Svartfredag och svart fotografi

Idag anstränger jag mig för att blir riktigt osams med så många av er som möjligt, känner jag. Men jag kan inte heller låta bli. Först vill jag bara sticka ut hakan och säga att hela den svenska julhandeln kollektivt borde ställa sig i ett hörn och skämmas för att de blivit så amerikaniserade att de infört Black Friday. Ett av de mest cyniska kommersiella idiotjippon som någonsin har uppfunnits och som endast kommer att placera fler svenskar i skuldfällor - nu bara före jul istället för efter. Och till dem av er som då var ute och "fyndade" igår på samma "rea": Ni borde deporteras till Ullared allesammans och bo där i resten av era liv.

Så, då har vi väl satt den lättsamma tonen för resten av inlägget, eller? Bra. För på facebook delas just nu en rad briljanta foton av fotografen och skådespelerskan Susan Copich.

Så här beskrivs fotoserien: Susan Copich, actress and a mother of two from New York, has taken a dark approach to traditional photography with a series of daring images entitled “Domestic Bliss.”

Copich spent years taking pictures of her family, but when she reached her mid-forties, she realized that she was missing from almost every photo. That’s when she decided to take things into her own hands, creating photos that would reflect all of her feelings – even the ambiguous or negative ones.

“If you’ve met me, I have a very seemingly sunny disposition, but I have a whole interior world where at different times I’ve felt depression and angst. For many years, I put it in a little ball, and I decided to just explore it this time. It’s been so fun to bring those feelings out and give them light,” she says. Each image has what Susan calls a ‘twist of darkness’ that challenges the ordinary perception of family happiness.  darkly humorous approach towards traditional family 

Samtliga av fotona i serien Domestic Bliss är mörka, mörka - men de innehåller så mycket galghumor också. Till alla mammor därute som jag vet under julen kommer att få den där "kvinnor på gränsen till nervsammanbrott"-känslan, varför inte ta en titt och känn att ni a) inte är ensamma och b) att det kunde vara värre.

Hela serien hittar ni här: http://www.boredpanda.com/domestic-bliss-family-photography-susan-copich/

Ingen rädd i mörkret här

Det är nu andra året som pojkarna är med i scouterna och alltså andra året de går på mörkerspårning en sen höstkväll. I år var också föräldrarna inbjudna att gå med. Det var riktigt skönt om än väldigt fuktigt (dyngsurt) i skogen ikväll.

Och sönerna, som förra året var lite tveksamma till det där med skogar på natten försvann nu iväg framför oss som två spårhundar. Så snabbt att jag nog inom mig tänkte att det allt hade varit bra om de varit en liten aning räddare.

Allt som syns av fem barn på väg genom skogen...

Hur det funkar

Om jag tittar ut på västra sidan av huset har jag så här nära till mina svärföräldrars hus. Det är kanske sju meter mellan byggnaderna. Genom åren har rätt många kommenterat den närheten utifrån sina egna erfarenheter. En del har varit väldigt positiva och en del har förfasat sig. Jag antar att det sagt mer om deras släktförhållanden än våra.

Men visst, genom åren har det förekommit en del Alla älskar Raymond-liknande incidenter. Det ska jag inte hymla med. Vi delar trädgård och ett lantbruksföretag och har väsenskild syn på allt från klädsmak till politik till mat och underhållning.

Men det funkar. Inte minst för att idag när jag var tvungen att lära folk saker om film så hämtade svärföräldrarna barnen i skolan halv ett. Och lyssnade i en timme medan äldste sonen övade på trumpet. Och lagade både spagetti och köttfärssås och pannkakor. Och tog upp dem i skogen och fikade på ett berg och plockade trattkantareller.

Då gör det inte så mycket att de tycker att pulverkaffe är en acceptabel dryck.

Så jo, sådant gör att det funkar alldeles utmärkt. Plus rullgardiner också. Tjocka rullgardiner.

Samtal vid ett matbord

Det har skrivits och pratats 10 000-tals ord om vikten av att äta tillsammans som en familj och inte hänga framför en dator eller TV. I princip håller jag med om allt som skrivs samtidigt som jag också tycker det är fantastiskt skönt att få hänga framför datorn och titta på någon sitcom och äta alldeles själv och ostörd.

