystemvägg, som jag och pojkarna målade på frihand istället för att köpa dyr fototapet. Den gillar vi alla jättemycket, så jag vet inte riktigt hur vi ska göra nu i sommar då vi ska byta sovrum med sönerna. Jag känner kanske inte riktigt för att sova under den stjärnhimlen direkt, utan hade tänkt mig något mera boutique hotel-stil. Eventuellt klär jag bara över den väggen med tyg.

En del av bokväggen i vardagsrummet. 5 x 2 meter av bara böcker. Och jag har en till lite mindre i matsalen. Lycka.

Nu hänger alla gitarrer på väggarna i vardagsrummet, pojkarnas lägre så de kan ta ner sina när de får "feeling". Instrument är minst lika vackra som tavlor, enligt mig.

Älska krånglet

Om ett par veckor har jag blivit tillfrågad att prata en halvtimme för några högstadietjejer om hur det är att vara kvinna och företagare sådär "på riktigt". Just idag har mest arbetat med sådant som går under beteckningen Allmänt Krångel och är känner mig en aningens slut i knoppen.

Under rubriken Allmänt Krångel går till exempel sådant som att ha med återförsäljare av böcker att göra. Jag försöker verkligen begränsa mig där, eftersom det verkar helt omöjligt för två handlare att hålla sig till samma avtal. Vissa har ingen lagerhållning, utan tar en årsavgift för katalogisering, marknadsföring och frakt, andra har consignementförsäljning och en tredje tar 20% av varje såld bok, men då måste det alltid finnas ett lager hos leverantören på minst tio böcker....

Mja, det är lite mycket att hålla reda på.

Det kanske är en bra sak att förmedla till högstadietjejerna? Att bygga upp allting stegvis och tänka efter före så att man har tid att krångla ut en grej i taget? Jag vet inte om det är rätt för alla, men det är så jag vill jobba i alla fall.

För livet är så himla bra på att krångla till sig ändå, och hur man än planerar är det i alla fall sånt som faller mellan stolarna. Även om jag och min man har arbetsfördelningen klar mellan oss i det stora hela, så dyker det i alla fall upp nya grejer som inte kan placeras i någon tidigare existerande kategori. Som att köpa duschslang.

Vår duschslang i metall har gått av och lindat upp sig på något vis och om man inte passar sig så skär man sig på den. En ny sådan slang kanske kostar en hundring och vem som helst av oss skulle lika gärna kunna köpa den - men det blir bara inte gjort! Vi har genomfört flera, ack så väldigt mycket mer komplicerade inköp den senaste månaden, men på duschslangen går vi bet.

Det beror förstås på att vi inte har gjort klart för oss om duschslangens hör till kategorin "inredning" som är mitt inköpsområde eller "rörmokeri" som är min mans. Det hade kunnat falla under kategorin "äckligt underhåll" som också är min - jag blir oftast tillkallad för att rensa bort hår och exkrementer, lyckliga jag - eller under kategorin "saker som behöver skruvas dit med lite tålamod" - min mans.

Allt jag vet är att jag under veckan besökt både Cheapy, Ica Maxi och Jysk, och min man besök Jula, Claes Ohlson och IKEA. Alla ställen där man kan köpa slang. Och fortfarande: trasig dusch.

Det kanske är ett gott råd både vad det gäller företagande och familjeliv: "Älska krånglet, för då har du mycket att älska!"

På bilden: äldste sonen (som aldrig är särskilt krånglig) äter köttbullar på IKEA medan hans pappa inte heller kommer ihåg att köpa duschslang.

Bluff, båg och skolfoton

Det finns förmodligen 10 000 foton på mina pojkar vid det här laget. Konservativt räknat. Och de foton jag gillar minst är dem jag betalar mest för. Skolfotona. I år betalar vi 950 kronor för foton vi egentligen inte vill ha.

Varför?

Jo, därför att vi inte kan styra vår konsumtion tillräckligt mycket där.

Skolfoton är ett fantastiskt minne för barnen, men det vi främst är ute efter är skolkatalogen och gruppbilden, och kanske, kanske ett stort porträtt att använda på någon vägg. Nä, stryk det. Jag kan ta en bättre porträttbild själv. Jag avskyr de där uppsträckta porträtten mot trist, grå bakgrund.

