Halloweenhistoria, del 1

Som utlovat och som traditionen bjuder. Del 1 av tre.

Huggargubben

På köpcentrats enorma parkering stod rad efter rad med bilar, alla med bakluckorna öppna.  Tobias hade lyckats lirka in familjens kombi på en ledig ruta längst bort vid återvinningsstationen och manövrerade nu irriterat mellan klädställningar, kartonger och IKEA-kassar mot ingången.  Bakluckeloppisar var enligt hans mening ett stort slöseri med tid där folk bytte ut sitt skit mot någon annans skit. Men i samma ögonblick som den tanken for genom huvudet tvärstannade han. Överst i en korg, med skärmmössan på sned satt en Lumberjack-Jack med alla de vita tänderna grinande fram ur det svarta skägget.

”Vi hittade den ute i stugan i en av bodarna. Är den inte skitful!?”

Kvinnan som satt med de bruna benen dinglande från kanten på SUV:ens bagageutrymme var snygg. Nästan på gränsen till vacker, faktiskt och Tobias ryckte en aning generat på axlarna då han svarade.

”Jag hade en sån’ docka när jag var liten. Jag brukade ställa honom bland min systers Barbies med yxan i högsta hugg.”

Kvinnan gömde munnen bakom handen och skrattade på ett så tonårsfnittrigt sätt att han kom på sig själv med att rodna.

”Bara för den skull ska du få betala dyrt för honom! Jag hade också en retsam brorsa. Vad sägs om… tjugo kronor!”

Tobias, som redan sträckt ut handen för att ta dockan, nickade bara och halade fram en sedel ur jeansen. Först efter att han svängt ut på landsvägen igen kom han ihåg att han glömt gå in på apoteket.

”Det där måste vara den fulaste docka jag någonsin sett!” utbrast Jennifer och grimaserade. ”Titta på de där tänderna… Fy! Vilket barn skulle kunna sova i närheten av något sådant?”

”Jag gjorde det.”

Tobias tog Lumberjack-Jack ifrån sin sambo och placerade dockan på skänken i vardagsrummet. Det gick inte att komma ifrån att den grovhuggna figuren var en aning gräll. Dockan skulle föreställa en gammaldags skogshuggare, med vilt, svart hår och ett buskigt skägg. Han var klädd i en flanellskjorta i sprakande rött och grönt och på den ena axeln vilade en groteskt överdimensionerad yxa. Då Tobias fått leksaken som liten grabb var det förstås yxan han tyckt varit häftigast. Den var nästan som en riktig, med huvud i metall och en hyfsat skarp egg.

”Ja, då får du och dockan ha en riktigt trevlig kväll då. Jag åker om en kvart.”

”Sover du över hos Kattis, då? Jag vill inte att du kör om ni dricker vin till maten”, bad Tobias och gav henne en puss på kinden.

”Det gör jag ju alltid”, protesterade Jennifer och himlade med ögonen. ”Vi ses i morgon. Sakna mig!”

”Det gör jag ju alltid”, härmade Tobias och höll upp dörren.

Tio minuter in i första halvlek ringde det på dörren. Tobias ignorerade signalen. Om grannungarna nu ville sälja något för något idrottslag igen så fick de komma tillbaka senare. Så ringde dörrklockan igen, mitt i en frispark. Och igen. Tobias slet sig från teven med ett frustrerat stön och klampade ut i hallen. Han slet upp ytterdörren och drog efter andan för att förstöra grannsämjan för alltid. Men på trappan stod inte någon tonåring i lagtröja. Utan en liten gumma.

”Ja, jag har kommit för att hämta tillbaks han” sade hon strävt.

”Ursäkta?”

Tobias stirrade ner på den gamla kvinnan. Ansiktet var så rynkigt att det knappt gick att urskilja de enskilda ansiktsdragen. Fårorna löpte kors och tvärs över den gulaktiga huden på kinderna. Under en glesvirkad, vinröd mössa stack tussar av ulligt, vitt hår fram. Gummans blick vindade och for och huvudet nickade ständigt och omedvetet på den fågelsmala halsen. Tobias tittade sig om på villagatan, men såg inte skymten av någon annan människa eller av någon främmande bil.

”Söker du någon speciell?” frågade han med aningen höjd röst.

”Ja, han huggargubben. Jo. Han ska ju hem nu.”

Kanske hade tanten rymt någonstans ifrån, resonerade Tobias. Det läste man ju om i tidningen hela tiden.

