Om man ska sparka nedåt måste man veta var upp är

Förmodligen kommer det inte som en överraskning för någon att Sverige just nu lider av en ganska ordentlig identitetskris - men nu när jag kravlat mig upp ur paltkoman och börjat läsa nyheter igen såhär på annandagen så har jag funderat mycket över det.

Vi vet inte vilka vi är längre. Det är precis lika illa som under nationalromantiken, och frågan är om det inte beror på att vårt samhälle är i samma omställning nu som då. Jag vet att det inte är särskilt vackert att prata om, men let's face it. Ett samhälle som upplevs som lugnt och städat och politiskt korrekt är ofta ett samhälle som är väldigt, väldigt normativt. Där alla vet vem som är över dem, vem som är under dem och vem som är utanför och udda. Och nu har vi inte en jäkla aning.

Vi är världens mest sekulariserade land, där folk tycker det mer genant att erkänna att de tror på Gud än att berätta vad de tjänar. Och samtidigt så tycker en stor del av befolkningen att det är okej att utesluta människor från medborgarskap på grund av religion. Hur hänger det ihop?

Feminismen blir en allt starkare politisk faktor, men samtidigt säger en majoritet unga, lågutbildade kvinnor att de inte upplever att de blir felbehandlade/förtryckta på grund av sitt kön. Varför gör de inte det?

Det har alltid varit inne att följa efter de mest trendiga av människor och härma dem, men vad händer när de trendiga gjort till sin egen sak att absolut inte följa trender för det är otrendigt?

Om miljön, då - den som vi skulle rädda? Ja, de allra flesta som röstar på ett grönt parti finns i de grupper i samhället som konsumerar prylar med en så svindlande hastighet att de är sina egna största fiender. Det kan man förstås ignorera bara man källsorterar riktigt ordentligt.

En nygammal statusgrupp är ju dem som tränar. Men det är förstås bara status om man tränar något som egentligen förstör kroppen ganska ordentligt. Som maratonlopp eller sådan där mysig crossfit som får en att kräkas och krypa ihop i fosterställning efter ett pass. Det är status. Vanliga förslitningsskador från ett ensidigt fysiskt arbete är inte särskilt inne alls.

Så nej, vi kan inte längre ta till den gamla fina metoden att känna oss bättre och som en del av ett fungerande samhälle där vi slickar lite uppåt och sparkar lite nedåt. För vi är så förvirrade att vi inte ens kan hitta vårt egen bak med två händer och en ficklampa. Så vad finns kvar? Att sikta in sig på de tydligaste mål vi kan hitta. Som är så övertydliga symboler för något annorlunda att vi inte ens kan missa. Och oj, vad lättade vi blir när vi äntligen hittar dessa enkla mål.

För då blir allt begripligt. I en stund. Tills vi stöter på nästa obegriplighet.

Hål i hela huvudet

Precis när man tror att inte världen kan bli dummare så dyker det upp någon nyhet som bara stärker tron på att en sjätte förintelse av hela den dominerande arten på den här himlakroppen (vi) inte är en så himla biologisk dum idé i alla fall.

Vad jag syftar på nu? Jo, den trend som tydligen finns i Norge, där blivande mammor bantar för att få mindre barn, eftersom de själva och framför allt den nätta och vid födseln underviktiga bebisen kommer att se bättre ut på bild. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19425197.ab Klicka på länken för att läsa och förfäras själva. I artikeln säger en förlossningsläkare att detta är hål i huvudet på de blivande mammorna på riktigt. Ja. Svårt att argumentera med det uttalandet.

Jag nämnde tidigare idag för en person att jag är så himla lycklig att jag föddes på 70-talet och slipper vara 20 nu (för 20-åringarna idag verkar helt enkelt inte ha lika kul som jag hade när jag var det...) och nu är jag också jätteglad för att jag inte ska ha fler barn. Inte för att jag någonsin tror att jag skulle gå på en så idiotisk trend som att göra någonting i den stilen. Jag kan säga att inte ens halvvägs genom selfie-utmaningen jag gör just nu där man ska ta en självis om dagen är jag så trött på att se mitt eget face i mobilen att jag vill SPY åt det. Hur viktigt får det egentligen vara att se bra ut på bild? Orka...

Det är lite lagom tragiskt när man hittar en läkarbok som heter "Om kvinnan" från 1930-talet och inser att de hade bättre grepp om kroppsideal bara sju år efter att kvinnor fick rösträtt i Svedala.

Allt detta ansågs vara normalt och fullkomligt friskt då. Nu? Tja, vad säger ni själva.

Box office rumble in the djungle

För bara ett litet tag släpptes rättigheterna till Djungelboken av Rudyard Kipling helt fria (den skrevs 1894, så alltså har copyrightreglerna slutat gälla). Såå, ingen behöver längre förhandla rättigheter och ersättning med något dödsbo. Så, som ibland händer, kommer det nu inte bara en ny Djungelboken-film, utan två. Warner Brothers gör den ena och Disney gör den andra. Båda kommer att vara animerade och båda kommer att släppas så gott som samtidigt.

