Är du vacker överallt?

Idag avslöjades det att Penelope Cruz blivit utnämnd till världens sexigaste kvinna. På ett sätt känns det ju fint att småbarnsmammor i 40-årsåldern kan få sådana titlar - men samtidigt så väcker sådana utmärkelser väldigt blandade känslor inom mig. Och inom mottagarna av titeln också. Cruz citerades med att säga att hon inte kände sig särskilt trött utan mest sömnberövad (har en 3-åring och en 1-åring, så det är lättförståeligt). När Bradley Cooper fick motsvarande titel för män förra året, så sa han att den fick honom ständigt att tänka: "Skulle världens sexigaste man verkligen göra så där? Du kan vara så mycket läckrare..." så fort han gjorde en vardagssluskig grej. Och det kändes helt sjukt.

Plus då att en persons sexig kan vara en annan persons totala turn off. Detsamma gäller ju med skönhet. Att en amerikansk tidning kan utse världens sexigaste är lite svårt att förstå, men jag antar att titeln blev för lång om den var helt i överensstämmelse med verkligheten (Kända kvinnor som ser sexiga ut på bild i enlighet med anglo-amerikanska ideal).

En amerikansk journalist gjorde för ett halvår sedan ett intressant experiment där hon skickade en bild på sig själv med osminkat ansikte och uppsatt hår till ett 40-tal olika art directors i 22 olika länder. Instruktionerna var enkla: Photoshop-a mig så vacker som möjligt.

Det här är några av resultaten:

 

Nu var ju detta, som det också upprepas i klippet ovan, ett experiment som saknar vetenskaplig validitet eftersom det var ett sådant litet urval av art directors. Man borde egentligen ha frågat kanske 100 personer i varje land och sedan sammanställt en kompilation av de gemensamma skönhetsdragen. Men det ger ändå en fingervisning om att skönhet är mycket kulturellt betonat. Ljusare skinn, mörkare skinn, rundare haka, spetsigare haka, mera hår, inget hår...

Och då har vi inte ens börjat prata personliga preferenser. Ja, det är ett svårt begrepp att definiera. Skönhet. Man får väl se sådana där utnämningar som en möjlighet att få diskutera sina egna preferenser då. För överens i den frågan lär vi aldrig bli ens i den närmaste bekantskapskretsen.

Utopia

I bilen i morse lyssnade jag till ett morgonprogram där Sigge Eklund pratar om TV-nyheter. Den här gången tog han upp Utopia, det senaste realityformatet där man släpper ut 15 pers i den amerikanska storskogen och låter dem bo där i ett års tid. Det finns inga kamerateam, utan man har istället satt upp 400 kameror i träd. Tanken är att man ska få se hur ett samhälle spontanuppstår, så det finns inga regler, inga utmaningar, veckouppgifter eller utröstningar.

Genast när jag hörde idén tänkte jag att jag nog ville se den serien, och detsamma gjorde 4,2 miljoner amerikaner som tittade på premiäravsnittet. Men redan till avsnitt två hade tittarsiffrorna gått ner till hälften. Sigge Eklund hade en teori - det var helt enkelt för tråkigt! Utan regler att bryta emot och utmaningar att tävla i så höll folk helt enkelt sams hela tiden och satt och mysgrillade runt en lägereld. Och då blev det trist ganska snart.

Det är ett lustigt fenomen det där, att vi genast förväntar oss drama och katastrofer, och jag undrar lite om inte de senaste tio årens TV-dramaturgi haft något att göra med detta. Jag funderade över det tidigare i veckan också, efter valet. Media drog igång med ett gigantiskt "NU ÄR DET KRIIIIIIIS!!"- drev som egentligen inte speglar verkligheten alls. Vi KAN hamna i en regeringskris och extraval vad det lider, men det är föra troligt. Men som media drog på så skulle man kunna tro att alla departement, alla politiker och alla tjänstemän satt sig i ett glänsande rymdskepp och övergett jorden för alltid, och lämnat oss åt att styra oss själva.