”Var är hemma, då?” frågade han därför tålmodigt.

”Där borta. Men han måste med hem nu, gubben.”

”Ja, fast här finns ingen annan gubbe än jag. Kan jag ringa efter någon? En taxi eller någon som kan hämta dig?”

Gumman blev nu upprörd på allvar. Hon hytte med en förtorkad näve och drog retligt i sin långa, bruna kofta.

”Jo, jo, han finns ju här i huset, det vet jag ju. Och han ska med hem nu. Bums! Ho’hade int’ lov att ta’an!”

Mot slutet av meningen gick det knappt att förstå vad kvinnan sade och Tobias skakade hjälplöst på huvudet.

”Jag måste gå tillbaka till matchen nu. Är det säkert att jag inte kan ringa någon?”

Gumman bet ihop käkarna och blev plötsligt tyst. Efter att ha stirrat vildsint på honom i ett par sekunder vände hon på klacken och stultade med oväntad fart nerför trädgårdsgången och vidare nerför gatan.  Han skakade på huvudet och stängde dörren. Under den följande minuten funderade han på att ringa polisen och se om någon saknade en senil gumma, men så fick Sverige straff. Och han tänkte inte på gumman och hennes huggargubbe igen. Inte förrän senare samma natt.

Fortsättning följer i morgon.

Spökhistoria 1, sista delen

Upplösningen. I del 4.

Gui, del 4

Han backade långsamt ut genom dörren utan att våga ta blicken från det stirrande ansiktet därinne. Vad var det egentligen han såg därinne? Mötte han blicken hos en ond ande? Johan vände tvärt och gjorde något han inte behövt göra på säkert fyrtio år. Han lade benen på ryggen och sprang så fort han kunde bort från det som skrämde honom.

Med andan i halsen sprang han in genom dörrarna på firman, tog trappan i tre stora språng och fortsatte in på sitt kontor. Sedan vägde han på en fot i taget medan datorn startade upp. Knackade med musen i bordet medan kontraktsfilen öppnades. När han väl hittat namn och fullständigt födelsedatum på den gamle kinesen med huset använde han sig av det onlineföretag som de brukade anlita för kredit- och personupplysningar. Medan han väntade på svar gick han fram och tillbaka, fram och tillbaka på mattan. Patrick gick förbi i korridoren.

-         Hej, kunde Fille vara till någon hjälp? undrade han i förbifarten.

-         Ja, ja, fint. Visst. Eller jag menar, jag sov bra i natt.

-         Ja, du verkar…taggad.

Patrick gick vidare, och det plingade till i mailkorgen. Svaret visade svart på vitt att Cheung Bai, född 1938, hade avlidit i sitt hem för två veckor sedan. Dödsboägare var An Hua Ekdahl, född 1990. Ett barnbarn? Men om kinagubben var den som var död, hur kunde Ann – An - på caféet vara spöket? Anden? Johan satt som fastfrusen med korslagda armar i kontorsstolen. Till sist plockade han upp telefonen.

-         Finns det någon sägen från Kina som handlar om hur man tar död på ett spöke? frågade han kort så snart Fille svarade i andra änden.

-         Johan? Hej. Du kan fortfarande inte sova, hör jag. Jo, det finns berättelser om hur man till exempel strypt spöken med sådan där röd, hartsig tråd som du har i spökfångaren. Det är förstås ett sätt att…

Johan tryckte bort samtalet och vred stolen så han kunde se ut genom fönstret. När det väl blivit mörkt skulle han vara beredd.

Han lade sig inte i sängen, utan halvlåg i den stora fåtöljen i vardagsrummet. Tråden han lindat upp från spökfångaren hade blivit nästan en meter lång. Han hade gjort en snara i ena änden och dragit den över vänsterhanden. Resten av tråden hade han lindat runt den högra näven. Nu satt han där, som någon torped ur en gangsterfilm och väntade med sin strypsnara. Väntade på att somna.

Det tog sin tid. Och när det väl hände, märkte han inte ens att han gled över i sömnen. Plötsligt var han bara inte ensam i rummet. An satt hopkurad vid dörren, hukad som ett djur med det mörka håret hängande fram över ansiktet. Han förstod att hon samlade sig för att attackera och lutade sig provocerande framåt.

-         Kom då. Kom och ta mig bara. Den här gången är jag beredd på dig, din lilla kossa!

