This is 40

Kräftskiveutrustning:

Varma skor, vindtät jacka, magtabletter och reflexväst.

Party on.

Throwback weekend

Den här helgen ska jag göra ett försök att bete mig mer som min egen ålder och dragga långt bak i 80-talet respektive 90-talet.

Ikväll ska jag på detta evenemang:
http://artattack.rink.se/

där DJ:en kommer från Lustans Lakejer om någon minns dem.

Och i morgon ska jag på detta:

Och det pinsamma är, att när jag först knappade in de här evenemangen i kalendern så kunde jag inte nynna en enda låt från Lustans. Men tre från DaBuzz.

Vilken basic bitch man är...

 

Du kanske är en du också? Titta på klippet och ta reda på om du lider av denna åkomma.

Proppfulla maj

Förmodligen borde man sjunga "sköna maj" eller "vackra maj" eller kanske i år "iskalla och regniga maj" - men för mig är ändå "proppfulla maj" den bästa benämningen för mig. Jag vet inte riktigt vad som hänt, men så gott som varenda kväll och hela helgerna är uppbokade fram till efter skolavslutningen - först min egen så att säga, eftersom filmeleverna slutar den 30 juni och sedan påbörjar sina sommarjobb och blir någon annans problem. Och sedan pojkarnas då. Det är marknader och studiebesök och medeltidsdagar och fester och utställningar och middagar och författarhelger och födelsedagar och hundra andra saker.

Här närmast ikväll ska jag i alla fall sätta mig och sammanställa en inspirationskväll för ett EU/jordbruksverket-finansierat projekt. Samma projekt ska dessutom ta mig till Bryssel i september, så jag får se EU-huvudstaden på riktigt. Uppenbarligen är jag vuxen på riktigt, som gör sådana saker. Det är bara att erkänna.

Å andra sidan håller jag och filmeleverna just nu på att undersöka hur mycket och hur snabbt virala videor sprider sig på nätet (vi har läst om marknadsföringens betydelse för 2000-talsfilm) och alltså har jag övervakat produktionen av sådana här filmer idag:

 

Jodå, den här första gruppen satsar på en hederlig pungspark som viralt guld. Grupp nummer två som ska vara klara i morgon satsar istället på teknik och ska lägga in sig själva via green screen i Hunger Games-filmen. Vi får se vilka som vinner denna virala battle.

Och ni ser ju hur jag har det på jobbet. Ingen chans att mogenhetsgraden stiger för högt.

I see fire?

Helst av allt skulle jag förstås vilja undvika att nämna gårdagens Valborgsfirande alls - men eftersom det är tvunget för fortsättningen av historien så är det bara att bita ihop. Det var miserabelt. Först regnade det. Sedan regnade det lite mer. Och sedan började det snöa. Majbrasan blev uppeldad till slut, det blev den ju. Och då flög det gnistor tjugo meter bort och rakt över den lilla eld där vi tänkt oss att de tre närvarande barnen skulle grilla korv. Till sist tog jag in barnen som antagit en lätt ljusblå ton och var dyngsura och de fick grilla korv och s'mores i kaminen istället.

Maken stannade kvar ute för att se till att rishögen blev ordentligt eldad och att inte elden skulle sprida sig (ha! Vatten brinner dåligt...) och kom in i lika miserabelt skick han också.

Så därför är det litegrann förvånande att samme man nu insisterar på att vi ska cykla både till och från kvällen bokcafé-kickoff. Han måste antingen ha väldigt dåligt närminne eller vara väldigt sugen på att drick öl. Jag har inte slutat frysa från gårdagen än. I natt kommer jag väl att vara helt hypotermisk.

Jag vet ju att det finns ett tillstånd av berusning där man inte känner vare sig kyla eller värme. Det kunde på sätt och vis vara tjänligt att försöka uppnå detta strax innan hemfärd. Jag är bara lite osäker på om det stadiet inträffat före eller efter man glömmer bort hur man hanterar en cykel. Men jag lovar återkomma med information om detta. I morgon. Eller när jag slutat frysa.

Kick-off, tågsläpp, grävmaskiner

Oj, det här var en lång söndag. Känns det som. En av orsakerna är kanske att den långa söndagen föregicks av en lång lördag som avslutades med en kick off för bokcafépersonalen. Vi samlas ju i april varje år för att dela upp oss i grupper och laga mat. I år var menyn som följer:

Förrätt: crostini med tre olika toppingar, bl.a rökt lax med pepparrot + champagne

Varmrätt: oxfilé från Åsby kött och vilt (de har kossorna bakom affären, typ), potatisstomp med vitlök, kaffesås och senapsreduktion, syltad rödlök, gröna bönor, kantareller och späda morötter. Italienskt rödvin.

Efterrätt: champagnesorbet med limemarienerade jordgubbar och flarn.