Vilket faktiskt kanske hade funkat rätt bra det också? Som Utopia-exemplet visar. Det händer faktiskt att folk bara håller sams och uppför sig anständigt också. Det blir inte Flugornas herre efter bara tre dagar, ibland blir det bara grillfest. Det kan vara bra att komma ihåg sådant.

Skandalveckan

Är ni redo för den vecka som kommer att vara den mest skandaltäta på fyra år? Ja, det spelar ju inte någon roll huruvida ni är det eller ej. Den är som julafton fast inte lika kul. Hela augusti har de olika partierna sparat och sparat på sina mest skandalösa nyheter och kommer nu att släppa dem. Frågan är bara vilka som får den största mediauppmärksamheten.

I dagens tidningar har jag bara kunnat hitta tre, fyra stycken. En SD-politiker har blivit överfallen och misshandlad. Några andra SD-medlemmar sprider hatsajter. En S-politiker har avgått eftersom han skickat olämpliga SMS till en M-kandidat. Lite sådana. Tidigare i veckan var det en LRF-lobbyist som lyckats extra bra med sin verksamhet mot en minister hon kanske eller kanske inte är ihop med, och så var det SD:s kreativa bokföring.

Samtidigt blir också vallöftena allt vildare och större. Det mesta för att väcka uppmärksamheten hos de mängder av röstberättigande som ännu så längre inte bestämt sig och som kommer att vackla hela vägen fram till valdagen.

Själv hoppar jag av mediatåget i morgon genom att förtidsrösta. Extra smidigt blir det ju genom att jag kan göra detta två trappor ner från mitt eget arbetsrum (skolans aula är vallokal).



Sedan ska jag bara ruska på huvudet åt skandaldrevet och vänta på nästa måndag, trygg i förvissningen att jag inte kan göra något mer åt vem som styr Sverige under nästa fyra år.

Världens sexigaste män?

Det är den tiden på året igen - då People magazine publicerar världens (just nu levande) sexigaste män. Jag kan väl konstatera att listan kanske skulle mått bra av att inkludera en del döingar. Inte hade den blivit sämre i alla fall. Här har ni den:

1. Adam Levine, 34

2. Idris Elba, 41

3. Luke Bryan, 37

4. Jimmy Fallon, 39

5. Bruno Mars, 28

6. Jonathan och Drew Scott, 35

7. Justin Timberlake, 32

8. Chris Pine, 33

9. Pharrell Williams, 40

10. Ronan Farrow, 25

11. Justin Theroux, 42

12. David Beckham, 38

Och här är länken ifall, ni som jag, behöver titta efter vilka några av dessa personer är:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article17875870.ab 

Jag måste väl vara helt ute/förvirrad/i osynk med världen - men jag tycker inte någon av dessa män är särskilt sexiga. Jimmy Fallon är jätterolig (men inte sexig) Justin Tiberlake gör musik jag gillar (men jag tycker inte han är het) Chris Pine har snygg kropp (men är så usel skådis att man inte ens tänker på den) och Justin Theroux? Tja, bara för att Aniston är ihop med honom så är han inte som vissa andra av hennes pojkvänner...

Och Ronan Farrow? I vilket universum då?

Kom tillbaka, 2012 års lista, allt är förlåtet!! 

Länken till den listan har ni här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article15534540.ab

Fast det var ju fint att Pattinson äntligen blev detroniserad. Åsikter?

Tropiska nätter och skrämseltaktik

Det var nästan en tropisk natt i Sverige igår natt, enligt SMHI. En sådan natt då dygnstemperaturen inte sjunker under 20 grader på hela natten. Men så blev det i alla fall inte. Det var femton grader varmt utomhus då jag gick och lade mig. Jag har för tillfället gjort om altanen till skrivarstuga. I brist på absint fick jag dricka alkoläsk som smakade hallonsoda. Men man "tager hvad man hafver" som Kajsa Varg (faktiskt INTE sa).