Det är ju inte helt okänt att två nästan identiska filmer dyker upp samtidigt. Som Tombstone/Wyatt Earp eller Armageddon/Deep impact eller Volcano/Dantes Peak.

Men det här blir extra intressant eftersom det inte är ett övergripande tema som är gemensamt utan så gott som hela intrigen. Novellen Djungelboken bygger på är inte så lång...

I alla fall är det många av oss som redan börjat se detta som The Battle of the Kahns - för återigen ska Benedict Cumberbatch få spela en sådan! Han är Shere Kahns röst. I den andra filmen är det Idris Elba, och han är inte dålig han heller, för att underdriva en smula. Så ja, jag ser fram emot en del spännande tigermorranden. Det måste jag erkänna. Båda filmerna kommer under 2015.

Sandormar och drakflygning

Det är en liten aning svalare väder - och alltså kan vi existera i en aningens högre hastighet än under resten av veckan. Jag kan bara avslöja att det ännu så länge är för varmt för drakflygning. Det behöver vara kallare nere på marken och lite varma uppvindar för att det ska funka. September är den perfekta drakflygarmånaden. Men vi försökte i alla fall:

Envisast lyckas bäst och det var som vanligt äldste sonen. På mittenbilden.

Sedan läste jag också att de nya karaktärerna till Game of Thrones säsong fem är klara, och jag har ju väntat ivrigt. Säsong fem utspelas ju mestadels i Dorne, som prins Oberyn kom ifrån. Och om ni nu tyckte att han var en intressant typ så slås han ju med hästlängder av sin stora grupp av oäkta döttrar som kallas The Sand Snakes, sandormarna. Eftersom de då var oäkta döttrar till The Red Viper (ja, ni fattar...).

Låt oss bara konstatera att ComiCons panel Women Who Kick Ass kommer att få en påfyllning av dessa kvinnor. Sandormarna är dessutom så intressanta ur ett rent feministiskt perspektiv eftersom de är uppvuxna med hela prins Oberyns förmögenhet, men utanför äktenskapet och därmed inte tvungna att bli bortgifta eller följa äkta adelsdamers moralkoder (som det ändå inte finns fruktansvärt många av i Dorne) och eftersom de kan välja att bli vad de vill följer de sin far i fotspåren och blir krigare. Den främsta är Obara Sand, som dessutom kommer att spelas av Keisha Castle-Hughes, om ni kommer ihåg den lilla tjejen från Whale Rider. Hon var tuff redan då. Nu ser hon ut så här:

Bland hennes systrar finns också Nymeria Sand, som presenteras som en kvinna som är: "cultured, graceful and deadly with a whip."

"Nym" kommer att spelas av Rosabell Laurenti Sellers. Det kommer att skrivas en del fan-fiction om henne, kan vi bara konstatera.

Ni kan läsa om alla nya karaktärer här: http://www.rollingstone.com/movies/news/game-of-thrones-reveals-new-season-5-characters-20140726 

Jag är förstås nyfiken på en karaktär som inte nämns alls och naturligtvis inte kan nämnas eftersom det är en jättespoiler. Men så snart hela "casten" finns ute så ska jag snoka rätt på hur långt fram i bok fyra de egentligen hinner. Och jag håller tummarna för att det stora avslöjandet kommer i avsnitt tio ;-)

Nu är det ett halvår kvar. Men den som väntar på något gott... får vänta till i april, tydligen. Fint. Då hinner jag igenom alla böckerna flera gånger till om jag vill.

Ett litet vik-freak i världens ensammaste land

Jag tillbringade hela söndagen med att vika saker, sa jag det? Det är ju tyvärr ett framträdande drag i min personlighet det där. Att se något och bli smått besatt av det. Den här gången var det att organisera en garderob. Vi håller ju på att flyttar om hela huset för att byta sovrum med pojkarna, och min nya garderob ser nu ut såhär:

Och är i själva verket ett rum. Jag ska ha ditt en skiljevägg till vänster, ett draperi och en matta - men det var inte det som var grejen. Grejen var att jag ville göra allting så lättskött som möjligt nu när jag hade en chans att börja om från scratch. Efter två sekunders googlande så hittade jag den här kvinnan:

 

Som då alltså lever på att vika saker och sätta etiketter på allting. Samtidigt som man då inser att den här donnan inte är riktigt klok (i ett klipp så sätter hon text OCH bilder på lådorna i sitt eget medicinskåp om och utifall jag vet inte vad. Stroke?) så blir man ju ändå fascinerad. Så har hon ju rätt i många fall också. Det där t-shirttricket var grymt bra, till exempel. Ja, så nu har jag vikt om saker i två dagar. Rätt ska vara rätt.

På väg till jobbet i morse hörde jag på radion av Sverige är det land där det finns flest ensamboende (singlar) personer i vuxen ålder. 37% av befolkningen. Det är grymt många det. Sådant går givetvis lite fram och tillbaka, man är förmodligen inte singel hela livet. Och vi är ett jämställt land, så ingen måste av den anledningen stanna kvar i ett äktenskap eller förhållande vi inte gillar. Vi kvinnor för till exempel både försörja oss själva och skriva under kontrakt utan en make! Bara en sån sak.