Vad jag absolut INTE vill ha är en miljon småkort som hamnar i en låda eller någon spiffig nu grej som i år - skolfoto på kylskåpsmagnet. I år fick vi dessutom det tveksamma nöjet att få en porträttbild på den yngste sonen som inte var helt i fokus. Tydligen går hela processen med en sådan hastighet att fotograferna inte ens hinner kolla sådant innan de packar ihop.

Men gissa vad? Vi kan inte välja bara skolkatalog och gruppfoto + en bild till. Man kan bara köpa hela paketet med skolkatalogen som tillägg. Alltså får vi betala för en produkt där 75% aldrig kommer att användas.

Det är riktigt fult och fegt av fotoföretagen att inte ge familjerna full valfrihet. Det finns inga som helst tekniska hinder för det. Efter att fotona är tagna borde varje familj få gå in på nätet och välja helt fritt mellan samtliga format och foton. Nu vill säkert någon gärna komma och påstå att detta blir för krångligt och för många olika beställningar att hålla rätt på.

Bullshit.

Det är inte som om det sitter någon stackare och sorterar beställningarna för hand och mödosamt framkallar varje foto i ett mörkrum. Till och med jag, mini-mini-företagaren har en webshop som håller reda på beställningar, lager och automatiskt skriver ut fraktsedlar och fakturor och adressetiketter.

Den enda anledningen till att man inte redan har infört den här förändringen är att man naturligtvis utnyttjar den emotionella sidan, där man inte vill vara den enda förälders som säger "Ledsen, men du kan inte få någon skolkatalog för vi vill inte ha de andra korten! Du får titta i dina kompisars katalog!"

Fult. Mycket fult. Och jag hoppas det blir en ändring snart. Annars kommer jag helt enkelt börja fråga mina barns klasskompisar och deras föräldrar om de inte vill samlas en stund hemma hos oss och ta gratis skolkort. Jag ställer upp med fotoutrustningen och de får en fil med alla foton där de kan framkalla vad de önskar.

Utsnitt: 8, 18, 28, 38

En helt vanlig lördag i tioårsintervaller.

Lördag, 8 år gammal.

Vi bodde på andra våningen i ett hyreshus i en liten, liten stad. En trappa ner bodde min moster och två trappor upp bodde min bästa kompis. Jag och min lillasyster hade samma år fått varsitt rum med nya tapeter. Mina var vita med rosa rosor på. En helt vanlig lördag höll jag ofta till i mitt eget rum. Jag ritade egna världar och hus på jättestora kartongark och gjorde kläder till min egenritade klippdocka. Förmodligen gick vi på eftermiddagen hem till mormor och morfar för att fika. Alla mostrarna var där tillsammans med varierat antal kusiner och män. Livet dryftades vid det runda köksbordet och jag höll munnen stängd och öronen öppna. Det var ett lungt år. Året därefter var vi tvugna att flytta till en ny stad. Pappa fick ett nytt jobb, och mina föräldrar köpte ett hus.

Lördag, 18 år gammal.

Jag hade flyttat ihop med min pojkvän. Vi bodde i en tvåa på 54 kvadrat, ganska gammal och med papperstunna väggar. Jag gick humanistisk linje på gymnasiet och jobbade extra på en grillbar. Vi tränade karate och jag hade precis börjat träna på gym. En vanlig lördag spenderade vi mycket tid på att gå. Ingen av oss hade körkort än, och vi behövde det väl egentligen inte heller. Men vi gick mycket. Till pojkvännens mamma, till kebaben, till kompisar. Jag spenderade mycket tid med att oroa mig för vad som skulle hända med min lillasyster och min pappa. Hon var fjorton, och vi hade det som någon sorts mål att klara hennes dagliga existens med en alkoholiserad och deprimerad pappa tills hon också kunde flytta och bo på annan själv. Fosterhem var hennes stora skräck. Hon sov hos sin bästis och hos sin nye pojkvän och jag hjälpte henne med pengar och kläder. Det tog energi.

