Dokusåpor som ännu inte gjorts

Personligen så är jag lite förtjust i tävlingsprogram som innehåller någon form av talang eller skicklighet. Jag menar nu inte Idol eller något i den stilen - utan de format som liknar Project Runway eller Masterchef. Alltså, där folk måste besitta en viss kunskapsnivå för att över huvud taget ta sig in i tävlingen. Den sista veckan har jag tittat på säsong sju av Face Off, dokusåpan där specialeffekts/make up-artister tävlar mot varandra. De är skickliga.

 

Men det finns lite väl många... bara bland dem jag själv skrivit om finns ju en dokusåpa (eller två) om att handla billigast (Extreme couponing och Cheapskates) och en om att shoppa bäst (Personal shopper) och som vi sett exempel på i Sverige nu senast - en tävlingssåpa om att städa bra. Sveriges städmästare.

 Där kände jag att jag nog nått min gräns för vad jag vill titta på. Jag studerade förstås första avsnittet och insåg det absurda i att sitta och glo på hur två personer tävlar om vem som kan stryka ett par linnebyxor på bästa sätt. 

Så jag kom på lite andra potentiella format som kanske någon vill plocka upp. Även dessa är baserade på skills man använder i hushållet.

1. Remote control wars (tävlingen sker inom familjen - vem kan övertala de andra att titta på just deras tv-program.)

2. Pack-attack (vem av deltagarna kan packa den ultimata resväskan för olika destinationer, viktrestriktioner och antal resdagar. Finalavsnittet borde innehålla ett försök att flyga Ryan Air med bara handbagage utan tilläggsavgifter)

3. Alive (deltagarna tilldelas 20 olika sorters krukväxter, tre guldhamstrar, en guldfisk och två undulater. Den som kan hålla samtliga objekt levande längst vinner)

4. Propp-stopp (en lampa som inte fungerar. Ett gammaldags proppskåp med bara omärkta proppar)

5. Sveriges värsta sovare (tio småbarnsföräldrar tävlar om vem som kan klara sig längst utan sömn utan att glömma barnen någonstans eller glömma bort hur man kör bil)

6. Sveriges bästa avloppsrensare (allt från leksaker till hår från ett helt damlag i fotboll ska rensas upp ur golvbrunnen)

Vad sägs? Och innan ni förkastar dessa helt, så spara den här bloggen. Om något år sitter ni och hejar då "Linus" tävlar mot "Madde" i att packa en ryggsäck för tredagars fjällvandring. 

Utopia

I bilen i morse lyssnade jag till ett morgonprogram där Sigge Eklund pratar om TV-nyheter. Den här gången tog han upp Utopia, det senaste realityformatet där man släpper ut 15 pers i den amerikanska storskogen och låter dem bo där i ett års tid. Det finns inga kamerateam, utan man har istället satt upp 400 kameror i träd. Tanken är att man ska få se hur ett samhälle spontanuppstår, så det finns inga regler, inga utmaningar, veckouppgifter eller utröstningar.

Genast när jag hörde idén tänkte jag att jag nog ville se den serien, och detsamma gjorde 4,2 miljoner amerikaner som tittade på premiäravsnittet. Men redan till avsnitt två hade tittarsiffrorna gått ner till hälften. Sigge Eklund hade en teori - det var helt enkelt för tråkigt! Utan regler att bryta emot och utmaningar att tävla i så höll folk helt enkelt sams hela tiden och satt och mysgrillade runt en lägereld. Och då blev det trist ganska snart.

Det är ett lustigt fenomen det där, att vi genast förväntar oss drama och katastrofer, och jag undrar lite om inte de senaste tio årens TV-dramaturgi haft något att göra med detta. Jag funderade över det tidigare i veckan också, efter valet. Media drog igång med ett gigantiskt "NU ÄR DET KRIIIIIIIS!!"- drev som egentligen inte speglar verkligheten alls. Vi KAN hamna i en regeringskris och extraval vad det lider, men det är föra troligt. Men som media drog på så skulle man kunna tro att alla departement, alla politiker och alla tjänstemän satt sig i ett glänsande rymdskepp och övergett jorden för alltid, och lämnat oss åt att styra oss själva.

Vilket faktiskt kanske hade funkat rätt bra det också? Som Utopia-exemplet visar. Det händer faktiskt att folk bara håller sams och uppför sig anständigt också. Det blir inte Flugornas herre efter bara tre dagar, ibland blir det bara grillfest. Det kan vara bra att komma ihåg sådant.

