Fjärde och sista novellen

Just idag har jag en riktigt fin eftermiddag, trots ösregnet (eller tack vare?). Jag hämtade barnen tidigt, en av dem lägger ett solsystem-pussel bredvid mig och den andre spelar piano. Det står bröd i ugnen och vi eldar för fullt i kaminen. Katterna sover i kringelformation, som sådana djur brukar göra i oväder. Det här skulle kunna ge upphov till mängder av facebookskryt... men jag tror jag lägger ut den sista novellen istället. Del fyra av fyra, som heter:

20 sekunder

Att tyda folks kroppsspråk var egentligen inte så svårt, konstaterade Maria Hagfors för minst trettionde gången den dagen. Inte när man var van. Det var inte heller svårt att göra en vettig läsning på den tid det tog för resenärerna att gå från bagagebanden fram till tullkorridoren. Det tog kanske tjugo sekunder, och det var gott om tid att identifiera de ansiktsuttryck de letade efter: skuld, skam, aggression. Det svåra var förstås att avgöra om någons skuldmedvetna uttryck berodde på att en person försökte smuggla in olagliga dietpiller i landet eller om det berodde på att personen varit otrogen på resan. Det var det som var det kniviga.

Just för dagen betraktade Maria en tillsynes ändlös rad av resande från Östeuropa. Det märktes tydligt att det blivit en trend att möte våren i Talinn eller Prag. Även om de stora flertalet som blev stoppade i tullen just här inte hade med sig något annat än en flaska plommonbrännvin över ransonen, så var det inte heller ovanligt att man hittade mycket tyngre saker i resväskorna. Kokain, var vanligt. Olika sorters steroider. Hennes blick svepte först över monitorerna framför henne och sedan ut över terminalen. En man i blå tröja, mycket irriterad. En varningssignal. Men bakom honom kom två pojkar i nedre tonåren som inte kunde låta bli att sparka på varandras rullande väskor. En pappa på gränsen till ett utbrott. Inget annat.

Plötsligt fångade en ung kvinna med långt, lockigt hår hennes uppmärksamhet, lika tydligt som om en alarmsignal gått av i hennes huvud. Kvinnan stod, liksom tvekande alldeles där korridoren började. Skuld och oro stod skrivna över hennes ansikte. Först verkade det som om hon väntade på någon, men efter några sekunder vände hon sig om, rätade på axlarna och började gå med långa steg mot utgången. Maria lyfte radion.
- Kvinna i tjugoårsåldern, långt rött hår, sade hon kort och såg på skärmen hur två kollegor steg fram och vinkade fram kvinnan till disken.
Maria undrade vad de skulle hitta, men var egentligen mer intresserad av att klockan redan passerat tre. Hennes rast hade börjat och sanningen att säga så var hon i extremt stort behov av en toalett. Kunde inte resten av passagerarna skynda på?

En av de sista personerna som passerade var en äldre kvinna. Något hos henne fick Maria att stanna till och rynka pannan. Det var... något. Något allvarligt fel. Hon stirrade på skärmen, medan kvinnan tog ett par steg till, grimaserade och sedan stödde sig tungt mot bagagevagnen. Aha. Smärta. En smärta som hon förmodligen var van att dölja och bortse från, men som gav sig tillkänna efter flygresan. Maria ruskade på huvudet och suckade vid tanken på att hon inom bara några år skulle vara där själv. Sedan gick hon raka vägen till närmaste toalett.

En stund därefter såg hon dem igen. Utanför flygplatsen. Den unga kvinnan med det långa, röda håret, som tydligen klarat undersökningen utan att tullarna hittat något att anmärka på. Och den äldre kvinnan. Tillsammans. Maria kände den lätta, pirrande känslan längs ryggraden hon alltid fick då hon hade rätt i sina aningar. Något var fel. Nu var de två kvinnorna utanför hennes domäner, men hon kunde i alla fall inte låta bli att dra sig närmare för att ta reda på mer. Den yngre kvinnan tog fram sin mobil och rörde vid skärmen.
- Jimmy? Det är Fia, hörde Maria henne säga när någon svarade i andra änden. Ja, vi är utanför. Mormor hade paketet. Ja. Kommer du?
Hon lade på utan ett ord till. Den äldre kvinnan bara nickade lite, men kommenterade inget.