Jag och min pojkvän umgicks med ett par andra par i vår krets som hade det gemensamt att de inte var särskilt väl fungerande som par. Vi var alla väldigt täta, och lördagskvällarna så gick vi ut tillsammans eller tittade på film. Jag tror det påverkade oss på ett väldigt dåligt sätt. Till slut så blir man som man umgås. Och året därefter började vårt eget förhållande långsamt falla i bitar. Långsamt och segdraget.

Lördag, 28 år gammal.

Vid det laget hade jag och min blivande man bott ihop i drygt sju år. Vi förlovade oss i februari det året (020202). Jag avslutade mitt sjätte år på universitet och fick ett nytt jobb. Hela det året var som en enda stor upptrappning. Året därefter hade jag tre jobb samtidigt, och ett ideellt åtagande som i princip var ett fjärde jobb. Vi gifte oss och gjorde två långresor. Men 2002 var livet fortfarande... under kontroll. Jag kände mig ganska kompetent, som om jag hann med. Jag kände mig smart och välutbildad, duktig på mitt jobb och jag lade ner en väldigt, väldig massa tid på mitt utseende och min kropp.

Jag tränade sex dagar av sju, och detsamma gällde förmodligen för en lördag. Jag gick upp först, och tog förmodligen en promenad innan frukost (för förbränningens skull). Sedan gjorde jag i ordning lite i huset, pysslade med någon grej som jag inte hunnit klart med i jobbet eller någon föreningssyssla. På kvällarna var det ofta någon fest eller något evenemang att gå på, och om inte så var det film, film, film, som gällde.

Jag vet inte om jag var lycklig eller inte, för jag reflekterade aldrig över det. Jag reflekterade inte särskilt mycket alls under den perioden. Jag bara gjorde. Ofta fick någon annan vara min moraliska kompass och säga: "Nej, det där är verkligen ingen bra idé!"

Söndag, 38 år gammal.

Livet har nu svällt över alla breddar som någon sorts överjäst vetedeg och mycket av tiden går åt att bara knåda ner livet till ett hanterbart skick. Nu är jag en gift tvåbarnsmamma med gård på landet och rackarns stor trädgård och ett eget företag och alldeles för många styrelseplatsen. Jag visste inte ens att det gick att göra så många olika saker på en och samma dag.

Samtidigt så hinner jag reflektera mer över det jag gör och upplever. Jag har kommit till det där läget när jag nu vet att inte vet så mycket. Och det är en bra sak att veta. Jag har också kommit till den acceptansen att jag har noll kontroll över livet - det enda jag kan kontrollera är hur jag reagerar på det som sker.

När jag nu skriver det här så inser jag att jag fömodligen också är lite rädd för "Åttan". Det året  i mitt liv (eller kanske jag ska skriva "tvåan"? 1982, 1992, 2002 osv) har alltid varit starten på stora förändringar. Det kanske är därför jag gått och nästan hållit andan hela året.

Jag undrar om det finns fler typiska år som jag borde ha koll på? Det är något att fundera över medan jag rensar garderoberna färdigt, tvättar, cyklar till skogen med pojkarna, syr pyjamasbyxorna jag lovade, mailar en av styrelserna och så himla vidare...

Idag gav vi upp...

...hoppet om att det skulle bli väder man glatt och villigt kan gå ut i. Istället har vi ägnat förmiddagen åt att försöka måla sommaren.

Till råga på allt har hela familjen drömt mycket livliga drömmar hela natten. Och de som inte drömt har stört de övriga. Jag gjorde misstaget att börja läsa Ronja Rövardotter för pojkarna som godnattsaga igår, och vi slutade alldeles efter Ronjas första möte med grådvärgarna.

Jag får se det som ett bra betyg på min dramatiska lässtil, barnens fantasi och Astrid Lindgrens otroliga text - och mycket riktigt. Yngste sonen drömde mardrömmar om grådvärgar hela natten. "Människor här i grådvärgaskogen - grådvärgar alla, bit och slå till!" Den killen, han kan se vad som helst på TV utan att det påverkar honom det allra minsta. Men får hans egen fantasi skapa monstren... då blir det för läskigt.

Själv har jag drömt om samma person hela natten. Om och om igen. Så jag får väl ta tag i att reda ut vad personen vill eller symboliserar. Men jag borde kanske ta en tupplur först. Utan grådvärgar, helst.