Serienyheter från Starz

Nu är det flera av er, det vet jag, som kommer att se fram emot serievintern lite extra. Outlander-böckerna kommer nu som serie! För er som inte direkt känner igen benämningen så är det alltså samlingsnamnet på böckerna om sjuksköterskan Claire som ramlar genom en portal i Stonehenge och hamnar i 1700-talet där hon träffar megasexige, skotske krigaren Jamie.

Jag har läst serien från början till slut och fattar precis varför det är just Starz som plockar upp denna serie. Böckerna vimlar av sex, blod och allehanda groteskerier och ja - Starz är ju kanalen som plockar upp sådant som HBO finner lite vågat (se exemplen Spartacus eller Rome)

Så här ser bildreklamen ut:

Här har ni bilder på Jamie respektive Claire

Så...ja, det hela har potential. Nu funderar jag på om inte det ska få följa med ett par Outlander-pocket på resa med mig - så jag hinner läsa om hela serien innan allt brakar igång. Håll utkik på Netflix och era vanliga streamingsiter för starttider.

Husmorsfilmer

The boys are back in town - and some of them are actually girls! Vad jag vill säga med detta är att det har rullat in nya och nygamla filmklasser på jobbet nu, vilket gör dagarna så mycket intressantare och samtidigt så mycket jobbigare. Hur som helst. Medan jag förberedde för de kommande veckorna genom att titta på gamla valfilmer på filmarkivet.se hittade jag en liten skatt! Husmorsfilmer från 1950 - 1970-talet. De är som att titta in i en historiebok från sin egen barndom (och längre bak). Så här beskrivs de av filmvetaren Tytti Soila:

På femtiotalet började man i Sverige skörda resultaten av den politik som hade stakats ut av de "sociala ingenjörerna" och samhället präglades av optimism. De tre honnörsord som för samhällsplanerarnas program förtätades i hette tillväxt, full sysselsättning och prisstabilitet. Man skulle kunna säga att det fanns - både i samhället och hos enskilda individer - en strävan efter bättre förhållanden på många olika plan. Detta fick sitt uttryck i önskan att ersätta det som ansågs förlegat med det moderna, en process som inletts under trettiotalet men avbrutits av umbäranden som orsakades av det andra världskriget. 

Den "målinriktadhet" som nu präglade det nya samhället sträckte sig ända in i hemmen, och ett intressant dokument för den här tiden är Husmors filmer. Dessa filmer, som ser ut att inte bara marknadsföra produkter för hemmet utan även den nya tidens ideologi, producerades av ett bolag med samma namn från år 1952 till 1976. Bolaget samarbetade med Kooperativa Förbundet, Statens Institut för Folkhälsan, Hemmets Forskningsinstitut och många andra mer eller mindre officiella instanser som hade att göra med hus, hem och familjeliv. Filmerna visades på dagtid gratis i biograferna på ett par hundra olika tätorter runt om i landet. De var synnerligen populära och sågs årligen av mellan 300 och 500 000 åskådare. Många människor berättar om hur de själva eller med sina mammor slank in i bion under en shoppingtur och informerade sig om senaste nytt inom hemdesign eller matlagning. Husmors filmer hade ett starkt demagogiskt tilltal och riktade sig främst till kvinnan i hennes egenskap av den person som stod för familjens mesta inköp. 

Varje program bestod av ett antal kortare avsnitt som i huvudsak rörde sig inom fyra områden: 1) hemmets faktorer som till exempel matkultur, inredning, byggande och bohag, 2) aktiviteter i hemmet som kunde innebära information om olika tekniker för städning och matlagning, eller familjesamvaron och fritidssysslor. Ännu ett tema fokuserade på 3) familjemedlemmarna: kläder, hälsa och utseende men också deras inbördes relationer, eller familjens gäster och umgängesregler. Ett överordnat tema för alla dessa tre var 4) den ideologi som var tämligen enhetlig och signalerade att meningen i och med ett hem är att skapa och upprätthålla "de tre t-na": trevnad, trygghet och tillväxt. 

Så här i valtider är det extra intressant att se dessa filmer! Hur filmen skapar samtiden och samtiden skapar filmen. Kort sagt, samma mekanismer jag redan tjatat om i inlägg om IKEA. Och för alla er som också älskat Historieätarna, så är detta exempel på lyyyyysande underhållning. Autentisk sådan!