I alla fall får man väldigt mycket information om pojkarnas liv vid matbordet. En del nyttig, en del som man inte alls vill ha och ibland är de två sakerna samma sak.

Igår kläcker först äldste sonen ur sig något i stil med att de pratat om valet på rasten och att han om han skulle rösta "Skulle rösta på han Fredrik, för han är ju ett säkert kort och har styrt Sverige i åtta år så han vet ju hur man gör..." Där någonstans fick jag ju då börja hålla i mig i bordet och påminna mig själv om att de orden förmodligen varit i någon stor och cool killes mun innan de hamnade i min sons... och han sade ju i alla fall inte att det var SD han gillade.

Sedan öppnade yngste sonen munnen och sa att för ett par tusen år sedan så hade ormen ben. Det var bara det att ormen var så elak och lurade folk att äta frukt de inte fick äta, så sedan dess har ormar inte haft några ben! Ja, då blev det ju lite svårt igen att inte ställa sig upp och hålla ett jämförande tal angående kreationism och evolutionism. Jag nöjde mig med att (egentligen inte så pedagogiskt säga) "Fast du vet väl att det där är en saga, va? Som alla religioner..." så där styrde jag ju barnet till ett val som mer är mitt och inte hans. Men hur mycket ska man behöva lyssna till?

Så kom då båda sönerna på att de hade en lapp i kontaktboken. Och eftersom middagen var som den var vid det laget borde jag ha anat att det inte skulle vara något bra på den lappen heller... och mycket riktigt! Det går löss i klassen.

Men som sagt, information fick jag.

Medeltida

Just nu pågår medeltidsdagarna i Arboga. Vi besökte dem igår, på andra öppetdagen och då brukar det vanligen vara ganska lugnt. Vi tittade på en smed, åt flatbrödspizza och jag köpte ett par riktigt hippieaktiga byxor för den facila summan av 20:- (och fick omedelbart dåligt västvärldssamvete för att någon stackars Thailändsk kvinna sytt dem i någon sweat shop för ingenting...) Allt var ganska avslappnat, och inte sådär hysteriskt som det kan bli ibland på medeltidsdagar där folk tar sina kostymer lite väl mycket på allvar.

Sedan var vi också på riddarspelens första dag, som vanligt arrangerad av Arbogakuskarna med lite hjälp från olika teaterföreningar. Ännu så länge var det hela lite oslipat, men riddarnas karaktärer fanns där redan. Vill ni läsa om dessa så finns de här: Arbogakuskarna

Och här är bild på två av dem innan spelet:

Jag, som inte är någon hästtjej blir alltid så imponerad och lite smånervös av att sitta på första raden med bara två små flimsiga rep mellan mig, barnen och hundratals kilo hästkrafter som man ser är på ordentligt lekhumör och tycker att showen är lika rolig som ryttarna. All heder till den träning som går åt för att genomföra ett sådant evenemang utan att något allvarligt händer.

Och även om jag inte är någon hästtjej, så anar jag att det ändå snart blir hästliv i familjen. Yngste sonen är så taggad på allt som har med sådana djur att göra att han definitivt kommer att börja rida så snart det går. Så i stallet verkar jag hamna i alla fall... 25 år för sent, liksom.

Packad

Hörni, förutom mina gyllene sandaler så äger jag nu också en solgul bikini och en röd solhatt, så alltså känner jag mig helt redo för en semester där jag inte ska göra något viktigare än att ta kort på mina ben och lägga ut på fejjan. Sådär som man gör för att irritera folk. Hotellet påstås ha bra wifi, så kanske kan jag bidra med avundsjukebilder via blogg också.

Det är inte mycket kvar att fixa, större delen av familjen är "packad" och klar. Förutom maken då, som har spritt ut resväskans innehåll över hela matsalsgolvet. Det värsta i denna process är inte själva röran. Det är att maken också drabbats av någon sorts chartervirus. Han har plockat fram en magväska. En MAGVÄSKA! För den är "praktisk".

Mellan oss.

Den där väskan kommer aldrig att se Sverige igen.

Ses senare.