Hon attackerade. Med knyckiga, omänskliga rörelser sprang hon över golvet. Naglarna klöste i mattan som de klöst honom under tidigare nätter. Och sedan var hon över honom. Hennes hud var iskall, kroppen hård och oeftergivlig som sten. Det överraskade Johan så mycket att han med nöd och näppe hann få upp armarna. Alla hans styrka gick åt för att tvinga snaran runt hennes hals, och han drog… och drog hårdare. Till slut skar tråden så djupt att den korsades på mitten. Och spöket som varit An försvann i tomma intet som en såpbubbla som sprack.

Johan släppte tråden på golvet och gick raka vägen till sängen. Han hade vunnit. Det var över.

Han sov i drygt ett dygn, och vaknade bara för att gå på toaletten och dricka vatten. När han till sist kände sig utsövd och sträckte sig efter mobilen insåg han att det var torsdag. Displayen visade 37 missade samtal och lika många olästa mail. Han hade inte hört en enda ringning. Vad han också noterade var att han var hungrig. Utsvulten, rent av. När hade han ätit sist? Efter en snabbdusch tog han bilen bort till Cup o’ Jo, övertygade om att det skulle vara ägaren Jonna och inte An som stod bakom disken. Så var det också.

Jonna stod bakom disken, alldeles vit i ansiktet. Caféet var tomt på folk, och hon ryckte till då Johan öppnade dörren.

-         Åh! Förlåt, jag är alldeles i upplösningstillstånd. De har hittat Ann död!

Johan gjorde sitt bästa för att verka överraskad.

-         Verkligen? Hur gick det till?

-         Hon hade hängt sig hemma i sin lägenhet. Jag vet ju att hon var jättetight med sin morfar, han som dog, men jag trodde aldrig… och vet du vad det värsta var?

Jonna sänkte rösten dramatiskt.

-         Nej?

-         Polisen har frågat en hel massa konstiga saker. De sade att kroppen såg ut som om den varit död i två veckor istället för i två dagar… Gud vad äckligt, hon kanske hade någon sjukdom…

Eller också kanske du har jobbat ihop med ett spöke i två veckor, tänkte Johan för sig själv. Men han sade inget, utan bara klappade Jonna tröstande på axeln och gick. Han kunde ta sig en macka på jobbet istället.

Det stod en bil han inte kände igen parkerad på hans parkeringsplats. Två män i vindjackor stod lutade mot den. Irriterad drog Johan åt parkeringsbromsen och hoppade ur sin egen bil.

-         Hörrni, det där råkar vara min parkeringsplats…

-         Johan Strandberg?

-         Ja?

-         Vi kommer från kriminalpolisen. Vi skulle vilja prata lite med dig.

Patrick såg på från fönstret på andra våningen. Polisen hade just avslutat sitt samtal med honom. Till en början hade han inte velat tro det var sant. Deras VD? Under misstanke för mord på någon tjej han kände? Men om han tänkte närmare efter… det irrationella beteendet, paranoian. De där rivsåren.

Världen var upp och ner. Inte undra på att han själv börjat sova så dåligt på nätterna.

Spökhistoria 1, del 3

Här kommer tredje delen. En del kvar...

Gui, del 3

Nu var det Johans tur att sänka blicken. Han tvingade sin trötta hjärna att gå igenom bekantskapskretsen. Hans ex? Ekonomen de var tvungna att sparka förra året? Killen som hyrt båtplatsen innan honom?

-         Det…finns en gubbe, sa han till sist trögt. En korean… eller kines. Thailändare, vad vet jag. Vårt företag ville köpa huset där han bodde för att riva det. Han ville först inte flytta. Men vi övertygade honom.

-         Och du känner att det inte gick helt schysst till? frågade Fille med ett relativt neutralt tonfall.

-         Nej.

Det blev tyst ett ögonblick. Fille strök sitt skägg, precis så som universitetslärare alltid gjorde på film innan de sade något väldigt eftertänksamt.

-         Det här är så intressant, sa han till sist. Kan du mycket om asiatisk kultur, har du rest mycket i till exempel Kina?

-         Nej, aldrig.

-         Just kineserna har en väldigt utvecklad mytologi som rör spöken och deras förmåga att interagera med levande människor. Det finns till och med sägner om spöken som äter, eller som kommer tillbaka för att ha sex med någon. Eller för att hämnas på någon. Även genom drömmen ibland.

Tröttheten gjorde Johans tålamod kort.

-         Sitter du och påstår på allvar att jag är besatt av någon kinesisk ande, fräste han till. Ska jag ringa någon excorsist nu, eller?