Här är länk till ett av dessa program från 1975 (Med Lasse Berghagen som värd!!!)
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=747&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dhusmors

Ha det så roligt. Välj ert eget födelseår, vettja, om ni är gamla nog att ha det med :-)

Trädkojor i min stil

Idag var det tillbaka till mitt allra vuxnaste vuxenliv och planeringskonferenser med personalinformation och tjänstefördelningar och antagningsintervjuer. Även om det var kul att träffa kollegor igen, så fick ändå hela upplevelsen mig att längta efter en enda sak:

Att flytta långt ut i skogen och bo i en trädkoja tills dess att någon hittade mig och drog mig tillbaka!

Jag hoppas att känslan har gått över tills i morgon - men dela trädkojeide'n är fortfarande något jag nog skulle vilja göra på riktigt. Förutsett att trädkojan såg ut som något i den här stilen, förstås:

Speciellt koja nummer två vore ganska fantastisk att ha...

Om det finns någon därute som liksom jag också skulle kunna tänka sig ett liv bland trädtopparna, så vill jag tipsa om yngste sonens nya favoritprogram, som vanligen går på Animal Planet : Treehouse masters. Där bygger man just sådana här skapelser i varje avsnitt. Nedan har ni några klipp.

 

 

Varsågoda och titta. Själv ska jag skicka en pressrelease och sedan ska jag gå ut och titta om vi har några lämpliga träd för ett bygge någonstans. 

Sandormar och drakflygning

Det är en liten aning svalare väder - och alltså kan vi existera i en aningens högre hastighet än under resten av veckan. Jag kan bara avslöja att det ännu så länge är för varmt för drakflygning. Det behöver vara kallare nere på marken och lite varma uppvindar för att det ska funka. September är den perfekta drakflygarmånaden. Men vi försökte i alla fall:

Envisast lyckas bäst och det var som vanligt äldste sonen. På mittenbilden.

Sedan läste jag också att de nya karaktärerna till Game of Thrones säsong fem är klara, och jag har ju väntat ivrigt. Säsong fem utspelas ju mestadels i Dorne, som prins Oberyn kom ifrån. Och om ni nu tyckte att han var en intressant typ så slås han ju med hästlängder av sin stora grupp av oäkta döttrar som kallas The Sand Snakes, sandormarna. Eftersom de då var oäkta döttrar till The Red Viper (ja, ni fattar...).

Låt oss bara konstatera att ComiCons panel Women Who Kick Ass kommer att få en påfyllning av dessa kvinnor. Sandormarna är dessutom så intressanta ur ett rent feministiskt perspektiv eftersom de är uppvuxna med hela prins Oberyns förmögenhet, men utanför äktenskapet och därmed inte tvungna att bli bortgifta eller följa äkta adelsdamers moralkoder (som det ändå inte finns fruktansvärt många av i Dorne) och eftersom de kan välja att bli vad de vill följer de sin far i fotspåren och blir krigare. Den främsta är Obara Sand, som dessutom kommer att spelas av Keisha Castle-Hughes, om ni kommer ihåg den lilla tjejen från Whale Rider. Hon var tuff redan då. Nu ser hon ut så här:

Bland hennes systrar finns också Nymeria Sand, som presenteras som en kvinna som är: "cultured, graceful and deadly with a whip."

"Nym" kommer att spelas av Rosabell Laurenti Sellers. Det kommer att skrivas en del fan-fiction om henne, kan vi bara konstatera.

Ni kan läsa om alla nya karaktärer här: http://www.rollingstone.com/movies/news/game-of-thrones-reveals-new-season-5-characters-20140726 

Jag är förstås nyfiken på en karaktär som inte nämns alls och naturligtvis inte kan nämnas eftersom det är en jättespoiler. Men så snart hela "casten" finns ute så ska jag snoka rätt på hur långt fram i bok fyra de egentligen hinner. Och jag håller tummarna för att det stora avslöjandet kommer i avsnitt tio ;-)

Nu är det ett halvår kvar. Men den som väntar på något gott... får vänta till i april, tydligen. Fint. Då hinner jag igenom alla böckerna flera gånger till om jag vill.

Ett år på Juilliard

Åttiotalet är tillbaka, det har ni väl alla konstaterat. Och det var väl därför som svt valde att lägga till "Fame" före titeln på dokumentären Ett år på Juilliard. Den går nu på både svt och på svtflow och svtplay. Bara att titta, och här har ni en länk: http://www.svtflow.se/fame---aret-pa-juilliard

Jag vill rekommendera den serien, där man i sex avsnitt får följa klassen som gick ut 2012 - 2013 från den prestigefyllda skolan. Inte bara för att den är jätteintressant för alla som har det minsta intresse av sång, dans eller teater - utan också för att dokumentären är så vackert gjord. Det finns scener som gör en direkt andlös, som när kameran följer en av de manliga dansarna precis innan han går in på scen och man bara ser hans siluett konturerad i rött och hur han andas djupare och djupare innan han tar ett sista lätt andetag och i princip flyger/svävar inte på scen. Då har man förstått hur man ska skildra ett ämne.

kortblogg i dag - cafeet väntar. Men följ länken!!

