Intresse-besatthet-sektbeteende

Nu så här i valets efterdyningar är det lätt att se exakt hur djupt det politiska intresset verkligen går hos folk. Inte minst på Facebook går diskussionerna höga och hur bemötandet av åsikter har varit debatteras lika högt som åsikterna själva. Och tonen facebook-"vänner" emellan har onekligen varit hård på många ställen. För att inte säga brutal. Jag tror att det intensiva debatterandet har puttat oss raka vägen från intresse till besatthet och i vissa fall nästan rakt ner i sektbeteende.

I mitt lilla distrikt kunde man dessutom läsa att hela 17% röstat på SD och bara 0,7% på Fi. Det är inte uppmuntrande på något sätt, men jag tröstar mig med att det finns en stor del äldre personer som röstat härute och de har varit den främsta målgruppen för ett visst parti. Som utlovat ordning och reda och högre pensioner. Pft.

Annars håller jag i SD-frågan helt med Henrik Schyffert i hans krönika idag i Aftonbladet:  http://www.aftonbladet.se/debatt/article19538256.ab Vi får väl se hur rebelliska och farliga inte  de verkar när de är upp till nacken begravda i motioner om antibiotika i importerat kött och rapporter om wireräcken på landsvägar och regler om EU-finansierat kulturstöd. För som riksdagsparti så är det inte bara de frågor man gick till val på som ska hanteras.

Men hela valdebatten har också fått mig att fundera på om vi inte blivit en kultur som förutom allt det andra också tycker att det är fint att bli besatt av saker? Folk uppför sig inte riktigt normalt när det gäller sina hobbies, till exempel. Jag tänker inte peka ut några speciella, men se gärna exemplet i klippet:

 

Jag kan inte riktigt minnas att mina föräldrar fick ett bryt om de en kväll blev förhindrade att sticka/handarbeta respektive åka till kolonilotten (minns att detta var på 1900-talet) men nu så ser jag hela tiden vuxna människor som får hela veckan förstörd om de missar sitt yogapass eller en trädgårdsvisning eller en korpmatch eller ett LAN. När blev det så himla creddigt att förlora all förmåga att kontrollera sitt beteende?

Nästa fråga är hur detta kommer att påverka folks förhållanden till varandra. Kommer vi alla inom kort att vara tonårsidols-besatta av varandra? Jag ser ju tecknen hos vissa nykära vänner, som skickar så himla många glittriga hjärtan och cheesy citat till varandra att jag allvarligt funderar på att bara avfölja dem ett tag.

Och ja, jag kastar nog sten i glashus nu. För jag är precis lika benägen att nörda ur totalt på saker. Som CollegeHumor, till exempel. Se exempel ovan.

Ge igen på varenda jävel

Idag hade vi bjudit in till politisk debatt på skolan där jag arbetar. Representanter för alla sittande riksdagspartier var inbjudna och alla utom MUF dök upp. De ansågs sig för sent inbjudna (givetvis blev de inbjudna samtidigt med alla andra...) men jag misstänker att den verkliga orsaken var att de helt enkelt tyckte det var ett slöseri med tid eftersom de inte förväntade sig kunna skrapa åt sig särskilt många röster på en folkhögskola... förmodligen hade de rätt.

Med det blev en riktigt, riktigt bra debatt. Alla representanter var förberedda och hyfsat vana och högg friskt mot varandra. Filmklassernas uppgift var förstås att filma det hela, så medan det skedde hade jag gått om tid att både via display och live iaktta debattörerna. En av representanterna från ett alliansparti stack ut litegrann från de andra, just för att hon framstod som så arg. För det mesta är jag övertygad om att ilskan var en spelad patos, men då och då så sprack fasaden på allvar och ett sannskyldigt raseri bara läckte ut. Detta skedde då den här kvinnan pratade om oförrätter som inträffat i hennes eget liv och hur hon ansåg att det påverkat hennes framtid.

