Start-stopp-start-stopp

En viktig livsregel att följa: om något verkar alldeles för krångligt från början, fortsätt inte. Åh, jag vet, vi är inte uppfostrade att reagera så. Vi ska kämpa och kämpa så det verkligen KÄNNS när vi till slut får det vi ville ha.

Äh.

Nu har jag just fått reda på att efter allt jäkla krångel jag haft med att komma in på kursen i Stockholm - så kan jag i alla fall inte göra klart den i år. Nä. Det går inte få ihop mina 1900-talskurser med mina 2000-talskurser. Så nu har jag att välja på att antingen gå om två år (!) eller vänta till VT-2014 och gå klart det hela på min gamla högskola som i och för sig ligger 10 mil närmare.

Så det lutar åt att jag skriver klart min uppsats på egen hand och sedan bara "sitter på den" i ett halvår tills jag kan lämna in den.

Och sedan har jag ändrar livsfilosofi från "Kämpa på!" till "När det är rätt, så är det lätt". Om något känns överdrivet svårt så tänker jag helt enkelt välja en annan väg istället för att bara fortsätta på ett sätt som inte funkar.

Det klurigaste i sammanhanget är just nu att fylla det tidshål som Stockholmspendlingen skulle ta med något vettigt. Det irriterar mig ju att jag sagt nej till en hel del uppdrag för att få tid att göra den här kursen.

Håll tummarna för att jag hittar något lätt, roligt och välbetalt.

För är det krångligt måste jag ju tacka nej.

Enligt den nya livsfilosofin.

Har hela tiden anat att jag är synsk

Ja, då var jag nyss hemkommen från hufvudstaden, då. Där haver jag presenterat...äh, jag orkar inte skriva i den stilen längre.

Jag var upp till universitetet för att diskutera det metodologiska upplägget för min masteruppsats. Det kändes bra - jag har tydligen förlorat förmågan att stressa upp mig i Stockholmstrafik och jag hade förberett mig. Jag hade till och med förberett mig så pass att jag äntligen tagit reda på PRECIS vad som skiljer en Masteruppsats från en "vanlig" magister:

Masterexamen är en svensk akademisk examen som uppnås efter fullgörande av 120 högskolepoäng (motsvarande två års heltidsstudier) på avancerad nivå. Den engelska översättningen av masterexamen är Degree of Master (Two Years).

En tvåårig masterexamen infördes i Högskoleförordningen från 1 juli 2007 som en påbyggnad på en kandidatexamen eller annan treårig examen på grundnivå, i enlighet med den europeiska Bolognaprocessen. Denna masterexamen kräver alltså totalt fem års högskolestudier, vilket motsvarar 300 högskolepoäng (ECTScredits) eller 200 poäng i det gamla svenska systemet. Detta till skillnad från den magisterexamen som kräver totalt fyra års studier, och som fortfarande kommer att finnas kvar i Sverige, dock i något modifierad tappning med krav på att man först tar ut en treårig examen.

En masterexamen ska enligt den europeiska Bolognaprocessen kunna byggas på med tre års studier till doktorsexamen. För en svensk doktorstitel krävs emellertid, vanligtvis, fyra års doktorandstudier även i fortsättningen, oavsett om man har masterexamen eller magisterexamen sedan tidigare. Masterutbildningen kan trots detta beskrivas som en magisterutbildning kompletterad med studier som tidigare inledde forskarutbildning.

Internationellt betraktas studier på masternivå som post-graduate studies, dvs som del av en forskarutbildning, medan magisterstudier i Sverige traditionellt har betraktats som del av grundutbildningen.

Så nu står det plötsligt strålande klart för mig varför jag inte tog ut mina examina tidigare och istället gör det nu - jag är givetvis synsk! För eftersom de nya reglerna gäller fr.o.m 2007 så har jag genom mitt slarv sparat in ett år och gör redan nu post-graduate work. Om jag vill så kan jag då doktorera redan efter 3 år istället för fyra om andan faller på och platserna finns...

Det är lite svårt nu att fortsätta uppmana pojkarna att vara noggranna och inte lita på turen.

Mera RAM

Tydligen så behöver mina kognitiva processer en uppdatering. Samtidigt som jag suttit och med viss skicklighet applicerat Foucaults makttekniker och teknologier på ett förhållande mellan två karaktärer i en bok så tittade jag in på Internet Movie Data Base och konstaterade att:

"Åh, den där filmen ser ritkigt rolig ut!"

...Så tydligen hade jag bara minne nog att utföra en intelligent process i taget.

Man kanske skulle söka på Dustin eller Net on Net efter lite fräscha nya minneskapslar.

Svårt att hitta något kompatibelt, i och för sig. Modellen är ju trots allt nästan 39 år gammal. Borde ha utgått ur lagret för länge sedan.

Jag får prova att defragmentera hjärnan med lite yoga.

p.s. Kommer i alla fall att se filmen.

Eskaleringar

Det finns vissa saker som eskalerar om man inte passar sig. Julklappsbyten, till exempel. En person får en biobiljett medan den andre ger en hotellhelg. Då måste person nummer ett kompensera med en cashmeretröja och så är upptrappningen igång.

