Nu är det flera av er, det vet jag, som kommer att se fram emot serievintern lite extra. Outlander-böckerna kommer nu som serie! För er som inte direkt känner igen benämningen så är det alltså samlingsnamnet på böckerna om sjuksköterskan Claire som ramlar genom en portal i Stonehenge och hamnar i 1700-talet där hon träffar megasexige, skotske krigaren Jamie.
Jag har läst serien från början till slut och fattar precis varför det är just Starz som plockar upp denna serie. Böckerna vimlar av sex, blod och allehanda groteskerier och ja - Starz är ju kanalen som plockar upp sådant som HBO finner lite vågat (se exemplen Spartacus eller Rome)
Så här ser bildreklamen ut:
Här har ni bilder på Jamie respektive Claire
Så...ja, det hela har potential. Nu funderar jag på om inte det ska få följa med ett par Outlander-pocket på resa med mig - så jag hinner läsa om hela serien innan allt brakar igång. Håll utkik på Netflix och era vanliga streamingsiter för starttider.
Jag trimmar häcken. Den gröna lurviga som växer utanför huset, inte min egen, alltså. Inte för att det inte skulle behövas, jag fortsätter min battle royale mot tyngdkraften senare genom rumpträning. Men just nu är det trädgårdsarbete. Och det är så mördande tråkigt att det kräver pauser med terapi-TV.
Just nu tittar jag på "Det söta livet" på svt flow. Där visar en dansk konditor hur man snitsar till olika bakverk hemma. Det är trevligt och lugnande på något märkligt sätt.
Jag vet inte vad det är med den här sortens program, men jag hade ju samma köksromantiska crush på Nigella Lawson tidigare. (Innan hela burkini-strypgrepp på restaurang-och skilsmässa-debacklet). Det är något väldigt tilltalande med att se någon mamma stå i ett rent kök med tända ljus och friska örter på bänken och laga saker till sin förmodat lyckliga familj.
Det känns som en bakvänd seger på något vis att det åtminstone finns en eller två kvinnor som får ihop livet och inte har minsta fingeravtryck på skåpluckorna. Medan vi andra fumlar på i saftkladd och dammråttor och fettfläckar på platt-TV:n.
Jag vet att det är fejk. Oh ja. Men jag låtsas inte om det för tillfället. Utan tittar på söta saker.
Åh, ett typiskt fredagsinlägg på gång? Ja, kanske - om ni vill ha ett intressant tips på en mycket bra ny serie som väl förmodligen kommer till Sverige inom kort. Masters of sex.
Michael Sheen (återigen en britt som får spela smart amerikan) är Dr. William Masters (har funnits på riktigt) som forskar om infertilitet och obstetri. Efter årtals av forskning och enorma framsteg i förlossningsvård och kirurgi, inser Masters att han fortfarande inte vet exakt vad som sker inuti kroppen under fortplantningsakten. Så han bestämmer sig för att studera folk med en vetenskaplig metod i olika sexuella situationer.
Han börjar med att betala prostituerade för att se på och mäta tiden när de hade besök av sina kunder - men förstås kommer han på att det är väldigt lite äkta fysisk och psykisk känsla i en sådan interaktion. Så han skaffar sig en kvinnlig medarbetare (Lizzy Caplan) med öppet sinne från sekreterarpoolen och börjar inreda ett riktigt labb enbart för forskning om sex - både solosex och partnersex - med film- och mätmöjligheter.
Det som jag tyckte var mest intressant med serieupplägget var att den i motsats till vad man skulle kunna tro vänder rätt mycket på stereotypa könsroller. Det är männen i serien som t.ex. blandar känslor med sex, medan kvinnorna mer ser sex som ett fysiskt behov och är rakt på sak med det hela. Dr. Masters själv har ett ganska plågsamt förhållande till sin fru - deras sexliv är i göra inte särskilt passionerat och helt inriktat på att göra henne gravid.
Tills dess att den här serien dyker upp på svensk TV finns den säkerligen att streama någonstans - men det är en sådan där serie man kanske inte ska titta på medan de mindre barnen är vakna. Den har ett ganska grafiskt innehåll - och med grafiskt menar jag till exempel en scen där sjukhuschefen får titta genom ena änden av en dildo som innehåller en kamera och som för tillfället används av en försöksperson för att framkalla orgasm. Jag tror delar av den scenen finns med i klippet över.
Jag har drabbats av isdövhet. Ett syndrom jag inte riktigt visste fanns, men jorå. Det är nog ungefär ett lika vanligt syndrom som snöblindhet om vintern. Kanske.
Äh, i alla fall. Jag har varit ute under eftermiddagen för att göra i ordning vår stora trädgårdsdamm till skridskobana åt pojkarna. Det blir ingen jättestor sak, en två tre meter på bredden och fem, sex på längden. Men alldeles lagom för den äldre pojken att repetera skridskokunskaperna och för den yngre att lära sig på. Sedan finns det ju andra fördelar också. Som att de bara kan gå in i huset för att gå på toa, dricka saft eller bara tjura ur framför teven om det går sämre, medan den andre killen kan fortsätta öva. Det är inte lika lätt vid den offentliga banan i stan.
Det tar ungefär en och en halv timme första gången man gör i ordning banan. Skotta, skrapa, sopa, skrapa, sopa och sedan hälla på några hinkar vatten sent på kvällen. Det ger perfekt is dagen efter.
Men det där skrapandet... Det är inte ett helt trevligt ljud.