Det slog mig då att det nog finns väldigt många som väljer någon form av karriär inom politiken eller tar politiska uppdrag, inte för att de vill framföra ett viss partis åsikter. Utan för att de vill ha en plattform att ge igen eller få upprättelse för sådant som de själva varit med om. Som väljer ett parti som har en åsikt som svarar mot deras behov av någon sorts personlig hämnd. Har man känt sig diskriminerad eller objektifierad så väljer man förmodligen FI, har man någon gång fastnat i en byråkratisk trampkvarn väljer man förmodligen ett liberalt parti.

Frågan är väl då om detta är fel eller inte. Att välja parti inte utifrån tanken att det är det parti som bäst kan bygga ett bra samhälle, utan utifrån det som är bäst lämpat att rätta till de oförrätter som begåtts mot ens egen person. Är båda anledningarna valida? Eller utesluter de ens varandra?

Jag har inget riktigt svar på frågan, men en sak är säker, och det är att de är debatterna på lägre nivåer som är roliga. Partiledarna kan stå där med sina mediatränade svar och intetsägande kroppsspråk i timmar utan att bli lika intressanta. Det är när människorna läcker igenom politikerna som valet blir levande.

Intelligens i kvadrat

Är du lättövertalad? Jag kan vara det ibland, mestadels när det gäller nya projekt eller nya ting. Det är en del av min personlighet tror jag, att inte förkasta möjligheten att ett projekt går att genomföra förrän saken är undersökt och utforskad. Men när det gäller vissa ideal är jag helt enkelt inte öppen för att ens väga argumenten. Det finns ingen som skulle kunna få mig att tro att det är rätt att slå barn, till exempel.

Jag gillar att lyssna på skickligt genomförda debatter. Sådana där som verkar mer som verbal svärdsfäktning än de vanliga lätt förklädda grälen och karaktärsmorden man ofta ser till exempel i morgon-TV. Här nedan är ett exempel:

 

Några av mina favoritdebatter just nu går att hitta på Youtubekanalen IntellegenceSquaredDebates. Publiken får rösta om de håller med eller emot ett påstående som till exempel "Google är farligare än utländska spioner" och sedan håller två talare från varje sida varsitt framförande innan publiken röstar igen. Så får man se om de låtit sig övertalas.

Den här är särskilt bra, där dreamteamet Hitchens och Fry får argumentera på mot-sidan om påståendet "Katolska kyrkan är en god kraft i världen". Se och njut av briljant retorik.

Lönsamma elever

Just det här inlägget har jag grubblat på i ett par dagar, av den anledningen att jag verkligen vill vara tydlig med det jag skriver. Den senaste veckan har en friskolechef med åsikter som förmodligen är mer utbredda än vi vill tro, visat hur systematiskt så kallade "ruttna äpplen" väljs bort vid intagningen till gymnasiet. Med ruttna äpplen menas då elever med för låga betyg, med en diagnos av något slag eller med ett bråkigt förflutet. De räknades i hans värld som olönsamma.

Även om det är svårt, så tycker jag vi ett ögonblick frångår det faktum att det är gräsligt att en man av den kalibern ska få bestämma över något viktigare än ett... lotteristånd på en julmarknad, och istället tittar på det här med lönsamhet. Jag gissar att lönsamhet i den här meningen betyder en ung människa som går vidare till att bli en produktiv del av samhället, gärna en som betalar stora mängder i skatt, kanske startar ett företag eller får en idé som ger andra människor sysselsättning. Eller någon som bidrar till samhällsutvecklingen genom en kulturgärning eller ett forskningsarbete. Och, enligt samma teori, kan dessa inte komma från personer med låga betyg, en bokstavsdiagnos eller någon som är uppväxt i fel område.

Eller kan de de?