Maria stod kvar, bakom en av pelarna vid ingången och väntade hon också. Efter ett par minuter stannade en bil i upphämtningszonen, och en enormt stor man med kortsnaggat huvud klev ur. Han gav båda kvinnorna en stressad kram, hivade in väskorna i bagageutrymmet och var tillbaka bakom ratten innan kvinnorna ens hunnit in i bilen. De körde iväg, men inte särskilt fort. Maria stod kvar, skakade på huvudet och tog fram sin egen mobil. Hon behöver ett snabbt foto på nummerplåten, och sedan fick hon gå tillbaka in och ringa polisen. Så snart hon knäppt bilden visste hon att det hela var dött. Fotot visade bara en nummerplåt så skitig att det inte gick att urskilja mer en första bokstaven. Vad än den underliga trion gjort, så hade de klarat sig den här gången.

Fortsättning från förra helgen

Ja, hörni, då kan vi konstatera att tidsinställda inlägg inte fungerar till 100% på blogger. Den här novellen skulle ha publicerats igår, som en fortsättning på förra helgens novellrace. Som ni kommer att märka inom mycket kort, är det här del tre i en serie av fyra noveller som ska läsas tillsammans. Så ja, ni som bad mig om en fortsättning på de första två - frukta ej - ni kommer att få er förklaring.
Första två delarna hette alltså:
Att baka en tårta
och
Så länge som någon enda älskar dig

och här kommer den tredje delen:

Ett vackert liv

Det var eftermiddag, och den varma solen gav de gamla stenbyggnaderna runt torget en gyllene ton som påminde Göran om en riktigt fin konjak. Han lutade sig med en belåten suck mot sidan på den rena bussen och väntade medan de sista passagerarna samlade ihop sina tillhörigheter för att stiga av. Torget var det sista stoppet på dagens rundtur och enligt honom själv den perfekta avslutningen på dagen. Många av de andra turbussarna valde att istället stanna vid det stora köpcentrat, men Göran hade aldrig förstått varför man ville ge sina resenärer den upplevelsen att avsluta dagen med. Varför överösa dem med braskande reklamskyltar, snabbmatskedjor och bioaffischer och försäljare av krimskrams, när man kunde ge dem en glimt av den genuina skönhet som Prag kunde bjuda på? Kanske var det därför som hans busstur hade haft en aldrig sinande ström av besökare ända sedan 1992 medan andra bolag fått stänga ner tur efter tur.

Han slängde en snabb blick in i bussen. Två personer kvar, samma som under hela tiden. Den där flickan med långa, röda korkskruvslockar och hennes mormor. De verkade ha så mycket utrustning, de två. Korgar, väskor, kassar fulla med kryddpåsar och torkad svamp och inlagd frukt. De var på en riktig kulinarisk resa de två. Göran tyckte det var fint, att de hade ett intresse som förenade dem över generationsgränserna. Den äldre kvinnan log mot honom då de äntligen kom fram till trappan.

-          Nu fick du vänta på oss igen! sade hon ursäktande.

Göran log tillbaka och reflekterade en stund över hur mycket uppskattade den mjuka, lunga rösten som stämde så väl ihop med ägarinnan. För tjugo år sedan hade han med uppskattning studerat hur den rödhåriga flickans långa lockar föll ner mot den smala midjan, men nu följde han istället den äldre kvinnan med blicken. Han såg hur hon vände ansiktet uppåt för att följa kyrktornets spira hela vägen upp mot himlen samtidigt som hon med en graciös och självklar rörelse sköt upp solglasögonen på hjässan. Man blev äldre. Och började uppskatta saker som en mogen kvinnas omedvetna grace, eller den goda, rena doften av en välskött och ny buss som var helt betald och lånfri.

Medan resenärerna spred ut sig bland caféerna och de små butikerna gick Göran sin vanliga runda i och runt bussen. Han samlade ihop ett par tomma läskburkar, tömde en papperskorg och putsade bort lite pollen från instrumentbrädan. Då han var färdig igen ställde han sig på skuggsidan av bussen. Blicken sökte omedvetet efter den äldre kvinnan och hennes dotterdotter. Först hittade han dem inte. Sedan såg han en glimt av rött hår och rynkade pannan.  Vad gjorde de där? Kvinnan och flickan stod alldeles i utkanten av en smal gränd, och framför dem stod två män i tjugoårsåldern. Något i deras hållning fick Göran att räta på ryggen. De verkade diskutera något, han såg flickans händer röra sig snabbt och nervöst medan hennes mormor lade en lugnande hand på hennes axel. En av männen böjde sig närmare den äldre kvinnan och han såg henne nicka bekräftande. Göran bestämde sig för att gå dit. Det verkade inte vara frågan om ett rån, men han var säker på att något var fel.

Han hade inte hunnit mer än två steg förrän en stor, röd-gul buss från ett konkurrerande resebolag svängde in på torget och parkerade mitt framför kyrkan. Den blockerade därmed effektivt vyn för alla på torget som ville ta foton av 1300-talsbyggnaden och ställde sig dessutom mitt emellan Göran och den lilla gruppen av människor han var på väg fram mot. Göran svor tyst men innerligt och tog längre steg. Naturligtvis fick han arbeta sig igenom en hel grupp av turister som myllrade upp på kyrktrappan. Det var verkligen ett helt värdelöst ställe att parkera en buss på, men sådant förstod aldrig de nyare förarna. Eller också struntade de i det. Efter vad som kändes som en evighet fick han äntligen syn på kvinnan och flickan igen. De stod lugnt och bläddrade bland några vykort i en kiosk. Den äldre kvinnan tittade upp.

-          Åh? Är det redan dags att åka?

-          Nej, svarade Göran och drog ett djupt andetag. Jag såg bara att det kom fram ett par män som såg en aning… jag vet inte, jag ville bara kontrollera att allt var okej med er.

Nu skämdes han en aning över sin reaktion. Kanske var det okänsligt, att anta att de inte klarade sig själva? Inte jämlikt? Men kvinnan log varmt mot honom.

-          Det var verkligen omtänksamt! Jag gissar att de var lite intresserade av Fia, och ville bjuda med henne till en bar.

Den rödhåriga flickan vände huvudet mot dem och himlade lite med ögonen. Hennes mormor skakade lätt på huvudet och tog sedan Göran under armen.

-          Jag skulle faktiskt vilja gå och sätta mig i bussen nu, om jag får stödja mig lite på dig, sade hon med en fråga i rösten. Jag har ett knä som inte vill sluta krångla med mig.

-          Självklart.

Göran såg till att ta jämnast möjliga väg tillbaka till bussen, så kvinnan inte skulle behöva anstränga sitt onda knä mer än nödvändigt. Så snart de vände ryggen mot konkurrentbussen och kyrkan, var det som om den fina eftermiddagen återvände. Folk satt leende på uteserveringarna, en flock duvor landade vid fontänen och från kvinnan vid hans arm kände han en svag doft från någon parfym som möjligen kunde innehålla liljekonvalj. Livet var vackert och rent, och han var säker på att både kvinnan och flickan som följde efter dem kände detsamma.

Novell av gästbloggare

Hörni, det är ju för-fredag som jag nu har hört att dagen kallas (visserligen trams) och jag tänkte därför tjuvstarta novellandet med en gästbloggares alster som kommit till mig via Tyskland. Författare är Carina Middendorf, som gör sitt bästa för att lära tyskarna om svenska seder och svenska språket. Hon är dessutom ett sant bloggfan till dem av oss som skrev på Ameliaportalen när det begav sig. Original-bloggdala. Här kommer del 1, i morgon lägger jag ut del två av Carinas:

Slippa ur fällan

„Nej, inte än“, tänkte hon sömnigt och vände på sig i sängen ett halvt varv. Sängen knarrade lite under hennes tyngd, men det var fortfarande precis lagom varmt och skönt under det tjocka duntäcket. Klockradion var obeveklig och eko-nyheterna halv sju basunerade ut sitt budskap även om hon inte lyssnade. En minut till eller kanske två, så skulle hon känna sig mer redo. Redo att ta itu med dagens uppgifter. Snart nog skulle hon höra Villes snabba små fötter springa in till henne och krypa ner under hennes täcke. Men så fort kroppen märkte att hon spände öronen för att lyssna efter fötterna, kände hon i magen att Ville inte skulle komma springande. Inte idag och inte imorgon. Aldrig mer. Hon skulle aldrig mer höra hans fötter rusa från sitt rum till hennes.

Hennes rum, var inte längre hennes rum. Det rum där hon nuförtiden tillbringade sina nätter och ibland delar av sina dagar, hade inget med henne att göra egentligen. Det var bara ett rum hon hyrt, varken mer eller mindre. Ville och hans syster Carlotta däremot sov hemma i sina vanliga rum, i sina vanliga sängar, med sin vanliga pappa inom räckhåll. Den enda förändringen för dem var att deras mamma inte längre låg där jämte honom när de vaknade. De hade kanske saknat henne i början, men små barn glömmer så snabbt, och Christian, han skulle snart hitta en ny kvinna, det var hon säker på. Och då skulle den ”gamla mamman” snabbt glömmas bort. Ensamma pappor som sköter barn och hushåll är högvilt bland kvinnor på singelmarknaden, det hade hon både läst om och sett i verkliga livet. Hon begrep absolut inte vad det var som gjorde outsövda, grötkladdiga män så mycket mer oemotståndliga än trötta och ofräscha ensamstående morsor, för de hade det minsann inte lika lätt på samma singelmarknad.  

Hon motstod frestelsen att ligga kvar i sängen, stängde av radion och slängde med kraft av sig täcket. Den kalla luften nöp tag i hennes nakna kropp eftersom hon inte tänkt på att sätta på elementet när hon kom sent hem från jobbet i går kväll. Hon hade varit så trött, att hon direkt klädde av sig, ladesig i sängen och somnade. Utan att äta, utan att ens borsta tänderna och framförallt utan att rättfärdiga sig för varför hon kom hem så sent. Kort hade hon hunnit tänka, att det varit rätt av henne att lämna familjen.

Hon hade faktiskt aldrig varit särskilt intresserad av familjeliv, utan alltid tyckt att det mest spännande livet var utanför den bur som våningen alltmer hade blivit för henne. Hon tyckte att det  var intill dödens tråkigt att hålla ordning på alla de där rutinerna som enligt Jesper Juul och allt vad det hette, de där familjerådgivningsgurusarna, är helt nödvändiga när man lever i en familj med små barn. Mat på bestämda tider, sova på bestämda tider och helst också leka pedagogiska, utvecklande lekar på bestämda tider. Hon tyckte verkligen inte att de där små barnansiktena som sa ”mamma” till henne med stor tillförsikt på något sätt vägde upp allt omak som de medförde. Hon hade aldrig känt av den där stora lyckan som moderskapet visst skulle vara. Hon tyckte mest att barnen var kravmaskiner, ivrigt påhejade av Christian, som totalt gick upp i sin papparoll och knappast kunde prata om annat än barnen när de någon enstaka gång träffade andra vuxna tillsammans. Hon tyckte att det var lite pinsamt, eftersom han inte verkade ha några som helst andra intressen sedan de blev föräldrar förutom sådana saker som att köpa nya vinterskor till ungarna och att fundera på om det kanske vore dags att anmäla Carlotta till simskolan.

Hon själv däremot var helt ointresserad av att hänga i en simhall och att hon dessutom förväntades att som mamma vara genuint intresserad och sitta med näsan pressad mot det immiga glaset i simhallens cafeteria för att inte missa ett enda av dotterns vattenstänk. Cafeterian, föresten? Fick man ens sitta i en cafeteria när ens barn lärde sig simma? Man kanske till och med skulle behöva vara inne i den varma, klorstinkande, fuktiga hallen? Och kanske rentutav själv vara i bassängen? Ja, vad visste hon om simkurser? Förutom den hon själv gått på som barn, så hade hon faktiskt ingen aning. Hon hade lärt sig simma i en iskall sjö en gång ett sommarlov för ganska länge sedan. Hon kunde inte minnas att det synts till några föräldrar där överhuvudtaget. Så vitt hon kom i håg, hade hon och alla andra ungar som skulle lära sig simma blivit ditkörda av en buss på morgonen och hemkörda igen lagom till lunch. På den tiden fick mammor ägna sig åt sina egna liv medans barnen lärde sig simma, göra kullerbyttor på elitgymnastiken eller rykta hästar i stallet bara de såg till att det fanns mat på bordet när barnen kom tillbaka. (Fortsättning följer i morgon)

Lix me, baby!

Nyfikna på rubriken? Hmm? Ni övriga språkfreaks vet förstås redan vad jag håller på med.

Jag jobbar.

Så himla trist var det! Eller trist och trist, egentligen. Jag satt precis och kontrollerade läsbarhetsindex i ett manus jag läst och som jag uppfattade som aningen svårt att hänga med i. Visst hade jag redan på känn att svårigheterna låg i strukturen - eller avsaknaden av struktur. Men det är ändå alltid bäst att kolla.

Läsbarhetsindex är ett mått på hur svår eller lätt en text är - hur långa ord och meningar det finns, hur stor variation språket har och så vidare. Ett "lix" på 0-30 är en barnbok, 30 - 40 är lätt, skönlitterär text eller populärtext (motsvarar 90% av alla romaner som finns i handeln och alla magasin/kvällstidningar), 40-50 medlesvår, normal tidningstext, 50 - 60 är svår, offentlig text och 60 och uppåt är obegriplig akademia eller byråkratisk text typ... lagbok.

Det fina är förstås att det går att testa sina egna texter. På lix.se

Man klistrar bara in sin text och presto! får man fram läsbarhetsindex, antal ord, antal meningar, mest populära ord, frekvens, språkvariation och så vidare.

Min blogg, till exempel, hade ett lix på 30. Så jag antar att ni inte har svårt att hänga med. Uppsatsen jag knackade fram i våras hade ett lix på 50 och mina artiklar hamnar på 44.

Tack och lov att siffrorna inte var på annat sätt... då skulle jag förmodligen behöva byta jobb.

Hur svår är du själv, förresten? Eller hur läsbar? Testa.

Nya liv, exakta ord och zompyrer

De ska ha börjat nu - folks nya liv - sådär i början av 2013. Många tror att vi nu gått över i en helt ny tidsålder (den ska alltså ha startat 21 december då världen INTE gick under rent bokstavligen) och det ska firas genom att alla blir lite snällare, smalare, duktigare och jag vet inte allt. Det gäller att hålla sig undan till någonstans andra veckan i februari när alla börjar inse att det fortfarande är samma liv som alltid de lever och att de stora och genomgripande förändringarna kanske lite var lite väl yvigt tilltagna.

Jag avgav ett lite halvdant löfte till mig själv att jag skulle slänga alla de trosor i min låda som hade hål eller trasig resår, och aldrig gå ut i trasiga underkläder igen. (nån ordning får det vara) Det löftet har jag brutit åtminstone tre gånger sedan 1 januari.

Annars sitter jag och väntar på att en del knivskarpa och exakta formuleringar ska ramla in i huvudet på mig och sedan överföras via tangenter till hårddisk.

Det går sådär, kanske litegrann eftersom killarna provspelar den nya x-boxen. Vi har nu tre. Det känns lite överdrivet. (men en är chippad, en är gammal och en är öppen för x-box live SÅ DET SÅ! sägs det...) Men jag är ju inte helt ny på det här med mammaskap, så jag inbillar ju mig inte att det blir tystare om jag tvingar dem göra något annat.

Alltså sitter jag med grubblande min framför datorn.

En del av tiden ägnar jag åt att försöka beskriva min teoretiska forskningsbakgrund.

Resten av tiden tänker jag på annat.

Som: Om en zombie biter en vampyr som sedan biter en människa - blir då människan vampyr eller zombie?

Eller zompyr?

Viktiga frågor som kräver sina svar.