Jag tror att alla har längtat efter det någon gång. Att bara vandra iväg från allting och vara alldeles själva, utan ansvar, utan att behöva prata med någon. Men så gör vi det inte i alla fall inte, för vi vet med oss någonstans att vi inte skulle klara ett dygn ensamma. Eller skulle vi?
Inför Oscarsgalan har jag tittat på filmen Wild, där Reese Witherspoon spelar Cheryl - en kvinna som har krånglat till sitt liv så illa på så många plan att hon till sist bara... går. Rakt ut i ingenstans. Hon ska följa Pacific Crest Trail, en vandringssträcka på 1000 miles. Det är dessutom en extremt öde sträcka, där det kan gå dagar och veckor innan man träffar en annan människa.
Jag måste säga att jag verkligen, verkligen gillar filmen! Och det trodde jag inte att jag skulle göra. Jag trodde det skulle bli någon sorts tramsig historia - mycket beroende på att filmen beskrivs som: "efter sin mammas död bestämmer sig Cheryl för att vandra PCT för att hitta sig själv" ungefär. Och den beskrivningen gör inte komplexiteten både hos originalkaraktären och hos filmen rättvisa.
Det är förstås inte en enskild händelse som utlöser en stor livskris, det är en hel väv av erfarenheter och dåliga beslut och bra beslut och fina händelser och usla människor eller toppenvänner och ibland bara sammanträffande eller öde eller otur eller tur. Man vet liksom inte var gränsen går eller när bristningsgränsen närmar sig. Man fattar bara när man rätt som det är har passerat den och plötsligt står där (metaforiskt) med en alldeles för stor ryggsäck på ryggen.
Åh, jag måste väl tillägga att det där med ryggsäcken var en lite väl övertydlig trope i filmen - till en början orkar Cheryl inte ens lyfta den från golvet, utan måste rulla den gigantiska packningen över sig som en sköldpadda för att sedan kravla upp från marken. Allt eftersom rensar hon ur och blir starkare och till sist baxar hon ryggsäcken (och det förflutna) upp över bergskedjor. Men eftersom detta faktiskt hände den verkliga kvinna filmen bygger på, så - jag köper det.
I alla fall kan jag med värme rekommendera filmen! Jag gillade den och ja, jag skulle mycket väl kunna göra som Cheryl någon gång. Bara gå och tänka. Och tänka och gå. Men än så länge så nöjer jag mig med en timme eller två i taget.
Lite glad blev jag allt när jag läste Oscarsnomineringarna idag. Visst, jag vet att det är en superpolitisk gala, att det inte på något sätt är helt och hållet baserat på filmiska prestationer utan även på vem som gillas mest för tillfället av diverse moguler... men jag tänker ändå se fram emot ett väldigt jämnt race mellan två favoriter som är nominerade i kategorin "Bästa manliga huvudroll". Redmayne vs. Cumberbatch - ding, ding, ding - matchen kan börja. Och det blir en jämn sådan.
Frågan är inte så mycket vilken skådespelarprestation som var bäst - de är båda ytterst, ytterst kompetenta. Utan kanske vilken porträtterad, nördig hjälte som kommer att hyllas. Blir det Cumberbatch's matte/kodbrytargeni som istället för att hyllas som den krigshjälte han var förföljdes för sin sexualitet? Eller blir det Redmaynes astronimigeni vars briljanta hjärna fångats i en söndervittrande kropp, och som för kampen med en älskad fru vid sin sida?
Hmm... jag vågar inte sia...
Jag håller en liten tumme för Rosamund Pike för hennes superbitch i Gone Girl och jag bara antar att Boyhood kommer att vinna bästa film,
Men den kompletta listan kommer jag tillbaka till senare.
Om en människa fått leva ett intressant och spännande och hyfsat liv fram till åttioårs-åldern, inte finns det då någon anledning att sörja då de dör? Sakna dem, visst - men jag ser ändå ett sådant förlopp som något gott och riktigt. Så som det ska vara. Istället kan man kanske fira att de existerade över huvud taget.
Så, idag firar jag det faktum att världen fått njuta en full livstid av en av de original cool girls: Anita Ekberg. Hon dog idag, efter en tids sjukdom.
Om jag skulle beskriva Ekberg med ett ord så är det "oförblommerad". Hon gömde sig inte. Aldrig någonsin. Bad inte om ursäkt för att hon var lång, blond, kurvig och sexig. När Howard Hughes bad henne byta namn eftersom han tyckte Ekberg var för svårt att uttala, så säger legenden att hon svarade: "Om jag blir känd så kommer de allt att lära sig mitt namn." Och de gjorde de. Eller när Fellini bad henne toka runt lite med en kattunge - vad gjorde hon? Draperade den på sitt huvud.
Jag har också riktigt mycket respekt för det faktum att Ekberg fortsatte vara precis den samma då hon var sjuttio som då hon var trettio. En blond partygirl med massor av smink och låtsasbränna. Att "åldras med grace" är för tråkmånsar. Inte för en Anita.
Så, när man väl står där med en rosa liten tröja i hand och funderar: är den här för ung för mig? Varför inte istället fråga: "Vad skulle Anita ha gjort?" Tagit på sig tröjan, draperat en katt på huvudet och dansat i en fontän med en italienare. Why not.