I dagarna tre

Så var jag grundligen firad och fyrtio fylld. Dessutom har jag genomgått någon sorts intensiv terapi mot mitt kontrollbehov eftersom jag inte fått veta något alls om någonting förrän fem minuter innan vi skulle iväg. Lite då och då droppade maken någon helt värdelös ledtråd som "Klä dig ungefär i samma stil som jag" - vilket inte är till någon hjälp alls eftersom han klär sig i jeans, tröja och sneakers 360 dagar om året oavsett vart vi ska. Sammanfattningsvis har jag under helgen i alla fall käkat gott på ett flertal ställen, köpt mysko foton på Fotografiska:

(Av Helene Blomqvist - älskar den trots en viss creepyness)

...äntligen sett Priscilla, öknens drottning (jag hann!)

...handlat i retrobutiker och hipsterhäcklat på Söder, sett Rio2 och ätit på restaurang med pojkarna, ätit Schwarzvaldtårta med släkten, fått ansiktsbehandling och bokat in krogbesök och restaurangbesök framöver med diverse bekanta och sedan till sist fått en resa hit i juni:

Alltså har jag haft en lysande helg. Nu får jag vila i en tre, fyra dagar - och sedan är det dags igen. Än så länge ser livet efter 40 intressant ut.

En hemlig resa

På måndag fyller jag år, och därför ska vi på en resa i helgen. En resa jag inte vet någonting om. Min man vet, förstås, mina söner vet och min bästa vän vet. Och de säger iiiiingenting. Det stör mig förstås någonting sjukt mycket. Och det vet de. Min nyfikenhet är inte något nytt för dessa människor. Jag ser den ju som en sådan där egenskap som både är en stor tillgång och en akilleshäl.

Det som stör mig mest just nu, är att eftersom jag inte vet vart vi ska, så kan jag inte packa. Jag har ingen aning om jag ska lägga ner regnkläder och fleecetröja eller baddräkt och solkräm eller träningskläder eller festklänning.

Jag gissar att jag får hålla ut en dag eller två till. Och i morgon ska jag dessutom jobba dubbla jobb där jag åker sju på morgonen och kommer hem tio på kvällen.

Fint. Då slipper jag grubbla. (fast det kommer jag ju att göra ändå)

Tur, vilja, flyt, timing?

Det är många som har åsikter om vad det egentligen är som ligger bakom när det plötsligt går riktigt bra på något plan i livet. Tur, säger många - det gäller att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Andra säger vilja, man ska vara medveten om vad min vill ha och jaga efter det med all sin kraft och energi. Andra säger att iblann har man flyt, det kan till och med vara karma. Något man kallar in i sin existens. Eller timing.

Eller tusen andra saker.

Idag har jag haft en sådan där osannolik tur/timing/ödebestämd händelse/flyt. Eller också är det en serie händelser som kommit av hårt arbete och uppmärksamhet? Eller lite av varje?

Jag vet faktiskt inte. Jag vet att jag har en väldigt stark vilja och att jag vanligen får den igenom på något sätt. Och jag vet att jag är bra på människor. Men i övrigt...

Alltid när något verkligen lyckas så börjar jag tänka på de gånger jag inte lyckats, då jag inte kunnat hjälpa eller påverka eller rädda eller läka.

Jag har saknat min syster så mycket idag. Gått med hennes ring i en kedja runt halsen. Jag undrar om det någonsin slutar? I morgon ska jag vara glad igen, uppskatta min tur, njuta av effekten av hårt arbete.

Men ikväll kan jag inte.

Hur man firar alla hjärtans dag

 

samma metod kan också användas för att fira:

- födelsedagar

-namnsdagar

-bröllopsdagar

...och att det är tisdag. Eller onsdag.

Kapat hus med klädkod

Det verkar inte som om det blir så mycket mer med den där vinterkräksjukan. Men redan då jag skriver orden så knackar jag i bordet, mer skrockfull än hoppfull. Själv sov jag tolv timmar i sträck i natt och är mer utvilad än på länge. Huset, däremot, är kapat. Mitt favoritrum till exempel, matsalen. Det är nu täckt på varje ledig yta av innehållet i dessa kartonger:

Rätt gissat, mina pojkar ska få sina första riktiga gamer-datorer, och eftersom vi då har en längtan efter att lära barnen att bli självständiga så får de vara med och bygga dem.

Själv får jag inte vara med. Däremot får jag vara med och bygga lego, som kommer att vara den andra helgaktiviteten nu när vi inte riktigt vet om vi vågar oss ut bland folk eller alltför långt från en toalett med barnen. Men det var på vippen att jag inte fick vara med där heller. Alla som gör storbyggen i Lego måste enligt lille sonen från och med nu 1) sitta på golvet och 2) vara klädda i onepieces. Och jag har ju ingen.

