Om porträtt som aldrig blev målade

Helgen började lite vingligt igår. Yngste sonen hade ett sjukdomsskov och när ens barn har ont och är dålig så vill man inte göra annat än att slita sitt hår och yla mot himlen. Som alla föräldrar vet är inte det ett alternativ. Istället lugnar man och kollar tempen och känner på leder och antecknar och ligger i soffan och tittar på Disney Channel och efter ett tag så är barnet återställt och hoppar i soffan och själv sover man som ett skrutt eftersom man helt i onödan går upp och kollar barnet stup i kvarten och till sist vaknar tröttare än då man lade sig.

Halv sju i morse gav jag upp och klev ur sängen. Sedan drog dagen igång som vanligt med att lära äldste sonen rita en kanin med rätt proportioner, se till att den yngste drack mycket vätska, storhandla och så efter lunch åka och göra ett reportage från en vernissage.

Konstnären var Elisabeth Ohlson Wallin, som tidigare har gjort utställningen Ecce Homo, och som har en soft spot för alla dem som osynliggjorts under historien. Hennes nuvarande utställning heter "Porträtten som aldrig blev målade" och handlar om hur det saknas representationer av funktionshindrade människor inom porträttkonstens historia. Om de någon gång förekommer så hade de en komisk eller varnande effekt i en tavla föreställande till exempel en folkmassa, men dessa människor har aldrig porträtterats på ett positivt sätt.
Så nu har Wallin satt in funktionshindrade från gruppen JAG i historiska kläder och miljöer.

Det var förstås nu som dagens första ansats till ett vettig perspektiv infann sig. Alla modellerna och deras stödpersoner fanns på plats tillsammans med en hel massa andra från lokala föreningar för funktionshindrade. När jag tittade mig om i rummet och funderade på all den ängslan och hopplöshet som måste ha funnits hos alla dessa föräldrar medan de nu vuxna vårdtagarna var barn - ja, min egen oro framstod som lite överdriven. Jag kommer förmodligen ändå att känna samma sak nästa gång något händer mina barn, men just för tillfället känner jag mig rätt okej.

Och sonen, då? Jotack, han är ute med de andra i familjen och bygger världens största snögubbe med världens minsta morot som näsa.

Jag förstår inte konst

Om det nu ens är meningen att man ska göra det? Det är ju också en fråga. Vissa saker berör mig, andra gör det inte. Skulptural konst och fotografisk konst känner jag att jag kan ha åsikter om. Installationer gör mig förvirrad. Litegrann som den gången jag stod på Moderna museet och verkligen, verkligen ville plocka upp en gul vante från golvet. För det såg ut som om någon tappat den, och det var kallt ute.

Men jag tordes inte.

För den kunde ju tillhöra en av installationerna. Visserligen bestod resten av installationen i det rummet av ketchupflaskor med olika mängder ketchup i, men vad vet jag - den gula vanten kanske symboliserade människans längtan efter...döden/en icke-existerande Gud/värme?? Det är egentligen inte mer långsökt än att en grön get med ett bildäck runt sig ska symbolisera Jesus. (Jo, det finns ett sådant konstverk på MM)

Dagens konstbråk är väl att Anna Benson tvingats plocka ner delar av sin utställning som hängde på Hotel Anglais för att den var för vågad. Läs mer om Anna Benson och se tavlorna här eller läs artikeln här

I korthet så är Benson en sådan där mångkonstnär som gör allt - skriver böcker, artiklar och målar. Har varit egenföretagare sedan hon gick på gymnasiet, idrottsstjärna och så vidare... jag gissar att folk på Hotel Anglais var superlyckliga av att boka in en så ny och spännande konstnär/renässansmänniska. Ja, tills dess att de såg tavlorna, alltså. Nu plockas de ner efter tre veckor istället för tre månader eftersom de anses vara för provokativa. Benson säger i media att hon tycker det är synd och skam att man inte kan få visa tavlor där nakna kvinnor rör vid varandra.

Eftersom jag då inte förstår konst så undrar jag om det var det som var knäckfrågan... eller om någon helt enkelt tyckte de var för fula? För mig såg de mer ut som något som mina barn ritat om jag skulle be dem rita "En naken tant som stoppar upp handen i snippan på en annan naken tant" (lugn, det tänker jag inte göra)

Men nu förstår jag inte konst, som sagt var.

Hur som helst, att få en utställning nedtagen i förtid eftersom den är för provocerande kommer att öka Bensons försäljningssiffor, så hon skrattar säkert hela vägen till banken. Och den som intendent-ar på Hotel Anglais kanske lär sig att titta till en extra gång på tavlorna innan han eller hon bokar in utställning. Är det en kejsare med nya kläder man köper? Eller bara en naken gubbe?