Just nu går det en väldigt rolig historia runt skådespelaren Eddie Redmayne, som handlar om hur han efter att ha studerat Stephen Hawkins i ett år för att spela honom på film, äntligen fick träffa sin nu store idol. Eftersom Hawkins kommunicerar genom en nerv i kinden som är kopplad till ett tangentbord så tar det lite tid för honom att föra ett samtal. Så den nervöse Redmayne började fylla ut tystnaden genom att babbla om allting. Till sist drog han till med "Ja, Mr Hawkins, du är ju född den sjunde januari och jag den sjätte, så då kan vi ju konstatera att vi båda är Vattumän!"
Efter en lång paus läste Hawkins dator upp svaret: "Jag är astronom. Inte astrolog."
Men apropå astrologi, så sprids det just nu en zodiac baserad på de amerikanska indianernas kraftdjur. De har ganska coola djur också. Varg, falk, orm, björn...
Själv var jag en bäver.
Det kändes... tja, jag vet inte? Hur skulle du själv känna sig om alla andra fick vara korpar och ugglor och du var en...bäver? I alla fall läste jag surt muttrande texten.
Beaver: Apr 20 – May 20
Take charge, adapt, overcome – this is the Beaver motto. Mostly business, the Beaver is gets the job at hand done with maximum efficiency and aplomb. Strategic, and cunning the Beaver is a force to be reckoned with in matters of business and combat.
One might also think twice about engaging the Beaver in a match of wits – as his/her mental acuity is razor sharp. The Beaver has everything going for him/her – however tendencies toward “my way or the highway” get them in trouble.
Yes, they are usually right, but the bearer of this Native American animal symbol may need to work on tact. In a nurturing environment the Beaver can be compassionate, generous, helpful, and loyal. Left to his/her own devices the Beaver can be nervous, cowardly, possessive, arrogant, and over-demanding.
...och då började jag ju gilla bävern ganska mycket. Om det stämmer in på mig? Tja, det får väl andra tala om, då!
Det finns några frågor som jag ställer mig när nu Halloween närmar sig. Som "Vad ska jag titta på?" och "Vad ska jag läsa?" och faktiskt också "Vad ska jag skriva?"
Jag har en hel rad skräckfilmer på min lista nu helt enkelt därför att jag lade ner dem helt för några år sedan då jag inte blev rädd alls längre. Så nu tänkte jag passa på att undersöka om jag åtminstone kan känna ett vagt obehag över något som är avsett att göra mig mörkrädd. För den som inte vet vilken skräckfilm de borde se, så har faktiskt dn.se ett skräckfilmstest idag med tips för olika smaker. Klicka vidare.
Själv upptäckte jag idag den förmodligen sämsta skräckfilm som någonsin gjorts men som besitter den rent fantastiska titeln: The House that drips Blood on Alex
Av "filmmakaren" Tommy Wiseau. Men hur kan man INTE titta på en film med en sådan titel?
Läsningen är också enkel - jag ska plocka upp en av Stephen Kings tidiga romaner och fördjupa mig antingen i The Shining eller The Stand.
Men så var det skrivandet, då. Tre år i rad så har jag och några andra bloggare lagt ut skräcknoveller på våra respektive sidor under spökhelgen. Och det känns dumt att bryta den traditionen. Så jag tar mig i kragen och sätter igång på torsdag.
Till sist ska jag också bedöma skräck. Skolan jag jobbar på har ordnat en Halloweenfilm-tävling, och bidragen är tydligen på väg in. Filmlärarna är juryn, och har som uppdrag att hitta den film som har den bästa Halloween-känslan. Hoppas bara de hittat lika bra titlar som Tommy Wiseau.
Vi har varit på filmfestival, jag och en hög osorterade filmstudenter. Den håller i och för sig på idag också om någon befinner sig i Stockholm och är intresserad. Jag hade gärna tittat på dagens filmer också. Festivalen heter StockMotion och går på Filmhuset. Det är huvudsakligen kortfilm som visas, varvat med ett antal seminarier.
Filmerna handlar om alla upptänkliga ämnen, så det fanns ett flertal olika jurys och ett flertal olika klasser där filmerna kunde tävla. Sedan fanns det också ett publikens pris, där man kunde välja fritt bland alla filmer man sett. Jag trodde det skulle bli en utmaning att välja, men samtliga i vår grupp hittade snabbt och raskt vår favorit - och vi hade alla valt densamma.
Filmen ifråga var gjord av Niki Lindroth von Bahr. Hon gör skalenliga modeller och filmar djurdockor med stop motion-teknik. En av hennes tidigare mycket hyllade filmer heter Tord och Tord och ni kan se ett klipp här:
Den film som visades nu heter Simhall, och utspelas i klassisk simhallsmiljö alla småstadsverige. Inga vågmaskiner och äventurstunnlar och gym, utan en 25-metersbassäng, ett solarium i hörnet och halvtrista omklädningsrum. Och dit kommer tre "ungdomar", men de är inte där för att bada. Von Bahrs filmer är så intressanta just för att vi ser vårt eget samhälle och människorna vi möter, och allt elände och förvirring vi stöter på - men huvudpersonerna är djurdockor i en modell, Det är en så intressant vinkling. Dessutom berättade filmmakaren att hennes filmer tolkas väldigt olika beroende på vilket land de visas i. På kontinenten ser folk filmerna med gapande munnar åt det tragiska och Kafka-liknande.
