Mysterieträdet

I några år nu har vi väntat på att mitt mysterieträd äntligen skulle bära frukt så vi fick veta vad det var för sort. Och nu gör det faktiskt det. Inte för att det hjälper.

Från början var det ett persikoträd, men en sort som ympats in på något annat träd för att bättre tåla svenska förhållanden. Jag hade inte koll på att man måste plocka bort hälften av frukten på ett så ungt träd, så det blev fullt av persikor första året och stammen knäcktes på hälften av tyngden. Jag klippte ner allting nästan ända till roten och lät sedan det vara till nästa vår då det började växa som besatt och blomma med de vackraste vita blommor man kan tänka sig.

Från i våras.


I alla fall så ser frukten ut så här:

Typ som plommon fast hälften så stora och med hårdare konsistens + att de är klotrunda. Vad är detta?

Om någon vet, kommentera här eller på facebook tack. Jag har just ätit ett par och hoppas ju att de inte är giftiga.

Teskedsgummanproblematiken

Min man tror att han krymper. Men bara varannan dag. Varje morgon kommer han nerför trappan och ställer sig under samma takbjälke, där han antingen konstaterar att han är sin vanliga längd på 1.81, eller tre till fyra centimeter kortare.

Han tror att han har problem.

Tänk bara på mig! Varje gång jag går ut i trädgården och sträcker mig efter ett ogräs...

Ja, då bara - Götapetter! - så händer detta:

Inte undra på att det aldrig blir någon ordning i rabatterna.

När folk ser

På väg hem från ett ärende i grannstaden nyss, bestämde jag mig för att åka kostig hem. Så är det nästan överallt i Sverige, antingen kan man åka bred, fin motorväg/landsväg, eller också kan man ta en slingrande variant genom landsbygd som man inte visste fanns. Förutom att man får se en massa vacker, svensk natur på färden så har man också gott om tid på sig att grubbla över sociologi och människans normativitet. Det är slående hur fort vi anpassar oss efter vår omgivning.

Och det är också slående hur många små gårdar utmed de minst trafikerade vägarna som i princip ser ut så här:

Rena skrotupplag, alltså. Och det är inte bara runt där jag bor. Tydligen så är det ett så stort problem att vissa bygder måste ta till gemensamma åtgärder för att inte fastighetspriserna ska sänkas. Bristen på insyn leder liksom till att det inte är så noga längre med ordningen. Vi är alla ögontjänare. Hemma hos oss har vi en sådan granne på de tio närmaste, så han verkar inte ha någon större chans att smitta av sig. Istället tittar vi andra på medan han framför det halvrenoverade huset som inte fått panel på fler än två sidor på ett och ett halvt år nu har ställt en risig husvagn, en risig båt, två skrotbilar, en rostig grävmaskin och ett kravallstaket runt några träd där hundarna ska bo.

Sedan är väl inte vi så extremt noga med ordningen vi heller. Vi är mer på good enough-nivån. Det är glest med insyn i trädgården och man ser inte fram till nästa gård, så man behöver inte skämmas alltför mycket om man skippar gräsklippningen en dag till. Däremot finns det byar i närheten, där alla trädgårdar är hysteriskt välskötta (den där bokcafeet ligger, till exempel). För sådant smittar också av sig. Den allra vackraste trädgårdsbyn här i närheten ligger en halvmil bort i en dalgång där en sagolik liten å ringlar sig genom trädgårdarna. Där får man förmodligen flytta om man inte trimmar kanterna på grusgången. Så just där kan jag inte bo. Men jag åker gärna förbi och tittar. Nedan har ni lite bilder från den dalen, vårt eget The Shire.

Sommartraditioner

Vissa traditioner är oumbärliga varje sommar. För somliga är det att bada i sjöar - det är inte jätteviktigt för mig. Inte att dansa kring midsommarstången heller. Att äta måltider utomhus, däremot är ganska stort och viktigt. Och att ta långa promenader sent, sent på natten runt midsommar och lyssna till alla djuren och fåglarna.

På samma sätt tar jag alltid in en bukett till den här vasen när pionerna börjar blomma:

Här är årets version.

Sedan finns det traditioner man uppskattar mindre. Idag har jag legat på knä och rensat ogräs, till exempel. Och precis som första året, inom den första kvartens rensning, blir jag biten i bröstet av en rödmyra. Och när jag säger bröstet, ja, då menar jag verkligen i ett bröst. Det högra.

Den traditionen tror jag att jag kommer att försöka avstyra hädanefter.

