FOMO

Igår när jag slösurfade runt efter reaktioner på alla de prylar vi omger oss med stötte jag på en föreläsning av en trendanalytiker som heter James Wallman. Ni kan se den här, men jag tänker faktiskt föreslå att ni inte gör det. Varför? Jo, jag tyckte nog att han har inte riktigt greppat problemet utan mest ser det som en ny affärsidé. Inte minst för att han myntat ordet "Stuffocation" eftersom vi upplever att vi kvävs av våra ägodelar. Det fick mig ju att vilja sträcka in handen genom skärmen och strypa honom. Sedan föreslog denna Wallman också att vi skulle ersätta våra många prylar med några få, nya prylar. Alla böcker kunde bytas ut mot en läsplatta, till exempel. Och så skulle man uppleva sig som mindre kvävd. Man skulle också gå från materialism till experiensialism.

Det är litegrann som att bota cancer genom att ge någon ebola, enligt mig. En ganska dum idé.

Och jag är inte heller den enda som reagerat på detta - vissa menar till och med att skiftet mellan dessa två -ismer redan har skett och det får inte alls folk att känna sig mindre stressade eller mindre fixerade vid pengar.

Experiensialismen går ut på att man ska samla upplevelser och erfarenheter istället för ting. Men, som ni vet, så fort som något blir en statusnorm så kommer också tävlandet igång. Nu är det inte vem som har den nyaste bilen som ger status, utan den häftigaste upplevelsen. Nu har inte jag Instagram, men det räcker ju långt med Facebook för att inse hur vi uppslukat och anammat denna nya trend. Det är inte få foton av upplevelser som strömmar in i loggarna under helgen. Allt från tävlingar till konserter, till tallrik efter tallrik med mat värd att uppleva, kompishäng på krogen och svampplockarturer i skogen med "älsklingen" eller "Bästa" någon

Det här har ju istället för att lunga ner folk och få dem att fokusera på att skapa minnen, inte köpa saker, bara skapat nya neuroser, som FOMO-syndromet, eller Fear of missing out. Vi är livrädda att missa alla de upplevelser som sociala media tydligt visar att vi borde ha under en given tid i livet. Lever vi verkligen ett liv värt att ha om vi inte åker på konserter eller resor i 20-årsåldern? Om vi inte har fantastiska grillkvällar med gänget i någon urfin, genuin stuga i 30-årsåldern? Om vi inte ätit på Marcus Samuelsons krog i New York i 40-årsåldern?

Något säger mig att vi egentligen inte lägger ner mindre med pengar eller tid på statusjakten bara för att den bytt fokus. Vi har bara färre prylar att visa upp för pengarna. 

Världens sämsta miljonär

Nu i dagarna har Marcus Perssons företag Mojang sålts till Microsoft för den facila summan av 18 miljarder kronor. Eftersom allt som rör Minecraft är familjeangelägenheter i det här huset så har vi förstås pratat om saken. Äldste sonen är vid den mogna åldern av tio år orolig för uppköpet, eftersom "Det alltid blir så stora förändringar när spel köps upp." Jaså. Och sedan tillade han "Ja, sedan är jag orolig för Marcus och Jens och dem. Vad ska de göra nu?"

Ja. Vad gör man egentligen när man har 18 miljarder att disponera? Det är sådana summor som man har svårt att begripa. Man kan bygga en ny bro till Öland, till exempel. Eller en egen motorväg från Stockholm till Västerås som löper parallellt med den andra... så man får köra själv. Och man kan köpa 1 800 Bugatti Veyrons att köra på den.

Eller också kan man bjuda hela Norrköping på trerätters middag på finkrog. Eller köpa alla slott i hela Sverige (utom de kungliga).

Jag skulle vara en urusel miljardär. I själva verket skulle jag vara en urusel miljonär (även om snart var och varannan människa som äger en betald bostad har tillgångar som överskrider miljonen, så det ordet har snart förlorat sitt höga värde). Jag har inte förstånd nog att göra av med mycket pengar och misstänker att det skulle kräva en lång process för att få mig att gilla det. Jag gillar att göra av med små pengar på saker som är värda mer än det jag betalat. Som att hitta chokladkakor där man får två för priset av en, eller då man kan köpa rea-trosor för 10:-

Visst har  jag mer köpkraft nu och köper stora, vuxna saker som bilar och gigantiska soffor och så, men det ger mig inte alls samma "thrill" som då jag kommer hem med ett par skor som det var 50% rabatt på! Förmodligen har det att göra med att jag klarade mig på pyttelite pengar väldigt, väldigt länge när jag var tonåring och flyttade hemifrån så himla tidigt. Då var det nya kläder eller den senaste CD:n som var status (ja, så gammal är jag!) och jag tror det hänger kvar.

Så fick jag 18 miljarder skulle jag förmodligen inte investera dem eller köpa lyxkryssare eller något i den stilen... jag skulle åka på en på en resa till något varmt land och bo på vanligt hotell, och sedan komma hem och fortsätta handla på rea av gammal vana.