Vi här i Sverige är på något sätt vana vid att vi ska skratta åt saker som det är dockor i, och tolkar händelserna helt annorlunda. Så vid visningar av Tord och Tord (filmklippet ovan) så låg folk och skrattade på golvet, så roade var de.
Att göra dessa enorma modeller är något som dels verkligen lockar mig. Jag skulle helt klart kunna hålla på med samma sak dag efter dag. Ge mig en 3D-skivare och ett rum fullt med pysselmaterial, så skulle jag vara tyst och glad rätt länge. Men att göra en sådan film tar så sjukt lång tid att det är svårt att fatta. Just de fjorton minuter som filmen Simhall är, tog von Bahr två och ett halvt år att skapa. Så tusen dagar för fjorton minuter, alltså. Då måste man verkligen älska sitt jobb för att fortsätta. Och då blir resultatet också helt överlägset.
Vad skulle du göra om du tjänat alla de pengar du tycker du behöver för typ tre livstider på din konst? Ja, de flesta kommer väl på att de ska dela med sig på något sätt till andra. Vissa skänker pengar till svältande barn eller stöder något naturprojekt, och andra väljer att hjälpa dem som är på väg "upp" inom samma konstform, t.ex. genom stipendier och annan ekonomisk backning.
Stephen King, som ju har haft all den framgång man kan önska som författare har gjort något riktigt coolt. Det finns inte andra ord för det. Han har lagt ut ett tjugotal av sina noveller som inte har uppköpta rättigheter och erbjuder dem för en dollar till unga filmare. De får adaptera och visa filmen, men inte tjäna pengar på dem. Man ansöker om att få rättigheterna - och sedan bestämmer The King om man får dem eller inte.
Jag och en elev som också är ett S.K.-fan stod och tittade på utbudet med gapande munnar för några timmar sedan, och ja - vi kommer definitivt att göra ett försök att få filma en novell under nästa år.
För som alla vet, en King-roman blir sällan bra film.
Jag kan avslöja att en av mina favoriter är novellen Here there be Tyghers. Den skulle jag gärna göra. Men det kan bli komplicerat att få tag på en tiger, förstås.
Det har nu gått ett år och några veckor sedan jag började jobba på en skola där det bara finns vuxna (även om termen vuxna är väldigt löst använd både ifråga om dem som jobbar där och dem som går där). Förut brukade jag säga att om mitt liv skulle liknas vid en sitcom så skulle den förmodligen vara någonstans mitt emellan Alla älskar Raymond och Cougar Town - men nu måste jag erkänna att livet landat någonstans mitt smack i Community. Bring on the madness.
Idag fick jag förklara grundupplägget av skolan lite snabbt för några byggjobbare som kommer att vara på plats och byta fönster överallt i några veckor. Och på deras reaktioner och frågor så förstod jag ju att de undrade en del över vilka intressanta intriger som kan uppstå på en sådan arbetsplats. Svaret är väl enkelt - en hel jäkla massa. Det är väl som en av lärarna som jobbat där lite längre brukar konstatera: "Sätt en massa människor på ett internat mitt ute på landet utan något speciellt att ta sig för på kvällarna och se vad som händer!"
Mestadels försöker jag att inte få reda på allt som händer bland eleverna. Jag har gärna lite "plausible deniability"- de är trots allt myndiga och långt över hela bunten. Men visst läcker det fram ändå.
Personalen är uppdelad i två avdelningar: den pedagogiska personalen och service/konferens. Det verkar som om service umgås lite privat med varandra också, men den pedagogiska personalen gör det inte alls, vad det verkar. Det kanske är en överlevnadsstrategi det också? För nog finns det saker som bubblar under ytan lite varstans där också sedan 5-10-15 år tillbaka... och som ibland bara "PLOPP!!" far upp till ytan och spricker på något planeringsmöte.
Eller också finns det en lite konfrontativ och intrigant kultur i väggarna - för de lärare som är nyanställda nu i höst verkar inte riktigt oberörda de heller... Just nu verkar det mest som om de mer luttrade i personalen mest går runt och väntar på den första riktigt stora skandalen för säsongen. Hösten har enligt uppgift börjat lugnare och mer redigt än på många, många år.
Vem vet - kanske ska man ha så mycket förtroende för människor att man bara antar att allt kommer att gå väl och smidigt hela året? Eller också kan man se detta som de första tio minuterna på en långfilm och vänta tills anslaget är gjort och konfliktupptrappningen börjar. Frågan är bara om det blir drama, komedi eller zombie-film av alltsammans.
Jo, jag tänkte bara fråga: Har ni sett den här animerade kortisen från collegehumor?
Om inte, ta gärna två minuter, för den är lysande. Och ack så sann! Det är helt enkelt så att vad du än väljer så kommer det förmodligen att ta livet av dig i slutändan, och väljer du motsatsen så är det istället det som till sist tar kål på dig.
Det har vissa likheter med valrörelsen också. Samtliga partier har sina... låt oss säga nackdelar för att hålla oss lite korrekta. På söndag kommer de flesta av oss helt enkelt välja det parti som är det minst obehagliga. Men det är inte en helt dum idé det heller.