Ännu en fördom

Ikväll är det bokcafe och jag har därför inte supermycket tid att blogga, ska jag erkänna. Men som ni kanske vet har vi en loppis på cafeet som vi aldrig riktigt lyckas avveckla eftersom folk helt enkelt älskar loppisar. De finns överallt och i alla prisklasser, retro-, semiantik-, samlar-varianter. Därför är det inte heller förvånande att det dyker upp TV-program om att inreda med loppis. Som detta:
http://www.svtflow.se/video/2052000/avsnitt-1

I varje avsnitt så inreds ett helt hus enbart med loppisfynd, gratisprylar och containerrester.

Jag älskar mina egna ärvda saker och vi köper mycket begagnat. Jag gillar det.

Men. Och här kommer fördomen. Den otrendiga, ohipsteraktiga fördomen.

Ett helt hus med bara loppisfynd....

Tror inte ni att det skulle lukta lite skumt? Som på Myrorna?

Det söta livet

Jag trimmar häcken. Den gröna lurviga som växer utanför huset, inte min egen, alltså. Inte för att det inte skulle behövas, jag fortsätter min battle royale mot tyngdkraften senare genom rumpträning. Men just nu är det trädgårdsarbete. Och det är så mördande tråkigt att det kräver pauser med terapi-TV.

Just nu tittar jag på "Det söta livet" på svt flow. Där visar en dansk konditor hur man snitsar till olika bakverk hemma. Det är trevligt och lugnande på något märkligt sätt.

Jag vet inte vad det är med den här sortens program, men jag hade ju samma köksromantiska crush på Nigella Lawson tidigare. (Innan hela burkini-strypgrepp på restaurang-och skilsmässa-debacklet). Det är något väldigt tilltalande med att se någon mamma stå i ett rent kök med tända ljus och friska örter på bänken och laga saker till sin förmodat lyckliga familj.

Det känns som en bakvänd seger på något vis att det åtminstone finns en eller två kvinnor som får ihop livet och inte har minsta fingeravtryck på skåpluckorna. Medan vi andra fumlar på i saftkladd och dammråttor och fettfläckar på platt-TV:n.

Jag vet att det är fejk. Oh ja. Men jag låtsas inte om det för tillfället. Utan tittar på söta saker.

Svett och etikett

Det var väl bara en tidsfråga innan jag skulle åka dit på en av serierna från svtFlow, också. Men i det här fallet var det inte mitt fel. Jag kom hem, och maken och pojkarna satt och skrattade åt ett avsnitt med "Han, snubben som bloggar på Café, han var med i Luciapokalen efter två veckors deff!"

Först tänkte jag förvirrat "Backman?" men fick det bara inte att gå ihop. Speciellt då maken lade till att killen ifråga hade 7% kroppsfett då han startade sina två veckor med kokt torsk i plastlåda. Det stämde inte överens med bilden jag har av killen som uppfann hjärtattacka-mackan. Nu var det förstås killen bakom bloggen Stark som en björn, snabb som en örn: Kalle Zackari Wahlgren. (inte Backman)

(pressbild från svt.se)



I programmet Svett och etikett testar Wahlgren sju olika sporter, två veckor i taget - och döm av min förvåning när jag efter det första avsnittet upptäckte att min träningstvillingsjäl är en skäggig, tvåmeters stockholmshipster med en viss ovana att använda hängslen till uppvikta jeans. Hittills har jag sett programmet som handlar om body fitness, strongman, yoga och löpning - och för en person som tränat just allt detta, drivit gym och varit ordförande för en styrkelyftsklubb så var det smått fantastiska program att se. Jag har också suttit och stirrat med tom blick ner i en låda med kokt torsk utan salt och jag har också blivit skitglad av att lyfta saker som egentligen är alldeles för tunga för att gå att lyfta.

Så nu behöver jag inte ens blogga om min träningsfilosofi längre, vilket är bra eftersom jag lovat att inte göra det. Istället kan jag bara hänvisa till svtflow.se och detta program.

Det är sjukt kul för alla som någon gång lyft en vikt eller snört ett par löparskor. Se!