-         Nej, nej, försäkrade Fille hastigt. Nej, jag menar att du någonstans snappat upp den här kunskapen. Och ditt undermedvetna använder myten som ett slags botgörelse för ditt dåliga samvete. Din hjärna har på något sätt kopplat ihop gubbens nationalitet med mytens ursprung.

Johan lugnade ner sig något.

-         Så, vad skulle en kines göra för att få sova gott på nätterna då?

Den andra mannen höll upp ett finger för att be Johan vänta och gick in i rummet bredvid. Han öppnade en låda, stängde den, och öppnade en till. Tydligen letade han efter något. Då Fille kom tillbaka höll han ett föremål i händerna.

-         I vissa provinser använder man en sådan här för att avvärja onda andar.

Johan tog emot saken. Det såg ut som ett nät, gjort av lätt klibbiga trådar, som om de var doppade i tjära eller kåda. Här och var satt små, sexkantiga speglar fastknutna. De fångade ljusen från fönstren.

-         Är det… en drömfångare? frågade Johan osäkert.

Saken påminde vagt om de indianska varianter han sett säljas i presentaffärer.

-         Ja och nej. Den fångar spöken, sägs det. Jag köpte ett par sådana där i Beijing och använder dem i undervisningen. Du kan låna den där.

-         Men du sade ju att det var mitt eget psyke som konstruerat alltsammans, invände Johan förvånat.

-         Ja. Men det betyder inte att det här inte kommer att fungera, svarade Fille och log. Och du måste verkligen få sova, så mycket är säkert.

Då Johan kom hem slängde han spökfångaren på bordet i hallen. Han tänkte lämna den till Patrick redan nästa morgon, det hela var bara för vidskepligt och dumt. Med stor beslutsamhet följde han sedan de vanliga kvällsrutinerna och gick och lade sig. Efter bara ett par minuter kände han hur den vanliga mardrömmen närmade sig. Hur något smög sig närmare och hur hans kropp stelnade till och blev orörlig. I sista sekunden innan drömmens grepp var totalt, reste han sig och småsprang ut i hallen. Han hämtade spökfångaren och hängde den alldeles ovanför huvudet, runt sänglampan. Och somnade.

Nästa morgon vaknade han utvilad. Han kunde knappt minnas en måndagsmorgon då han varit så alert, så vaken. Han tog en snabb femkilometersrunda redan innan gymmet öppnade dörrarna och gjorde sitt personbästa resultat i bänkpress. På strålande humör gick han mot Cup o’ Jo för att äta frukost. Tydligen visste Fille, det fåniga namnet till trots, vad han pratade om. Det skulle…

Han tvärstannade innanför dörren på caféet. Bakom disken stod Ann. Hon stirrade på honom med ögon runda som två glänsande mynt. Över hennes ansikte löpte tunna, tunna röda linjer, som om någon lagt ett nät över henne och det bränt sig fast i hennes hud. 

Samma slags nät, samma mönster som i spökfångaren.

Spökhistoria1, del 2

Här kommer andra delen. Läs inlägget före för inledningen, eller klicka i etikettlistan på Spökhistoria.

Gui, del 2.

Efter flera timmars sökande på internet kunde Johan konstatera två saker. Nätet var fullt av folk som gjorde underliga saker när de sov, men ingenstans kunde han hitta någon som varit med om exakt samma sak som han själv. Nu var frågan – hur skulle han bära sig åt för att lösa problemet? Han gjorde en mental lista med alternativ och gick igenom dem ett efter ett. Han vågade inte ta en sömntablett av rädsla för att göra sig själv än mer illa utan att ens kunna vakna om han orsakade sig själv verklig skada. Att gå till en läkare var inte heller ett alternativ så länge som klösmärkena var kvar. Det skulle ställas frågor. Obehagliga frågor. Tills vidare verkade det mest logiska svarat vara att hålla sig vaken till dess att han hittat någon eller något som kunde ge honom svar.

På söndagen hade han klarat sig utan sömn i 48 timmar i sträck. På diskbänken i köket stod tomma burkar med energidryck i rader, men efter burk nummer sex för dagen hade Johan fått en otäck hjärtklappning som övertygat honom att sluta. Nu var han istället på väg med raska steg längs gångbanan till firman. Han behövde någon vettig sysselsättning för att hålla honom vaken. Patricks bil stod på parkeringsplatsen, men annars var området tomt. Johan stannade i entrén och tittade på arkitektmodellen av den nya gallerian. Snart skulle de kunna börja bygga.