Härom kvällen tittade jag på en film jag hade glömt bort. Jag var inte riktigt säker på varför den fallit ur minnet - för det är en sådan film som på papperet låter precis som en sådan jag skulle kunna gilla! RubySparks handlar om en ung författare, Calvin, som skrev sin enormt framgångsrika debutroman det året han hoppade av High school. Efter ett taskigt förhållande drabbades han av en massiv skrivkramp, och nu är han 27 och får inte ur sig en rad. Men han drömmer om en kvinna på nätterna som verkar helt perfekt... och när han till sist bestämmer sig för att skriva ner allt på papper så flödar orden som aldrig förr. Och han är lycklig.
Tills en morgon då han kliver upp och hittar kvinnan han skrivit ihop livs levande i köket där hon gör äggröra. Då blir han rädd att han blivit knäpp på riktigt. Men Ruby visar sig vara verklig. När han presenterar henne för sin bror så erkänner han för första gången högt att han har manifesterat fram den perfekta kvinnan ur en text han skrivit. Och de får förstås en oemotståndlig lust att... experimentera lite. De skriver in i manuset att Ruby bara pratar franska utan att vara medveten om det - och genast pratar hon franska. Calvins bror som lever i ett långvarigt förhållande ser genast potentialen i detta. Han upplyser Calvin om den makt han har - makten att ändra sin partners utseende från dag till dag, hennes beteende, hennes språk... Men Calvin är till en början en sann romantiker och låser in det ofärdiga Ruby-manuskriptet i en låda. Han vill inte ändra någonting på sin perfekta flickvän.
Till en början, alltså.
För nog är det alltid så att det är svårt att låta bli att bara....justera sin partner litegrann. Efter sin egen mall. Jag kan nog ärligt säga att jag inte känner till ett enda förhållande där detta inte sker i någon mån. Ibland handlar det som små saker, som att be någon sluta tugga tuggummi eller ha håret långt istället för kort. Och ibland handlar det om jättestora saker, som att be någon dumpa sin bäste vän eftersom man inte gillar honom eller henne.
Det är en uråldrig fälla att ramla ner i med hull och hår då den första förälskelsen gett sig. Vi har svårt att förstå att personen som gör oss så lycklig inte skulle bli lyckligare av att ändra sig till en version som vi blir ännu lyckligare av att vara med! Sådant kan ju inte spela någon roll när man ändå är själsfränder. Men allt eftersom detta pågår - vi får igenom en liten ändring där, kompromissar lite där - så vet vi aldrig när vi passerar den där magiska gränsen. Gränsen då vi ändrat så mycket på en person att den inte längre är densamma som vi blev hals över huvud förälskade i! Utan en ny version. Det är ju verkligen då man får hoppas på man själv korrigerat sig åt samma håll.
Frågan är väl egentligen om det finns ett förhållande där man inte faller i fällan? Nja, jag tror att det finns personer som vägrar att ge sig en tum. Och de är sällan i förhållanden längre än tre månader... så på sätt och vis finns det, de är bara inte så långa. Jag tror i och för sig också att det finns förhållanden där man ger varandra väldigt stor frihet att vara individer. Men de kräver två oerhört starka personer med en självkänsla av urberg. Så de är förmodligen sällsynta som enhörningar. Och förmodligen lika vackra att studera.
För bara ett litet tag släpptes rättigheterna till Djungelboken av Rudyard Kipling helt fria (den skrevs 1894, så alltså har copyrightreglerna slutat gälla). Såå, ingen behöver längre förhandla rättigheter och ersättning med något dödsbo. Så, som ibland händer, kommer det nu inte bara en ny Djungelboken-film, utan två. Warner Brothers gör den ena och Disney gör den andra. Båda kommer att vara animerade och båda kommer att släppas så gott som samtidigt.
Det är ju inte helt okänt att två nästan identiska filmer dyker upp samtidigt. Som Tombstone/Wyatt Earp eller Armageddon/Deep impact eller Volcano/Dantes Peak.
Men det här blir extra intressant eftersom det inte är ett övergripande tema som är gemensamt utan så gott som hela intrigen. Novellen Djungelboken bygger på är inte så lång...
I alla fall är det många av oss som redan börjat se detta som The Battle of the Kahns - för återigen ska Benedict Cumberbatch få spela en sådan! Han är Shere Kahns röst. I den andra filmen är det Idris Elba, och han är inte dålig han heller, för att underdriva en smula. Så ja, jag ser fram emot en del spännande tigermorranden. Det måste jag erkänna. Båda filmerna kommer under 2015.
Det fina med att ha en bokcafe är förstås att få snoka i bokkassarna först, och igår hittade jag några riktiga pärlor som jag kommer att presentera vartefter. Den första läste jag medelst asgarv i morse.
Den heter alltså Actionhjältinnans handbok och gavs ut av DN förlag 2003. Den är mestadels skriven av en kvinna som varit stuntdouble för bl.a. Carrie Ann Moss (Trinity) och Jennifer Garner. Så vissa av tipsen i boken, som hur man får en MC att stanna på framhjulet funkar på riktigt...