Om att leka historieätare och spela gifta

Jag har reclaimat 1980-talet här hemma den senaste månaden. Mm. Till och med vad det gäller påskprydnaderna, som demonstreras på bilden nedan.

Eftersom pojkarna velat ha en dag med mat som var som när jag var lika gammal som dem, så har jag också draggat i medvetandet efter vad jag åt en dag som sjuåring. Vilket var Skogaholmslimpa med ost som frukost, spagetti och köttfärssås med knäckemacka till lunch och om det var fredag lövbiff med pommes och pulverbea till kvällsmat.

Hela upplevelsen fick mig att tänka på svt-programmet Historieätarna, så jag bestämde mig för att se om första säsongen. Efter en stund märkte jag dock att jag inte alls fokuserade så mycket på maten den här gången, utan istället satt som en voyeur och försökte komma fram till om man kunde se på Lotta Lundgren och Eric Haag att tyckte uppstått under arbetets gång. Och så fick jag dåligt samvete över att jag gjort det. Tecken på två kraschade äktenskap är ju inget att sitta och spana efter. Fast - i ärlighetens namn - för alla som betraktat det blivande paret på avstånd måste det ha varit solklart. Vissa människor har en sådan kemi och en sådan repår redan från start att det inte kan sluta på annat vis.

De tankarna fick mig att fundera vidare på om seriens upplägg skyndat på processen. Och hur mycket. Serien går ju ut på att Haag och Lundberg ska spela ett gift par som testar vardagslivet för ett gift par under olika epoker. Och att spela gifta verkar många gånger vara en klar ingång till att slutligen bli ihop. Det händer ju hela tiden i film, till exempel. Vi är lättlurade, hormonstyrda små varelser trots allt, vi människor. Och följer man en av den kognitiva beteendeteorins grundprinciper "Fake it til' you make it" så kan två människor säkert på samma sätt övertyga sig själva att de är ett par bara genom att bete sig som ett. Hålla hand, sitta bredvid varandra, sova i samma säng, hjälpa varandra med kläder och hår och ta hand om varandra när man är låtsassjuk. Sådant kan påverka en mer än vad man tror.

Så vad är kontentan av detta inlägg, då? Spela inte gift med någon du inte kan tänka dig vara gift med på riktigt? Eller kanske bara att man man tyckte var gott när man var liten gillar man fortfarande när man blivit stor. Fast jag har bytt ut pulverbean mot Lohmanders numera.

90 dagars betänketid

Är det möjligt att bestämma sig för vem man vill spendera resten av sitt liv med på 90 dagar? Den frågan har jag funderat fram och tillbaka på under hela dagen. För i morse, när jag satt och stretchade på vardagsrumsgolvet och kanalsurfade under tiden så såg jag reklam för ett program som handlade om just detta. Ledsen, men fråga mig inte vilken kanal det var på eller vad det hette... jag var inte så uppmärksam! Men gissningsvis var det ett TLC-format.

Programmet bygger på det 90 dagars besöksvisum som utfärdas i många länder, till exempel USA och Australien. Ett par som träffats online måste under den tiden bestämma sig för om de ska gifta sig (innan visumtiden går ut) eller om den besökande personen måste åka hem igen. Det var i princip hela trailern, och det startade en lång tankekedja hos mig.

För är det möjligt? Att på tre månader avgöra om man älskar en person så mycket att man kan tillbringa resten av livet med den? Och sedan gifta sig direkt innan de 90 dagarna var slut?

Till en början var jag tveksam. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag och min man väntade åtta år innan vi gifte oss. Men om man bortser just från det där faktumet att det är en vigsel med i bilden (en stor och väldigt vuxen sak för de flesta i vårt land) hur blir det då?

Egentligen kanske 90 dagar är väldigt gott om tid?

I serien flyttar i princip den utländske partnern in hos den andra under dessa dagar. Och det mesta hinner man enligt mig lära sig om en person om man spenderar så gott som all ledig tid med den människan under tre månader. Lägg därtill att de här personerna ska ha gjort ett litet förarbete under olika lång tid - skypat, mailat, chattat...

Sedan lär man ju känna olika människor olika fort. Förmodligen beroende på hur villig man är och hur villig den andra människan är att "släppa in" en. En del personer känner man knappt alls trots att man umgåtts i 15 år. Andra blir man nära vänner med efter en helg. Med kärlek tror jag det är samma sak. Lite timing, mycket mod och kompatibla gener. Så kan man förmodligen vara färdig för äktenskap efter en vecka.

Eller vad tror ni? Väg gärna in om detta.