Jag passar inte in i just den statistiken. En snabb sammanslagning av mina singelperioder visar att jag varit gift eller sambo i 22 och ett halvt år av 40. Jag hann väl direkt aldrig känna mig ensam och som singel under de korta tiderna emellan förhållanden. Men jag har aldrig letat efter någon att bo ihop med, det verkar bara som om jag med relativt liten möda kan göra det.  

Kanske jag borde göra youtube-videor om det? Det slitfria sambolivet. Jag menar, kan man leva på att göra videos om t-shirts, så... (Det finns också en video om hur man organiserar pysselmaterial, hur man väljer rätt etikettmaskin och hur man färgkoordinerar posten. Det ni.) Eller nä... jag kanske bara går och viker färdigt mina träningskläder istället.

Som om du vore någon värd att prata med

Jag skulle nog inte bli en bra professionell cheerleader. Inte för att erbjudandena haglat tätt, sådär. Men ändå. Jag gissar att ni inte missat "skandalen" då Chicago Bulls cheerleadingteams ordningsregler läcktes till media? Har ni? Okej, det går att läsa på här: http://deadspin.com/how-to-use-a-tampon-and-other-guidelines-for-bills-che-1567047406

Chicagolagets hejarklack kallas "Jills" eftersom spelarna kallas "Bills" och när de skriver på kontrakten så medföljer en handbok som täcker allt från hur ofta man ska tvätta fötterna, när man får och inte får äta bröd (nästan aldrig) hur man ska använda en tampong (för tänk om det börjar lukta räkbåt i hejarklacken), vilka färger man får färga håret i och så vidare i all oändlighet.

De flesta av dessa regler hör till sådant som ganska många kvinnor stött på. Man lägger sig ganska ofta i utseendet, och ganska ofta nickar vi och accepterar detta för att vi ska få göra något roligt. Som att vara flygvärdinna, modell, talesperson, skådespelare (ibland), artist av olika slag... När jag var någonstans 20-25 och ville tävla i Fitness, så var den variant vi hade i Sverige då en väldigt amerikaniserad typ som nästan var en skönhetstävling. Bedömningen var i stringbikini med höga klackar och det fanns en aftonklänningsrond med. På riktigt. Så här kunde det se ut:

Det här klippet är från 1996. Jag ryser vid tanken på att jag faktiskt var villig att utsätta mig för något dylikt för att komma åt resten av tävlingen. Tack och lov kraschade och ombildades bodybuilding- och fitnessförbundet i Sverige runt den tiden, och när väl tävlandet hade återuppstått så hade jag gått vidare. Till styrkelyft. Så kan det gå.

Vad jag menar är jag förmodligen som 20-åring kunnat köpa in mig på en hel del av Jills-reglerna, och tillägnat mig nog många för att få vara kvar i truppen. Men en sak stör mig så grymt nu och den hade stört mig så grymt då också.

Förutom att då faktiskt uppträda under matcherna så ska Jills-arnar vara någons sorts representanter och erbjuda kvinnlig fägring på olika event och fundraisers. Som någon modern Geisha-variant. Och där - där får man läsa en av de sjukaste formuleringarna i hela regelboken enligt mig. Först kommer en lista på de tillåtna samtalsämnena och sedan: "The more you can engage people about football, the more intelligent you will appear. Even if you simply just start the conversation, you'll be percieved as someone people enjoy talking to."

Det är där det börjar bli riktigt äckligt. Tydligare kan man nog inte säga "håll käften och var söt". Uppenbarligen så finns det är 2014 inte mycket som är farligare för ett företag än en kvinnlig cheerleader som uttrycker egna tankar. Det var ju charmigt.

Fel man

Jag gissar att ni sett rubrikerna i tidningen idag. I Uppsala blev en mamma i 30-års åldern mördad och hennes ex med ett antal tidigare anmälningar för våld är gripen för mordet. Det var den 3-åriga dottern som öppnade dörren för polisen och släppte in dem i lägenheten där hennes mamma låg död.

Det gör mig arg.

Det gör mig så arg.

Det gör mig så fruktansvärt arg.

Jag kan inte förstå hur vi fortfarande kan ha ett så grundläggande fel i vårt samhälle att en av de största farorna för en kvinna är att helt enkelt välja fel man att skaffa barn med. Och jag är så trött på att skriva om detta ämne. Men jag måste. För vi har inte pratat klart om detta på långa vägar.

Det jag anser att vi måste prata om är den enorma girighet vi visar som människor - en girighet där vi tror att vi kan äga andra människor och därför har rätt att göra vad vi vill med dem. Det här är något som förekommer hos både män och kvinnor, inget snack om saken. Vi är alla possessiva och ser ibland människor vi älskar som en förlängning av oss själva, en högt skattad ägodel.

Men när ägandebehovet övergår till den mörka plats där man tror sig ha rätt att förstöra den man trodde var ens egen, då är det oftast en man som tar det steget. Hur många gånger har inte en man stå i en rättssal och sagt: "Om inte jag fick ha henne, så skulle ingen annan ha henne heller!" som om kvinnan ifråga var en bättre begagnad motorcykel som man tagit så många trevliga turer på att man hellre skickade den på skroten än sålde den.