Sällan eller aldrig har någon missförstått något så grundligt som denna skolledare. Tittat vi bakåt i historien så är det nämligen tvärtom. Det är oerhört svårt att hitta en så kallad stor, historisk person som man INTE med lätthet skulle kunna hänga på allehanda diagnoser. Vill ni ha några exempel? Många forskare anser till exempel att August Strindberg förmodligen hade någon form av adhd. Han hade mycket svårt att mäta och anpassa sina reaktioner till andra människor. Det berättas att han som yngre, i konstnärskolonin i Grez, ständigt pratade, pratade och pratade sönder alla de övriga, och att de hade Carl Larsson som hans ständige vaktare, som när det blev för mycket sade till honom "August! Nu får du gå iväg en stund!" (Carl Larsson, förresten, där har ni en kille till med fel adress och taskiga grundskolebetyg). Om inte en ung förläggare vid namn Nordstedt sett bakom Strindbergs alla tics och gapigheter och verkligen trott på honom, blivit hans "edsvurne man" - då hade stora delar av svensk kultur- och litteraturhistoria sett annorlunda ut.

William Churchill påstås ha haft någon sorts empatistörning av det allvarligare stadiet, annars skulle han aldrig ha kunnat ta de beslut som var nödvändiga för att vinna andra världskriget. Det hade påverkat en person med mer normativa känslor för mycket. Moa Martinsson hade flyttat så ofta att hon inte hade ett enda betyg som var bra och bråkade ständigt i skolan, tills dess att hon träffade en lärare som såg intelligensen bakom bråket. Franz Kafka, svårt bipolär, samma sak med Sylvia Plath, förmodligen Tora Dahl också. Fröding... ja, vi vet ju hur det gick med honom. Samma sak med en av världens främste matamatiker, John Nash. Svårt schizofren.

Vad sägs om ett nutida, svenskt exempel då, som inte heller skulle få komma in på friskolan. Petter. Artist, producent, författare och restaurangägare - som också är dyslektiker och gick ut högstadiet med dåvarande 2,3 i betyg. Efter råd från sin mamma lyckades han kvotera in sig på gymnasiets humanistiska linje. Olönsam för Sverige? Knappast.

Eller den här killen, då? Som slöade sig genom större delen av grundskolan?

Just det, det är Bill Gates. Han såg ingen anledning att anstränga sig i skolan alls, förrän hans föräldrar fick in honom på en privatskola i 9:an. Tur att det inte var i Sverige, för då hade han ju nekats inträde. Och det hade varit Jobs och Wozniak för hela slanten. Ja, fast vänta nu - Steve Jobs avskydde skolan och ville inte göra något alls förrän han i fjärde klass träffade en lärare som helt enkelt mutade honom till att göra saker. Hon gav honom av sina egna pengar och godis mot att han skulle göra uppgifter. Så, ingen Jobs heller då... (sådana där borde ju gå i obs-klass så de inte stör de duktiga eleverna...)

Har jag varit supertydlig nu? Bra. För jag har nämligen högvis av dessa elever i mina folkhögskoleklasser just nu. Jag har förmodligen en blivande Strindberg, en Jobs och en Moa Martinsson framför mig på daglig basis. Och jag vet att det räcker med att jag eller någon annan lärare når hela vägen fram med något vi säger till en endaste elev för att vi ska ha skapat ett ekonomiskt mervärde för Sverige som är enormt. Som uppväger våra mediokra lärarlöner exponentiellt. Jag tror jag till och med ska anstränga mig för att nå fram till två eller tre på allvar, så jag reparerar den skada som vissa friskolechefer ställt till med.

Längst nere på botten

Det är svårt att låta bli att skriva något ironiskt när Jan Guillou ska hålla debatt om näthat i Aftonbladets live chatt och det hela urartar till någon sorts free-for-all för all slags korkade kommentarer i kommentarsfältet i chatten och inte särskilt mycket mer nyanserade uttalanden från Guillou. Raskt flyttades fokus från vad det hela egentligen skulle handla om till någon sorts debatt om SD.

Det var synd det. För även om jag också tror att näthat och hot har en politisk bakgrund, så är den inte partipolitisk. Snarare ett tecken på att svenska folket inte har det bra och några av dem ser till att för ett kort litet ögonblick få känna sig ett pinnhål högre genom att försöka trampa ner någon annan i smutsen.