Men nu var det inte därför jag föll pladask, utan för att varje kapitel börjar med ett citat från någon trevlig pre-2003-hjältinna. Den innehåller pärlor från den grymt ouppskattade Prinsessan Leia, från Trinity, Ripley (OCH Vasquez från Aliens - min favorit), Buffy, Scully, Clarice Starling - all the Girls. Jag fick till och med nöjet att läsa ett av mina favoritcitat från En kvinnas list:
Mike: Jag vet inte, jag börjar känna mig som...
Bridget: ...ett sexobjekt?
(Detta fanns under rubriken Hur du gör en man till din sexslav - bara så ni vet.)
Det är förstås ytterligare en fördel med att boken kom ut 2003 - de gnöliga tonårshjältinnorna som egentligen inte gillar sex får inte vara med - så inga Katniss eller Tris eller andra småtjejer.
(Actionhjältinnan studerar manualen i sin hemliga grotta...äh. jag sitter i tvättstugan.)
Så vad innehåller boken, då? Ja - den tar upp ämnen som hur man hanterar de ödöda (dödar dem - inte trånar efter dem med plutande underläpp, om de inte är snygga som David Boreanaz, för då kan man likt Buffy välja att ligga med dem istället) hur, man skyddar ett barn från monster, hur man kuvar motståndaren med piska, hur man avslöjar en seriemördare osv. Här har ni ett exempel:
Vilket faktiskt beskriver exakt vad man behöver göra om en oväntad förlossning inträffar, så det var lite kul...
Eller den här ovärderliga kunskapen:
Hur man tar sig genom ett rum fullt av laserstrålar genom diverse yogaövningar. Kort sagt - den här boken är egentligen en genomgång av kvinnliga actionprotagonister inom film på ett mycket kul sätt. Så den ska få följa med mig till jobbet om en vecka!
Först måste jag givetvis bara bläddra igenom den en gång till så jag inte missat något extra användbart knep. I så fall återkommer jag med det!
De flesta av oss tror att vi är odödliga så länge som vi har semester. Det har nog alla som vistats på någon charterö noterat. Man badar full, åker motorcykel i shorts och flip-flops, går hem ensam på stranden och lämnar drinkar obevakade. Vad kan hända? Att det är exakt samma som hemma som kan hända - det är det sista man tänker på.
Men en sak jag faktiskt tänkte ganska mycket på sist var var ute och flög var en sak som dök upp i nyheterna idag. Vanliga turistplan flyger hela tiden över oroshärdar i världen. Vi satt på planet och yngste sonen läste: "Uuu-kra-iii-na! Mamma, vi ska flyga över U-kra-i-na!" och jag minns att jag tänkte "Toppen! Låt oss för all del flyga rakt över en av de mest instabila platserna i världen!"
Naturligtvis är risken minimal att något händer. Men ändå kan man ju inte låta bli att irritera sig en aning när undersökningar visar att det är praxis bland samtliga bolag att ta den billigaste vägen, inte den säkraste.
Men då är frågan - går det att göra något åt det? Ska man som konsument nu gå in och fråga om flygrutten redan då man bokar resan? Jag kan tänka mig att det upplägget skulle vara tilltalande ur profitsyfte. Lägg till tusen kronor per person så får du en rutt som går runt krigszonerna, snålar du så får du ta den väg det blir. Över Nordkorea, till exempel. Och sedan måste man ju då räkna med att folk inte orkar bry sig. Fö de ska på semester, och då kan ju inget hända.
Det kanske är lika bra att släppa alla tankar på flygzoner innan man skaffar sig en flygrädsla men inte har. Men! När jag googlade rubriken för detta inlägg hittade jag en annan intressant sak - Erica Jongs feministbibel Rädd att flyga har nu säkrats av ett filmbolag (under 2013) och kan alltså komma som film inom de närmaste åren. Det blir en intressant kontrast mot 50 shades - dravlet i alla fall.
Hm, här skriver man ett långt inlägg och så väljer blogspot att ta bort det alldeles på egen hand :-O Ibland får man kraftfulla recensioner direkt. Men kanske var det ett alltför seriöst inlägg för en fredag? Inte mysigt nog eller så? Så här kommer istället några filmrebusar. Försten att gissa alla filmtitlar rätt vinner en DVD som jag inte orkar behålla.
För att jämna ut startfältet lite för trogna bloggläsare så tar jag en favorit i repris från förra året.
1) Namnet på filmen. Ledtråd: Paul Newman och Elisabeth Taylor.
2) Och detta skulle kunna vara vilken film? Ledtråd: Sean Penn och Tim Robbins
(nere vid vår å förresten, ser ut som en alien dränkt sig där)
Kampen om vilken grupp som är de virala klippens mästare går vidare på jobbet. Just nu går diskussionerna vilda om huruvida den ena gruppen har fuskat eller inte. Ni kanske såg denna video förut?
Och visst hade de rätt, en hederlig pungspark är alltid viral. Men så trappade nästa grupp upp tävlingen och lade ut denna video:
Och ja - det är en katt i den. Och titeln är "cat on drugs".
Den fick omedelbart 300 träffar, eftersom folk är udda. Och nu anklagas gruppen för katt-doping. Vet inte hur jag ska ställa mig till detta. Det står inget om detta i de regler för lärarinnor jag hittade online.