-         Johan? Vad har hänt, är du sjuk?

Patrick lät uppriktigt orolig och skyndade på nerför de sista stegen i trappan från kontoren.

-         Nej… nej, jag är inte sjuk.

Johan kastade en blick i spegeln vid hissen och ryckte till. Han var blek, med rödkantade ögon och mörka påsar under ögonen. Håret stod ut på ett konstigt sätt bak i nacken och de röda strimmorna syntes fortfarande över kanten på tröjan.

Förmodligen var det bristen på sömn som gjorde att han inte hade sina vanliga spärrar uppe, men bara en kort stund senare hade han berättat hela historien för Patrick medan de satt i varsin fåtölj utanför konferensrummet. Johan kände sig smått löjlig av att erkänna hur orolig han varit. Orolig. Eller ja, rädd.

-         Tja, det kanske är dags att ta semester! sa han med ett avvärjande skratt.

Men Patrick skrattade inte.

-         Vet du, du borde åka och hälsa på min svåger. Han forskar om udda fenomen, skriver böcker om det. Vad du än har råkat ut för så har han garanterat hört talas om någon som haft samma grej tidigare. Garanterat. Och man blir ju alltid lugnare när man vet vad problemet är, eller hur?

Johan nickade instämmande. Det hade han själv alltid tyckt. Patrick plockade upp telefonen och drog fingret över skärmen.

-         Jag skickar adressen till din telefon nu. Åk på en gång, han sitter alltid hemma och skriver på söndagar. Jag ringer och förvarnar honom om att du kommer.

På vägen till det lilla villaområdet i utkanten av staden hann Johan ångra sig flera gånger. Vad var det för person han var på väg till? Något flummigt medium? Den typen som åkte hem och letade spöken hemma hos folk? Det visade sig att Patricks svåger var lärare på universitetet och betryggande akademisk. Visserligen envisades han med att kallas Fille, bar ett irriterande hipsterskägg och ännu mer irriterande tjockbågade glasögon. Men flummig var han inte. Däremot intresserad.

-         Det här med att känna sig attackerad genom drömmen är förstås ett välkänt fenomen i många kulturer, inledde ”Fille” medan han hällde upp té i muggar med någon svartvit grafisk design. Här i norden trodde man ju på maran, det har du säkert hört talas om. Just den myten lever inte kvar annat än kanske i ordet mardröm förstås, men själva idén är överrepresenterad i populärkulturen. I skräckfilm, till exempel.

-         Som i Terror på Elm Street.

-         Ja, just det.

En del av Johan ville resa sig och gå. Men han kunde inte, inte riktigt än.

-         Så jag är jagad av Freddie Kruger, alltså, försökte han skämta till det hela.

-         Nja, den karaktären representerar en gammal tro att någon man förorättat i livet kan komma tillbaka och hämnas genom drömmen. Freddie var en vaktmästare som några high school-ungar tagit livet av om jag inte minns fel.

Fille lutade sig tillbaka i stolen och såg ner i sin kopp med rynkad panna.

- Har du hört talas om Jungs teorier om det gemensamma undermedvetna? Han tror att mänskligheten delar vissa uppfattningar och idéer utan att ens vara fullt medvetna om att de gör det. Även om du inte medvetet tror på det, så kan det hända att du straffar dig själv för att du har dåligt samvete över något. Finns det någon du har förorättat? Någon du tror skulle vilja hämnas på dig?

Spökhistoria 1, del 1

Så inleder vi spök- och skräckveckan på allvar då. Här har ni första delen av:

Gui (del 1)

På tisdagsmorgonen började Johan på allvar ångra att han köpt den nya I-phonen. Full mottagning, fullt batteri och ändå hade alarmappen inte fungerat. Istället för att väckas i god tid klockan fem minuter i sex och snooza två gånger, hade han brutalt ryckts ur sömnen av att grannens ungar med sedvanligt oväsen stack iväg till skolan halv åtta.

Nu skulle han missa morgonens pass på gymmet, missa den vanliga frukosten på Cup o’ Jo och förmodligen missa början på morgonmötet om han inte hade en otrolig tur. Som VD skulle han väl egentligen kunna ta sig alla de sovmorgnar han kände för, men Johan gillade helt enkelt inte tanken på att någon skulle komma på honom med att göra något så vanligt och medelsvensson som att försova sig.