Jag kan förstå den mekanismen, den är allmänt och överallt förekommande. Någon får en orättvis utskällning av chefen och går hem och slår sin partner. Ett barn som blir mobbat i skolan kanske går hem och är jätteelakt mot sitt småsyskon. I själva verket tror jag att vi alla reagerat precis så någon gång.

Men det är skillnad på att reagera med ledning av reptilhjärnan någon gång ibland och på att göra det till en livsstil. Människor som mår så illa att de skvätter gift omkring sig inte i hopp om att må bättre utan för att åtminstone få någon annan att må lika dåligt.

Ni vet vilka jag pratar om. Ni har säkert till och med ett sådant par i bekantskapskretsen, som långsamt håller på att plåga ihjäl varandra med sina spydigheter och elakheter. Som är osams med alla grannar och samtliga butiker och hantverkare i stan. De är det ultimata offren, och alla runt omkring dem är terrorister. Parkeringsvakterna letar speciellt efter deras bilar, chefen har gett sig fan på att knäcka dem personligen och hyresvärden måste verkligen hata dem eftersom alla de nyinflyttade är elefanter med 13 ungar...

Jag gissar att man skulle hitta en hel del fina kommentarer i deras nätloggar om man letade.

De är litegrann en produkt av ett samhälle där alla ska ha och få får. De vill också vara någon, synas vara någon, eller i alla fall låta som någon. Anonymt. På nätet.

Ni kommer inte att se några näthatare på den här bloggen. Jag tar bort sådana kommentarer. Det finns ingenting jag kan skriva som kommer att övertyga de här människorna att jag har rätt. Jag har full förståelse för att de inte mår bra, men de får må dåligt någon annan stans än på min blogg. Det enda jag gör är att spara IP-adresserna och spårar avsändarna så långt det går om jag tycker de är obehagliga. (och det går faktiskt oväntat bra att hitta folk om man anstränger sig - anonymt är det inte...)

De får gå - med oförrättat ärende. Stackars jävlar. Jag är bara glad att jag inte är som de.

Femtio argument om femtio nyanser

I helgen hamnade jag i ett litterärt gräl (men jag hotade inte att krossa någon). Jag sade att jag inte såg E.L. James Femtio nyanser av honom som litterärt banbrytande och/eller nyskapande. Försäljningssiffror till trots. Först blev jag kallad för pryd - sedan för rabiat feminist och sedan för avundsjuk (lugn, allt sades med ordentligt med humor i botten).

Eftersom det var barn runt omkring kunde vi inte debattera det hela i någon sorts detalj, så jag lovade att ge alla mina argument i måndagens blogg. Vill ni inte läsa - hoppa av nu! Ses i morrn i så fall.

Ok, here goes.

50 anledningar till att jag inte gillar Femtio nyanser... så himla mycket.


1) Jag gillar inte böcker där författaren är för övertydlig, som till exempel med 2) namnen. Den manliga huvudpersonen heter ju 3) Christian Grey, där då namnet ska antyda en tveksamhet om huruvida han är ond eller god. För att göra det hela ännu tydligare, om någon skulle ha missat så får den kvinnliga huvudpersonen ständigt fråga sig 4) "är han den svarte eller den vite riddaren?". Hon heter dessutom 5) Anastasia Rose Steel, vilket då förstås ska antyda att fastän hon är en sådan 6) liten tsarevjna så är hon också rena stålet på insidan. Naturligtvis ska också läsaren se sambandet med namnen i Twilight-serien 7) där Bella Swan är en ful ankunge som blir en "vacker svan".

Den kvinnliga huvudpersonen i den här genren är alltid blek, brunett och oskuld (snövit?) och det har jag inte så mycket att säga om. Men varför måste hon dessutom alltid vara klumpig? 8) snubbla omkring över sina egna fötter och absolut vara helt omedveten om sin egen kropp?