(tror jag hittade ett avsnitt av serien på YouTube - ni får kolla om ni ids)

Alla sätt är bra

Ska strax gå och försöka träna bort en monsterspänningshuvudvärk, så det här blir ett kort inlägg. Men jag ville bara dela med mig av att mina manipulationsnivåer är rätt uppenbara för vänner och elever: i morse fick jag följande bild i mailen från vännen T.

Texten som medföljde var ungefär: Det här kan väl du använda dig av på dina elever! 

Det skulle jag förstås kunna. Som har läst vartenda ord av samtliga böcker och sett varenda minut av serien. Minst tre gånger. Fast eleverna hade förstås redan sett bilden på facebook. Och bönföll mig utan alltför stort dröjesmål att låta bli. De var nog ganska säkra på att jag faktiskt skulle kunna göra det.

Och än så länge kan jag väl vara snäll... men om klassnärvaron sjunker alltför lågt...

Utskällda evenemang

Så var det slut på OS för den här gången. Och nej, jag tittade faktiskt inte på en enda tävling. Det var inte så mycket av politisk protest som av det faktum att jag tycker de flesta vintersporter är rätt trista att titta på. Hockey kan vara okej, snowboard också och ibland konståkning bara för att allt är så paljetter och glitter på utsidan, men det är alltid någon av åkarna som får ett psykopatbryt när poängen blir för dåliga. Det är underhållning, det. Nu återstår det väl att se hur eftervärlden kommer att komma ihåg det här OS:et, och hur länge vi som västvärldsmedborgare kommer att var intresserade av hur det går för alla de där arbetarna som inte fick betalt för sitt arbete innan tävlingarna. Gissningsvis är det en hel massa människor som inte får se några pengar av dem som nu städar och monterar ner och röjer upp efter OS heller. Hur som helst, det har varit ett utskällt evenemang.

Men Mello fortsätter ju ett tag till, så de som älskar att uppröra sig kan ju bara lite smidigt fortsätta dit. Det är många av de stora TV-jättarna nu som svajar ordentligt. Undrar om det kan blir så att TV3 köper över Mello också till nästa säsong? Visst, det låter otroligt nu. Men visst lät det lika otroligt när snacket började gå om vilken kanal som skulle sända vinterolympiaden?

Jag undrar rätt mycket över hur stor plats årets Mello kommer att få i alla medarbetares CV. Hur utskällt evenemanget än varit, så är det ändå Sveriges största Tv-händelse i pengar och medarbetare och tittare räknat. Så om jag arbetat som tekniker eller koordinator eller musiker eller med catering eller smink eller vad som helst så hade jag nog stolt satt den posten på tydlig hedersplats. Men... hur är det med de mer synliga inblandade? Som Henrik Johnsson eller programledarna Anders och Nour? Hur mycket vill man förknippas med "den där Mellon som till och med fantasterna hatade"? Svår fråga.

Förmodligen kan man klara sig ganska bra på att skriva just den biten med teckensnitt 10 i sin CV det närmaste året. För folks mediaminne är trots allt kort som bara den. Så länge ingen gör något överdramatiskt skitdåligt under finalen, så dör allt bort rask. Men nu när jag skriver detta så börjar jag faktiskt fundera på om jag ska titta på finalen bara för att se om det kommer en riktigt intressant krasch. Hm. Man kan ju trots allt gå och koka kaffe när låtarna körs.

Dipp i vuxengarderoben och GOT-maraton

Under ett möte igår kväll var vi tre kvinnor i samma ålder som konstaterade att vi har en vanlig garderob och en som vi använder när vi ska verka som om vi vet vad vi håller på med. En av kvinnorna hade satsat på både klackskor och smink just den dagen, till exempel, eftersom hon hållit föredrag. Sedan augusti har min jobbgarderob mestadels bestått av skinny jeans, grova kängor, oftast ett vitt linne och en skjorta eller cardigan över. Men idag skulle en av mina klasser filma en seminariedag på ett museum, och deltagarna var kulturchefer och liknande från länet.

Ett perfekt tillfälle för mig alltså, att återgå till kulturföretagargarderoben. Som är klänning från Indiska med grafiskt mönster, kavajliknande tröja, strumpbyxor och stövletter. Uppenbarligen var det dagens uniform. Några av de andra damerna hade förstås gått full on Gudrun Sjödén, matchat med senapsgula tights. Men i övrigt.

Vet ni vad? Jag har saknat den vuxnare garderoben en aning. Jag får nog besöka den oftare.

Annars kan jag bara meddela att jag nu påbörjat genomtittandet av tre säsonger Game of Thrones inför nya säsongen. Jag är på andra avsnittet.