Xbox-periodare

Lite oväntat gick både långfredagen och påskafton i xboxens tecken. Jag trodde först att det skulle vara ätandet som var huvudsysselsättningen. Eller att vi skulle vara ute i trädgården. Eller att jag skulle träna en massa för att komma ikapp med det. 


Men det är lite svårt att motivera sig till att vara ute när det blåser nordanvind och snöar. Det känns inte vårlikt på en fläck. Ätandet... ja, som vanligt fick barnen en hel hög med påskägg men de har inte ätit särskilt mycket av dem. Nej, de gillar mer idén om att HA godiset. Farmor och farfar hade lagt smurfar och spelkulor i påskäggen istället för godis, och det blev populärt. Plus att det inte frestar mig att gå och äta upp resterna i ägget bara för att få plocka undan det. Smurfar är hårdsmälta.


Istället har sönerna suttit och spelat LEGO Indiana Jones på x-boxen i timmar utan att vara osams, och eftersom det i vanliga fall kan gå veckor utan att de ens startar en konsol så har jag låtit dem hållas. Jag tvingas in i speladet då den ene eller den andre måste ta en toapaus, eftersom man måste spela två för att klara alla funktioner och spärrar på banorna. Ja, och så får jag skäll för att jag är för långsam och fokuserar för mycket på intertextualiteten i spelmiljöerna. "Nej!!! Kom nu, vi måste vara två för att lyfta den lådan!!"

Det är lite svårt att hänga med om man har lätt att nörda ut på detaljer, för det finns förstås massor av små roliga filmcitat och kulturella markörer gömda överallt i spelet. I tavlor, bifigurer, saker som karaktärerna tar med sig...


Tydligen smittar det också, för maken bestämde sig för att "bara prova" att spela en bit i Call of Duty: Black ops igår ungefär samtidigt som jag skulle gå och lägga mig. Strax efter tre på natten ramlade han i säng med helt fyrkantiga ögon.
"Åååh, jag kan fatta att folk fastnar i det spelet", pep han ynkligt.
"Hur mår du?" undrade jag med alla omsorg jag kunde uppbåda vid den sena timmen.
"Jag är riktigt jävla åksjuk", svarade han.

Så idag ska nog alla få gå ut i friska luften.

Suits, stormar och en massa vitaminer

Idag är äldste sonens egentliga födelsedag. Men det går ett monstervirus på skolan, och efter kalaset igår eftermiddag började han huttra. Elva igår kväll fick han hög feber. Så idag har jag familjen hemma. Maken hade tagit ledigt för att frakta pojkarna till Lek och Bus på eftermiddagen - det blir det inget av med det.

Tack och lov att jag mestadels jobbar med bilder idag. Kräver ingen speciell ostördhet. Jag ska göra annonser för web. Det stormar utomhus till råga på allt, så vi håller oss inne och äter vitaminer och mineraler i alla de former vi kan hitta dem. Vi vuxna tar även pillersorten. Jag har inte tid med feber just den här veckan.

Jag passade på att introducera maken till en ny serie som börjat på svt - Suits.

Från början tyckte jag den innehöll en massa "det där har jag redan sett...."

Huvudpersonen är en karismatisk, karlakarl med välbetalt jobb (MadMen...) och jobbar på känd advokatfirma som bara anställer folk från Harvard (Firman...)

Roll två är en yngre kille med fotografiskt minne (Unforgettable, Sherlock, Psych) som kommit på avvägar i livet (Good Will Hunting) och som av ett misstag hamnar på anställningsintervju hos huvudpersonen, som letar efter en yngre version av sig själv. Han får jobb på advokatfirman.

Släng in ett par ûbersmarta och ûbersexiga kvinns som alla är lagom ouppnåeliga, en bästa kompis till den yngre killen som säljer knark och som har en alldeles för bra flickvän och en slemmig kontorsstreber som kommer göra allt för att sätta åt dem...ja, då har ni hela intrigen. Plus en massa referenser till filmer som manusförfattare älskar att kasta in. Batman och Robin, Clemenza i Gudfadern osv...

Det borde inte vara bra. Men det ÄR det. Himla bra serie.

Det stomar idag i Mälardalen. Vågar man hoppas att allt skräp blåser UT från trädgården istället för IN?