Sedan är det det där med de taskiga litterära referenserna 9). I Femtio... så gör man ständiga referenser till Tess of the d'Urbevilles 10) och jag vet inte riktigt varför. Står det som en symbol för att Ana är smart? 11) för att författaren vill visa att hon känner till klassisk litteratur? 12) eller för att man ska dra paralleller mellan den här boken och Tess? 13) I så fall blir det en ganska haltande jämförelse. 14) Även om Hardys bok ifrågasatte de sexuella normerna av sin tid, så som jag antar att Femtio... vill göra, så finns det inget annat i boken som går att jämföra 15) och egentligen hade t.ex. Vanity Fair fungerat bättre... 16) Men man ser samma sak i Twilight-serien med dess haltande användning av Wuthering Heights och Romeo och Julia. 17) Ska man använda en litterär referens så kanske man ska ha läst originalboken först...18)

Jag är inte heller så glad över det faktum att man börjar tänka på produktplaceringen för filmen redan i bokformen.19) Bokens Christian Grey är rik. Det har jag ingen invändning emot i sig, folk har olika mycket pengar - men varför ens tjata i en evighet om presenterna som den rike mannen vill ge sin flickvän? 20) det vore mer uppfriskande och banbrytande om kvinnan i boken INTE hade ångest över att bli sedd som hora om hon tog emot presenterna och sade tack 21) eftersom en present ibland bara är en present och inte ett försök att köpa sex. Men, när jag nu ändå skriver om saken, varför har det blivit kutym att den bästa presenten till en intellektuell tjej är någon dammig förstagångsupplaga av en roman? 22) man kan ju inte ens läsa dem, för de förlorar i värde om man vänder sidorna utan handskar 23). Och så det där med bilarna... ja, varför inte på en gång se till att man har ett bilföretag som sponsorer till den kommande filmen. 24) som ni alla minns körde Edward i Twilight Volvo och gav så småningom Bella en Aston Martin (och en Merca), men vår Mr Grey kör Audi, han. 25) Både Ana och Bella kör förstås skrotbilar innan. För man måste har en quirky gammal ford eller VW-bubbla, det hör till. 26) På samma vis tjatas det en hel massa om vinmärken och kläder...27)

Men till den "kittlande" och "banbrytanden" delen av boken då. Sexet. 28) Personligen tycker jag att den som blir chockerad över sexscenerna i boken antingen måste läsa mer eller ligga mer. 29) Så avancerade var de inte. 30) Och inte heller är de skrivna med så stor variation 31) okej, huvudrollsinnehavarna byter från säng till sommarstuga och badkar och sådär... men i övrigt sker allt i ungefär samma ordning med samma känslolägen och samma repliker. 32) Det som kanske verkligen irriterar mig i sammanhanget är att Anaïs Nin har redan gjort allt detta med större variation och med bättre språk i sina erotiska texter från 1940-talet. 33) Vill man läsa något erotiskt befriande ur ett kvinnligt perspektiv så föreslår jag Venusdeltat. 34)

Tycker jag då att man kan använda boken för att diskutera maktspel mellan män och kvinnor? Nej. 35) Inte det heller. För det första så följer jag Foucaults teori om att sexualitet i sig inte har någon makt 36) den bara är och kan inte ensam användas som ett maktmedel, som pengar eller information/kunskap eller våld/hot om våld. 37) När man sedan läser boken så har inte heller författaren varit så värst frigjord i sin syn på det här med dominans och underkastelse. 38) Mycket tidigt i boken börjar Ana leta efter en anledning i sin barndom till att hon är undergiven 39) och strax därefter få man också veta att Christian Grey har haft en traumatisk barndom 40) Författaren kan inte acceptera att man kan ha en sexuell läggning från födseln - man måste på något sätt ha perverterats. 41) Det påminner mig lite för mycket om hur man såg/ser på till exempel homosexualitet.

På samma sätt verkar inte heller författaren kunna försonas med det faktum att sexualitet kan existera utan kärlek. 42) Efter ett tag blir Christian Grey "normaliserad" och börjar bli kär i Ana. Så är att han nu ignorerar sådant han tidigare i boken påstår är hans absoluta läggning 43) Okej, då börjar jag få lite creepy rysningar utmed ryggraden. Jag är helt enkelt för gammal för att gå på att 44) "en kvinnas kärlek kan omvända det värsta monster! för det är bara trist.