Men förhoppningsvis gör killarna för Mojang något mycket, mycket roligare än så. Som (så som det föreslogs på en radiokanal idag) hyra ett vattenland i en vecka och fylla bassängerna med rosévin.

Det vore kul.

Pengars värde

Mitt i nyhetsflödet av mänskliga misslyckanden på en global skala (Ryssland, Ukraina, Palestina, Israel - take your pick) så dyker förstås saker upp som sätter den mänskliga intelligensen i perspektiv och förklarar varför vi aldrig kommer att klara världsfreden. Om det ens är något att eftersträva (men det är en annan blogg).

Tydligen har Kim Kardashian och Kanye West skaffat dubbelgångare till sin nanny och till dottern North, så att paparazzi följer efter dessa lockbeten istället. Och de har fått tipset från Tom Cruise som gjort detsamma för dottern Suri. Världen är absurd ibland. På riktigt.

Jag satt vid datorn och fördömde de föräldrar som lånat ut sina bebisar till detta syfte å det starkaste. Jag var ordentligt fördömande. Och sedan läste jag en gång till att den här bebisen ifråga får 3,4 miljoner dollar för besväret.

Det måste erkännas. Jag blev plötsligt tveksam till vad jag kände. För det är ju ändå inte som om barnet ifråga har till jobb att krypa genom ett minfält eller träna kamphundar med en falukorvsring runt halsen. Nej, det ska köras runt i barnvagn eller bil omgivet av livvakter iklädd samma kläder som ett annat barn. Ibland kommer detta barn också att fotograferas, och en annans namn kommer att stå under bilderna. Och för det arbetet kommer barnet på två år att tjäna ihop så mycket pengar att dess framtid för alltid är tryggad.

I all sin sjukhet - hur många föräldrar skulle egentligen tacka nej? Handen på hjärtat? Och lägg till detta att ungen är 1-2 år och knappast missar något i skolan... Hur skulle ni göra?

Jag skulle nog personligen inte riktigt kunna försvara mig mot mitt eget barns kritik om jag inte tog emot pengarna och gjorde jobbet. Alla har vi vår gräns, och det vete fan om inte min gräns går någonstans vid 20 mille om året. Och jag tycker ändå att jag är en rätt bra mamma.

Det är ett rätt intressant exempel på var vi står som samhälle i alla fall, när hälften av jordens befolkning kommer att leva under existensminimum i år, medan 1% kan betala 20 mille för att ha en dubbelgångare så deras baby slipper bli fotograferad.

Julklapp till den som har allt!

När vet man att man har för mycket pengar? Jag har en teori om detta. Häng på en bit ner i inlägget.

En av mina elever har en sådan där flugpappershjärna för saker som är lite udda. Han säger inte så mycket, men när han väl väljer att yttra sig så är det vanligen något intressant som kommer ur hans mun. Väldigt Silent Bob-esq.

Idag, efter en lektion där vi pratat om foodie-trenden och alla snobbiga omskrivningar för saker man stoppar i munnen på fina restauranger (Vet ni vad ventrèchee fumé är? Bacon.) presenterade han en ny trend för mig. Det finns tydligen ett piller man kan köpa och äta, som innehåller guld. Enda anledningen till att man ska ta detta piller? Så att det ska glittra i toaletten när man bajsar.

Här är produkten:

Om och utifall ni känner någon som verkligen har allt redan.

Det är DÅ man verkligen har för mycket pengar. När man på allvar säger "I'm so rich I'm shitting gold!"

Stipendier och sånt

Som vanligt, eftersom det är tredje helgen i september, ska vi ha höstmarknad på bokcaféet i morgon. Och, för tredje året i rad så delta vi ut stipendier till några förtjänta personer. Femtusen kronor går till en kvinna som, trots att hon har ett funktionshinder som gör att hon inte ens orkar stå upp i långa stunder, kämpar för att lära barn och kvinnor från olika länder skriva och läsa. Hon förstår att det är av yttersta vikt för demokrati och jämlikhet att alla kan skriva under sina egna papper och läsa nyheter och kontrakt och lagar. Det andra stipendiet, på lika mycket pengar, går till en ungdomsgård här i stan i kyrkans regi så de kan köpa en till läxhjälpsdator.

Medan jag satt och skrev ut någon sorts diplom som ska medfölja pengar och blomsterkvast under utdelningen, så slog det mig hur detta är det som hela det så kallade medelklassupproret handlar om.

De senaste åren har jag helt enkelt börjar ge bort mer och mer pengar till sådant som jag som barn såg som självklart att det skulle betalas för genom skattepengar. Och då menar jag inte att jag betalar pengar till WWF för någon bergsgorilla eller till något barnhem i Vietnam, utan till behövande i Sverige.

Det började med att jag efter min systers död var med och startade upp en stipendiefond för unga med cancer, eftersom så många av dem, redan då, ansågs som för lite sjuka för att få hjälp från försäkringskassan.

Sedan dess har det ökat och ökat.