Jag förstår att det är lätt att mörda någon då. För man ser inte en människa längre. Man ser ett ting. Och ting kan man göra sig av med. Kanske kommer man att sakna det lite någon gång. Kanske.

Jag har turen att vara omgiven av bra män, starka män, smarta män med god självkänsla. Om det någon gång dyker upp någon vriden typ så rör de sig vanligen i utkanten av bekantskapskretsen och stannar tack och lov där. Men ibland, även hos dessa män som är så bra att de förmodligen borde ha någon sorts märkning (som Svanen eller Bra miljöval, typ) så stöter jag ibland på den där tanken. Man vill ha någon som är bara ens egen. Någon som är min, min, min - någon där man alltid kommer först och prioriteras över alla andra.

Människor fungerar inte så. Inte alltid, inte hela tiden. Möjligen kan man låna någons totala uppmärksamhet korta stunder i taget. Och resten av tiden måste man acceptera att man lever liv som ibland löper smärtfritt parallellt med varandra och ibland kraschar in i varandra. Om vi bara kunde acceptera att vi alla är ensamma men att det är rätt okej att vara ensam tillsammans med andra. Då tror jag färre barn skulle förlora en förälder för att den andre kände sig förfördelad.

Fysiologiska lögner

Ni hörde väl vad som hände med Wasalopps-siten idag? 1,5 minuter efter att bokningarna för nästa års Wasa och stafett-Wasa öppnade var alla platser bokade. Innan dess hade siten redan kraschat en gång. Vi fick höra detta genom en familj i bekantskapskretsen där mannen åkt skidor sedan han var barn och har åkt Wasan fler år än jag vill tänka på - han kom inte med. Alls.

För alla ska ju göra lopp nu. Tjejmilen och den svenska klassikern och wasan och vätternrundan och gud vet allt.

Det påminner mig om den där artikeln som publicerades i början av året: den där norska undersökningen som visar att vi inte alls tränar så mycket som vi tror. Klicka här för att läsa. Speciellt män hade en tendens att överdriva hur mycket och hur hårt de tränar, och underskatta hur mycket tid de är stillasittande. Efter den artikeln var det ju många som teoretiserade om varför.

Jag håller med dem som tror att det är ett utslag av det faktum att det börjar likaställas med pengar och status att vara vältränad. Och vice versa - är du fet blir du förmodligen sedd som fattig och dum. Jag avskyr hjärtligt den synen på människor, men inte desto mindre tror jag att den är ett faktum.

Så alltså vill väldigt många kunna säga att de "håller på med en klassiker" eller "tränar för maraton". Det är status. Något folk lätt kan känna respekt för. Att dessa personer sedan sköter sin kropp så illa att de med nöd och näppe tar sig runt banan på tävlingsdagen, ja, det spelar mindre roll. Och det är sådan statusjakt som kraschar Wasaloppsservrar. Jag har gett upp hoppet om att köpa nya löpartights, förresten. Samma jakt har gjort att byxor som för två år sedan kostade 199:- nu kostar 499:- för nu ska alla springa.

Jag får helt enkelt springa i mina gamla brallor tills hålen blir så pass stora att det känns pinsamt. Här ute riskerar man ändå bara att visa skinn för släkten eller ett och annat vildsvin. Och de senare är ju bekanta med begreppet fläsk sedan gammalt.

Reaktioner

Hur många fler än jag hamnade i någon sorts fysisk kris av att börja jobba efter jul igen, kan man fråga sig? Jag var i chocktillstånd till någon gång framåt tiotiden i alla fall. Nu, när jag väl hänger här hemma vid datorn igen (dock utan mysbyxor - det var alltså vid 39 års ålder som jag äntligen blev den där vuxna typen som kan hantera att vara i sina arbetskläder ända fram till läggdags. Jobbigt.) så inser jag att jag däremot inte orkar hantera hårda nyheter idag.

Utan istället reagerar på de där tramsnyheterna som sticks in på sidan av de svältande barnen och pedofilerna. Idag har jag, till min skam läst dessa "nyheter":

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article18131182.ab

Ryktet går att David Lynch ska göra en tredje säsong av Twin Peaks. Till det vill jag bara säga: Neeeeeeeeeeejjj!!! Tänk på Star Wars, tänk på star wars!! Man ska, man kan inte få till samma känsla och succé igen - varför riskera att solka minnet av en bra serie?

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article18131080.ab

Stadens King's Langley i England funderar på att byta namn till King's Landing, för att heta detsamma som huvudstaden i Westeros från George RR Martins böcker. Okej. Då bor väl vi i Winterfell, då. Vi har ju varg på gården och allting.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article18132047.ab

Leif Mannerström fick ett frispel när en tävlande i Sveriges Mästerkock bjöd honom på pulversås. Den tävlingen har en bra publicist och jag förstår ju att de måste skapa lite drama nu när Moberg är borta. Frågan är bara om Mannerström var medveten om att producenterna tagit in den där donnan eller inte. Jag tror eventuellt att han var det.