Och vad var det nu egentligen han hade drömt strax innan han blev väckt av oväsendet i trappuppgången? Minnet fanns där, precis utom räckhåll. Något…obehagligt hade det varit i alla fall. Han tyckte sig komma ihåg att något i drömmen dragit honom i håret. Johan fnös till och slängde av sig täcket. Förmodligen någon latent manlig ångest över att vara medelålders och kanske börja tappa håret. Den sortens ångest hade han heller inte någon direkt förståelse för.

Samma kväll kopplade han för säkerhets skull in klockradion som stått oanvänd i drygt ett år. Två helt alarm kunde enligt all logik inte konstra samtidigt.

Men det gjorde de.

På sätt och vis spelade det ingen roll. Johan var redan vaken. Han låg där i sängen och såg hur de blå siffrorna på klockradion tickade fram minuterna till 06.00. Då inget av alarmen startade. Irriterad och vinglig av sömnbristen gick Johan igenom den vanliga morgonrutinen. Upp med fönstret, ut på toa, på med kläder, tillbaka för att bädda sängen. Klockan 06.30 var han framme vid gymmet, förste person in genom dörren. Som alltid.

Nattens dröm ville inte släppa taget. Inte ens efter ett extratungt benpass med 30 kilo extra på benpressen. Johan skulle aldrig medge det, men då han äntligen lyckats vakna hade han helt enkelt varit för rädd för att somna om. I drömmen hade han varit fastbunden, oförmögen att röra sig. Någon eller något hade sedan suttit på hans rygg, och dragit, dragit honom i håret. Det hade gjort ont, och han hade inte kunnat göra något åt det. Det var förstås hjälplösheten som var värst. Han var aldrig någonsin hjälplös.

Efter gymmet var det dags för morgonens frukost. Kaffe, rågmacka med ägg och juice på Cup o’ Jo. Men inte ens där var saker och ting som vanligt. Caféets ägare, Jonna, stod bakom disken istället för den lilla kinesiska tjejen som alltid brukade ta morgonskiftet.

-         Tjena, är det du som fått kliva upp idag? hälsade han kort.

-         Ja, och igår och under hela helgen. Ann har varit hemma och hälsat på familjen. Det var någon släkting som dött. Men hon ska vara tillbaka i morgon och då får jag lite ledigt.

Jonna lade upp fel macka på brickan och ställde en liten mjölktetra på kaffefatet. Johan orkade inte tjafsa, utan var bara glad åt att se sitt vanliga bord ledigt. När kvällen kom skulle han på allvar ta tag i sovrutinerna. Se till att rummet var svalt, lakanen bytta och telefonen på mute. Allt i ordning.

Natten till torsdagen drömde han ingenting. Han vaknade i tid, stängde av klockradion och satte sig upp. Trots att han tydligen fått de vanliga timmarna med sömn kände han sig inte riktigt utvilad. Bilden i spegeln ovanför handfatet gav honom en smärre chock. Vad hade han egentligen gjort med sig själv under natten? Över nacken, halsen och ner på bröstkorgen löpte smala, röda märken. Hade han klöst sig själv så illa? Det såg ut som om en stor, ilsken katt löpt amok över hela hans överkropp.

Märkena syntes trots att han tagit på sig sin mest höghalsade tröja. Johan noterade att Ann på caféet fick syn på dem genast. Hon sade inget, men de sneda ögonen blev klotrunda under ett ögonblick innan hon vände blicken mot kassaapparaten igen. När han väl kom till firman höll han sig mest inne på kontoret, låg och sur. Patrick stack in huvudet i rummet strax efter lunch.

-         Vad du ser sur ut! Har du inte hört att vi kan börja bygget i Katrineholm nu?

-         Kan vi? utbrast Johan, verkligt förvånad. Gubben med restaurangen, då?

-         Han gav upp. Hälsoproblem, tydligen. Jag hörde att han ligger på sjukhus.

Det var verkligt goda nyheter, nyheter Johan väntat på i månader. Men han kunde inte uppbåda någon större entusiasm. Det var den störda sömnens fel, förstås. Samma kväll upprepade han samma procedur som sist, men satte som sista försiktighetsåtgärd på sig ett par fingervantar. Han till och med lindade ett par varv sporttejp runt mudden, så de inte skulle halka av. Vad som än hände så ville han aldrig mer mötas av samma chock som på torsdagsmorgonen.