Konst och kropp

Vad är sambandet mellan hängpungar och Jane Austen? Inget alls, säger ni - och nä, det finns väl egentligen inget. Men under min ganska sena måndagslunch så kollade jag upp två saker: En ny utställning på Nationalmuseum som jag verkligen vill se (Stolthet och fördom, kvinnliga konstnärer i Sverige och Frankrike 1750 - 1860) - där har ni Jane Austen - och sedan tittade jag på senaste avsnittet av Solsidan där The Switch diskuteras - där har ni den manliga hängpungen. Ta-daa, mysteriet löst.

För dem av er som missade eller ignorerade "solis" så är alltså the switch ett ålderstecken där pungen blivit längre än penisen (enligt Fredde). Han var också vänlig nog att ta en massa bilder på statyer i den här stilen:

...för att bevisa att ha ett paket där lådan hänger längre ner än presentsnöret i själva verket är ett klassiskt mansideal.

Jag satt förstås och skattade en del, men inte så mycket åt själva serien utan åt en historia som vännen B. berättade på en pubkväll. Han avslöjade att han och hans bäste vän vid tolv års ålder hade bastat i badhuset tillsammans med en medelålders man som plötsligt försökte resa sig upp och sa:
"Åh, nej - nu har det hänt igen!"
På något för mig som kvinna okänt vis hade hans ena testikel och halva pungen halkat ner mellan brädorna i bastulaven och han satt nu ohjälpligt fast.

Jag vet inte vad som är mest pinsamt att föreställa sig i sammanhanget - proceduren att få upp kulan på rätt sida igen eller att en man kan vara så korkad att han inte kan sätta sig på en handduk efter första gången de hände.

Nåja. Till seriösare grejer - konstutställningen Stolthet och Fördom pågår till 20 januari nästa år, och jag vill verkligen åka och se den. Om någon intresserad antingen av konst eller beklädnadshistoria och/eller kvinnlig och kultur - hör av er till mig så kan vi väl ha en konstdejt i Stockholm.

 

självporträtt av  Elisabeth Louise Vigée-Lebrun

vars verk är med i utställningen.

The art of the brick

Min yngste son får lite då och då en alldeles enorm hybris. Han är till exempel helt övertygad om att han kan spöa samtliga av Gladiatorerna när programmet går på TV. Skit samma sedan att han väger kanske sjutton kilo med gummistövlar på och är liten, liten för sin ålder. I hans egen fantasi är han en gigant.

Idag fick dock superhjältens stolthet en knäck på förmiddagen, när han skulle göra ett trick där han i full fart springer fram till en gunga och så att säga träffar den i farten med magen. Gungan ska då svinga sig riktigt högt och han flyger som Stålmannen.

Fast idag, då så flög han rakt över gungan och landade med ett magplask på gräsmattan. Jag vet inte vad som var värst för honom, att det gjorde ont eller att han misslyckades med tricket.

Som tröst utlovade jag ett maratonbygge med lego under eftermiddagen. Egentligen hade jag en hel massa annat att göra. Men jag var ju tvungen att baka bröd till morgondagens bokcafé, så jag tänkte att jag skulle kombinera de två sysslorna. (Hur som helst, jag ska baka nytt bröd efter att barnen lagt sig, om man säger så).

Lego är lite uppslukande. Mycket uppslukande. En två, tre timmar försvinner på en gång medan man sitter där och försöker hitta en endaste liten bit med två hållare på ena sidan i en 50 liters plastback.

Men nu är jag ju inte världens enda vuxna människa som blir helt besatt av lego. Kolla in den här länken: http://brickartist.com/

Sidan tillhör Nathan Sawaya, en man som sade upp sig från sitt arbete som advokat och istället började bygga skulpturer av Lego. Om ni har tid, surfa runt och titta i hans galleri. Hur häftigt som helst.

Men jag gissar att man får gå väldigt försiktigt om man ska gå på toa på natten hemma hos honom.

Måla som Mondrian

Eftersom vädret inte riktigt är på den nivån att man vill springa trallande ut i trädgården idag heller, så tror jag att jag ska föreslå för åtminstone yngste sonen att vi bara ska hänga i matrummet och måla och rita på eftermiddagen. Det är ju det som är det absolut bästa med att jobba som egen företagare. Jag jobbar fem timmar på förmiddagen, hämtar barnen, är med dem hela eftermiddagen och kör lite mera jobb på kvällen efter middagen. Visst, vissa veckor funkar inte tidsschemat fullt ut. Men oftast går det.

Jag har varit jättesugen de senaste dagarna att måla lite i extremt grafisk stil som Piet Mondrian.

Jag har i och för sig ingenstans att hänga en eventuell målning i den stilen. Den passar inte i ett endaste rum i vår glorifierade torparstuga. Men ändå...

Egentligen misstänker jag att jag bara vill ha denna:

För DEN skulle i alla fall passa på mig.