Bara för att så kanske jag till helgen återupplivar följande spel:

Kommer ni ihåg det?

Har verkligen försökt

Från och med detta inlägg kan jag högtidligen lova att den här bloggen kommer att vara helt och hållet fri från referenser till OS och/eller Mello. Jag har verkligen försökt engagera mig som god medborgare och stöttare av allt det goda som kultur och idrott gör i samhället.

Men jag orkar verkligen inte bry mig om något av dessa evenemang. Hela OS har en längre tid bara lämnat en ganska fadd smak i munnen och jag bestämde mig för ganska länge sedan för att inte titta på invigningen och glorifierandet av en korrupt regim som dessutom tillskansat sig tävlingen på ett rekordartat kriminellt sätt. Nu tror jag att jag skiter i resten också.

Mello är inte heller någon större uppoffring, eftersom det evenemanget mest känns som ett två timmar långt förspel med en karl som tror att klitoris är en plats i Sydamerika följt av ett tvåminuters samlag. Om ni förstår vad jag menar.

Så ni som kommer att gå åt motsatt håll och bombmatta FB och bloggar med detta - jag gillar er verkligen, men jag kanske inte kommer att ha så mycket vettigt att säga i kommentarsfälten på ett tag.

Dåligt informerad

Jag får helt enkelt skylla på att jag i hela mitt liv inte sett en enda episod av "Ensam mamma söker", eftersom jag mest tycker formatet är en aning banalt och jobbigt. Så det var förstås därför som jag förutom att jag missat att jag har "Telia-Micke" som elev...

 

...faktiskt också har Ensam mamma söker-Nickolaj som elev. Om det säger er mer än mig (och det gör det nog) så var han en av "Mys killar" ??? http://www.tv3.se/ensam-mamma-s%C3%B6ker/killarna/my%C2%B4s-killar 

För mig, som bara kollade deras arbetsprover och betyg i förväg, så var de respektive en otroligt duktig fotograf och en väldigt begåvad manusförfattare. Men ni kan se ett prov på vad de gör nu i följande klipp från deras pilotproduktion deras grupp gjorde på filmutbildningens första två dagar:

http://www.youtube.com/channel/UC_k7eE4tWnRYRtjzmpchUCg 

(Jo, det finns bara en tjej på utbildningen. Nej, det är inte "hen" i rosa peruken)

Golden Globes i natt

Jaha, i natt är det dags för den filmgala som brukar vara mest indikativ för vilka filmer som man kommer att kunna tjäna pengar på om man slår vad på Oscarsgalans resultat. Jag ligger personligen lite efter när det gäller att se många av filmerna men betar av vartefter. Men - jag kommer ändå att ge mig på några tippningar inför kvällen.

Storslam kommer någon av följande filmer att ta:

Gissningsvis kommer Chiwetel Eijofor att få bästa manliga huvudroll i sin kategori och Sandra Bullock bästa kvinnliga i sin. Fassbender får bästa manliga biroll i sin kategori.

Möjligen kan denna film erbjuda konkurrens:

Men i kombinationen Martin Scorscese och DiCaprio så hade det de senaste åren varit "always a bridsmaid, never the bride!" för Leo när det har varit galor. Tydligen ska han vara ärkevidrig i denna rulle, så det kanske kan finnas prishopp för honom av den anledningen. Jag återkommer när jag lyckats se denna.

Vad det gäller TV-serier kanske man passar på att ge Breaking Bad några priser nu, eftersom den serien inte har några fler chanser.

Svenskintresse, då? Jo, The White Queen är nominerad i ett par kategorier, med svenska Rebecka Ferguson i täten och titelrollen. Vi får se. Där är konkurrensen stenhård från American Horror Story och Jessica Lange. (Klicka på taggarna "film" och "TV" till höger i min länklista, så hittar ni tidigare inlägg om dessa serier och filmer. Om ni vill.)

Tills dess, en liten påminnelse om The White Queen här:

 

Återkommer med resultat i morgon :-)

Ingen jävla semester

Jag har alldeles nyss tittat klart på dokumentären om Petter - Ingen jävla semester. Den spelades in av Acne film under förra hösten, under tiden före och under jubileumsspelningen på Berwaldhallen med Sveriges Radios symfoniorkester. Länken till svtplay har ni här: http://www.svtplay.se/video/1680479/petter-ingen-javla-semester

Se den - som dokumentär välgjord och snygg, och ljudet är bra så man verkligen kan njuta av vad en symfoniorkester kan göra med hiphop. Sedan är det ju fler än jag, den erkänt uttalade röstfetischisten, som gillar Petter. Den här dokumentären har knappast saknat tittare.