Sisådär, nu är det bäst jag stillar samvetet med att researcha allvarlig artikel ett tag, så inte hjärncellerna smälter helt och börjar rinna ut ur öronen.

Spridda observationer

Nummer 1) Sedan jag började pendla 14 mil dagligen har jag upptäckt att tisdagar är de värsta trafikdagarna. Folk bär sig åt som ett gäng förrymda biltjuvar och motorvägarna är packade  med långtradare efter långtradare. Det bekräftar något jag länge misstänkt - det är något FEL med tisdagar. De har alltid varit en sådan där megajobbig dag, på samma sätt som att fredag alltid är en bra dag och onsdagar är en sådan dag det alltid ligger för många möten eller evenemang på.

Nummer 2) Om jag vore yrkeskriminell och bodde i Stockholms län så vet jag precis när jag skulle slå till i förorterna. Under Obamas besök i hufvudstaden är 2000 poliser från länet inkallade för att turas om med bevakningen av vissa bestämda gator och platser. 2000 poliser är väl så många som finns att tillgå i länet? Så då torde det alltså vara tämligen riskfritt att stjäla alla de där bilarna som rekommenderas att man ställer hemma och göra inbrott i alla de där villorna i förorten. Ni som bor där - håll lite extra grannsamverkansutkik under de dagarna, va? Jag kan inte vara den enda person som resonerar så.

Nummer 3) Jag brukar inte skriva så mycket om träning eftersom det under de sista åren har blivit så synonymt med samhällsklasser och sätter sådan press på främst kvinnor. Är du smal och vältränad ses du som lyckad och rik, är du fet ses du som fattig och misslyckad. Jag skulle gärna vilja att det var annorlunda - men alla undersökningar som görs bland svenskarna om detta visar på samma tragiska resultat. Ber man om en anonym åsikt i frågan så är det så folk resonerar. Alltså har jag undvikit ämnet så långt det går.

Innan vi skaffade familj var jag och maken gyminstruktörer i 100 olika saker och mätte allt vi åt och förde diagram över vår egen vikt, fettprocent och våra mått. Av dessa faktorer är ju vågen den sämsta indikationen på hur man ser ut, men det är den som är lättast att ta till. Så idag hittade jag excel-arket där jag förde in mina mått under flera år för att främst se hur viktträningen tog. För tio år sedan, när jag tränade sju pass i veckan på gymmet på fem dagar och promenerade de andra två hade jag följande mått (räknar bara upp några av dem): Vader 38cm, lår 51 cm, rumpa 97 cm, höfter 89 cm, midja 62 cm och biceps 33 cm.

Jag tog fram måttbandet (med viss bävan) efter ett år då jag bara lagat husmanskost och tränat 3 - 4 dagar i veckan där styrketräningspassen har varit en kvart långa och all kondition varit på min cykel och upptäckte att jag nu har följande mått: Vader 37cm, lår 50 cm, rumpa 97 cm, höfter 89cm, midja 67cm och biceps 31 cm. Tio år och två barn senare.

Så nu sitter jag, en liten smula chockad och undrar om jag istället för att träna så mycket under åren 20-30 istället borde ha lärt mig ett till språk? Eller hur man knypplar? För jag verkar ha använt en del av tiden på fel saker...

150-procentsåret

Från och med idag har jag börjat ett nytt jobb utanpå firman - till nästa juni så ska jag jobba på Tärna folkhögskola med deras filmutbildning. Jag har förstås skalat bort en hel del uppdrag i firman - det jag verkligen vill fokusera på där är bokförlaget och mina fasta tidningsuppdrag (plus ett projekt som måste slutföras). Men ändå - med det nya jobbet så ser jag fram emot en arbetstid på 150%

För det mesta är det bara positivt - pengar att lägga undan orörda, nya kontakter och en väldigt vacker, ny arbetsplats:

...men en timmes pendling dit och en timme hem.

Ja, det löser ju fritidssysselsättningen för ett år framöver! Titta gärna in på Tärnas hemsida och läs om skolan: Tärna fhsk

Flera bloggar om detta när eleverna kommit. Det blir intressant att ha sådana igen.

Tre korta

Detta blir (på grund av tidsbrist) mikrobloggande med innehålla jag egentligen skulle vilja skriva mer om:

1) Pojkarnas schackkamp med döden var med i länstidningen. Kul att se att linslusheten ärvs.

2) Hittade en intressant länk på nätet när jag letade information om Anne Neville (Rickard III drottning). Läs om kvinnliga monarker, kristna och politiska kvinnliga ledare genom tiderna. Notera gärna det stora antalet kvinnliga muslimska ledare. Fler borde läsa och bearbeta en del av sina fördomar.
http://www.guide2womenleaders.com/index.html

Här är Margareta av Flandern. Eller Marguerite Flanders (Margaret Flanders! All Simpson fans say ey-ooh!)





