Serienyheter från Starz

Nu är det flera av er, det vet jag, som kommer att se fram emot serievintern lite extra. Outlander-böckerna kommer nu som serie! För er som inte direkt känner igen benämningen så är det alltså samlingsnamnet på böckerna om sjuksköterskan Claire som ramlar genom en portal i Stonehenge och hamnar i 1700-talet där hon träffar megasexige, skotske krigaren Jamie.

Jag har läst serien från början till slut och fattar precis varför det är just Starz som plockar upp denna serie. Böckerna vimlar av sex, blod och allehanda groteskerier och ja - Starz är ju kanalen som plockar upp sådant som HBO finner lite vågat (se exemplen Spartacus eller Rome)

Så här ser bildreklamen ut:

Här har ni bilder på Jamie respektive Claire

Så...ja, det hela har potential. Nu funderar jag på om inte det ska få följa med ett par Outlander-pocket på resa med mig - så jag hinner läsa om hela serien innan allt brakar igång. Håll utkik på Netflix och era vanliga streamingsiter för starttider.

Fastna i tiden

För första gången på veckor har jag haft en extremt produktiv söndag. Det måste vara närheten till september som gör det - min favoritmånad. Jag hade i och för sig bara två mål med dagen 1) göra klart saker och 2) laga god mat. Och då vet man ju. Till exempel gjorde jag klart/om vårt matrum som tidigare hade grå/gröna väggar och numera ser ut så här:

Sedan har jag också äntligen fotograferat färdigt bokcaféets trädgård (fast det var mest försenat pga ihärdigt regnande stup i kvarten).

Till sist har jag också läst ut denna:

Potensgivarna, av Karin Brunk Holmqvist, som handlar om de sjuttioåriga systrarna Elida och Tilda som upptäcker ett hemmagjort potensmedel och börjar sälja det på postorder för att få råd att bygga en toalett inomhus istället för utedasset.

Holmqvist skriver nästan alltid böcker om folk som liksom fastnat i tiden och det har ju dessa systrar också. De lever i ett hus som ser exakt likadant ut som det gjorde när deras föräldrar gjorde det. Och som vanligt utspelas det hela på landsbygden. Och hon har ju inte fel - överallt här omkring så finns det hus som i princip har sett exakt likadana ut i 60 år. Vanligen så har de bosatta där varit en mamma och en ungkarl till son som då mamman dött inte förmått ändra något och varit för gammal för att skaffa egen familj. Det är på en gång djupt tragiskt och mycket rart och det händer hela tiden. Sonen kommer inte iväg, han har det lite för bra där han är och är lite för väl omhändertagen. Så jag ska väl genast börja missköta sönerna lite lagom. Och sedan ska jag gå på nästa bok av Holmqvist som ligger och väntar i bokhyllan: Rapsbaggarna. Lättläst och kul och hög igenkänningsfaktor antar jag att slutbetyget på den första boken blir i alla fall.

Självisk terapi

För någon vecka eller så sedan skrev jag i förbigående att Kim Kardashian ska ge ut en bok. Det kom som lite av en överraskning, men - tänkte jag - det finns ju duktiga spökskrivare. Sedan visade sig ju det hela vara en bilderbok, och då blev det mera logiskt. Dessutom en bilderbok med bara the Kimsters självisar. 350 stycken av dem. Och boken heter förstås Selfish.

Där har ni omslaget.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt begriper det där med selfies. Eller, jag fattar varför man gör dem och jag fattar också att det förmodligen lätt blir en vana och något nödvändigt, en återspegling av ens jag, eller en dokumentation av dagen. Men jag tar dem sällan. Någon gång gör jag en tillsammans med någon annan, och ibland tar jag en bild på mig själv och skickar till någon för att visa något. Som en tröja, eller extra mörka ringar under ögonen eller så. Men aldrig en dagens outfit, eller en träningsbild eller så... nu har jag inte Instagram iofs. Kanske går det fortare att skaffa sig selfie-vana när man inte har text att luta sig mot.

Hur som helst, så är det nu fler och fler som böjar skriva om användningen av selfies som terapi. Ibland kan det vara för att få ökad acceptans över sin egen kropp/sitt eget utseende. Ibland kan det vara riktade selfies, som på denna sida: http://therapyselfies.tumblr.com/ där man försöker få bort stigmat med att gå till psykolog genom att ta bilder i väntrummet och öppet deklarera att man behöver hjälp och att det inte är skamligt.

Så jag ska göra ett försök att verkligen begripa detta fenomen genom att gå med i en bloggutmaning - man ska varje dag i en månad ta en selfie, sedan lägga ut dem alla tillsammans och därigenom få en visuell överblick över en vanlig månad i ens liv. Alla ska tas med mobil och utan hjälp av någon annan. Jag är lite nyfiken på vad resultatet kommer att bli? Kommer jag att skaffa instagram nu? Kommer någon av bilderna att innehålla ducklips? Kommer bilderna att bli bättre eller sämre efter fyra veckor? Än så länge har jag hunnit med två bilder - så om 28 dagar får jag väl lägga ut resultatet. Om jag pallar med.