Förmodligen borde man sjunga "sköna maj" eller "vackra maj" eller kanske i år "iskalla och regniga maj" - men för mig är ändå "proppfulla maj" den bästa benämningen för mig. Jag vet inte riktigt vad som hänt, men så gott som varenda kväll och hela helgerna är uppbokade fram till efter skolavslutningen - först min egen så att säga, eftersom filmeleverna slutar den 30 juni och sedan påbörjar sina sommarjobb och blir någon annans problem. Och sedan pojkarnas då. Det är marknader och studiebesök och medeltidsdagar och fester och utställningar och middagar och författarhelger och födelsedagar och hundra andra saker.
Här närmast ikväll ska jag i alla fall sätta mig och sammanställa en inspirationskväll för ett EU/jordbruksverket-finansierat projekt. Samma projekt ska dessutom ta mig till Bryssel i september, så jag får se EU-huvudstaden på riktigt. Uppenbarligen är jag vuxen på riktigt, som gör sådana saker. Det är bara att erkänna.
Å andra sidan håller jag och filmeleverna just nu på att undersöka hur mycket och hur snabbt virala videor sprider sig på nätet (vi har läst om marknadsföringens betydelse för 2000-talsfilm) och alltså har jag övervakat produktionen av sådana här filmer idag:
Jodå, den här första gruppen satsar på en hederlig pungspark som viralt guld. Grupp nummer två som ska vara klara i morgon satsar istället på teknik och ska lägga in sig själva via green screen i Hunger Games-filmen. Vi får se vilka som vinner denna virala battle.
Och ni ser ju hur jag har det på jobbet. Ingen chans att mogenhetsgraden stiger för högt.
Ni har väl koll på att det är en nyinstiftad, internationell helgdag idag? Star wars day. Yup, serru. Naturligtvis måste den då infalla på fjärde maj. Om ni inte fattar skämtet, läs rubriken till detta inlägg, gärna högt. Om ni fortfarande inte fattar VÄNLIGEN UPPHÖR GENAST ATT LÄSA DENNA BLOGG!
Jag är givetvis kluven till den människa som kom på denna ordvits, eftersom sådant ofog gör att jag antingen vill skratta alldeles för mycket eller ge samma person en rejäl örfil.
Hur ska man då fira en sådan här dag? Jag föreslår något i den här stilen:
Eftersom allt går att fira med muffins. College Humor uppmärksammar dagen så här:
Google har istället valt att uppmärksamma den här skönhetens 85:e födelsedag:
...så om man känner sig för vuxen för Star Wars skulle jag tipsa om att ta en titt här istället:
Grattis, Ms. Hepburn - they don't make'em like you anymore!
Nästa vecka- som då är den här veckan- kommer att bli komplicerad. Den har för få dagar och för få timmar för det som ska göras. Inget av det som händer är särskilt svårt eller tråkigt, men det är bara mycket som ska fungera.
Redan i morgon får jag reda på hur mycket som egentligen kommer att ske i den styrelse jag sitter med i och som delar ut EU-stöd till olika sorters projekt (före detta LEADER som från 2015 ska heta något annat). Efter månader och månader av byråkrati ska vi nu äntligen få veta hur vi kommer att kunna jobba och hur många miljoner vi får tilldelade oss att vidarefördela. Och sedan ska ju den gamla perioden utvärderas och stängas ner. Jag förväntar mig ett långt möte och en kväll där jag inte kommer att kunna göra något annat än detta och att sedan ramla i säng med huvudet fullt av paragrafer.
I mitt filmlärarjobb så ska vi på lördag ha kortfilmsvisning av elevernas filmer, och de ska sedan tävla om ett antal priser i god festivalanda. Där är det mycket kvar att göra och få ihop, men inga svåra saker. Just när det gäller evenemang så tror jag att jag förlorade förmågan att se sådant som svårt runt 2002, när jag inom loppet av tre månader först var projektledare för ett nordiskt mästerskap och sedan en utbildningsmässa direkt efter.
Men det är fortfarande en del att komma ihåg och ta reda på.
En stor fördel med att undervisa andra i film är att man kommer på saker man trodde sig ha glömt. Idag på eftermiddagen satt jag och sökte efter alla de filmer som producentduon Merchant och Ivory gjort innan Ivory dog för ett par år sedan. Och till min stora förvåning återupptäckte jag en film som jag då jag såg den tyckte det var en av de vackraste filmer jag sett.
Och sedan har jag helt förträngt att den fanns. Så himla märkligt! Eller kanske inte märkligt alls. Jag kan ha gjort det med flit. Här kommer anledningen:
Filmen heter Before the Rains, och ramberättelsen handlar om området Karela i Indien under början på 1900-talet, då man byggde vägar genom djungeln för att få igång kryddodlingar. En brittisk vägingenjör, Moore, inleder en kärleksaffär med sin gifta hushållerska Sajani, medan hans egen fru är på besök hemma i England. Och med besök så är det alltså inte en helg det gällde, utan månader. När Moores fru och barn återvänder Sajani till sin hemby och arbetar bara hos familjen ibland istället för att bo där ständigt. Det är bara det att några av byns barn sett Sajani och Moore vid en gammal tempelruin och talar om det för Sajanis våldsamme make.