3) Jag bläddrade i reklamen idag och såg att man får 10 nummer av Allas eller Allers veckotidning för 149:- "Allvarligt talat, de kan ju inte vara sämre än Amelia" tänkte jag och insåg sedan att jag hoppat över att bli som min mamma och har istället valt att gå direkt till att bli min mormor.

Tropiska nätter och skrämseltaktik

Det var nästan en tropisk natt i Sverige igår natt, enligt SMHI. En sådan natt då dygnstemperaturen inte sjunker under 20 grader på hela natten. Men så blev det i alla fall inte. Det var femton grader varmt utomhus då jag gick och lade mig. Jag har för tillfället gjort om altanen till skrivarstuga. I brist på absint fick jag dricka alkoläsk som smakade hallonsoda. Men man "tager hvad man hafver" som Kajsa Varg (faktiskt INTE sa).

Med värmeböljan följer väderskandaljournalistiken. Just nu ropar svarta rubriker ut att Nordpolen har blivit en sjö. Jag antar att det är nu vi ska kasta aska i håret, skriva "SLUTET ÄR NÄRA!" på skyltar och ge oss ut på gatorna, för att när som helst dränkas i flodvattenvågen från norr? Nej. Nordpolens is täcks ofta av ett ytlager av smältvatten så här års.

pol med snö

pol med vatten

Dessutom så är det här ingen nyhet utan något vi alla en gång har lärt oss, förmodligen i skolan. Någon gång har vi alla hört talas om de expeditioner till nordpolen som inte kunde genomföras på sommarhalvåret just på grund av detta.

Jag blir arg på den här sortens armageddon-väder-journalistik, för den är den mediameterologiska varianten av att ropa varg. Det finns ju verkliga problem förknippat med om den här issmältningen blir förlängd eller i för stor mängd. Extremväder, översvämningar, you name it. Men vem läser till slutet på artikeln när de väl med en fnysning fortsatt förbi ingressen och konstaterat att det hela bara rörde sig om taskig rubiksättning? När väl något väderfenomen dyker upp som verkligen kräver snabb handling/evakuering/sandsäckar och nödproviant, ja - då är det väldigt många som bara kommer att säga: "samma dravel som vanligt" och vägra flytta på sig. 

Jag är lite rädd att jag kommer att vara en av dem. Med min vanliga, goda, överlevnadsinstinkt nednött av mediaskräp.

Ormar och väderhäxor

Dagens stora nyhet i Köpingstrakten är väl att en lokal fiskare såg när två okända män enligt uppgift stannade på motorvägsbron över Hedströmmen och dumpade ett flertal ormar av okänd art rakt ner i vattnet. Typ...över fiskaren som fick panik och for därifrån. Här är artikeln.

http://bblat.se/nyheter/1.2142302-har-tror-sig-staffan-ha-sett-giftormarna

Mannen ifråga tror att det kan ha varit någon sorts exotiska ormar, och har gissat på kobror, pufformar, skallerormar, mm.

Det är svårt att veta hur mycket på allvar man ska ta uppgifterna om att det kan kräla runt sådana här sötnosar 25 meter från huset:

 

Vårt hur ligger dessutom en bra bit uppströms, så det är svårt att bli sådär otroligt upprörd. Dessutom vet man aldrig hur stora chanserna för att de här reptilerna ska överleva särskilt länge i svensk natur. Min gissning är att det här är insmugglade eller illegalt uppfödda djur som någon valt att dumpa för att inte åka dit. De brukar inte vara i särskilt fräscht skick som det är. Illa behandlade, illa matade och ofta sjuka. Och klarar de sig över sommaren så räcker det ju med en ordentlig vinternatt för att det ska vara adjöss. 

Men nyheten är lite typiskt Köping, på något sätt. När det väl händer något i den här stan så är det ofta i kategorin "udda".

I övrigt så ska vi ha en kväll för medlemmarna i föreningen Skolans bokcafé ikväll. Vi ska fira in semestern (eller helgen) med lite after work. Umgås. I vanliga fall brukar vi aldrig ha tur med vädret på dessa medlemspubar. Det brukar istället vara ösregn och kyla. På cafékvällarna, däremot, har det varit strålande solsken även under de mest regniga somrar.

Men i år har det varit lite tvärtom. Antingen har vi bytt skyddsängel/helgon/demon/spöke från någon som gillar fikande människor till någon som mer gillar öldrickande människor. (Från Hestia till Bacchus?), eller också kanske vi får titta efter en häxmästare istället för en häxa med väderstyrande krafter. För mer perfekt prata-skit-spela gamla låtar-och dricka vin-väder, det får man leta efter.

Helgen som försvann

Städa, städa varje...måndag?

Jag vet faktiskt inte vad som hände med helgen - ena sekunden var det förra veckan och nu är det måndag. Ingen helg däremellan. Inte för mig i alla fall. Jag satt kedjad vid datorn nästan konstant och lät huset förfalla runt mig. Barnen var hos kompisar eller satt och spelade och maken tog vad han kallade för hälsobringande tupplurar. Okej, då.

Så idag gör jag två veckors fredagsstädningar på en regnig måndag och tycker det är rätt okej.