Eller... jag HADE ingen!

Jag kanske inte kan montera processorfläktar, men jag kan fasen shoppa saker till rätt pris. Som 99:- för en onecpiece, till exempel. Mer betalar jag ju ogärna för ett så pass osmickrande plagg.

På tal om fläktar, förresten - se nedan.

Till vänster fläkt från normal, stationär PC. Till höger: de nya datorernas fläktar. 'nuff said.

Golvläge

Det är något speciellt med golv och sjukdomar då man mår riktigt pestigt. Eller känslotillstånd som är riktigt svåra. Förmodligen är det något atavistiskt, primitivt och nedärvt från det kapitlet i mänsklighetens historia då en svårt sjuk eller sårad neanderthalare släpade sig in i någon liten grotta för att gömma sig från de sabeltandade tigrarna.

Vi har haft golvläge idag - och i natt. För pojkarna har vinterkräksjuka. Och eftersom vinterkräksjuka alltid yttrar sig hos barn (tycks det) med att de först sätter sig upp och kräks i sängen och sedan kommer på att de mår illa. Sade jag att pojkarna har våningssäng? Och att det var den pojken som sover överst som blev sjuk först...

Jag kommer ihåg flera andra tillfällen då golvet varit det enda alternativet. Några av dem har varit självförvållade, eftersom golvet varit det enda stället som inte snurrat. Andra har varit av extremt nödtvång. Jag och maken delade ju den gemensamma upplevelsen då vi var 26 respektive 28, att få vattkoppor som vuxna. Jag hade 319 stycken. Och min man fick hjärnhinneinflammation. I kombo med just vattkoppor så får man då inte visa sig i närheten av ett sjukhus om man inte blir medvetslös. Lägg till det att hans föräldrar inte heller har haft vattkoppor, så de kunde inte hjälpa till. Alltså sov vi på golvet på varsin madrass, och jag hade order att en gång i halvtimmen tills febern gav sig, väcka min man och kontrollera att han inte fallit i koma.

Jag skulle också kunna nämna några minnesvärda eftermiddagar med två barn under två år då sömnbristen var så överhängande att det enda som fanns att göra var att låsa in sig, bygga ett kuddbo på vardagsrumsmattan, lägga sig med båda ungarna i mitten, slå igång Disney Junior och hoppas på det bästa.

Sedan vet jag ju att jag haft ett antal mycket mer positiva upplevelser i golvläge också. Som också innebar en del starka känslor av påträngande och akut slag av rent motsatt art. Men det är ändå inte de som faller mig i tanken först när jag hör frasen "ligga på golvet". Konstigt.

Men vi får väl se vad det lider, om detta är en sådan kräksjuka man kan vara immun mot. I annat fall vet ni var jag kan hittas. På golvet. Bredvid en röd plasthink.

Veckans hjälte och gyllene glober

Veckans självklare hjälte hemma hos oss på gården denna vecka är den här mannen:

Mina svärfar som här syns med pojkarna nere vid "vår" å i full färd med att dra upp småfisk som ingen direkt äter sedan.

Han går upp varje morgon klockan 6 och sätter i motorvärmarna till resten av familjen, sopar av bilar och skottar snö. Och sedan släpper han in katterna när de fryser och ställer fyllda vedkorgar färdiga att bäras in på trappan. Det är fasen ovärderligt.


I övrigt var det lite överraskande för mig att se att American Hustle fick så många priser igår natt på Golden Globe-galan - den måste jag kolla upp bättre. Detsamma gäller för Kate Blanchette i Blue Jasmine. Det vore ju synd om Sandra Bullock skulle bli snuvad på pris när hon nu äntligen gjort en roll som håller måttet.

Ska jag nämna något om klänningarna också? Okej, jag är väl tjejig,då... Jag tyckte det mesta var ganska fult, faktiskt. Det är något med de där blanka, neonfärgade klänningarna som skriker för mycket 80-tal i mina ögon. Men jag hade gärna haft på mig någon av dessa:

(Roberto Cavalli)

(Versace)




Och ska man ändå visa baby-bulan så kan man göra det så här:

I gucci.