Lite kort blir jag också irriterad på att 45) bokens hjälte alltid ska ha en perfekt familj, vara fantastiskt snygg 46) och hantera kraftfulla maskiner som låt säga helikoptrar 47) kunna allt om klassisk musik och vin och 48) ha snygga kläder. Om det är normen så är det inte många verkliga män som kommer nära... kan inte någon modern hjälte sakna magrutor och ha glasögon?

och till sist är jag tveksam till boken för att 49) en hel massa unga kvinnor nu kommer att gå med på en massa saker de egentligen inte gillar att göra och en hel massa unga män kommer att tro att det är så man ska göra - och de pratar redan med 50) Emma Watson och Robert Pattinson för huvudrollerna i den kommande filmen. Det blir det inte bättre av.

Och det var mina "Femtio".

Vinner jag? Debattpartner ombedes svara via mail.

Barn stannar.

Man ska inte sätta punkt i rubriker. Men det finns inget annat sätt att skriva den, i det här fallet.  Jag är inget fan av överförenklade lösningar på något sätt. Det jag tänker skriva om idag är inte heller ett problem som kräver en lösning.

Det är en självklarhet.

Något man inte ens behöver grubbla på om man för att parafrasera Astrid Lindgren "är en människa och inte en liten lort".

Inte något som behöver debatteras på partipolitiskt plan.

Bara ett medmänskligt streck i sanden.

Ett "Så här gör vi här i vårt land".

Om ett ensamt barn på något sätt, från vilken plats i världen som helst, tar sig till Sverige - då ska det få stanna.

Inga om, men, huruvida och regler.

Bara ett barn.

Som stannar.

Punkt.

Om något viktigt

Förmiddagen har tillbringats på sjukhus, men jag är lättad att säga att det inte längre är någon omedelbar fara med den yngste sonen. Medicinen tog som den skulle och nu kan vi i relativt lugn vänta på att remitteras vidare för att ta reda på anledningen till varför han blev sjuk.

Alldeles innan jag åkte läste jag ett blogginlägg från en av mina favoriter, Asta.

Ni kan klicka in och läsa där, eller bara fortsätta läsa här nedan. För jag har kopierat inlägget i sin helhet. Det här behöver spridas vidare, och det här behöver vi tänka på medan vi är
a) friska
b) icke i ett valår också

ÖPPET INLÄGG:

Jag är Legitimerad Sjuksköterska på en medicinavdelning i en liten stad i Halland. 
Jag är stolt över mitt yrke! 

Avdelningen jag arbetar på har 29 sängplatser. Vår inriktning är mot kardiologi och nefrologi (hjärt- och njursjukvård) men vi har även allmänmedicinska patienter. 
På avdelningen har vi möjlighet att hjärtövervaka 8 patienter med telemetri och vi utför även påsdialys på en del våra njursjuka.
Varje sjuksköterska ansvarar för 6-8 patienter ihop med en undersköterska dagtid och en halv undersköterska kvällstid. Tämligen ofta har vi överbeläggningar i behandlingsrum och korridorer.
Jag skall under mitt arbetspass dela och administrera läkemedel, observera patienternas vitala parametrar, 
sätta dropp, ge injektioner, ta ven och kapillärprover.
Jag ska ansvara för omvårdnaden med allt vad det innebär. Riskbedöma gällande fall, undernäring och trycksår. Dela mat, mata, byta blöjor, vända, ta hand om dementa, hjälpa patienten med dess hygien. 
Jag ska byta perifera infarter, hålla kontakt med kommunsköterskor, anhöriga, sjukgymnaster. 
Jag skall ronda med läkaren, ha koll på patientens tillstånd och utföra rondåtgärder. 
Jag skall utanför kontorstid göra självständiga bedömningar kring patienternas tillstånd, förbättringar men framförallt försämringar. Jag kan samtidigt ansvara för en patient med pågående hjärtinfarkt, utreda en infektiös patient med div prover och odlingar, sköta dialys och se till att den dementa inte rymmer.
Det åligger mej att handleda studerande och nya kollegor. Jag måste vidare dokumentera allt jag gör. 
Detta är ett axplock ur min dag. 
Jag har en treårig högskoleutbildning och 10 års erfarenhet inom yrket. 
Jag tjänar på en heltid 24000 kr/ månad före skatt. 
FÖRE skatt!
Nyfärdiga kollegor går in på en lön på dryga 22000 kr. 
Å jag upprepar, efter 10 år och med massor av kompetens och erfarenhet så tjänar jag 24000 kr. 
FÖRE skatt! 
Hallands landsting ligger i botten på löneligan. Vi bedriver Sveriges billigaste vård. 
Pressar oss ständigt och hela tiden för patientens skull, för verksamhetens skull. 
Springer fortare, reflekterar mindre. 