Så blev de inte heller. Istället slet han sig ur en vidrig mardröm klockan halv fem på fredagsmorgonen. Han vacklade ut på toaletten, drack vatten och stirrade sedan en lång stund på sig själv i spegeln. De röda märkena hade fördubblats under natten. Några av dem var nu så djupa att de blödde. Men på Johans händer satt vantarna fortfarande stadigt fasttejpade.

Vem går i ditt ställe?

Näst sista texten innan spökveckan börjar på allvar. skriv, skriv, skriv, allihopa! :-) Den här berättelsen är från Allhelgonaafton 2011.


Vem går i ditt ställe?

Ljudet från x-boxen dränkte Mias röst helt första gången hon ropade. Hon drog åt snörena i löparskorna, rätade på sig och försökte igen.

- Ho-hoo! Jag sticker nu!

Martin tittade ut från köket.

- Har du lilla ficklampan?

- Jaa. Och reflexväst och mobiltelefon, räknade hon tålmodigt upp och klappade på jackfickorna.

Martin höll upp handflatorna. Han hade alltid varit den som höll reda på ungarnas hjälmar och bilstolar och allergimediciner. Ibland smittade det av sig även på Mia. Hon log lite.

- Det blir bara en kort sväng. Två, tre kilometer på grusvägen.

Världen utanför ytterdörren var tyst. Grå. Dimman hade sänkt sig som en tjock, fuktig filt över åkrarna. Hur mycket Mia än ansträngde sig kunde hon inte se Perssons ytterbelysning, trots att granngården bara låg 300 meter bort. Det spelade egentligen ingen roll. Hon sprang samma runda flera gånger i veckan och kände varenda meter, varenda grop. Hon visste precis var hon skulle hålla igen och var hon kunde sprinta.

Efter bara några meter kastade hon en blick över axeln och tvärstannade. Huset var som uppslukat av dimman. Hon kunde inte ens se konturerna av taknocken. En rysning for utmed ryggraden.

- Näe, det blir en riktigt snabb tur ikväll, mumlade hon för sig själv.

Orden lät underliga i den fuktmättade luften. Mia knep ihop munnen, satte en fot framför nästa och sprang. Sprang fort. Hon började spana efter korsvägen där hon brukade vända alldeles för tidigt. Det fanns inga landmärken att ta fasta på, inget sätt att veta hur långt det var kvar. Hon såg kanske tre, fyra meter längre fram. Andetagen blev hackiga. Skrämda.

- Skärp dig, Mia!

Hon stannade, klatchade till sig själv på kinderna och tvingade sig att tänka logiskt. Mobiltelefonen låg i fickan, och displayen visade att hon sprungit i fyra minuter och 46 sekunder. Då var det en bit kvar till vändningen, även om hon sprungit på bra. Hon joggade vidare i jämn fart med mobilen i handen. Precis då klockan slog om till 7 minuter och 20 sekunder så dök korsvägen upp framför henne. Mia andades ut och kände hur axlarna slappnade av. Det var all helgonaafton och TV hade visat skräckfilm i dagarna tre inför helgen. Hon måste ha blivit mer påverkad än hon trott av den smörjan.

Vägen hem gick lättare. Hon sprang lätt och avslappnat och kom fram till grinden på nolltid. Då hon tryckte på handtaget insåg hon att något var fel. Det kärvade rostigt. Hon tog i hårdare, och hela grinden föll med ett gnisslande ljud ner på grusgången. Mia hörde det knappt. Hon stirrade framför sig. Huset var helt mörkt. Huset var...fel.

Det hon stirrade på var ett ödehus, ingen tvekan om saken. Panelen flagade. Fönstren gapade tomma. Efter några sekunder började hennes hjärna registrera detaljer. De vackra lyktor hon köpt på handelsträdgården förra helgen låg omkullvälta med sotiga glas på verandan. Vissnade rester av blommor stod i krukorna vid trappan. En ensam barnstövel låg slängd på den överväxta trädgårdsgången.

Med en flämtning störtade hon fram över gården, uppför trappan och ryckte i dörrhandtaget. Låst.

- Martin!! vrålade hon. Var är ni?!!

Inget svar. Mia pressade sitt ansikte mot närmaste fönsterruta. Hallen var tom. Mörk. Tapeten hängde i fuktskadade slamsor närmast toadörren. Hur var det möjligt? Det var inte ens en månad sedan de valde ut den? Det ringde i hennes öron, stack i fingrarna och Mia insåg att hon var nära att svimma. Hon blundade och sjönk ner med ryggen mot ytterdörren.

- Var har min familj tagit vägen? viskade hon tyst. - Var är de?