Sleepy Sunday

Något måste ju ha varit löst i vårt hus i natt, det är jag övertygad om. Frågan är bara vad? Samtliga av oss lade oss i vettig tid, men när vi steg upp så var det ingen som kände sig utvilad. Förutom att vi drar oss fram på tomgång så har det varit en perfekt oktobersöndag hittills, varm som en sommardag ute och alla är hemma på gården och drar runt med sina sysslor. Jag har till och med haft kameran ute, för att föreviga detta årets höstfärger. Bjuder på några foton:

 

Gott om färg blir det på bild just nu. 

Folk, fä och trollkarlar

Ni vet att jag ibland skriver om "folk" och använder termen i lösast möjliga betydelse just för att de absolut inte uppför sig som...ja, som folk. Ska.

Det är dags igen. Just när man tror att ens omgivning inte kan uppföra sig sämre, så händer det något nytt. Igår kväll/natt hade makens jobb fest och jag var utsedd fyllechaffis. Eftersom det var fredag blev det inte så sent, så vid 23.30 ungefär så fick farfar och farmor hålla koll på sovande söner medan jag åkte till grannstaden och hämtade.

När vi kom hem och svängde ner på vår lilla väg så såg vi lysena av två bilar som på något sätt verkade köra på åkern istället för på vägen. Vi mötte dem lite längre ner, på vägen med med tveksamt antal lysen och räknade ut var de hade varit. Förmodligen hade de stulit ett eller flera av fåren som går och betar i hagen även nattetid när det är så varmt. Det är ju också ett sätt att roa sig en fredagskväll. Slänga in någon annans Bä bä, vita lamm i kombin och ta med sig. Fy. I slutändan så finns det 300 småvägar här runt omkring och en polisbil i regionen nattetid. De kom nog undan helt ostraffat. Folk.

Mer positivt är att vi ägnat lördagen åt att hänga hemma i det fina vädret. Nästa helg är det dags för "The Harry Potter Experience" igen i stan, då de tar ett hus och förvandlar det till ett låtsas-Hogwarts och låter barnen prova lektioner, bli sorterade av sorteringshatten och så vidare. Här är store sonen från förra året, då han var på lektion i trollformler:

Pojkarna värmer just nu upp genom att göra allehanda brygder av vad de hittar i trädgården. Den är fortfarande full av sprakande färg, och det blir vackra resultat.

Den här brygden ska man bli vacker av, påstår de. Men jag vet inte om jag känner mig ful nog att dricka den. Speciellt som den i grunden innehåller små bitar av alla svampar sönerna hittat i gräsmattan. Kanske ska hålla mig till té som vanligt.

Äventyrligt

Inte ett blogginlägg på nästan två dygn, men fy vad slarvigt av mig! Nej, då - ni får ursäkta, men ni har blivit negligerade med flit eftersom vi varit på minisemester till äventyrsland. Nu är vi hemma och räknar blessyrerna. Det blir gärna sådana när man ska hänga på två söner över hinderbanor och i karuseller och båtar och linbanor och hopptorn och klätterväggar.

Maken klarade sig hyfsat bra med endast två smalbensblessyrer eftersom det satt en stålkant väldigt illa till i den lilla berg-och dalbanan. Äldste sonen ramlade nerför ett hopptorn och gjorde illa nacken och ett finger, och yngste sonen gjorde illa foten på något sätt som han inte minns. Eventuellt var han trött i fötterna:

Bär mig, mamma!



Själv har jag sår på smalbenen (samma jäkla kant!) blåmärke på armbågen och en lilltå som kanske är lite bruten. Det kan bero på att eftersom maken är utsedd man-för-vattenaktiviteter så är jag kvinna-som-jagar-barn-i-svåra-utrymmen.

Egentligen ska jag inte göra sådant här:

 

Men jag återupptäckte min kärlek till klättring och klätterväggar, faktiskt. Synd att jag inte har lite fler timmar i veckan att hitta någonstans att göra detta... 

I alla falla var vi mycket nöjda med den lyxen som är att vara på sådan plats när de flestas semestrar är slut och det är risk för regn. Inte en kö på hela tiden. Inte en enda.

Det tar jag gärna en halvbruten tå för.