Snart sägs de nya lönerna vara klara. Även detta året har det dragit ut på tiden. 
Inför ny lön så har man med sin närmaste chef, sk första linjens chef, haft medarbetarsamtal där jag som anställd får motivera varför jag är en tillgång för avdelningen. 
Det räcker nämligen inte med att sköta sitt jobb. Nej, det gäller att ta på sej extra ansvarsområden, gärna gå utbildningar, se till att man utvecklas. 
Därefter har man lönesamtal med sin chef. 
Hur ser hon och hur ser jag på mina prestationer och hur väl har jag uppfyllt målen?
Vissa extrauppgifter tar en massa tid. Vår medicinansvarige och våra huvudstudenthandledare lägger massor av tid och möda på sina uppdrag.
Hur belönas det?
Tja, inte alls skulle jag vilja säga. 
När det kommer till de nya lönepåslagen handlar det om hundralappar. Nån hundring eller två till den som inte engagerat sej så mycket eller som fortfarande är ny. 4-500 kr kanske till den eller dem som bär avdelningen på sina axlar. 
FÖRE skatt. 
Min närmaste chef, henne som jag har medarbetarsamtal och lönesamtal med, kan bara beklaga. 
Hon uppskattar sina medarbetare, säger sej vilja visa det, men saknar både pengar och mandat för att ge oss mer. 
Det i sej är heltokigt eftersom alla egentligen har rätt att löneförhandla med lönesättande chef. 

Arbetet i sej är tungt. 
Många av oss, kvinnor och män i sina bästa år, uppvisar stress och utbrändhetssymtom. 
Sömnsvårigheter, halsbränna, huvudvärk, ångest, labilitet, depression osv. 
Många av oss medicinerar med antidepressiva läkemedel och sömntabletter till natten. 
Många slutar för att de inte orkar med. Det gäller i synnerhet de som är nya i yrket. 
Nåt är sjukt på en sådan arbetsplats!
Att då, dessutom, få medarbetare som utöver de arbetsuppgifter som åligger dem, utföra extrajobb och gå utbildningar för så simpla pengar att det efter skatt blir till nån pizza el två extra i månaden är inte hållbart. 
Jag hör det ofta bland kollegorna, uttryck som "Jag skiter i det här för dom pengarna, jag kommer hit, gör det jag ska och sen får det vara bra." Vem kan klandra dom?
Den låga lönesättningen och den urusla löneutvecklingen är ett direkt hot mot verksamheten och kompetensen eftersom den hånar medarbetarnas vilja till att utvecklas och driva saker och ting framåt.

Hur tänker ni som är politiker och skall serva invånarna i Halland med vård?
Ni lovar guld och gröna skogar, men vad tror ni sker med en vård som bedrivs av så stressad och pressad sjukvårdspersonal?
Vad händer i förlängningen med patientsäkerheten och kvaliteten?
Vad händer med personalen?
Bryr ni er ett dugg? Ett år när det inte är valår?

Tjejer, kan vi lägga av?

De sista dagarna har tidningarna och alla sociala medier förvandlats till någon sorts sandlåda där rädda mammor sitter och kastar invektiv som "prettomorsa" och "barnmisshandlare" på varandra. Ja, jag säger mammor just för att papporna inte tar eller får någon som helst närvaro i debatten. Som. Jävla. Vanligt.