Och nej, jag vill verkligen inte heller ha någon skattelättnad. Jag förstår ju att det är meningen att hyfsat välbeställda människor som jag antar att vi kan räknas som, ska blir frestade att spendera mer på saker. Hålla konsumtionens hjul snurrande. Men jag kan inte det. Frågan är vilka människor som har mage att köpa nyare och dyrare saker medan det finns dem bland barnens klasskompisar som riskerar att bli vräkta från sina hem (och jo, det var dryga dussinet barn vars familjer blev just det i detta län också, trots att det strider mot barns rättigheter och grundtrygghet)?

Nej, ju sämre mina medmänniskor har det, desto snålare blir jag. För jag tänker att det kanske kommer en dag när mina pengar behövs för att hjälpa någon närstående i kris. Det är viktigare för mig än en extra semesterresa.

Jobba gratis?

Det har varit något av en måndag idag, ska jag villigt erkänna. Ett tag på eftermiddagen var jag så trött i skallen av att komma ihåg allt jag skulle komma ihåg att jag inte för mitt liv kunde komma ihåg om jag släppt ut katterna eller inte.

Jag fick helt enkelt öppna dörren och ropa. Och vips, två katter kom inte. Tur att jag i alla fall visste var barnen höll hus.

Men, jag tror att jag har ett visst grepp om arbetsveckan (som jag egentligen startade igår).

Jag fick också mail av en av mina författare som hamnat i en webdiskussion om huruvida man ska göra till exempel högläsningar och sådant av sina böcker gratis eller om man alltid ska kräva betalt.

Oh, det är en svår fråga, det där.

Jag tror att de flesta är helt okej med att jobba en del gratis i början av karriären. Samtidigt som jag vet en hel del karriärcoacher som ständigt insisterar på att man ska ta ut högsta möjliga avgift för ett jobb (speciellt om man är kvinna) för att visa hur högt man värderar sig själv och sin tid.

Jag är lite tveksam till att applicera den senare metoden rakt av. För att den ska funka så måste det finnas en efterfrågan först. Låt säga att du är världens främsta expert på ishavsfiske och fullt värd 10 000:-/timmen i arvode.

Det är bara det att ditt företag ligger mitt i Kalahariöknen.

Då spelar det inte stor roll hur bra du är. Marknaden finns inte.

Ibland kanske man måste skapa marknaden först och det innebär tyvärr en hel del arbete som man aldrig någonsin kan vara säker på att det betalar sig. Speciellt om man säljer en tjänst istället för en produkt.

Men lika viktigt i sammanhanget tror jag är att ha en klar gräns för NÄR man är klar med marknadsbyggandet och gratisjobbandet. I klar tidpunkt där man kan säga: Nä, får jag inte vettigt betalt nu, då lägger jag ner och inser att det här är inte min grej.

Lika svårt det. Men nödvändigt.

Odla Stevia

Livsmedelsindustrin är intressant. Och med intressant menar jag förmodligen en av de mest kapitalspäckade och därmed korrumperade industrier vi har. Naturligt nog, eftersom vi måste äta. I västvärlden är det inte många promille av mänskligheten som har möjlighet att själva odla sin egen mat, utan födoämnen måste fraktas och förvaras och säljas. Det är alltså ett system som 100% av befolkningen måste förhålla sig till vare sig de vill eller inte.

Vi har funderat en tid på att börja odla den här örten hemma:

Ströflockel, eller Stevia Rebaudiana. Den är 400 gånger sötare än vanligt socker. Örten i sig liknar mynta och jag gissar rakt av att den alltså kan odlas här (där mynta växer snabbt som kvickrot).

Stevia godkändes 2011 för att användas som sötningsmedel i mat i EU. Ett stort framsteg på den punkten, eftersom det just nu förhärskande sötningsmedlet är aspartam, som bryts ner till t-sprit i kroppen. Det som bryts ner alltså, eftersom kroppen bara klarar att hantera en viss mängd aspartam/dygn. Resten stannar kvar. Stevia lämnar kroppen helt och påverkar inte heller insulinnivåerna i kroppen under tiden.

Man har gjort undersökningar som tyder på att Stevia jämnar ut blodsockernivåerna och sänker högt blodtryck, men inget har kunnat bevisas till fullo. I vissa länder som till exempel Japan har man ätit ströflockel som vi äter oregano hur länge som helst utan några negativa effekter.

Nu kommer vi då till problemet. Örten Stevia får inte säljas som livsmedel i Sverige och övriga EU. Den finns alltså inte att köpa i kruka bredvid rosmarinen och basilikan på ICA eller Hemköp.

Hur funkar då detta? Stevia är ju godkänd för användning i livsmedel? Nja. Stevia får användas som sötningsmedel bara om det är i form av en 95% lösning av steviolglykosider. Ett preparat/lösning som är patenterad. Patentet löstes samtidigt av två olika företag och ägs av dem. Man kan inte ta patent på en ört (Vem skulle äga detta? Evolutionen? Gud?) men man kan ta patent på en speciell lösning som tillverkas av en ört.

Så alltså får vi nu köpa Stevia som frö i kategorin trädgårdsväxt, som en pelargon eller en krasse eller en pansé (alla dessa går förresten också att äta om man vill) och äta själva. Kanske dela med oss till grannarna och byta bort på plantbytardagar.

Men sälja som mat? Nej, det går inte.