Jag vill inte avslöja mer om handlingen, men jag känner ändå att jag måste varna dem som eventuellt vill se filmen senare. Detta är inte en rom-kom. Det är en tragedi. Det finns inte en chans till ett lyckligt slut för de inblandade. Så. Nu är ni beredda.
Eftersom filmen kom ut 2007 och jag måste ha sett den 2008. Det var inte ett bra år för mig, och med tanke på allt som hände då så tror jag att jag medvetet glömt bort den. Jag menar, jag var så sorgsen och sönderstressad att blöjreklam kunde få mig att gråta! Inte läge då för svek och ångest även om den utspelades i vacker miljö.
För filmen är så, så vacker! Jag har precis sett den igen, jag kunde inte motstå. Regissören, Santosh Sivan är också förste fotograf och ljuset och färgerna tar andan ur mig. De där drömlika, djupt blågröna färgerna, turkos och guld tillsammans med skarpa kontraster i rött - ja, det är så mina skönaste drömmar ser ut. Jag kan inte beskriva det annorlunda. Och då kanske man får stå ut med det mänskliga dramat? Jag skulle säga, och de kritiker jag läst tycker ofta samma sak - det gör till viss del att man inte riktigt känner det lika djupt.
Jag är i alla fall glad över återupptäckten. Om det är någon som vill se den och inte hittar den (det finns många filmer med liknande titlar, trots allt) hör av er till mig via kommentarsfält eller FB så ska jag försöka länka er rätt.
(från tempelscenen, där man ser huvudpersonernas ansikten som en spegelbild på dammens yta)
"I know you'll never forgive me. But you don't know how much it hurt me to do it to you."
Citatet här ovan kommer från filmen V för vendetta, och mina trogna bloggläsare - här kommer bakgrunden till detta lååååååånga blogginlägg för att vara en måndag. Ni minns kanske när jag för drygt ett år sedan kom i debatt med en kompis om Fifty Shades-serien och var tvungen att förklara mig i ett likaledes långt och mycket läst inlägg som kallades: Femtio argument om femtio nyanser (läs den som orkar). Nu har jag gjort det igen. Men den här gången måste jag alltså förklara i text på blogg inför alla att läsa varför filmen ovan inte får mer än ett "Mjääh..." av mig. Om ni inte sett filmen: beware - texten innehåller spoilers.
Filmen bygger alltså på serieböckerna om V av Alan Moore och David Lloyd. I böckerna har Storbrittanien förvandlats till en totalitär stat och USA har gått under. Motståndsrörelsen leds av den mystiske V.
Filmen skulle ha kunnat bli en ganska klassisk origin-story, i det här fallet ursprunget till Evy, (eller E.V.), den kvinnliga motståndshjälten. Och det är redan nu som jag börjar få stora problem med tematiken i filmen. Så det är lika bra att jag tar upp det kontextuella först. Filmen skulle lika gärna ha kunnat heta: "Gör din egen drömkvinna som tycker precis som du!"
Det man gjort är att klistra på en ganska exakt kopia av Fantomen på operan-storyn på en vanlig Låt-oss-bekämpa-nazisterna-berättelse och jag antar att det också är fullt medvetet, eftersom en av de sista replikerna i Vendetta är: "That music!"
"Yes... His music..."
Det är inte första gången man gör mixen mellan en klassisk man-kvinnaproblematik och ett motståndsdrama, det har funkat sedan Casablanca. Men det har funnits många filmer där detta gjorts skickligare.
Vad var då Fantomen på operan? Jo, en missbildad man som döljer sig bakom en mask lurar ner en ung körflicka i katakomberna under Parisoperan och lär henne sjunga, samtidigt som han hotar och mördar fritt och till sist kontrollerar flickan så totalt att hon ser honom överallt. Till sist dör fantomen och hon slipper fri. Oh, jag skrev att detta utspelas i 1800-tals Paris, va? Okej. Nu är det gjort.
I Vendettas dystopiska framtidsversion ska Evy, uppsminkad och i höga klackar, ta sig till sin chef på TV-kanalen. Hon blir utsatt för ett våldtäktsförsök, och V dyker upp för att rädda henne. Efter några veckor i hans katakomber (oh ja, han har sådana, fulla med konst och musik) släpps Evy fri för att försöka hämnas sina döda föräldrar. Hon utsätts för ett nytt våldtäktsförsök, räddas av V igen, och den här gången behåller han greppet om henne genom att stänga in henne i ett låtsat statligt fängelse, tortera henne, hjärntvätta henne och sedan släppa henne fri som den perfekta, känslolösa hämnaren. (men inte förrän han yttrat det citat ni har allra övers i detta inlägg) Naturligtvis återvänder Evy till V för en sista, asexuell dans innan det är dags för V att dö i motståndskampen. Evy lägger hans döda kropp på en bädd av rosor i ett tåg fullt av sprängämnen V förberett och avslutar sedan hans verk genom att spränga Big Ben.