Bullerbyträdgården

Just nu älskar jag min trädgård vilt och passionerat. Fram i maj kommer detta att gå över. Då måste man klippa 3000m2 gräs och kanttrimma skiten ur sig. Och eftersom jag delar trädgård med min svärmor som dessutom ser fram emot att gå i pension till midsommar för att ha tid att "göra något med trädgården" så kommer jag vid det laget också att ha haft 480 stycken diskussioner om samma trädgård. Alla dessa kommer jag att ge mig i för gårdsfridens skull. Och alla planer som ska "underlätta skötseln" kommer i slutändan bara att leda till att det blir FLER rabatter att rensa. Nåja. Än så länge är det frid.

Jag utlovade bilder på min Bullerby-trädgård. Med tillägget att i den här Bullerbyn ligger det plastslangar, hinkar, Nerf-skott och sladdar till vattenpumpar överallt. Ignorera detta då det syns på någon bild.

Örtagård

Tendenserna finns, det måste jag erkänna. Jag kommer förmodligen att bli en riktig gammal örtahäxa när jag blir gammal (om jag nu blir gammal måste jag väl tillägga - eller om jag redan ÄR gammal ). Jag kan se det framför mig, hur jag går ut i min örtagård och kurerar mig själv från allt utom akut hjärtinfarkt...

Kanske är jag bara lite påverkad av det faktum att jag var på visning i en örtagård igår som var konstruerad efter medeltida franciskansk modell. Så här:

Allt guiderna hade var den här handritade varianten (i ett exemplar) men ni fattar säkert upplägget.

















Jag har ju själv börjat på en egen örtagård, men det är det förstås inte många som ser än. Med börjat kanske jag ska förtydliga, att jag i samråd med min trädgårdsparter och svärmor sett ut platsen och börjat flytta om vissa växter dit. Men en dag, så... Det stora plusset var att jag under vandringen insåg att jag faktiskt redan har ungefär hälften av de 143 växterna redan! Det är bara det att de inte sitter samlat än utan är utspridda på 3000 m2.

Tills dess att jag har en identisk, så tänkte jag ni kanske ville se en del av fotona från igår:

Jobbig kunskap

Idag har jag ägnat sådär en 4 timmar åt att ta bort det här:

Från det här:

 

För att lättare komma åt de här:

Det är väl inget fel på arbetsinsatsen i sig, men om man vet om att den här odlingen inte ens representerar en tjugondel av vad som finns i trädgården, ja - då borde det egentligen vara betydligt flera tömda skottkärror. Om man säger så. 

Det gäller att skynda långsamt i sådana här fall. På bara den där lilla plätten växer det svarta vinbär, röda vinbär, hallon, krusbär, oregano, mynta, koriander och rosmarin. Och någon ska ju orka ta hand om slutprodukten också, annars är det hela bara ett slöseri med tid. Någon måste ju plocka och safta och sylta och torka och sådant. Om inte någon av de små sönerna utvecklar oväntade talanger inom de närmaste veckorna så blir denna någon jag.

Tack och lov så begränsar jag mig starkt till sådant som jag vet kommer att gå åt. Jag skulle aldrig göra saltgurka, till exempel, för det avskyr hela familjen. Eller vinbärsgelé. Ingen som äter det heller. Men det är svårt att begränsa sig, när man vet hur lite vi i regel tar vara på från trädgårdarna, för att istället gå och köpa en liknande produkt i handeln. 

Jag fick in en bok på caféet härom veckan: 

Den handlar om vad man kan göra med helt vanliga svenska växter. Man får lära sig att älggräs är febernedsättande, smultronté är laxerande, fläderextrakt botar halsfluss och kransborre (sådan där blomma som ser ut som brännässla men inte är det) är slemlösande vid hosta.

Jag skulle aldrig ha läst den. För nu får jag leva med vetskapen om att jag i min präktigt välfyllda skottkärra kastat bort en massa diuretiska, febernedsättande, giktbotande, sårläkande, antiseptiska och lugnande växter.

Det var bättre när det bara var ogräs.

Snacka om spurt

Jag ville bara meddela att från och med i morgon har vi färdiga jordgubbar i växthuset. Det var något av en spurt som naturen lagt in, när den väl bestämt sig för att det skulle bli vår. Istället för fortsatta förseningar har allt börjat bete sig som om det går på steroider och växer som aldrig förr. Plötsligt är allt en vecka för tidigt istället för en vecka försenat.

snart....

Jag har redan börjat ta in och hänga kryddor på tork, så det är väl lika bra att börja kolla upp hur det ser ut med glasburkar och flaskor och sådant till augusti-september.

Det kanske ska bli årets utmaning, istället för köpstopp? Att kolla hur länge vi klarar oss innan vi måste köpa frukt och grönsaker från affären i år...

Årets första väderångest

Jo, jag vet att hela Sverige väntar på en vår som aldrig verkar komma. Men jag har i alla fall, från och med idag startat trädgårdssäsongen. Svärfar med bror har hela veckan beskurit fruktträden i vår trädgård (jag tror vi ligger på tolv stycken just nu, men två av dem är för små för att beskäras, och två av dem ska bara beskäras på hösten). Så tecknen fanns ju där. Säsongen står inför dörren.