Jag är redan nu lite orolig för att någon ska hitta mobilen och tro att jag är världens mest självupptagna människa, med bild efter bild av mig själv...

Ett litet vik-freak, del 2

Igår avslutade vi på sätt och vis bokcafésäsongen... fast ändå inte. Till att börja med vill jag bara berätta att avslutningsgången hade galet mycket folk och vi sålde slut på allting utom två glas med frozen soyghurt som vi inte vågade ställa fram. Jag lyckades sno åt mig en hemmagjord biskvi, men hann inte scora en macaron med vaniljsmörkräm. Man gör så gott man kan.

Nu inleds eftersäsongen, och under den ska vi bland annat vara värdar för en kurs i hur man gör om gamla böcker till konstverk och smycken.

Så nu har jag återigen gripits av en väldig lust att vika saker. Inte kläder i en garderob den här gången, utan papper. Klicka gärna på bilderna så de blir större och se vad man kan göra. För den som vill finns det också massor av instruktioner på youtube, om man nu tycker det känns lite långt att åka till Köping för att vara med på kursen! Jag lägger ut ett klipp nederst i inlägget. Ha det så kul med vikandet!

Actionhjältinnans handbok

Det fina med att ha en bokcafe är förstås att få snoka i bokkassarna först, och igår hittade jag några riktiga pärlor som jag kommer att presentera vartefter. Den första läste jag medelst asgarv i morse.

Den heter alltså Actionhjältinnans handbok och gavs ut av DN förlag 2003. Den är mestadels skriven av en kvinna som varit stuntdouble för bl.a. Carrie Ann Moss (Trinity) och Jennifer Garner. Så vissa av tipsen i boken, som hur man får en MC att stanna på framhjulet funkar på riktigt...

Men nu var det inte därför jag föll pladask, utan för att varje kapitel börjar med ett citat från någon trevlig pre-2003-hjältinna. Den innehåller pärlor från den grymt ouppskattade Prinsessan Leia, från Trinity, Ripley (OCH Vasquez från Aliens - min favorit), Buffy, Scully, Clarice Starling - all the Girls. Jag fick till och med nöjet att läsa ett av mina favoritcitat från En kvinnas list:

Mike: Jag vet inte, jag börjar känna mig som...
Bridget: ...ett sexobjekt?

(Detta fanns under rubriken Hur du gör en man till din sexslav - bara så ni vet.)

Det är förstås ytterligare en fördel med att boken kom ut 2003 - de gnöliga tonårshjältinnorna som egentligen inte gillar sex får inte vara med - så inga Katniss eller Tris eller andra småtjejer.

(Actionhjältinnan studerar manualen i sin hemliga grotta...äh. jag sitter i tvättstugan.)











Så vad innehåller boken, då? Ja - den tar upp ämnen som hur man hanterar de ödöda (dödar dem - inte trånar efter dem med plutande underläpp, om de inte är snygga som David Boreanaz, för då kan man likt Buffy välja att ligga med dem istället) hur, man skyddar ett barn från monster, hur man kuvar motståndaren med piska, hur man avslöjar en seriemördare osv. Här har ni ett exempel:

Vilket faktiskt beskriver exakt vad man behöver göra om en oväntad förlossning inträffar, så det var lite kul...



Eller den här ovärderliga kunskapen:

Hur man tar sig genom ett rum fullt av laserstrålar genom diverse yogaövningar. Kort sagt - den här boken är egentligen en genomgång av kvinnliga actionprotagonister inom film på ett mycket kul sätt. Så den ska få följa med mig till jobbet om en vecka!

Först måste jag givetvis bara bläddra igenom den en gång till så jag inte missat något extra användbart knep. I så fall återkommer jag med det!

Altered books och höstens läslista

Sommaren har rusat genom mitt liv som ett godståg i år. Det är redan dags för de två sista öppetveckorna på bokcafeet, men jag kan till min glädje berätta att höstens läslista faktiskt är fixad, och den ser lovande ut. Här har ni den på bild, minus boken The Grandmothers, av Doris Lessing som förmodligen kommer med posten i morgon.

The Grandmothers av Lessing, är en novellsamling (som jag ju älskar) och som jag upptäckte bakvägen, genom att en av novellerna gjorts till film och manusförfattaren har även skrivit Atonement och Dangerous Liaisons. Filmen heter Adore (2013) och jag såg den för bara ett par veckor sedan. Den handlar om två kvinnor i 40-årsåldern som varit bästa vänner sedan barnsben. En sommar blir de förälskade i varandras söner och inleder ett förhållande med dem som varar i två år. Själva upplägget till berättelsen innehöll så många brott mot tabun att jag var sjukt imponerad redan från början, och det ska bli intressant att läsa mer om karaktärernas tankar, så man får svar på: Hur i helvete..?

Jag har väldigt stora förhoppningar på Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones också. 1300-tal, en ung, fattig mans resa mot lärdom och rikedom, katedraler och SPANSKA INKVISITIONEN!! (you never expect them...).