Jag har så många problem med dessa teman att jag knappt vet var jag ska börja - men jag kan väl lika gärna starta med ett som dessutom representerar ett av de största problem som finns i strävan efter jämlikhet mellan män och kvinnor: kvinnor behöver inte bli räddade! Man räddar barn, svårt utsatta eller sjuka. Och i vissa storys kan en kvinna behöva blir räddad - men inte bara och uteslutande på basis av att hon tillhör det könet. Redan under de första fem minuterna tar man ifrån den som skulle kunna bli filmens protagonist (Evy) all chans att någon gång bli det på allvar genom att ta ifrån henne chansen att agera. Hon går från att vara filmens agerande subjekt till att bli ett objekt som ska formas för ett syfte. Av en deformerad man. Toppen. Det gör att man som tänkande kvinna känner sig en aning (rätt så jävla) lurad eftersom filmen beskrivs och säljs på ett sätt som får en att tro att man ska få se en film om en kvinnlig motståndskämpe.
Detta förhållningssätt speglas också i kostym och skådespeleri - till en början är Evy stereotypt feminin med höga klackar, långt, lockigt hår, läppglans och mjuk, ljus röst. Hon kommer närmare och närmare rollen som subjekt genom att fråntas alla kvinnliga förtecken. Hennes hår rakas av, hon magrar och klädes i formlösa kläder, utan smink. Mot slutet av filmen är hon V:s färdiga produkt, och får då tillbaka delar av sin sexualitet (skildrat i en V-ringad tröja utan BH med synliga och erigerade bröstvårtor i dansscenen med V) men endast riktad mot sin tidigare mentor/kidnappare. Det gör lite ont att tänka på hur otroligt bra Natalie Portman som spelar Evy var i Leon. Det är synd att peaka när man är 12.
Varje gång en sådan film görs så kan jag inte hjälpa det. Jag grinar lite illa. Barb Wire med Pamela Andersson som futuristisk serietidningshjälte passerar Bechdeltestet. Vendetta gör det inte. Nog med feminism och vidare till det formalistiska.
Filmens regissör är James McTeigue och V för Vendetta är hitintills den enda storfilm han regisserat. Han har däremot varit second unit-regissör och regiassistent på ett antal namnkunniga filmer, som till exempel Dark City och alla tre Matrix-filmerna. Jag borde därför per automatik gilla en film han gjort, och han borde på grund av samma anledningar vara den perfekta regissören för en sådan film. Men det gör jag inte. Och jag måste säga - det är han inte. Det finns en klar fara i att vara för bekant med en viss genres troper och det finns också en klar fara i att ha varit i närheten av betydligt mer nyskapande regissörer som syskonen Wachovskij och den ganska anonyme Alex Projas. Risken är att man kopierar istället för att tänka eget. Och man ser det inte förrän man är klar. Om ens då.
V för Vendetta är så full av grovhuggna och återanvända troper att det blir svårt att titta emellanåt. Det totalitära riket måste givetvis a) ha en diktator som med stirrande blick skriker åt massorna, b) uniformer som är svarta och röda med en grafisk symbol i hakkorsliknande former c) slemmiga underhuggare i bakslick och kostym. Okej, sådant är också serietidningstroper, så där kan jag väl ge lite utrymme för brist på originalitet. Men att på samma sätt ge polisdetektiven en skrynklig trenchcoat med uppfälld krage? Kom igen... Dock var det kul att se Rupert Graves göra originalet till Lestrange i Sherlock långt innan den serien var påtänkt. På samma sätt måste man ju fråga sig om det inte fanns en enda brittiska som kunde göra Evy, istället för att ta in Portman och låta henne göra rollen med rätt okej brittiskt uttal? Sedan tyckte jag att det var mer än lovligt klyschigt att låta Stephen Fry spela Daddy Dietrich, en mediaperson som är gay i hemlighet och hjälper motståndskampen för att få leva i frihet.
Vidare så tycker jag att filmen mestadels känns stilistisk förvirrad. Det finns element av cyperpunk och steampunk strösslat lite här och där, något som kan ha varit tänkt att likna sci-fi art deco, men som istället såg lite ut som ett set ur Skönheten och odjuret från 1980-talet. I somliga scener finns en snygg sepiabrun-grön ton som påminner om klassisk white chapel/brit drama-film (eller första Matrix), men den försvinner utan anledning och ersätts av någon sorts Bladerunner-svart som övergår till någon sorts oplanerad platthet så fort karaktärerna är inuti TV-studion eller en vanlig lägenhet. Så, viss förvirring i produktionsdesignen lär det ha varit. Vissa scener är dessutom raka citat - eller stölder, beroende på hur man ser det - från andra filmer. Scenen då V kommer ut ur hissen och kameran panorerar upp från hans grova, svarta kängor till den fladdrande svarta kappan, hissen låter "ding!" och sedan startar explosionerna. Den har vi sett förr. Sedan kan vi bara gå lite snabbt förbi det faktum att V allteftersom filmen går låter mer och mer som Agent Smith. Inte ens Hugo Weaving kan göra allting perfekt. Och det är inte dåligt. Bara... inte så bra.
Ska man då se V för Vendetta. Visst. Det är en helt okej film. Men ska man se en dystopi med kvinnlig protagonist med rakad skalle som får vara ett agerande subjekt i en totalitär stat baserad på tecknad serie så föreslår jag:
..som dessutom passerar Bachdeltestet med råge och innehåller humor,snygga animationer och sex med muterade kängurur. Från det skinande korta ögonblick på 90-talet då det fanns lite hopp för kvinnliga protagonister i film. Sedan gick det över.