Så idag slog den till - väderångesten!

Tidigare under året har jag varit helt okej med att bara sitta kvar inne fastän solen har lyst från blå himmel. Med upphöjt lugn har jag konstaterat att det bara var bluff-vår och jobbat vidare.

Men idag kände jag mig piskad att ge mig ut, röja grenar, hacka is, kratta kottar - och rensa i växthuset. Och där - där var det redan 15 grader varmt och när jag lyfte på lite torra löv så insåg jag ju snabbt att jordgubbarna börjat säsongen utan mig. Centimeterstora, gröna blad överallt.

Så var det dags, då. Men förra året var det mer dags - då såg det ut så här under påskhelgen:

Trädgården goes bananas

Herregud, vad sommar det är i trädgården! Kolla bara:

Lurvigt

Söndagen kommer att ägnas åt tuktning av olika slag, mer eller mindre frivilligt. Trädgården har fått tokspel av de senaste dagarnas omväxlande regn och sol och är nu minst sagt frodig. Lördagen ägnades åt att inte göra något mer substantiellt än att läsa ett par böcker av det lättare slaget, ta en tupplur, titta på när barnen spelade x-box och ta en träningssväng på cykel, så är det en del tukt av min självdisciplin som måste göras också.

...och slutligen ska barnen klippas. De ser ut som wookies. Minst sagt lurviga.

Hur det sedan går, ja, det är svårt att säga, för jag har redan ägnat alldeles för lång tid av morgonen åt att  försöka lösa den här rebusen:

Kan du?

-----------------------------------------------------------------------------

Ja, svaret blev till sist: "Before I'll fuck you, are you 16, cutiepie?"

B four alfa Q, R U 16 Q T Pi... (insåg från början att det skulle bli något åt det perversare hållet, men var tvungen att lösa den ändå)

Till sist, bildbevis på supermånen också.

Kom och köp!

Appropå inlägget tidigare om Stevia, så hittade vi ganska snabbt en sida som sålde alla sorters fröer av det mer ovanliga slaget. Vi beställde till exempel en laddning Echinea Purpurea och kan alltså så småningom göra egen echinagard. "Allt" man behöver göra är att laka ur kronbladen i sprit. Får man inte till blandningen exakt, så kanske det i alla fall blir lite roligare att vara förkyld.

Hur som helst. I frökatalogen, under "mest köpta" hittade vi den här lilla växten:

Jodå. Det är helt vanlig brännässla.

Vad är det för människor, som i detta land med allemansrätt känner att de måste ODLA denna växt?

Om det är någon som känner sig skyldig, så hör av er. Det är gratis självplock på nässla hemma hos mig.

P.s. Man kan göra sallad på kvickrot också. Den är gratis den också.

Utsikt från ett fönster

Vi har två fönster hemma där jag inte har tillstymmelse till gardiner, helt enkelt för att jag tycker utsikten är för bra. Dessutom vetter det ena fönstret mot syd och det andra mot nord, så det hela blir väldigt symmetriskt.

Jag hade tänkt knäppa ett kort eller två genom dessa fönster under året bara för att följa årstiderna.

Så här långt har våren kommit i Mälardalen:

Här är köksfönstret, och utanför står mitt älsklingsträd. Jag fick det som present, ett persikoträd som var tvunget att planteras vid en södervägg och som hade mörkrosa blommor. Eftersom persikoträd är notoriskt sköra, ympas de på andra träd. Det knäcktes ända nere vid roten första hösten.

Jag lät stubben stå kvar, och hör och häpna - på tre år växte det upp ett tre meter långt körsbärsträd istället. Med vita blommor. Jag kallar det mitt överlevnadsträd.

Så här stora knoppar är det på trädet just nu. Lagom till min födelsedag brukar jag få extra vacker utsikt när jag lagar mat, det är trevligt.

 

...och så här är utsikten från vårt sovrumsfönster, rakt ovanför ett äppelträd.

 Det skulle behöva beskäras mer, men samtidigt blir det som en vit kanapée att titta ner på på försomrarna när man vaknar. Inte fult det heller. Så här långt är äppelträden gångna:

Det tar sig. Långsamt.

Lång, lång säsong

Tidigare i veckan gjorde jag årets första långtur på cykel. Vägarna var i stort sett isfria (vågade inte upp i någon skog än)och överallt längs vägen där trädgårdarna låg i söderläge var folk ute och plockade kvistar och skräp och beskar fruktträd.


Jag fick lite panik. Det var då fortfarande februari. Men alla väderrapporter och förutsägelser menar ju entydigt att våren blir tidig och extra lång i år.


Så nu på förmiddagen får jag väl bita i det sura äppelträdet och gå ut och se vad som behöver göras.