Jag fastnade för två saker (förutom det redan nämnda). Dels tittade jag med stort nöje på de scener som visade dirigenten som satte ihop orkesterarrangemangen - Hans Ek. Där kunde man verkligen se en människa som gjorde musik med hela kroppen, som markerade ett glissando med handen, och stråkknäpp med ögonbrynet och ett pukslag med armbågen. En sådan som inte hör musik utan känner den.

Sedan lyssnade jag väldigt mycket på de bitar av dokumentären där Petter försöker besvara varför och hur han kan genomföra alla projekt han tar sig an. Jag jämför mig inte med supermediale artisten, producenten, föreläsaren, restaurangägaren och författaren Petter. Det finns nivåer och det finns omständigheter. Men på grund av min egen situation som filmlärare, förläggare, författare och med bondgård, familj och bokcafé att hålla reda på så känner jag på sätt och vis en släktskap. Jag tror aldrig att jag har haft mindre än tre jobb - undantaget är då barnen var mycket små då jag downsizade med beslutsamhet och envishet.

Ett par gånger pratar Petter om hur hans adhd påverkar hur han tacklar livet. Jag har aldrig ens övervägt att det skulle ligga en diagnos bakom mitt beteende och jag tror inte heller att det gör det. Däremot tror jag att en del människor helt enkelt är funtade så att de inte kan låta bli att packa livet fullt. Jag brukar ju skylla på en medvetenhet om att ens liv är begränsat, som kommer sig av att min lillasyster dog när hon var 29 och mamma då hon var 43. För ungt. För tidigt.

Men jag vet inte om det är det som är orsaken heller.

Jag vet bara att jag ibland brukar känna att det vore skönt att ha ett "vanligt" jobb. Om det nu finns ett sådant. Att packa något i en kartong och lägga det på en lastpall eller så. Något jobb man inte tar med sig hem på kvällen. Ett där man inte ibland vaknar mitt i natten för att man funderar på något svårt problem. Jag tänker ibland på hur det skulle ha varit om jag stannat på grillbaren där jag jobbade som 16-åring. Ingen högskola, inget universitet, inga böcker, inga andra jobb. Skulle jag ha klarat det? Skulle jag ha varit lycklig?

Nej, jag hade inte klarat det. Jag känner mig. Risken är överhängande att jag på tio år skulle ha köpt ut den gamle ägaren, bytt koncept och öppnat filialer i grannstaden, vare sig det var smart eller inte. Och nu då, när jag ska sätta mig och jobba en timme till innan det är dags att rasa i säng för att gå upp skittidigt i morgon och börja om, är jag lycklig då?

Ja.

Queen of love and beauty

Undrar hur många gånger man legat i soffan och tittat på Ivanhoe på nyårsdagen egentligen? Serien sändes första gången i Sverige ca 1983, så jag borde åtminstone ha haft möjlighet att se den en 25-30 gånger. Vissa gånger har jag legat i soffan övertygad om att detta var den sista film jag skulle se i mitt jordeliv innan baksmällan gjorde slut på mig för gott. Så var det inte idag. Jag låg i soffan och tittade på TV eftersom jag varit så himla redig att jag sprungit intervaller ute på stubbåkern för att ge ben och cirkulationssystem en omgång. Och så blev jag trött.

Det var nu några år sedan jag fick tillgång till en TV mitt på dagen (pga konkurrens från x-box- spelare och cartoon network-tittare) så på sätt och vis var det en ny upplevelse. Jag noterade följande.

1) Jag kan alla repliker utantill. Undrar hur mycket plats det tar i hjärnan.

2) Alla kostymer och all scenografi ser ju för taskig-a ut! Jag satt och skrattade högt flera gånger. Allt tyg ser till exempel ut som om det var gjort av samma tyg som man hade i 80-talets indiantält och låtsaskiosker. Det var förmodligen det också. Den där saken med spelkortshjärtan som Lady Rowena har på huvudet - den är ju för jäkla rolig helt enkelt!

Det är sådana här gånger som det verkligen märks vilken ofantlig utveckling TV-mediet gått igenom. Tänker jag på en medeltida fantasiskildring med en blondin i nu så tänker jag nog inte på Rowena i en plastkrona som säger "Help him! Somebody please help him!"

Utan snarare på den här blondinen som är mer benägen att säga: "Call me sister again and I'll have you strangled in your sleep!"

Utveckling? You decide.