Det dög. Kan man säga. Här ser ni ett par av rätterna på bild, tack vare Linda som alltid är snabb med mobilen:

 

Trots den sena kvällen var jag tvungen att åka på jobb redan klockan nio i morse. Ett av jobben var att titta på ett "tågsläpp" - vilket är princip museijärnvägarnas inledning på turistsäsongen. Jag har bland annat lärt mig att delar av livbåtsutrustningen på Titanic tillverkades i grannbyn och transporterades på den järnväg som jag alltid cyklar bredvid på min landsvägstur. Who knew? (och jag vet inte hur positivt det känns, livbåtarna på Titanic - tveksam funktion).

Sedan var det ju fint väder också, så maken har äntligen fått provköra nya "älskarinnan" - hans grävmaskin. Hon har till och med blivit vaxad. man får ju förstå att han föredrar sådan sällskap. Själv rakar jag ju bara benen.

Kalas eller kras. Eller roomservice.

Hur har ni det med kalas och sådant..? Är det något ni gillar eller inte? Det verkar i alla fall vara ett ämne som hyfsat många har starka åsikter om. Speciellt när man pratar om deras kalas som barn. Oj, vad många det är som har riktigt traumatiska minnen från sin barndoms kalas. Det är riktigt otäckt ibland när man tänker på efter - genom att bjuda hem folk för att fira kan man alltså traumatisera sitt barn lika varaktigt som vad som helst.

Jag har vänner som varit med om bilolyckor och skilsmässor och inbrott i hemmet medan de varit i nästa rum och det de i alla fall minns är att de kissade på sig på kompisens fest eller att deras mamma hade lagt frukt istället för godis i ta-med-hem-påsarna med allmän utskämning som påföljd.

Ja, det är inte lätt.

Vi har i alla fall haft kalas idag för äldste sonen. Han verkade inte särskilt traumatiserad efteråt. Jag tar chansen att bjuda hela pojkarnas klasser så länge som de går i vår fina lilla lantskola där en klass är runt tio elever. Det blir svårare sedan när de åker till storskolan med 25 - 30 elever/klass. Tyvärr.

Star Wars-muffins. The Dark Side har som vanligt smaskigast grejer...

Själv har jag aldrig gillat att ha stora kalas när jag fyller år. Jag har grubblat över varför. Jag kan endast minnas ett kalas från barndomen, och det tror jag mig minnas avlöpte enligt konstens alla regler. Jag minns att vi hade ett godisbord där alla fick fylla sin egen godispåse och marängswiss med hemmagjord chokladsås istället för tårta. Inget stort trauma där, tror jag...

Jag tror en del av det har att göra med att jag sedan min mamma dog när jag var 14 fått ordna hela kalasandet själv. Ni vet, städa eller hyra lokal, fixa maten och sedan städa och diska efteråt. På min student hade mina mostrar tagit med sig maten och en del av porslinet och det var jättegulligt. Men dagen efter fick jag fortfarande städa och diska i min egen lägenhet (emedan jag var så bakis att jag svettades Asti Chinzano).

Nä, min födelsedagsdröm är roomservice.

Gärna på något extremt lyxigt hotell där en servitör sveper upp den tappade servetten innan den ens hunnit falla till golvet. 

Det är att fira, det.

Karaoke okej?

Kanske var det inte helt smart att spara så mycket skrivarbete till idag? I vanliga fall så brukar söndagen vara en perfekt dag för sådant. Men just idag så är jag lite trött, eftersom gårdagskvällen tillbringades tillsammans med bokcaféets funktionärer på...ja, typ för-för-kick-off. Vi var hur som helst på middag med revy som avslutades med karaoke.

Sjunger ni sådant? Min sånginsats för kvällen var ganska minimal. Vi hade ful-lämnat in en lapp med namn på en tjej i sällskapet, och när sångledaren väl ropade upp "Då är det plats på scen för S. med Like a Virgin" kände vi oss så taskiga att övriga tjejer i sällskapet följde med upp på scen som doakör. Värre blev det inte. Två av herrarna i sällskapet valde också att vädra stämbanden. Men inte maken. Och det var väl kanske tur för alla inblandade.

Puben ifråga är ett sådant där kul och lite udda ställe - ägarna är sångaren i ett av Sveriges mest kända och fortfarande uppträndade punkband och hans sambo. De lyckas på en gång vara precis så kultcreddiga som pubägande punkare är kombinerat med att de deltar i varenda företagarförening vi har i stan inklusive Rotary. Det ger den osannolika kombinationen att man på samma kväll får se vårt högsta kommunalråd sjunga "I beg you pardon" och tre låtar senare så går tre av stadens erkända badboys upp och sjunger "Leende guldbruna ögon" så gängtatueringarna hoppar.

Och det är väl i princip vår hemstad i ett nötskal.

Vidare till att skriva artiklar.

Men innan jag lämnar bloggen - kolla in säsong 2 av SUITS på svt och den nya serien Mr. Selfridges på samma kanal. Den nya serien handlar om hur det amerikanska sättet att shoppa och hålla ett varuhus kom till europa. Och de principerna håller än idag. Speciellt kul om man varit i London och handlat på Selfridges.

Interiörer, marknad och revy

Tredelad lördag idag - till en början jobb med reportage från vintermarknad och från ett museum där jag gick loss en aning och fotograferade interiören (fast jag egentligen skulle ägna tiden mer åt att skriva om nyckeljakt för barn som anordnats).