Med värmeböljan följer väderskandaljournalistiken. Just nu ropar svarta rubriker ut att Nordpolen har blivit en sjö. Jag antar att det är nu vi ska kasta aska i håret, skriva "SLUTET ÄR NÄRA!" på skyltar och ge oss ut på gatorna, för att när som helst dränkas i flodvattenvågen från norr? Nej. Nordpolens is täcks ofta av ett ytlager av smältvatten så här års.

pol med snö

pol med vatten

Dessutom så är det här ingen nyhet utan något vi alla en gång har lärt oss, förmodligen i skolan. Någon gång har vi alla hört talas om de expeditioner till nordpolen som inte kunde genomföras på sommarhalvåret just på grund av detta.

Jag blir arg på den här sortens armageddon-väder-journalistik, för den är den mediameterologiska varianten av att ropa varg. Det finns ju verkliga problem förknippat med om den här issmältningen blir förlängd eller i för stor mängd. Extremväder, översvämningar, you name it. Men vem läser till slutet på artikeln när de väl med en fnysning fortsatt förbi ingressen och konstaterat att det hela bara rörde sig om taskig rubiksättning? När väl något väderfenomen dyker upp som verkligen kräver snabb handling/evakuering/sandsäckar och nödproviant, ja - då är det väldigt många som bara kommer att säga: "samma dravel som vanligt" och vägra flytta på sig. 

Jag är lite rädd att jag kommer att vara en av dem. Med min vanliga, goda, överlevnadsinstinkt nednött av mediaskräp.

Jag förstår inte konst

Om det nu ens är meningen att man ska göra det? Det är ju också en fråga. Vissa saker berör mig, andra gör det inte. Skulptural konst och fotografisk konst känner jag att jag kan ha åsikter om. Installationer gör mig förvirrad. Litegrann som den gången jag stod på Moderna museet och verkligen, verkligen ville plocka upp en gul vante från golvet. För det såg ut som om någon tappat den, och det var kallt ute.

Men jag tordes inte.

För den kunde ju tillhöra en av installationerna. Visserligen bestod resten av installationen i det rummet av ketchupflaskor med olika mängder ketchup i, men vad vet jag - den gula vanten kanske symboliserade människans längtan efter...döden/en icke-existerande Gud/värme?? Det är egentligen inte mer långsökt än att en grön get med ett bildäck runt sig ska symbolisera Jesus. (Jo, det finns ett sådant konstverk på MM)

Dagens konstbråk är väl att Anna Benson tvingats plocka ner delar av sin utställning som hängde på Hotel Anglais för att den var för vågad. Läs mer om Anna Benson och se tavlorna här eller läs artikeln här

I korthet så är Benson en sådan där mångkonstnär som gör allt - skriver böcker, artiklar och målar. Har varit egenföretagare sedan hon gick på gymnasiet, idrottsstjärna och så vidare... jag gissar att folk på Hotel Anglais var superlyckliga av att boka in en så ny och spännande konstnär/renässansmänniska. Ja, tills dess att de såg tavlorna, alltså. Nu plockas de ner efter tre veckor istället för tre månader eftersom de anses vara för provokativa. Benson säger i media att hon tycker det är synd och skam att man inte kan få visa tavlor där nakna kvinnor rör vid varandra.

Eftersom jag då inte förstår konst så undrar jag om det var det som var knäckfrågan... eller om någon helt enkelt tyckte de var för fula? För mig såg de mer ut som något som mina barn ritat om jag skulle be dem rita "En naken tant som stoppar upp handen i snippan på en annan naken tant" (lugn, det tänker jag inte göra)

Men nu förstår jag inte konst, som sagt var.