Jag försöker också läsa ikapp alla nyheter jag missat under helgen, men det är inte helt lätt att hitta något vettigt i nyhetsflödet idag. Carola hade för stark fläkt så klänningen höll på att blåsa av, någon med samma efternamn som en kontroversiell skidåkare har åkt fast för knarkbrott och hemmavid har folk slagits på krogen.

Bara icke-nyheter idag, alltså...

En av de mest lästa nyheterna idag i landets största nättidning var en jämförelse mellan en Barbiedockas mått och en verklig kvinnas mått där man kom fram till att Barbie inte är en riktig kvinna.

Men se, det var väl använd tid, det. Och två minuter av mitt liv som jag aldrig mer får tillbaka bortslösade på den genomläsningen. Man lär sig aldrig.

Tillbaka till skurhinken.

Mord, galaklänningar och Batman

Det här blir ett mycket konstigt inlägg. Eller ett passande ett, eftersom underrubriken på min blogg är "Engagerat osorterat". Precis så.

Först mordet då. Två stycken. Återigen i samma grannstad, som jag bloggat om alldeles för många gånger. Ett svartsjukedrama som slutade i ett mord, ett mordförsök och ett självmord. Jag blir så fruktansvärt beklämd. Hur så mycket skit kan hända i en så liten håla - mord, överfall, våldtäktsförsök och försök att brandbomba flyktingförläggningen... och eländet har inte ens några gemensamma beröringspunkter annat än att de händer just i de städerna. Här är länkar till artiklar om det hela:

http://www.magazin24.se/nyheter/arboga/2013/01/14/tva-skjutna-i-arboga

och

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16065193.ab

Nu ska jag dessutom till samma stad ikväll. Fast på pressvisning. Av Batmobilen. (!) Den som användes i senaste filmen och som åker på turné världen runt till olika däck- och bilfirmor. Det kommer att kännas lite wierd. Men vad fasen... och nu tror mina söner igen att jag har världens coolaste jobb. Vete fan om jag kan låta bli att skriva "To the Batmobile!" på facebook innan jag åker...

Sedan hade jag tänkt skriva om Golden Globes-galan som gick av stapeln i natt. Men glamouren gick ur mig, om man säger så, med mordrubrikerna i morgontidningen...

Så kort:
 1) vinnarna blev ungefär som väntat. Kul med Maggie Smith och Homeland. Alla vinnare finns att läsa här:
http://www.imdb.com/oscars/nominations/golden-globes?ref_=rto_nb_gg

2) Jag tyckte det var lite halvfånigt att alla svenska tidningar slog upp Jodie Fosters tal som hennes "komma ut-tal". Hon har, som hon själv sagt: "Varit "out" sedan stenåldern.

3) Jag gillade följande klänningar:

.... och det var allt så länge.

Den symboliska nya kalendern

Vissa saker ska bara göras. Första dagen på nya året så ska innehållet från den gamla kalendern flyttas över i den nya. Möten, telefonnummer, visitkort. (ja, jag vet att det är den 2:a idag, men jag ligger lite efter. Fick inte tummen ur igår, jag höll på och städade min garderob istället)

Det är något extremt symboliskt över en helt ny kalender med tomma sidor, en per dag, med gott om plats för anteckningar. Det ger en sådan illusion av kontroll över tiden och tillvaron. Jag fyller i hela familjens tider och möten, som om vi aldrig skulle glömma något av dem, alltid komma i tid i organiserad, god ordning.

Redan dag två brukar verkligheten rasa över en som ett lass tegelsten. Idag gick det extra snabbt, eftersom jag medan jag satt och letade datum i mailen fick schemat från min Masterkurs i litteratur på Stockholm U och blev lite stressad bara av att läsa om den 80%-iga närvaron på seminarierna. (kan meddela att jag redan givit upp tanken på att åka tåg - tur att vi har en snål hybrid...)

Som ni också fattat så har jag inte kalendern i telefonen. Huvudanledningen är främst att jag brukar boka in möten medan jag faktiskt pratar i sagda telefon och att det är väldigt sällan som min papperskalender får slut på batteri. Kalla det old school. Jag gillar det.

Förresten, såg ni den där artikeln om aupair-förmedlaren som blev anklagad av tre tjejer utan inbördes kontakt för att ha tafsat på dem. Hans svar då domen fallit var "att han var dömd på förhand eftersom domaren och nämndemännen var en hög med kärringar". (länk)

Hans ombud måste ha haft ett lätt och ofrustrerande jobb, tror ni inte ;-) Jag skulle gärna vilja veta hur många gånger frasen "Om du bara håller din stora käft stängd..." förekom under samtalen mellan klient och försvarsadvokat.

Frankenstorm

Ni har kanske sett att de stadsdelar av New York som är närmast kusten just nu håller på att evakueras? Stormen Sandy närmar sig och hon är ju en värsting. Eller två värstingar, som slagit sig samman och bildat en Frankenstorm. 375 000 människor ska i god ordning lämna sina hem och sätta sig i säkerhet.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/vader/article15685573.ab (länk till borgmästarens tal)

Att flytta på 375 000 människor, det är ingen lätt sak. Jag undrar hur de kommer att göra med dem som vägrar? För det finns ju alltid några. Det är alltid någon som säger: "Här har jag bott i hela mitt liv, och jag tänker dö här också!" och ytterligare några andra som tror att allt bara är överdrifter från media och stannar på grund av det.