Sedan var jag ju tvungen att lägga till en Sann Historia Ur Livet, för det tycker jag ska vara med på varje läslista. Även tystnaden har ett slut handlar om den politiska ledaren Ingrid Betancourt som var fången hos FARC-gerillan i Colombia i sex och ett halvt år. Tror det är en sådan bok man max läser en gång, så den ska jag rotera tillbaka till cafeet sedan.

Jag förväntar mig en trevligare stund med Alexander McCall Smiths Det varsamma bruket av komplimanger, som jag valde på grund av titeln. Och för att jag gillar hans stil så väldigt mycket. Däremot har jag inga förhoppningar alls på Lyckan, kärleken och meningen med livet (det var den som hette Eat, Pray, Love i original och som gjordes om till dravlig film med Julia Roberts). Elizabeth Gilbert blev ju så sönderhypad att jag svor på att aldrig betala ett öre för den boken... men nu kom den ju in på bokcafeet, så jag ger mig på den då. Men som sagt. Inga förhoppningar.

En liten smula underbar av Dawn French förväntar jag mig vara en liten smula underbar och kul men inte superfantastisk. Väldigt brittisk, dock. Ett oprövat och osäkert kort är Kärlekens historia av Nicole Krauss, som kan bli en sådan där bok jag bara lägger någonstans och struntar i att läsa ut. Den verkar oerhört pratig och den sortens romaner är svåra att hålla ihop. Dessutom verkar den på ytan handla om en man och en kvinna som blir kära som tonåringar och sedan tillbringar resten av livet med att INTE vara ihop utan någon som helst rimlig anledning. Sådant brukar tråka ut mig.

Raka motsatsen kan vara Öm och Grym (Sweet and Vicious), där huvudpersonerna är smågangstern Henry Dante och den nyfrälsta Grace McClone som gör en roadtrip tillsammans för att undkomma bossen Honey Pobrinkis hejdukar. Udda existenser, stora problem och smart språk. Och sedan tror jag att Potensgivarna av Karin Brunk Holmqvist är ett säkert kort. Den blir trevlig. Den handlar om pensionärerna Tilda och Elinda som startar en postorderfirma för potensmedel. Kan inte blir något tråkigt med den boken.

Till sist vill jag bara visa, att om om verkligen inte gillar en bok så kan man göra andra saker med den än att läsa om den. Vi på bokcafeet har fått kontakt med en kvinna som heter Agneta Grahn, som som gör om böcker till konstverk, inredningsdetaljer och smycken. Så här:

Det är också en sak jag skulle vilja lära mig i höst.

Rädd att flyga?

De flesta av oss tror att vi är odödliga så länge som vi har semester. Det har nog alla som vistats på någon charterö noterat. Man badar full, åker motorcykel i shorts och flip-flops, går hem ensam på stranden och lämnar drinkar obevakade. Vad kan hända? Att det är exakt samma som hemma som kan hända - det är det sista man tänker på.

Men en sak jag faktiskt tänkte ganska mycket på sist var var ute och flög var en sak som dök upp i nyheterna idag. Vanliga turistplan flyger hela tiden över oroshärdar i världen. Vi satt på planet och yngste sonen läste: "Uuu-kra-iii-na! Mamma, vi ska flyga över U-kra-i-na!" och jag minns att jag tänkte "Toppen! Låt oss för all del flyga rakt över en av de mest instabila platserna i världen!"

Naturligtvis är risken minimal att något händer. Men ändå kan man ju inte låta bli att irritera sig en aning när undersökningar visar att det är praxis bland samtliga bolag att ta den billigaste vägen, inte den säkraste.

Men då är frågan - går det att göra något åt det? Ska man som konsument nu gå in och fråga om flygrutten redan då man bokar resan? Jag kan tänka mig att det upplägget skulle vara tilltalande ur profitsyfte. Lägg till tusen kronor per person så får du en rutt som går runt krigszonerna, snålar du så får du ta den väg det blir. Över Nordkorea, till exempel. Och sedan måste man ju då räkna med att folk inte orkar bry sig. Fö de ska på semester, och då kan ju inget hända.

Det kanske är lika bra att släppa alla tankar på flygzoner innan man skaffar sig en flygrädsla men inte har. Men! När jag googlade rubriken för detta inlägg hittade jag en annan intressant sak - Erica Jongs feministbibel Rädd att flyga har nu säkrats av ett filmbolag (under 2013) och kan alltså komma som film inom de närmaste åren. Det blir en intressant kontrast mot 50 shades - dravlet i alla fall.

100 ögonblick

Jag tog med mig en tidning och en bok ut på en filt idag i tron att jag skulle kunna sola en stund. Naturligtvis gick solen omedelbart i moln. Men jag hann läsa en artikel som fick mig att känna mig som två saker: förvirrrad och oallmänbildad. Åtminstone det sista är rätt ovanligt. Artikeln handlade om 100 ögonblick som ändrat ledarskapskliamatet i Sverige. Jag räknade kallt med att känna igen allihop. Jag har läst historia, trots allt, idehistoria, ekonomisk historia och feministisk historia. Och marknadsföring. Och e-handel.