Hur som helst, att få en utställning nedtagen i förtid eftersom den är för provocerande kommer att öka Bensons försäljningssiffor, så hon skrattar säkert hela vägen till banken. Och den som intendent-ar på Hotel Anglais kanske lär sig att titta till en extra gång på tavlorna innan han eller hon bokar in utställning. Är det en kejsare med nya kläder man köper? Eller bara en naken gubbe?

Nu blev jag förvirrad

Precis när jag tror att jag bestämt mig för något, bestämt satt ner åsiktsfoten - ja, då läser jag eller ser något som får mig att tänka "Vänta lite nu..."

Jag bestämde mig för någon månad sedan för att all kvinnlig nakenhet i media är dålig och borde skippas helt. Att jag inte tycker det hjälper att visa så kallat naturliga kvinnokroppar (alltså ej retuscherade) eller nakna plusmodeller eller efter graviditets-kroppar. Jag propagerade för att man skulle skippa nakenheten helt. Flytta fokus.

Så idag såg jag att Esprit (tidning) kommit ut med ett nummer som kallas The Body Issue. Där olympier  och idrottare visar upp sig nakna i sina respektive idrottspositioner för att demonstrera skillnaden mellan en olympisk atlets kropp och en vanlig dödligs.

Första bilden jag såg var denna:

...och, ja - jag muttrade lite. Men med undantag för frisyren så är det trots allt en vanlig fightställning, inte en sexuell pose.

Sedan var det här nästa bild i bildspelet och då kände jag mig av någon anledning lite generad. Det är förmodligen något med greppet runt bollen som inte riktigt får mig att tänka "basket" i första hand.

Det gör däremot den här bilden. Konstigt nog.

Vid den här bilden tänkte jag bara att jag var tacksam att de inte valt ut en av de mer...äh... rundare varianter av amerikanska baseballspelare som man ser på ESPN ibland. Och sedan slog jag mig mentalt på handen för att jag var så storleksfixerad.

Det här var sista bilden. Som jag i och för sig tyckte var helt värdelös och såg ut som reklamaffisch för manlig strippa. Med vitmålade hulken-händer.

Så nu är frågan - om det handlar om en idrottsprestation som man utför med kroppen - ska man visa den naken då? Och vad är skillnaden mellan en objektifierande bild och en idrottsbild? Om ni inte reagerade innan, så kan ni scrolla upp och konstatera att man ser en rakad snippa på bilden längst upp. Tänkte ni på det?

Så nu tänker jag grubbla vidare ett tag till på när nakenhet i media egentligen stör mig och verkar onödig och när den kan vara befogad. För jag är för ögonblicket lite tveksam.

Ett år på New York Times

Hur länge kommer vi att ha dagstidningar i pappersform? Det är grundtemat för en dokumentär som nyligen gått på SVT, som följer världens mest kända tidning, New York Times, under ett års tid. Året var 2010, då Wikileaks fick sitt stora break och alla började på allvar inse att man inte längre behöver en kontakt på en stor tidning för att sprida en nyhet världen över. Det räcker med ett youtube-konto.

Under samma tid sjönk och sjönk och sjönk annonsintäkterna för tidningsgiganten, och domedagsprofetiorna hopade sig.  Programmet tar upp bloggar, twitter, och alla nya media i förhållande till gammelmedia. Vikten av den kollektiva, uppkopplade rösten.

Dokumentären finns på svtplay, klicka här för att titta.

Tidningar i sig är jag säker på att vi kommer att ha kvar i det längsta. Men kanske inte dagstidningar så som vi är vana vid dem. Vecko- och månadstidningar är en lyx och ett livsstilsstatement och kommer att sälja av den anledningen. Man vill ha papperet, de glossiga bilderna, den riktade reklamen. En tidning som säger "Jag känner dig, jag vet vad du vill ha!"