Varför rädda? Jo, därför att det berör något som ingen av oss med barn någonsin vill bli kallade. En dålig förälder. Det finns få saker som kan gnaga en hårdare än misstanken om att man gör något som kan skada ens barn.

Debatten blir så vass, så onyanserad, så "är du inte med oss så är du med terroristerna!"

Självklart gör alla hyfsat normala föräldrar det som de tror är det bästa för sina barn. Kan vi inte ha den respekten för andra mammors val att vi bara säger "Okej!" när någon berättar hur de gör med läggningsrutinerna eller barnomsorgen eller godis eller Tv-spel, istället för att genast börja skrika om vår egen metod högt och ljudligt (för den måste ju vara bäst!).

För det är så många av oss som så fort vi hör om hur en annan familj gör känner: "Oj. Jaha, jag kanske gör fel? Deras barn kanske mår bättre/utvecklas fortare/är mer sociala än mina?"

Hur sjutton gick vi från 40 och 50-talets "så har man alltid gjort" via 60- och 70-talets fria uppfostran till att helt plötsligt vara så osäkra som föräldrar att folk brakar ihop och blir extremosams på Facebook så till den milda grad att "defriend-andet" bara susar genom cyberrymden.

Är det något vi borde arbeta för och värna om är möjligheten till att själva välja den metod att uppfostra våra barn på utan att någon höjer ett aja-baja-finger.

Sluta hacka på varandra, föräldrar, och börja jobba gemensamt. Vi har redan halkat ner från första plats till att ligga bakom bland andra Canada, Norge och Island var det gäller barns hälsa och välbefinnande. Lite respekt och utrymme för andras val vore en bra början.

Knivar, meloner och Tingeling

Jag ville helst slippa skriva något inlägg på temat kvinnodagen idag. För jag är så trött på att ständigt kliva på i uppförsbacke. Jag kände: "Jag har en bra jämlik man och fina omtänksamma söner, kan det inte få räcka?"


Sedan satte jag mig framför datorn, drog igång ett Play-avsnitt av Sveriges Mästerkock - och så var det kört. 


Är det möjligen någon som noterar att kvinnorna i introt får göra söta och sexualiserade saker? Som att Josephine håller i en stavmixer, Mirjam får kasta grönsaker lite tok-roligt över axeln och Sigrid får hålla en delad vattenmelon framför melonerna? Medan männen får skära kött med en stor, macho kockkniv och lägga saker i heta stekpannor med millimeterprecision.


Fjollifierandet av kvinnor är så inbyggt i varje del av samhället att vi inte ens märker det.


Så nu debatterar jag igen. Inte för att jag känner mig förtryckt eller hjälplös. Tidigare var jag mer benägen att hålla huvudet högt när någon sade något extra kvinnofientligt enligt teorin "Jag tänker inte sänka mig till samma idiotnivå." Glöm det. Nu ger jag tillbaka sju resor värre. Stryk mig mothårs, visst, gör det. Men konsekvensen kommer. 


Tack och lov så blir det bättre. Jag tror på det. Igår stod vi i leksaksaffären och köpte inbjudningskort till äldste sonens kalas. Han köpte superhjälpten Thor till killarna och Tingeling till flickorna. Jag bet ihop, för jag tycker verkligen att rosa tjejsaker är precis lika bra som killsaker och man behöver inte könsutjämna till idiotins hen-nivå. 


Men jag undrade om barnet hade fattat. Jag frågade varför han valt som han gjorde.


"Jo, de är ju lika" förklarade han. "Tingeling och Thor. Båda har vingar (på hjälmen och på ryggen) och båda slåss mot dem som är elaka och båda har vapen!"


Har Tingeling vapen? undrade jag. Och lillebror frågade samma sak.


"Ja, Thor har ju hammare och Tingeling har ju älva-pulver".
"Jaha" svarade lilleman. "Älvapulver är ju bra, faktiskt."


Sådär ja.