Och inför en tredjedel av punkterna kunde jag bara utbrista "Huh?"

Vissa kunde jag ju solklart identifiera. Som nummer 27 - Gudrun Schyman bränner 100 000, eller nummer 100 - CH Hermansson efterlyser "någon jävla ordning", eller nummer 87 - Siba-chefen Fabian Bengtsson stängs in i en låda.

Men några av de andra.... Nummer 31 - stadsministerns första presskonferens. (det var allt som stod)

Vilken stadsminister? När? Hur? Vem?

Eller nummer 58 - Den svenska managementlitteraturens första stjärna får pris.

Vem var det? Vilket var priset? För vilken bok?

Så fortsatte det, spalt upp och spalt ner med samma kryptiska text och jag svävade någonstans mellan att känna mig askorkad och att gå raka vägen in och maila artikelförfattaren bara för att tala om för honom att det är skillnad på att vara lustig och på att vara informativ och man ibland måste välja.

Men jag låg ju på en filt. Så jag lade ner tidningen och plockade upp boken istället. Divergent. Tack och lov behövde jag inte känna mig korkad när jag läste tween-lit i alla fall. Men om ni råkar på den undersökningen - ignorera den.

Väggångest, chokladbakelser och något som bits i troslådan

Jag önskar jag hade energi idag till att skriva ett vasst och humoristiskt inlägg om säg... politik eller mänskligt beteende. Men det regnar, och jag håller på dels med att lägga sista handen vid denna bok:

Mycket riktigt, det är den nya upplagan av bokcafeets receptbok, där det också finns berättelser och bilder från skolhusets historia, från cafeet och från föreningen. Större bilder, bättre bilder och fler recept. Som en liten försmak tänkte jag i alla fall lägga ut receptet på chokladbakelserna jag gjorde igår (de finns i en vit choklad-variant och en lakritsvariant också, men för de recepten få ni köpa boken!)


Chokladbakelse med grädde och jordgubbar

Chokladbakelser har blivit en omåttligt populär klassiker på bokcafét. Det här är grundreceptet som vi utgår ifrån. Vill man variera kan man blanda i olika slags chokladkakor och/eller godis. Jättegott att ha i choklad med lakrits, alternativt krossa turkisk peppar och blanda i.

Ingredienser:
300 g smör
4 ägg
4 dl socker
4 dl vetemjöl
6 msk kakao
2 msk bakpulver
200 g chokladkaka

Smält smöret och låt svalna. Vispa ägg och socker pösigt. Rör ihop de torra ingred-ienserna och häll ner i smeten tillsammans med smöret. Fördela smeten i 16 stora muffinsformar. Bryt chokladen i bitar och stoppa ner i muffinsformarna. Grädda i mitten av ugnen i 175 grader i 12 minuter. Var noga med tiden så att du inte   gräddar för länge. Grejen är ju att de ska vara riktigt chokladkladdiga. Servera de avsvalnade chokladbakelserna med en klick grädde och färska jordgubbar eller andra valfria bär.

I färdigt skick.

Själv har jag hållit på i pojkarnas rum med att montera ner saker och packa leksaker i lådor. De har haft lite smått ångest över saker som jag lagt ner i lådor som de inte rört på 3 år. Jag har haft lite väggångest. Kortväggen i pojkarnas rum är ju en målning av solsystemet som jag gjorde åt dem, och jag kan helt enkelt inte måla över den! Istället tog jag ett kort på mig i valet och kvalet, någonstans mellan jorden och solen och funderade på vad jag skulle göra.

(look at me! I'm allmost Sandra Bullock!)


Till sist kom jag fram till att jag har att välja på att själv sova i ett sovrum med solsystemet på väggen, eller tills vidare klä in väggen med tyg. Så tyg blir det, som en fondvägg. I övrigt är det strumpväder igen. Fast att ta ett par sådana är numera förenat med viss fara för skinnet. Vår hankatt vakar över mina trosor och behåar som Smaug över en guldskatt.

Vita frun, valkar och bananchokladtårta

Förra sommaren hade mina författare och jag en liten träff på Vita Fruns Bed & Breakfast. En bok släpptes, en ny planerades och en person blev spökad för på natten. I lördags kväll var jag tillbaka i 20-talshuset igen, för att prata om böcker med några personer som ville bli författare. Så nu tror jag inte det finns någon återvändo, det huset kommer alltid att vara förknippat med skrivande för mig.

(Så fint väder var det på kvällen och såhär fint satt vi.)

Idag är det samtidigt mors dag och min mans födelsedag. Vi firade alltsammans i klump, men trots det kunde sex personer inte göra mer än denna skada på makens beställda choklad-banan-vanilj-tårta.

(Jag borde förmodligen stannat vid tre lager istället för att få tårthybris och smälla till med fem.)