Jag gissar, att framtiden för lokala dagstidningar blir att nischa sig än mer. De flesta nyhetstidningar idag har förstås en hemsida, men få lokaltidningar förstår hur de ska användas. Jag kommer på en, som tack och lov jobbar från min egen stad. Det händer inte mycket i stan som inte läggs ut i nyhetsform med bild på den siten inom en timme post facto. Den är lysande. Den papperstidning som är sitens mediatvilling är dock...ja...den har bra papper att tända i kaminen med och gott om utrymme för annonser.

Framtiden för lokala tidningar tror jag är att vara övertydlig med att driva en linje, en profil - att känna sin målgrupp. Att täcka in nyheter för alla kommer inte att fungera länge till. Visst, många kommer att protestera över att man förlorar journalistisk integritet och objektivitet. Men problemet är - som också tas upp i dokumentären - att det inte längre finns någon läsare som tror att tidningar är objektiva och obundna och presenterar politiskt ofärgade åsikter.

Jag är själv uppvuxen med den synen. När jag var liten köpte man Aftonbladet om man låg åt vänster politiskt och Expressen om man låg åt höger. Jag kommer ihåg hur min pappa och min mosters man gjorde stor uppvisning av att räcka fram kvällstidningarna de köpt åt varandra utan att ta i dem med bara handen (de hade olika politisk uppfattning och ville ju inte "smutsa ner fingrarna" med varandras journalistiska organ).

Kanske är det lika bra då att rakt av presentera sin syn på nyheterna idag? Att erbjuda djupanalys, men lättläst och opretentiös och anpassad till den nisch man säljer till.

Den som lever får se. Helt klart.

Bortskämda vuxna

Just nu är det en hel massa småbarnsföräldrar i övre medelklassen som piper om att det är skollov nu igen. Åååååh nej, då måste man ta ledigt från jobbet och vara med barnen! Så jobbigt! Senast igår hade Ann Söderlund en krönika i Aftonbladet som spann på just det temat. Hon tyckte att staten minsann borde ge småbarnsfamiljer fler semesterdagar, i princip så att man kunde sprida ut påsklovsresorna så det inte blev så trångt i backarna i fjällen.


Jag kände att jag kräktes litegrann inne i munnen.


Det är inte synd om Ann Söderlund.


Inte heller om de flesta av de föräldrar som piper mest. För de har faktiskt det tillräckligt bra som det är. Ofta hör jag det mesta gnället från familjer där det finns två föräldrar, där båda har jobb, en miljon prylar och där man sticker iväg på charter en eller två gånger om året "för det är skönt att komma iväg". 


Jag blir sur. Jag tycker de är jävligt otacksamma. "Varför skaffar ni barn, då?" vill jag fråga. "Någon sorts egotripp?" För dessa familjer handlar det om en period på kanske tio års tid då man får offra litegrann för att barnen ska känna att de faktiskt har prioritet. Köpa falukorv istället för kravkött. Handla på H&M istället för Polarn och Pyret.


Jag hör däremot ingenting i media från de familjer som faktiskt har svårt att få till det. Där det finns en förälder (och bara en) som måste jobba heltid, annars finns det helt enkelt inte mat att ställa på bordet. Där det inte finns en farmor eller en morfar som tar ungarna till ridningen på lördagen "Så de får sova ut därhemma, det behöver de!" Där frågan om när påsklovet ligger i förhållande till snömängden i fjällen är helt akademisk, eftersom den överhängande frågan är om det finns pengar till vårskor eller inte. 


Jag säger inte att det är ett måste för alla barn att vara hemma varenda lovdag på ett år. Finns det "fritte" att tillgå tycker de flesta barn att det är hur kul som helst att vara där.


Det jag protesterar vilt emot är sättet att se på sina barn - som om de vore något problem att hantera, något som måste fixas undan för att man ska kunna ha det bra som vuxen. Fult. Egoistiskt.


Men det förklarar ju en hel del av tendenserna i samhället just nu. Om man inte ens orkar sätta sig in i hur ens eget barn känner det, så har man förmodligen inte någon empati till övers för killen med flaskan på parkbänken heller.