Här mitt på landet i mellansverige så känner man sig så gott som alltid trygg för dåligt väder. Blir det kallt och strömavbrott så finns det ved, och vi kan hämta vatten från gamla brunnen utan el. Vi har alltid mat så vi klarar oss länge. Huset är en timmerstuga med en halvmeter tjocka väggar. Det skulle vara någon form av skogsbrand, kanske som fick oss att flytta på oss. Eller nä, med ån så nära att pumpa vatten ur och traktorer att gräva med? Kanske inte det heller.

Men om - om vi var tvungna att ge oss av snabbt, hur skulle vi klara det?

Det blev ett intressant tankeexperiment. Det kanske är bra att kolla av sådant där.

Jag tror jag skulle klara det ganska bra på en timme. Packa in campingutrustning, vatten, bensindunkar, mat i bilen. Tömma medicin- och förbandslådor i en väska. Vi har alla bra kläder för utebruk. Jag har full koll på var allas pass och ID-brickor är. Det enda som vore kinkigt skulle förmodligen vara att vi nästan aldrig har kontanter hemma. I händelse av kärnvapenkrig/storkatastrof/whatever så kan man väl räkna med att VISA-kortet kanske slutar funka.

Hm.

Men tänk om jag blir totalkoko och vägrar? Jag brukar vara väldigt sansad i krissituationer, men tänk om det slår slint?

Tänk om jag börjar linda elstängsel runt gården och ladda bössan istället?

Undrar om det finns någon studie på detta, hur många procent av befolkningen som går åt vilket håll, så att säga. Här ska googlas - det kanske skrevs något efter Katrina.

Sedan är det ju dem som tror sig kunna tjäna på det heal också. Plundra, till exempel. Och jag slår vad om att det dröjer sig en hel massa stormchasers kvar för att filma den ultimata stormen.

Vi får se. Väder blir det, det kan man vara 100 på.

Mänskligheten. Japp.

Om man inte vill bli mörkrädd på riktigt jäkla allvar, så ska man inte läsa tidningen alltför noga idag. Det är skottdraman med barn inblandade och tonårstjejer som blir ihjälslagna av osorterade frigående dårar och kvinnor som har vapen och skelett som inredningsstil.

Ibland drar det ihop sig till rena kluster av galenskap och elände i den mänskliga världen.

Då och då diskuteras det hur folk skriver vansinniga kommentarer på bloggar och till nätartiklar, och visst, man får inte någon jättetro på mänskligheten när man läser till exempel de som kommenterar på aftonladet.se efter artiklarna. Hela resultatet av att man nu måste använda ett facebookkonto för att kunna kommentera blev ju bara att de värsta dårarna skaffade sig alias och fortsatte i gammal god stil.

Vad jag skulle komma fram till var egentligen, att även om vi är mer medvetna om vad som sker inuti folks huvuden nu, så har de förmodligen varit lika störda hela tiden. Nu kanske man bara kan få en fingervisning eller två om var de finns innan de plockar upp motorsågen och går ut på stan.

De värsta är väl ändå de personer som bäst lär sig maskera psykopatin. Jag och en vän pratade om ett just sådant välartat monster (jorå, termen kommer från Dexter) som finns här i stan. När han var yngre kunde man se lite av insidan speglas på utsidan, men inte nu. Nej, numera är han så polerad...ända ner till skospetsarna. Jag är ingen bebis direkt, om jag står bredvid honom mer än två minuter i taget så pingar psykopat-radarn så högt att jag nästan får tinnitus.

Men om jag hade varit säg, arton, nitton?

Brrr....

Och nu har jag skrämt mig själv så mycket att jag inte kommer att titta mig över axeln hela kvällen. Jag kanske ska lägga ner hela det här med "folk" ett tag och gå ut och sätta mig i majsen med vildsvinen istället.

God eftermiddag.

Rullatoraction

En av de mest omtalade filmerna just nu vad det gäller förväntad inkomst är förstås The Expendables 2. För den som missat ettan så innehåller filmen följande skådisar:

Sylvester Stallone
Dolph Lundgren
Jason Stratham (Transporter, ni vet)
Bruce Willis
Arnold Schwarzenegger
Chuck Norris
Jet Li
och
Jean-Claude Van Damme

Jaa, herregud...

Nu skulle jag kunna skriva ett vasst och ironiskt inlägg om hur gubbsjuk synen på filmstjärnor i Hollywood är, och så vidare och så vidare...

Men jag kan inte.

Jag tycker hela konceptet är lite... rart, på nåt vis. Och alla huvudrollsinnehavarna ser så glada ut i alla intervjuer: "Hurra, vi är 60 och får göra actionfilm! Vi är som Clint Eastwood! Heja oss!"

Istället har jag bara en fråga till er andra som läser detta: Hade det inte varit kul om denne mannen varit med?

Också?