Jag har också gjort som utlovat och köpt gymkort för sommaren på nyckelgym med en massa tunga, fria vikter och maskiner med litegrann avskavd färg. Ett sådant där det står gamla BMW med blingade fälgar utanför och folk har tatueringar och tränar i linne. Kändes helt som hemma.

(bild från samma gym plus make som tar världens mest diskreta gymselfie)

Och lustigt nog kom tung-tränings-valkarna tillbaka ögonblickligen. För nä, inte använder jag handskar på gymmet heller.

Rose med hatten

Jag har just kommit in från att ha klippt gräs i min bullerby-trädgård och luktar nu en sexig (?) blandning av bensin och gräsklipp. Vår trädgård skulle egentligen kräva en åkgräsklippare eftersom gräsmattan är på 3000m2, och vi har en också. Det är bara det att den ständigt går sönder och ingen egentligen vill betala mer för att reparera den för 114:e gången.

Därför är jag också rejält trött i axlarna och i vaderna och det blir då perfekt att sätta sig och blogga en stund om en bok jag nyss läst ut - Dr Sleep av Stephen King. Skräckens mästare håller än, måste man påstå. Jag hade mina filmelever på studiebesök i Köping, och vi passade på att besöka bokcaféet för lunch och böcker. Ett stort flertal av de böcker som vandrade ner från loftet var just Stephen King-romaner...

Dr Sleep var en sådan roman som ett flertal såg fram emot, eftersom den återknöt bekantskapen med Danny Torrance, den lille killen från The Shining. Dan, som han nu kallas, är strax under 40 och nykter alkoholist. Jo, han åkte dit på spriten trots sin far, ett ämne som ju King känner till väl och ofta återvänder till. Någonstans i USA letar en grupp monster förklädda till husvagnsfolk (The Knot) efter barn som är synska, som har the shining - för de äter dem. Och de är ute efter Abra, en 12-årig flicka med den starkaste psykiska kraft man någonsin stött på. Abra hittar dock Dan först, och tillsammans tar de fighten med The Knots ledare, Rose with the Hat.

Just Rose och Abra är den stora behållningen med boken. Det är inte många författare som kan skriva om det motsatta könet så himla bra och träffsäkert som King gör, och bland det bästa i hans skildringar är att kvinnokaraktärerna får vara hela människor. De får vara rasande, sexiga, rädda, smarta, svartsjuka och kraftfulla och existera och agera helt oberoende av de manliga karaktärerna. De är sina egna.

Rose med hatten.

Abra.


Bilderna kommer från illustratören Vincent Chong, ett nytt fynd som har en utmärkt hemsida: http://vincentchongart.wordpress.com/ som jag tycker ni ska kika in på. Han gör mycket skräck, fantasy och sci-fi. Kolla!

I övrigt är boken varken en av Kings bästa eller sämsta. Men visst går den att läsa.

Legofilmen och paket från Bokus

Sportlov är sportlov, om än utan snö. Så vi har ägnat oss åt en annan typisk sportlovsaktivitet idag. Bio. Jag och pojkarna var och såg LEGO-filmen, och hade lika kul alla tre. Den är episk. Jag var lite tveksam först, men när jag ett par minuter in i filmen förstod att stora delar av intrigen är hämtad rakt ifrån Matrix med inslag från Sagan om ringen - ja, då var jag helt med på legotåget. Matrix, hör jag er tvivlande säga. Ja, just det. Komplett med användning av mästerbyggarnas idéenergi för att driva världen, och - OCH!- bläckfiskbovar som dessutom (eftersom storboven kallas Chairman Business) går under namnet Mellanchefer. M-hm!

(jag försökte få en vettig bild på oss tillsammans, men den här familjen är nu en gång som den är...)

Och när man till sist inte trodde att filmen kunde bli bättre - då dyker Will Farrell upp. Det är bara att gå och se den. Låna ett barn ni känner om ni skäms för att gå ensamma som vuxna.

 

På vägen hem hämtade vi ut mitt senaste bokpaket, så efter en ganska komplicerad arbetsdag ser kvällen ljusare ut. Den bok jag är mest spänd på är Stephen Kings nya.

 Ni ser den till vänster i den ganska ofokuserade bilden: Doctor Sleep. Huvudpersonen är den nu vuxne Danny Torrance. Ni vet, lillkillen från The Shining! (Och snälla, tänk nu romanen och inte Kubrick-Redrum-dravlet!). Det ska bli ytterst kul att träffa honom mellan sidorna igen. Jag återkommer med recensioner där, men det ser litegrann ut som om jag kommer att få slåss med maken om vem som ska läsa först.

Personlighetskluvet kylskåp

I morse kom min 7-åring fram till mig och sa: "Jag har möblerat om lite i skafferiet! Allt jag gillar stod på översta hyllam, så det är ändrat nu." Och mycket riktigt. Nu stod Pringles, Oreos och minikexchoklad uppradat på den hylla som är på cirka 1m och 10cm höjd. När jag berättade detta för min kompis som är yngre och singel utan barn, så frågade hon: "Varför köper ni inte bara hem kakor när ni ska äta dem, då? Så behöver ni inte tänka på var ni ställer dem."