- De är här, svarade en röst. Det är du som gått.

Rösten var uttryckslös, könlös. Mia pressade händerna mot munnen och knep ihop ögonen hårdare. Till sist måste hon ställa frågan.

- Är jag död?

- En olycka händer så lätt. En dimmig väg, en löpare som halkar. Ett betongrör på fel ställe.

Rösten lät inte beklagande. Inte heller ond. Bara saklig. Men det hjälpte inte. Det här var inte den välkomnande övergång till andra sidan som Mia läst om. Inget starkt ljus och inga döda släktingar som hälsade en. Bara dimma och elände och en röst.

- Det är inte rättvist.

- Livet är inte rättvist och följdaktligen är inte döden det heller.

- Det struntar jag i.

Mia skakade på huvudet. Hon satt ju där, hon kunde känna den fuktiga luften mot sitt hår, känna lukten av sin egen svett. Det gjorde man väl inte på andra sidan?

- Ta mig tillbaka.

- Det kan jag inte.

- Det tror jag inte på.

Rösten försvann en lång stund. Så lång stund att Mia till sist tittade upp. Hon satt ensam och stirrade ut i resterna av det som varit hennes trädgård. En tanke slog henne och hon fiskade fram mobilen. Displayen var svart. Förstås.

- Vem går i ditt ställe?

Mia hoppade till. Rösten var tillbaka. Men utan gestalt, det kunde lika gärna vara dimman som talat.

- Jag förstår inte.

- Om jag skickar dig tillbaka måste någon annan av ditt blod gå i ditt ställe. Vem?

- Det kan jag inte välja! skrek hon rasande. Det är inte...

- Rättvist?

Hon bet ihop käkarna. Stirrade ner på sina skor. Sedan började hon fundera. Vem? Moster Eva-Lena var av hennes blod. Det var inte som om hon skulle sakna sin moster särskilt mycket. De hade aldrig kommit överens. Hur många gånger hade de egentligen grälat över hur Mia uppfostrade sina barn? En gång i veckan? Sedan hade hon redan levt 40 år längre än Mia, om man skulle börja tänka i år. Hennes barn var redan vuxna och utflugna för länge sedan.

- Min moster Eva-Lena går i mitt ställe.

- Som du vill.

Mia reste sig. Hon försökte att inte fundera över vad hon nyss gjort. Någonstans trodde hon fortfarande inte riktigt på hela situationen. Kanske hade hon fått en liten hjärnblödning? Kanske låg hon och sov hemma i sin säng? Och drömde?

- Vad gör jag nu? frågade hon ut i dimman.

- Spring samma runda igen.

- Och när jag kommer tillbaka är allt som vanligt? Hallå?

Rösten var borta.

- HALLÅ! skrek hon, rasande.

Inget svar kom. Mia böjde sig ner, knöt om skorna, och sprang.

Den här gången kunde hon själv höra hur snabba stegen var, hur metodiskt hon andades. Rytmen var perfekt och vägkorset kom precis då hon förväntade sig det. Så ökade hon farten. Stegen blev längre. Långt därframme kunde hon se en svagt ljus. Det måste vara fönstret i arbetsrummet på andra våningen. Hon sprang ännu snabbare.

Nu kunde hon se reflexerna på bilen i carporten, och det fladdrande ljuset från lyktorna på verandan. Så snart hon kommit innanför grinden, som ljudlöst svängde upp på oljade gångjärn föll hon på knä på grusgången och snyftade till av lättnad.

Värmen slog emot henne som en vägg då hon kom in. Ungarna höll fortfarande på med samma bana på spelet, hörde hon till sin förvåning.

- Hej, vad snabb du var! ropade Martin från köket.

Mia torkade näsan och kinderna i smyg på jackan och harklade sig.

- Ja, det var så himla dimmigt ute. Jag var rädd att halka.

- Din mamma har ringt. Hon och Eva-Lena skulle köra till IKEA innan de stängde och undrade om du skulle ha något. Tokiga tanter, det är ju uruselt väder att köra bil i och Eva-Lena använder ju aldrig glasögonen när hon ska.

Mia stod stilla i hallen. Hon tittade ut genom fönstret. Tittade i spegeln. Lyssnade på barnens skratt och skrik. Hon skulle kunna gå ut, springa en vända till...

- Mia? Hörde du? Ska du ringa upp?

Hon steg ur skorna och lät jackan falla ner på golvet, redo för tvättmaskinen.

- Nä, de ringer säkert igen.