Bokrelease och mälarstrand

Åh, om vi bara kunde få ett vettigt bredband hit ut till vischan... idag är det ångdriven lina som gäller. När det inte glappar och jäklas så man inte får någon kontakt över huvud taget. Jag lyckades i alla fall få iväg inbjudan till bokreleasen av Sara Sjöbloms och Elina Höglanders nya bok. Fina författarna Lotta Modin och Paulina Wennerlund kommer också - och via facebook har jag nyss fått veta att vi kommer att få Überfint besök från längre ner i landet (big hint for you former Amelia-bloggers).

Jag börjar verkligen se fram emot det hela :-)

Här har ni inbjudan till evenemanget ifråga. Det är givetvis öppet på caféet som vanligt, så alla är hjärtligt välkomna att närvara.

 

Lägg till detta, att eftersom nätet ändå var nere, så förlade vi förmiddagens aktiviteter nere vid Mälaren. Spegelblankt vatten, sol, badande barn och segelbåtar som gled förbi lite harmoniskt sådär.

Sämre dagar har jag haft.

 

Samma strand, men för ett par år sedan. Tänkte som vanligt inte på att ta kort.

Potter, cross och övertalning

Samtliga av de manliga Lundqvistarna har utrymt huset. Vi är klara med skörden, och det finns därför stubbåkrar att åka på. Så, detta är sysselsättningen för eftermiddagen:

Jag känner att det kan vara bra motvikt mot förmiddagens mer akademiska sysselsättningar på låtsas-Hogwarts, med trolldomslära och drakskötsel och divination.

Jag passade också på att få min framtid spådd i télöv. Snurra koppen tre varv motsols och sedan se om några symboler dök upp.

Jag så tre stycken pilar, två raka som pekade åt varsitt håll och en tredje med krokigt snabbt. Om helt i linje med senaste tidens alldeles övertydliga symbolik så skulle det förstås utläsas som för många valmöjligheter och obeslutsamhet om vilken riktning som ska tas.

Ha, ha. Det hade man väl aldrig kunnat gissa.





I övrigt försöker jag övertala min man som hatar vika kök och därför ha inlagt veto mot min ommålning av köksluckorna att grå också är en jättefin, mjuk och trevlig nyans. Som i exemplet i länken:



Inspiration - Kök & vitvaror - IKEA: Inspiration

Lite synd att det inte är han som låter sig mutas av skor, då vore det hela enkelt.

Det är på plåstren det ska falla

Liten tuva stjälper ofta stort lass, sägs det. I det här fallet så är det litet plåster som sabbar hela mitt system. Det går verkligen inte att få allt i familjelivet att gå som på räls samtidigt. Jag tycker verkligen att jag har haft hyfsad koll på den där mamma-med-gård-företag-och-skolbarn-biten i år. Jag har inte glömt några kontaktböcker eller friluftsdagar eller mediciner eller stövlar eller tandläkarbesök, och jag har inte missat några deadlines, intervjuer, möten eller kundbesök.

Mycket balanserat, faktiskt. Till och med så balanserat att jag i år kom ihåg att ta med den snygga bikinin och använda brun utan sol INNAN simskolans första gång, så jag slapp stå som någon annan vita dam med ett fast grepp i baddräktsresåren i något hörn.

Men det är på plåstren det faller.

Vi har inga vuxenplåster i det här huset! Vi har en miljard av den här typen:

(inte liktornsplåstren, dock...)











...men inte ett enda som inte har Blixten, Kitty, Simpsons eller Bamse på framsidan.

Så då är frågan, vad säger framgångsrik kulturförtagare mest - Bamse eller Hello Kitty?

Jag får helt enkelt hoppas på att någon från Salvequick googlar bloggar och skickar mig några gratisprover, för det verkar inte som om jag har hjärnkapacitet nog för att köpa några vuxenplåster själv.

Så, hej så länge, nu ska jag smälla dit ett Simpson-plåster och gå ut i världen. Det har ju åtminstone hållbart klister, alltid något.

Det är olika för somliga...

Jag ser på facebook att vissa av mina vänner är på Pearl Jam. Tidigare på sommaren var det en hög med andra bekanta som lade ut bilder från Peace and Love. Kul för dem. Jag har till och med en bekants bekant som var på MDNA i Göteborg... och en annan som ska på Springsteen.

Själv ska jag på två konserter i år. Sean Banan och Markoolio.

Lucky, lucky me!