Det är förstås logiskt. Men det var mycket länge sedan vi var på den amatörnivån i matförråd. Nu är vi proffs sedan länge. I själva verket har vi idiotiskt stor bredd i vårt/våra kylskåp och skafferi. Eventuellt kan detta tyda på någon form av besatthet.

Jag gjorde en snabbräkning och konstaterade att vi just nu har fem sorters ostar, sju sorters kex/rån, tre sorters kvarg, åtta sorters frukt, två olika smaker av proteinpulver + gainomax, tre olika sorters kött, fem olika glassmaker, nio olika varianter av pasta (vilket är knäppt på allvar eftersom de alla smakar lika) och elva (!) olika sorters frön eller nötter...

Inte kan jag skylla på någon annan heller, eftersom det nio gånger av tio är jag som handlar.

Fast jag visste ju att det skulle bli så här. Jag har sett mina svärföräldrars kylskåp till exempel. Det är någonting med att bo ute på landet och ha plats i huset men en mil till närmaste affär. Eller också kan det vara något med att titta ut genom köksfönstret och inte se en enda gatlykta eller ljus från grannen som väcker survival-isten hos en. När zombieapokalypsen kommer så kan vi i alla fall bjuda på både en fullständig vegetarisk meny och ett rejält kafferep varje dag i tre veckor tills vi blir uppätna själva.

Resten av dagen har också gått i matens tecken. Nu är sista fotograferingen gjord för bokcaféets nyutgåva av kokboken. Nästa vecka ska layouten göras klar, och själva boken kommer att vara klar i lagom tid för vårmarknaden i maj.

Tre månader och tre veckor

...så lång tid är det innan Bokcaféet slår upp dörrarna för sommarsäsongen. Alltid när vi börjar med mötena där vi bestämmer årets kalender och verksamhet, så börjar det på allvar kännas som om det kan bli först en vår och sedan också en sommar. Egentligen kommer vi ju att tjuvstarta lite i år, också.

Vi har bestämt, att eftersom vi fortfarande inte fått någon ny bokhandel i vår lilla stad (där affärerna lägger ner med beklämmande hastighet) så kommer vi att hålla bokloftet öppet en månad extra före och efter den ordinarie säsongen. Men då bara för medlemmar. Som kan komma dit och byta, köpa eller låna böcker varje vecka och också få ett lite enklare fika.

 

Det som jag tycker är roligast med idén är förstås att jag får mera tid att faktiskt vara i mina "domäner". Det var egentligen bara första året vi hade caféet som jag kunde tillbringa hela öppetkvällarna där, sedan dess har jag ju vacker fått hålla mig i garneringen eftersom jag vanligen har hand om dessa:

 

Och jag har ju saknat den där interaktionen med dem som kommer och besöker oss - som blir alldeles till sig av att hitta en bok som de letat efter i evigheter (för fem kronor!) och som pratar om romaner de läst med drömmande blick. De, som tycker att det är en upplevelse att handla böcker. En skattjakt och en utflykt.

Sedan ska det bli trevligt att få den där överblicken igen, där man vet var varenda bok står och kan hitta den på ett ögonblick. Den överblicken som bara är möjlig alldeles i början på säsongen. Mitt i juli, då två - trehundra böcker byter ägare per gång, ja, då finns det inte en chans till det.

(vi meddelar när bokloftet har öppet på skolansbokcafe.se förstås)

Ta kort på mat

Jag läste i någon sorts nyårssammanfattning att de bilder som folk irriterar sig mest på på facebook och instagram är folks matbilder. Jag kan hålla med. Det är då förskräckligt vad folk ska fota precis allting de äter! Antingen det är för att visa hur duktiga de är på att laga mat, eller som någon sorts allmän information om vad som serveras på ett uteställe, eller som en komplimang till kocken, eller till och med som någon sorts illustration på hur dåliga de är på att föda sig själva (sådana bilder som vanligen är rätt kul och visar en vidbränd burgare med en symbolisk morot bredvid). Oh, och så bilderna på dietmat förstås. Det kanske i och för sig behövs för att på allvar ska tro på att alla dessa viktminskningsmenyer smakar gott på riktigt. Bildbevis.

Hur som helst så ger det stora överflödet av matbilder lite prestationsångest när man ska fota mat "på riktigt". Ni vet, till en kokbok, till exempel. Igår kväll höll jag på att mixtra en bra stund för att få en bild med saffranscheesecake på som både var a) illustrativ och b) någorlunda snygg och c) julaktig. Det är när man står hopvecklad som ett z över kamerna och puttar en ljusstake centimeter efter centimeter åt vänster för att få rätt ljus genom granatäpplekärnorna som man märker att matbilder blivit avsevärt mer matporr än de var för några år sedan. Och att man självklart påverkas av alla "Lunch med finaste!"-bilderna.

Från igår....

Och från min 80-talskokbok. No mood light required.

Googlandet går runt i ring...

Nu misstänker jag att det helt enkelt finns för mycket text av mig svävande runt på nätet. Den blogg jag skrev i under ett ganska långt tag på Amelias bloggportal existerar ju inte längre i någon nätupplaga även om jag sparat en del av texterna därifrån på vår egen server. Kanske ska man säga tack och lov, där? Någonstans efter de första 500 inläggen börjar man tappa lite av det här med diskretion och privatliv och gliiiiider mer och mer nerför den slippery slope-en tills man plötsligt sitter och bloggar öppet om sitt och bekantas sexliv utan att använda pseudonymer.

Anyway.

Annandagen (som i vårt hus som vanligt föregåtts av Stora Lekdagen) har gått åt till att sortera saker och rensa ut gamla prylar för att få plats med de nya. Det verkar inte spela någon roll hur ofta vi kommer överens om att vi inte behöver en endaste pryl till, efter jul så står vi där igen med nya surfplattor och sodastreamers och har allmänt dåligt västvärldssamvete.

Jag hittade i rensandet en bok som jag ska använda inom kort, en guide till sällskapslivet år 1879 av den fiktiva baronessan DuFresne. Och jag har ännu inte hittat några ledtrådar till vem denna fiktiva baronessa egentligen var. Så, jag bestämde mig för att googla namnet. De flesta träffarna gick till tradera-liknande siter där man kunde köpa boken. Ingen hjälp där. Men så dök det upp en bloggträff på namnet.

"Fint!" tänkte jag och klickade för att läsa på och lära mig mer.

Det var bara det att jag kom hit:
http://bblat.se/start/1.876076-bokbloggen 

Och, nej, därifrån fick jag av förklarliga skäl inte så mycket hjälp.

Men jag insåg att jag nog måste pdf:a det blogginnehållet också, innan det försvinner. Jag läste inläggsrubrikerna och har endast en vag aning om vad det är för text som skvalpar runt där.

De blivande nyromantikerna

Här i "Bloggdala" finns en bokcirkel, vars recensioner jag följer varje gång en ny bok är utläst. Just den här omgången hade de tagit sig igenom Förr eller senare exploderar jag, av John Green. Den handlar om en sjuttonårig tjej med obotlig lungcancer och hennes vänskaper och tankar. Åsikterna om boken var blandade, men alla recensenterna var (tror jag) eniga om att det naturligtvis är tragiskt när en ung människa dör i en svår sjukdom och ett viktigt ämne att skriva om.

Jag kom, medan jag läste, på en till sak som är ganska tragisk den med. Unga människor som inte riktigt vågar leva. De senaste månaderna har jag stött på en förvånansvärd mängd av dem, eftersom jag nu jobbar med 20-åringar. Det förvånade mig lite. Mycket. Att så många av dem bara tycks tassa runt i utkanten av sina egna liv utan att ta för sig med den självklarhet som jag tycker mig minnas att de flesta hade den gång för länge sedan när jag var i samma ålder (runt 1827...). Ni vet, då man trodde att man var odödlig, trots att alla bevis pekade på motsatsen.

Jo, de gör samma saker som 20-åringar alltid gjort: reser, diskuterar, slösar bort pengar, blir kära, festar och så vidare... men det känns inte som om det gör det med någon jätteglädje eller engagemang. Snarare med en lätt ironisk livsleda som verkar lite märklig med tanke på att de knappt har haft något liv. Visst, många kanske vill anföra att de genom att vara informationsålderns barn har sett så mycket elände att detta påverkat dem negativt. Tja, kanske det.

För någon vecka sedan kände jag mig rent av provocerad av inställningen. Jag är ju präglad av det faktum och den otroliga medvetenhet av att tiden kan ta slut när som helst som man får när ens ursprungliga familj inte finns längre. När min lillasyster dog vid 29 så blev jag ännu säkrare på att jag ville leva helt och hållet på mitt sätt och få ut mesta möjliga av livet. Jag var inte på något sätt lat i mitt liv innan, men det släppte en del av de återstående spärrarna då. Så nej, jag kunde inte förstå den inställningen.

Sedan tänkte jag efter och gjorde en liten stillsam omvärldsanalys.

Vet ni, jag tror vi kanhända har en generation nyromatiker på gång. Ett nytt gäng Oscar Wildes, Lord Byrons, Mary Shelleys och Dante Rosetti Alighieri. Lika försiktiga och ironiska i starten och sedan (med största säkerhet) ka-blam! och känslokaos extraordinaire.

Naturligtvis är det ingen idé att diskutera detta med dem. De är ju fast beslutna att de inte kommer att leva till 30 eller någonsin hitta någon att älska på allvar (man kan ju nöja sig med att bara vara med en kompis tills vidare...).

Men det kommer att bli roligt att iaktta resultaten så småningom.

Mad about the boy

Antal utlästa böcker:                  1.
Antal läsminuter:                      260.
Antal spontana asgarv:            minst 7.
Antal gånger jag brast i gråt:    8. (överraskande många)
Antal gånger barnen ropade "Maa-maa!" under läsningen:      okänt
Antal alkoholhaltiga drycker druckna under läsning: endast en. Mkt bra.

Ett inlägg om nyaste Bridget Jones-boken måste förstås börja med en Bridgetlista. Hur skulle det annars se ut? Jag har just lagt ner Mad about the boy och baddat ansiktet en aning eftersom jag var tvungen att gråta en skvätt igen. Innan jag går vidare med boken måste jag berätta att texten kommer att innehålla en liten spoiler eller två. Men det mesta avslöjas redan i kapitel ett, så jag tror inte jag kommer att förstöra så mycket.

När vi träffar Bridget har hon blivit tvåbarnsmamma. Och änka. Japp, Fielding gjorde en George RR Martin och tog livet av Mr Darcy. Och där får man också en första aning om att Fielding under sin bortavaro har blivit en skickligare författare. Hon beskriver med rent kuslig precision den där bakhållssorgen som så många av oss känner till. Den som sveper över en som en mörk tsunami och jämnar en med köksbordet, helt utan förvarning.

Efter fem år som knappt levande försöker nu Bridget med en åttaårig son och en femårig dotter hitta någon som kanske åtminstone vill ha sex med henne. Mitt i hennes *dramatisk viskning* medelålder. När vi träffar Bridget igen har hon nämligen nyss fyllt 51. På sedvanligt Bridget-sätt lyckas hon också ovanligt väl, genom att via Twitter lite ofrivilligt få tag på en supersnygg 29-årig man (by the way, NÄR blev det en så etablerad grej att skaffa sig tjugo år yngre älskare? Jag tycker fortfarande att den grejen smugit sig på på ett väldigt underligt sätt. Jag skyller på Demi Moore.) Men kan man leva lyckligt med en toy boy, och hur är det egentligen med den nye musikläraren, Mr Wallaker, som på något sätt påminner om James Bond?

Sedan är det så skönt att vara i händerna på en författare som vet hur man ska använda en litterär referens! Det är så man vill ta boken och mosa in den i ansiktet på Stephanie Mayer och E.L. James och skrika "Så här! Så här, bitches!!" Bridget håller nämligen på att adaptera Ibsens pjäs Hedda Gabler till ett filmmanus. Det är bara det att Bridget förstås tror att pjäsen heter Hedda Gabbler och är skriven av Chekov. Stycket där Mr Wallaker talar om detta för Bridget... stor humor.

Sedan vill jag inte säga så mycket mer om boken annat än att den skildrar småbarnslivet med förväntad skicklighet. Till exempel har väl alla föräldrar varit med om ett tillfälle med barn som inte kan prata rent ställer till det. Bridgets dotter kallar racoons för fuckoons vid ett par minnesvärda tillfällen. Påminner i alla fall mig om när min yngste son inte kunde uttala "K" utan sade "T" istället. Och vänder sig till mig på banken med nappen i handen och säger "Här mamma, stoppa den här i fickan!"

Hörni, läs. Ni kommer inte att bli besvikna. Ni kommer att grina en del - men å andra sidan har Fielding gjort ett bättre jobb med sexscenerna den här gången, så där får ni lite igen för tårarna. Ha det så trevligt.

P.S. Daniel Carig kommer att spela Mr. Wallaker. Eller också lovar jag äta upp boken.

Avbrott pga paket

Här skulle det ha varit ett längre inlägg.

Men det har kommit lite saker emellan. Ber om ursäkt. Men läs gärna om lite äldre inlägg så länge, jag har för mig att jag var rätt välformulerad i början av året ;-)

Återkommer så snart jag är klar med Ms. Jones. Så imorgon, alltså.

Will have small glass of wine

Jag har skrivit om det förr, det där att vissa bokkaraktärer åldras med en, så till den grad att man börjar betrakta dem som kompisar eller släktingar. Förut har jag skrivit om till exempel Sookie Stackhouse från "Dead after dark"-serien (som blev TrueBlood), en nu avslutad bokserie som ändades till min allmänna belåtenhet och om Janet Evanovich prisjägande Stephanie Plum. Både dessa damer har varit som en yngre och en jämngammal kompis som roat mig med jämna mellanrum. Ett guilty pleasure.

Men jag var lite oförberedd på att min bokliga storasyrra skulle dyka upp igen efter tio år.

Bridget Jones är tillbaka!

Boken är nu beställd och på väg hem till mig, men jag vet redan det mesta som kommer att hända i den. Jag har nämligen läst denna recension: http://www.nytimes.com/2013/10/20/books/review/helen-fieldings-bridget-jones-mad-about-the-boy.html?_r=0

INNAN NI KLICKAR - RECENSIONEN INNEHÅLLER MASSOR AV SPOILERS! BE WARNED!

Det enda jag tänker avslöja är att Bridget nu är 40+, har två barn, är författare och kan inte riktigt hantera sin smartphone. Det kommer förmodligen att gå att relatera till.

Lovar att recensera så fort jag läst. Men det ser lovande ut.