Vetenskapliga uppsatser är också en sådan sak. Jag trodde jag hade ett fast grepp runt metodologin men så häpp! - skulle jag bara läsa igenom ett kapitel en sista gång och hittade hänvisningar till två stora verk som tydligen kommer att vara en stor miss att strunta i. Så nu måste jag fjärrlåna dem och läsa helst inom en vecka. Vet inte ens om det är görbart.

Barnkalas är en annan sådan grej. Äldste sonen fyller 8 och ska ha hem klassen. Temat är Star Wars och jag har redan utlovat a) en tårta med ljussvärd på och b) muffins med yoda på för yedierna och Darth Vader för sitherna....

Så kommer då barnet idag (medan jag satt och kikade på facebook) och säger:
" Jag vill inte ha någon skattjakt på mitt kalas. Jag vill att godispåsarna ska ligga i en piñata som ser ut som R2D2!", ja, då tänkte jag verkligen bara säga nej rakt av.

Men så lutar sig barnet fram och klickar där det står foton, scrollar och pekar på en bild.

"Den där gjorde ju du åt B. när han fyllde år."

Så då blev förstås svaret: "Okej, mamma ska se om hon hinner."

Till alla blivande föräldrar - gör aldrig mer än en köpt glasstårta och lite ballonger. Rätt som det är så är ni mitt i kalasupprustningen.

Tydligen...

...så KAN man faktiskt fixa till saker man glömde bort att göra för 16 år sedan. Om man ringer i runda slängar 13 - 14 telefonsamtal och sedan hittar rätt blankett.

Jag sitter alltså just nu och funderar på vad mer jag kan göra som jag inte fått till tidigare... om det ligger något och skräpar i bakvattnet som jag hade på gång för kanske åtta... eller 22... eller 4 år sedan.

Om det är någon läsare som kommer på något och som var med "då det begav sig" så kan ni väl maila eller kommentera. Jag ska hem till vännen T. i morgon och provköra hennes Dolce Gusto (eller den andra typen vad den nu heter) och eftersom vi känt varandra i 23 år så kommer hon nog på något.

Hmf.

Precis när jag sitter och skriver detta så dyker en liten röst upp i huvudet: "Tog du verkligen ut din andra kandidatexamen? Den i film? Från Stockholm U?"

Nej.

Nej, fan, det GJORDE jag inte!

Vad - är - det - för - fel - på - mig? Jag måste verkligen ogilla titlar och betyg på något djupt plan...

Nästan i tid

Jo, ni vet den där hemskt avancerade kursen jag kom in på i Stockholm? På universitetet? Den krävde ju minst 120 högskolepoäng varav merparten i litteratur (givetvis) för antagning. Och eftersom jag har 315 (nej, 325? 300...alldeles för många hur som helst) poäng i så var det ju inget problem att komma in.

Men.

För att bli REGISTRERAD på kursen och få ut poängen i slutänden så krävs förstås intyg på tagen kandidatexamen - och av någon anledning så tog jag aldrig ut den. Jag fyllde uppenbarligen inte i papperet och skickade in det. Det låter kanske konstigt att jag inte hade något aktivt minne av detta, men till sammanhanget hör att det första ämne jag läste på universitetet (1993) var litteratur och kurserna avslutades 1996.

Det finns alltså folk som går på universitetet NU som inte ens var födda då detta begav sig.

Så det blir nog lätt som en plätt att fixa till detta nu...lätt. Jag tjurade nästan inte alls över detta igår. (Ha!)

Istället satt jag och funderade på vad sjutton jag gjorde 1996 (förutom att INTE ta ut akademiska examina). Ja, jag hade redan träffat min man och varit ihop med honom i ett år. Vi hade nyss skaffat kattungar och börjat bygga ut huset vi fortfarande bor i:

Blivande maken med skogskattunge - samma katt som vi fick begrava förra senhösten.

Rummet jag sitter i just nu. Något mer inrett idag. I själva verket har vi hunnit göra om det två gånger.



Min bästa vän då var min lillasyster. Hon höll på att göra slut med sin dåvarande pojkvän och flyttade året efter till Karlskoga. Farmor och mormor levde fortfarande. Pappa hade en extremt besvärlig period, vi visset sällan i vilket skick han skulle vara, om han hade mat och husrum eller om det var något som behövde ordnas av oss.

Jag hade precis fått mitt första ordentliga jobb, en heltidsanställning på gymnasiet som lärare. Jag blev utkörd ut kopieringsrummet minst en gång för kollegor jag inte kände trodde jag var en av eleverna.

Vi tränade jämnt. Jag tror jag fortfarande var instruktör på karateklubben då, men jag hade börjat tröttna och sökte mig mer och mer till gymmet. Jag ville bygga muskler, jag ville helst tävla i fitness och ett generande stort antal av mina foton såg ut så här:

Ber om ursäkt. Men så var det.

...och jag befann mig ofta i sådana här situationer:

På instruktörskurs. Den "skalade" armen antyder anatomilektion. Jag är den i mitten med alldeles för mycket lugg.


Så nä - ingen egentligen förklaring på varför jag inte kunde lämna in ett papper. Jag vet inte. Det känns inte ens riktigt som jag på de bilderna.

Kul var det ändå att hitta dem. Och fortsättning följer i ämnet.

Nya liv, exakta ord och zompyrer

De ska ha börjat nu - folks nya liv - sådär i början av 2013. Många tror att vi nu gått över i en helt ny tidsålder (den ska alltså ha startat 21 december då världen INTE gick under rent bokstavligen) och det ska firas genom att alla blir lite snällare, smalare, duktigare och jag vet inte allt. Det gäller att hålla sig undan till någonstans andra veckan i februari när alla börjar inse att det fortfarande är samma liv som alltid de lever och att de stora och genomgripande förändringarna kanske lite var lite väl yvigt tilltagna.

Jag avgav ett lite halvdant löfte till mig själv att jag skulle slänga alla de trosor i min låda som hade hål eller trasig resår, och aldrig gå ut i trasiga underkläder igen. (nån ordning får det vara) Det löftet har jag brutit åtminstone tre gånger sedan 1 januari.

Annars sitter jag och väntar på att en del knivskarpa och exakta formuleringar ska ramla in i huvudet på mig och sedan överföras via tangenter till hårddisk.

Det går sådär, kanske litegrann eftersom killarna provspelar den nya x-boxen. Vi har nu tre. Det känns lite överdrivet. (men en är chippad, en är gammal och en är öppen för x-box live SÅ DET SÅ! sägs det...) Men jag är ju inte helt ny på det här med mammaskap, så jag inbillar ju mig inte att det blir tystare om jag tvingar dem göra något annat.

Alltså sitter jag med grubblande min framför datorn.

En del av tiden ägnar jag åt att försöka beskriva min teoretiska forskningsbakgrund.

Resten av tiden tänker jag på annat.

Som: Om en zombie biter en vampyr som sedan biter en människa - blir då människan vampyr eller zombie?

Eller zompyr?

Viktiga frågor som kräver sina svar.

Den symboliska nya kalendern

Vissa saker ska bara göras. Första dagen på nya året så ska innehållet från den gamla kalendern flyttas över i den nya. Möten, telefonnummer, visitkort. (ja, jag vet att det är den 2:a idag, men jag ligger lite efter. Fick inte tummen ur igår, jag höll på och städade min garderob istället)

Det är något extremt symboliskt över en helt ny kalender med tomma sidor, en per dag, med gott om plats för anteckningar. Det ger en sådan illusion av kontroll över tiden och tillvaron. Jag fyller i hela familjens tider och möten, som om vi aldrig skulle glömma något av dem, alltid komma i tid i organiserad, god ordning.

Redan dag två brukar verkligheten rasa över en som ett lass tegelsten. Idag gick det extra snabbt, eftersom jag medan jag satt och letade datum i mailen fick schemat från min Masterkurs i litteratur på Stockholm U och blev lite stressad bara av att läsa om den 80%-iga närvaron på seminarierna. (kan meddela att jag redan givit upp tanken på att åka tåg - tur att vi har en snål hybrid...)

Som ni också fattat så har jag inte kalendern i telefonen. Huvudanledningen är främst att jag brukar boka in möten medan jag faktiskt pratar i sagda telefon och att det är väldigt sällan som min papperskalender får slut på batteri. Kalla det old school. Jag gillar det.

Förresten, såg ni den där artikeln om aupair-förmedlaren som blev anklagad av tre tjejer utan inbördes kontakt för att ha tafsat på dem. Hans svar då domen fallit var "att han var dömd på förhand eftersom domaren och nämndemännen var en hög med kärringar". (länk)

Hans ombud måste ha haft ett lätt och ofrustrerande jobb, tror ni inte ;-) Jag skulle gärna vilja veta hur många gånger frasen "Om du bara håller din stora käft stängd..." förekom under samtalen mellan klient och försvarsadvokat.

Tillfällig sinnesförvirring

Ja, jag vet inte vad jag tänkte.

Om jag tänkte.

När jag mitt i egen företagandet - mammandet - föreningsstyrandet - jordbrukandet anmälde mig till en masterkurs i litteraturvetenskap.

Jag kanske tyckte att en 30 poängs uppsats är något man kan få till den där halvtimmen efter att barnen somnat och de bra programmen börjar på TV?

Men faktum är att jag kom in. Det var i och för sig ingen jätteöverraskning. Jag hade 999 urvalspoäng av 999 möjliga. Man får nämligen det till sist, när man varit framme och vänt i doktoranddörren två gånger. (1996 och 2002)

Förmodligen har jag en annalkande 40-årskris.

Nu gäller det bara att borsta spindelväven ur de mer högpresterande hörnen av hjärnan och sätta igång.

Men visst vore det lite ironiskt, om jag, då jag för första gången i mitt akademiska liv tycker att jag har något vettigt att säga, inte längre kan?

I så fall hoppas jag det finns ett sådant här ställe att tillgå än i dag:

Vid närmare eftertanke kanske jag skulle behöva ett sådant hem redan idag.