Ikväll väntar middag, revy och karaoke med bokcafégänget. Vi måste värma upp inför den egentliga kick-offen som kommer längre fram i vår. Man ska ta sådant stegvis.

Nyårsafton - light

Det verkar som om nyårsdagsvädret snällt anpassat sig till dem som vill ligga i soffan, mer eller mindre bakis, och titta på Ivanhoe. Eller på backhoppning (om det är en sådan någonstans). Efter vad jag kan läsa på facebook är det som vanligt ett stort antal personer som inlett det nya året med blykeps.

Jag har svårt att uppamma något intresse för nyårsafton. Inte ens då jag festade mer som regel än undantag var den kvällen något stort. Förmodligen reagerade jag redan från start på alla hysteriskt upptrissade förväntningar om allt KUL! GLAMOURÖST! ROMANTISKT! man ska göra då... nä, jag har alltid skruvat ner tempot och kan räkna antalet brakfester jag närvarat på den 31 december på ena handens fingrar.

Igår var inget undantag. Vi stannade hemma och lagade mat med barnen. De har redan förstått att alla dagar som slutar med -afton ska guldkantas en aning, så en trerätters middag var på schemat, följt av Ghostbusters*, och sedan lite raketer när de började blinka och gäspa på allvar.

Det där med att laga festmat med barnen är en del av min listiga plan att någon av dem så småningom ska utveckla ett matintresse stort nog att ta över familjes kulinariska utmaningar. Jag tycker det är kul att laga festmat - men jag tycker det är ännu roligare att bara sätta mig ner och äta den.

Än så länge gillar pojkarna att kladda med blodapelsinsallader och kräftstjärtar och kycklingglaze och kokosrullade ananasspett... men frågan är hur länge det håller i sig när det inte längre är en nyhet att få tända ljus själva och skära saker med riktig kockkniv som på TV...

God fortsättning på er alla.





* Vi har börjar visa visa filmer från 80-talet med 15-årsgräns för pojkarna nu - de tycker specialeffekterna är hysteriskt roliga och inte alls skrämmande - Indiana Jones, Star Wars och Gremlins verkar ju som ingenting jämfört med Harry Potter... Men vi väntar ett tag med Poltergeist och Terror på Elm Street, tror jag...

Förrättsgruppen

Förra året vi hade kick off med bokcaféets personal så samlades vi i lottade grupper där varje grupp hade ansvar för antingen förrätt, varmrätt och efterrätt. Jag hamnade i samma grupp som en seriös "foodie" och fick därför laga svart trumpetsvampssoppa, inlagd pilgrimsmussla, gåslevermousse och rökt ankbröst.


I år gör vi samma sak och jag lottades återigen i förrättsgruppen med samma "foodie" + en till med lika seriösa ambitioner, en mycket händig och ordningssam man, ett än så länge oprövat kort och så jag. Jag räknar kallt med att jag inte behöver ta ledningen alls i den gruppen, utan kan sköta diverse inköp, duka och hacka och sådant.


Varmrättsgruppen kommer också att prestera up-to-par, utan tvekan. Årets Wild cards är efterrättsgruppen. Den består av fyra män som alla är erkänt mindre intresserade av mat. En av dem är min egen man, som rationaliserar så mycket när han lagar mat att han ständigt försöker lägga allt i samma gryta vad det än är, två män som nästan aldrig lagar avancerad mat eftersom deras fruar är så bra på det, och en man som enlig uppgift knappt kan koka vatten.


Så det blir spännande. Förrättsgruppen ska träffas ikväll i alla fall, så jag återkommer med rapport. Inga avslöjande om menyn, dock. Den är hemlig till 21 april.


Förslag på förrätter som INTE innehåller skaldjur emottages vänligen här.

Gääääsp!

Så var årets Oscarsgala överstökad och jag åkte mot hemmet klockan 06.50, precis i tid för att väcka Christer till jobbet med outhärdligt käckt morgonhumör.


Orkar med snabbsammanfattning nu av de övergripande intrycken, återkommer senare.


1) The Artist tog storslam. Den var bra, men borde INTE ha fått pris för bästa film, tyckte jag. Inte heller borde Jean DuJardin fått Best Actor, den skulle ha gått till Gary Oldman.


2) Jag tippade 10 pris av 20 rätt och kom på delad tredje plats. Lina, vår vinnare hade 15 rätt.


3) Cameron Diaz klänning var en av mina klänningsfavoriter, Christopher Plummer och Christian Bale bäst klädda män och Angelina Jolie måste fan skaffa hjälp för sin ätstörning.


4) Meryl Streeps tal var bäst och roligast. 


5) Bästa utländska film gick välförtjänt till Iranska A separation.


6) The Bridesmaids samlade skådisar var de roligaste presentatörerna.


Till the Lovely Ladies på Oscarsvakan:


Mariah - tack, tack, tack för arrangemanget
Ida - Sov gott då, lilla smultronblomman
Lina - nästa år slår jag dig. Kanske.
Linda - "Be brave! Be brave!" You Cumberbitch you.


Nu måste jag ta en tupplur.