Aluminiumspade mot is. Brrrr.... En smartare kvinna hade ju gått och hämtat hörselskydd efter halva tiden. Men det gjorde ju inte jag. Så efter en och en halv timmes tid var jag alldeles förstörd i öronen. Den sortens lite nervdallrande förstördhet som man kunde få efter en kolik-skrikfest när pojkarna var bebisar.
Is gör över huvud taget inga trevliga ljud. Häromdagen promenerade jag förbi ån och ryste år ljudet av is som krockar med och bryter sönder rötter och nedfallna grenar. Som en jätte som knäcker benknotor.
Så nu har jag tagit tillflykt till datorn och tittar på Last Resort, ny serie som började igår på trean. Den verkar lovande, om man gillar filmer som Jakten på röd oktober och Rött hav. Vilket jag gör.
En stor del av mina bloggrubriker numera verkar innehålla frågetecken. Jag måste verkligen vara förvirrad. Eller undrande. Kanske frågvis? (där kom det ett frågetecken till)
Det jag undrar över idag är om man verkligen kan kalla "mammaporr" för en riktig litterär genre. För dem som inte stött på den här termen än, så är den tydligen sprungen ur ett försök att fylla ett behov hos den läsekrets av mammor och medelålders kvinnor i åldern 30 - 50 som läst ungdomslitteratur som Twilight och Hunger Games och saknat sexet. Eftersom förlag ständigt översvämmas av "fast i/med"-manus* så plockade de upp några av de mest välskrivna och marknadsförde dem listigt med layouter och synopsis som liknar de populära ungdomsböckerna.
Jag antar att benämningen "tantsnusk" känns ute.
Men är verkligen "mammaporr" bättre? Vad skulle den manliga motsvarigheten vara? Kan någon tänka sig ett förlag som börjar marknadsföra böcker under genren "pappaporr"?
Skulle inte tro det.
Det hela känns lite konstigt. Lite som när man letar efter bilder på Disneys Den lilla sjöjungfrun till ett barnkalas och efter ack så få klick hittar bilder där Ariel får sig en treudd på något för barnaögon olämpligt ställe...
Dessutom tror jag att stilen och estetiken börjar bli för vanlig. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men nu petar alla serier som gillas av stora, kvinnliga målgrupper in extragrafiska sexscener. Speciellt de som görs på HBO. Det är standard och med andra ord inte särskilt intressant alls. Jag blev härom veckan tipsad om en speciellt het scen i en serie jag följer. Till min förvåning kom jag på mig själv mitt i scenen att tänka: "Men varför valde regissören den vinkeln? Och varför var det ett klipp där?"
Jag tror inte det var den eftersträvade reaktionen.
Nä. För mycket. För vanligt. För tråkigt.
Fram för det originella och det egna, inte fler efterapningar.
*Stolthet och fördom fast i nutid, Michael Connoley fast i Sverige, Twilight fast med älvor - ni vet...
Ibland undrar man (eller jag) om det finns parallella civilisationer som lever vid sidan av vår egen mitt här i Sverige. Förmodligen. Jag har i alla fall en teori om var man skulle kunna hitta några. Idag var jag på besök på vårt länssjukhus, där också min man jobbar. Han, och de andra ingenjörerna är inhysta i utkanten av området i en standardindustri/kontorsbyggnad.
Resten av området är ett ganska oorganiserat myller av byggnader, allt från 300 år gamla hospitalsbyggnader till funkishus och 80-talspragmatism. Alla dessa byggnader sammanlänkas under jorden av ett kulvertsystem. Tunnlar korsar området hit och dit. Så är det ju på många sjukhus. Efter en inkörningsperiod så får man ett ganska bra grepp om det hela. Jag är mest van vid universitetssjukhuset i Örebro och dess Underworld, där man till och med kunde se studenter och personal jogga inomhus om det var dåligt väder.
Men vårt länssjukhus. Det är något helt annat.
Till att börja med så vet ingen exakt hur kulvertsystemet ser ut. När min man berättade detta så sa jag:
"Ha, ha. Jättekul. Det är rena Stephen King..."
"Nej, på allvar! En tjej som jobbar hos oss har till uppdrag just nu att sammanställa en enda ritning som översikt på systemet, och hon håller nästan på att bli tokig. Det finns på riktigt ingen som exakt kan säga hela kulversystemet ser ut."
Fascinerande. Med tanke på att de tar de flesta en tre, fyra försök att hitta från en ände av sjukhuset till den andra OVAN jord så... det borde finnas en hel, dold värld därnere.
I bästa fall kanske det vore lite som ur serien Skönheten och Odjuret som gick på TV på slutet av 1980-talet. Med Ron Pearlman och Linda Hamilton.
Kommer ni ihåg?
(Okej, lång film-Tv-parentes som går att hoppa över: Serien Beauty and the Beast skrevs och producerades bl.a. av en viss fantasyförfattare som heter George R.R. Martin. Japp, han som nu gör så stor succé med Game of Thrones. Tanken var att den skulle innehålla mycket MYCKET mer grafiskt sex och våld, men serien såldes in till ett bolag som lade den för tidigt på kvällen. Censur infördes. Tänk bara vad kul den serien kunde ha blivit... istället för en massa smetiga scener med lejon i suddigt motljus... I alla fall så kommer serien i en remake nu, men fortfarande PG13.)
I sämsta fall kanske man ger sig ner för att utforska i kulvertarna och hittar detta:
