FOMO-helg

Jag vet inte om det beror på det faktum att solen kommit tillbaka, att snön äntligen fallit i tillräckligt stor mängd för att ligga kvar i mer än 15 minuter, eller att folk fått lön efter den påstått allra fattigaste månaden på året. Kanske spelar alla tre faktorerna in? Men under just den här helgen så har min facebooklogg slagit någon sorts rekord i antalet inlägg av typen "folk som gör kul/intressanta saker". Det är bara tur att jag inte har Instagram, för då skulle jag förmodligen drabbas av allvarlig FOMO.

Ni vet, FOMO? Fear Of Missing Out? Det syndrom som många drabbats av sedan vi började jämföras oss inte bara med alla dem vi träffade under en och samma dag, utan också alla dem vi umgås med digitalt. Alls fyrahundra "vänner", ni vet.

Den här helgen har folk varit på massor med skidturer, middagar, bröllop, roadtrips, MMA-matcher - och det har fotograferats i obscena mängder.

Jag har inte så fantastiskt många FB-vänner. I själva verket känner jag rätt många av dem utanför nätet också. Så det gör det lättare för mig att sålla agnarna från vetet. Jag har rätt bra koll på vilka som lägger ut bilder och statusuppdateringar för att försöka spackla en perfekt fasad över ett ganska taskigt mående. Men visst kan jag också känna att wow, jag kanske borde ha gjort lite intressantare grejer den här helgen... jag missar saker!

Fast grejen är... jag vill ju inte! Jag vill inte släpa ut min man i skidspåret för att åka två mil direkt på morgonen, och jag vill inte åka på smyckesparty med tjejer jag aldrig träffar annars och känna mig tvingad att köpa ännu ett smycke jag inte kommer att använda och jag vill inte gå på restaurang och äta finmat, för då måste man vanligen klä sig i något lite snajdigare än jeans och raggsockor.

Jag vill sitta och binge-titta på när andra anstränger sig i American Ninja Warrior och dricka kaffe och äta havreflarn. Sånt blir knappt en halv statusuppdatering och ingen bild att visa alls. Men fasen vad skönt det är att bara välja att inte ta del i något alls. Bara för att man kan.

Typhoid Mary

Alla pratar om Ebola just nu. Mycket av det som sägs kommer förstås från ren skräck och panikreaktioner - till exempel är det många som ropar högt och mycket på att gränserna till vissa drabbade länder ska stängas. Det är förstås en helt verkningslös metod, enligt mig.

Det stora problemet med gränser är ju att de egentligen inte finns i verkligheten. De är streck på en karta. Det är inte så att man kommer till en viss plats ute i skogen och det där reser sig en 70 meter hög mur som något hämtat ur Game of Thrones (fast kartboksröd). Visst, man kan stänga gränsövergångar och flygplatser, men att ta till sådana åtgärder hjälper aldrig. Har aldrig någonsin hjälpt. Inte en enda gång genom världshistorien.

För det finns alltid en. En person som man missar, en person som inte anser att karantänreglerna gäller honom eller henne (oftast är det en hon, av någon konstig anledning). En Typhoid Mary, som helt osedd går från ett ställe till ett annat och bär smittan med sig. För 150 år sedan hade vi kolera här i trakterna. Grannstaden hade isolerat sig helt i väntan på att smittan skulle försvinna, men en piga gick från gården där hon tjänade hem för att hälsa på sina föräldrar. Hon färdades på kostigar över åkrarna, som vanligt. Ingen såg henne. Och med sig hem från föräldrarna bar hon kolerasmittan.

Så vad borde man göra? Ja, det finns ju sätt att bota kolera - den spanska sjuksköterska som drabbats av sjukdomen och som vårdas i Madrid är nu på bättringsvägen efter 10 dagars intensivvård. Men gissningsvis är den intensivvården så dyr att ett lands ekonomi skulle kapsejsa helt och hållet om ett massutbrott skedde. Och i ett utvecklingsland? Glöm det.

Ibland får jag känslan av att allt prat om att stänga gränserna kanske är mer av ett ekonomisk beslut än något annat. Ett land med överutnyttjade resurser har rent historiskt mått ganska bra efter en folkutrensning. Bittert, men otvivelaktigt,

Om det där vaccinet som läkemedelsföretagen hintar om kunde släppas snart så vore det bra. Samma konspirationsteoretiker i mig misstänker att det finns krafter som vill att det ska fördröjas ett tag till, Så paniken växer. Och priset kan höjas. Som under medeltiden, så folk pantsatte sina hus för att få en bit av Jesu svepduk eftersom den skyddade mot digerdöden.

Förhoppningsvis kommer vi åtminstone att betala för något lite mer verksamt den här gången.

Utopia

I bilen i morse lyssnade jag till ett morgonprogram där Sigge Eklund pratar om TV-nyheter. Den här gången tog han upp Utopia, det senaste realityformatet där man släpper ut 15 pers i den amerikanska storskogen och låter dem bo där i ett års tid. Det finns inga kamerateam, utan man har istället satt upp 400 kameror i träd. Tanken är att man ska få se hur ett samhälle spontanuppstår, så det finns inga regler, inga utmaningar, veckouppgifter eller utröstningar.

Genast när jag hörde idén tänkte jag att jag nog ville se den serien, och detsamma gjorde 4,2 miljoner amerikaner som tittade på premiäravsnittet. Men redan till avsnitt två hade tittarsiffrorna gått ner till hälften. Sigge Eklund hade en teori - det var helt enkelt för tråkigt! Utan regler att bryta emot och utmaningar att tävla i så höll folk helt enkelt sams hela tiden och satt och mysgrillade runt en lägereld. Och då blev det trist ganska snart.

Det är ett lustigt fenomen det där, att vi genast förväntar oss drama och katastrofer, och jag undrar lite om inte de senaste tio årens TV-dramaturgi haft något att göra med detta. Jag funderade över det tidigare i veckan också, efter valet. Media drog igång med ett gigantiskt "NU ÄR DET KRIIIIIIIS!!"- drev som egentligen inte speglar verkligheten alls. Vi KAN hamna i en regeringskris och extraval vad det lider, men det är föra troligt. Men som media drog på så skulle man kunna tro att alla departement, alla politiker och alla tjänstemän satt sig i ett glänsande rymdskepp och övergett jorden för alltid, och lämnat oss åt att styra oss själva.

Vilket faktiskt kanske hade funkat rätt bra det också? Som Utopia-exemplet visar. Det händer faktiskt att folk bara håller sams och uppför sig anständigt också. Det blir inte Flugornas herre efter bara tre dagar, ibland blir det bara grillfest. Det kan vara bra att komma ihåg sådant.

Saker man bara gör

Lagom till lunch idag gjorde familjen sitt för demokratin och röstade. Det är verkligen ingen omständlig process där vi bor. Vi röstade i den vallokal där barnens fritidshem ligger och det tog inte ens fem minuter eftersom vi var helt själva. Hade det inte varit för det faktum att röstkontrollanterna var vänner till oss och vi var tvungna att prata lite om barnens maskerad och om förra cafékvällen - ja, då hade vi varit klara på kanske 40 sekunder.

Det var knappast den pompa och ståt som finns runt vissa vallokaler (där olika kandidater röstar, till exempel) eller den idioti som finns runt andra lokaler, där grupper delar ut flygblad för att övertyga folk inte rösta alls. Men det är inte heller så svårt och komplicerat som folk gör det till. För mig har demokratiska omröstningar alltid varit något man bara gör. Men det är en stor grupp av svenskarna som känner att de behöver motiveras till att rösta, och de blir allt fler.

För cirka ett och ett halvt år sedan satt jag på ett föredrag av en chef från Volvokoncernen som berättade att svenskarna är rätt unika i det faktum att precis allt ska motiveras för dem. Vi är nationernas motsvarighet till en intelligent men inte alltid så produktiv tonåring som kan räkna matte D utan problem men som inte kan acceptera rakt av att man måste duscha varje dag för att inte lukta illa. Ni har alla hört eller alla haft de diskussionerna, där den ena föräldern till sist bara ryter: "Gå nu och duscha, annars åker datorn ut!!"

Inte undra på, då att de politiska partierna kör med allt skarpare och skarpare skrämseltaktik... det räcker helt enkelt inte att motivera med mjuk övertalning  och sunt förnuft när någon tycker det är för jobbigt för att ens orka försöka förstå.

Jag skulle kunna tänka ut en lång, lång rad av saker man som vanlig människa i Sverige skulle kunna bara göra utan att det behöver motiveras, allt från stora saker som att ta hand om barn man faktiskt satt till världen till att plocka upp skräp som ligger mitt framför fötterna på en fastän man inte var den som lade dit det. Men av alla dessa saker så känns det ändå som om demokratiska val inte borde vara nödvändigt att sälja in till någon...

Risken är, att i en kultur där vi har alla möjligheter att välja precis vad vi vill helt förlorat förmågan att värdera och rangordna valen. Trots allt, borde det inte vara lite mer prioriterat att välja våra regeringsrepresentanter än att välja semesterresa? Och det orkar vi ju jämförsshoppa i veckor.

Det bästa och det värsta

Idag kände vi brandrök i Köping också, från branden i Sala. Så givetvis har det varit svårt att tänka på så mycket annat. Även om vi just nu skulle vara väldigt betjänta av att det fortsätter vara torrt tröskeväder i flera dagar till, så har jag ändå gått och stirrat upp mot himlen och tänkt: "Regna!!"

Det gjorde det ju litegrann också. I trettio sekunder ungefär. Det skulle knappt släcka en tändsticka ens en gång.

Stora katastrofer väcker alltid på samma gång det bästa och det värsta hos människor. I en perfekt värld skulle väl balansen vara en annan, men tyvärr så är det så mycket av det fantastiska som tas ner av människornas... ja, mänsklighet. För just nu så är det tyvärr en hel del folk som alldeles medvetet försätter sig i fara och måste räddas av de personer inom räddningstjänsten, polisen och hemvärnet som faktiskt behöver göra annat. Vi behöver väl inte ens nämna de asgamar som blockerat vägarna för vattenfordon och räddningsfordon bara för att de ska få en perfekt bild av elden? Nej, vi kan väl gå direkt på dem som tyvärr, tyvärr nu tar tillfället i akt och riskerar livet både på sig och andra genom att börja plundra i de hus som blivit utrymda.

Man tror ju inte att någon ska vara så in i hel...skotta dum att de ger sig in i ett sådant område frivilligt för att köra iväg med lite fyrhjulingar och några datorer, men det gör de. Många av dem som kommer tillbaka till sina hus kommer att ha haft inbrott i dem. Det är inte en vacker tanke.

Finare är det att fokusera på alla dem som hjälper till med omplacering av djur och som fraktar mat, dryck och kläder till dem som utrymt sina bostäder. På hotellen som erbjuder rum gratis. Det känns bättre. Men det vore också fint nu, så snart det är säkert, att se grannsamverkanslag börja åka runt till dem som inte än hunnit tillbaka till sina bostäder. Saker är visserligen bara saker - men de kan ju också vara bra att ha kvar.

Man kan förstås inte gilla alla

Det har varit en underlig liten sommar det här så till vida att saker jag trott skulle vara svåra att åstadkomma har gått hur lätt som helst, medan andra saker som vanligen är superlätta har varit näst intill omöjliga att få gjorda. En sak som bara fixade sig utan att jag ens behövde tänka, var sommarens träningsmål. Där kommer jag utan problem att bli färdig innan "semestern" är slut. Om jag inte bryter ett ben eller så.

Jag brukar av tidigare nedskrivna skäl inte blogga så mycket om träning och tänker inte göra det nu heller. Men eftersom jag i år tränat mera med andra människor än jag brukar så har jag kommit på en del saker jag inte är så förtjust i men som inte stört mig så mycket tidigare. Så jag tänkte lista dem och höra efter om det bara är jag.

1) Folk som använder crossfit-appen.
Och då menar jag på gymmet någonstans. Så det går ett envetet, pipande alarm en gång var trettionde sekund. Säkert jättepraktiskt för dem som tränar. För alla andra - sjukt stressande. Första gången jag hörde detta trodde jag att det var ett brandlarm som gick hela tiden och började titta mig om efter utgången.

2) Medelålders män med för mycket utrustning.
Där leder cyklisterna stort, men skidåkarna och löparna är inte så dåliga de heller. Man kan inte se en gubbe på cykel utan att han ser ut som om han ska delta i Tour de France.

Ett tag ägde jag en magisk damtralla med sjukt stora ballongdäck. Den var dessutom målad knallgul och behövde nästan inte trampas alls för att ta sig fram. Innan denna cykel (förstås) blev stulen så brukade jag roa mig med att cykla om dessa proffsutstyrslade cyklister och vinka. Ofta iklädd klänning och klackar. Undrar om jag skulle ta upp den hobbyn igen?

3) Folk som blandar proteindrinkar på gymmet.
Men lugn... ni hinner... gå i alla fall ut i omklädningsrummet och SLUTA STRÖ CHOKLADPULVER I CHESTPRESSEN!

Vad mer är irriterande? Folk som gnäller på andra i sina bloggar. Så jag slutar nu :-)

När folk ser

På väg hem från ett ärende i grannstaden nyss, bestämde jag mig för att åka kostig hem. Så är det nästan överallt i Sverige, antingen kan man åka bred, fin motorväg/landsväg, eller också kan man ta en slingrande variant genom landsbygd som man inte visste fanns. Förutom att man får se en massa vacker, svensk natur på färden så har man också gott om tid på sig att grubbla över sociologi och människans normativitet. Det är slående hur fort vi anpassar oss efter vår omgivning.

Och det är också slående hur många små gårdar utmed de minst trafikerade vägarna som i princip ser ut så här:

Rena skrotupplag, alltså. Och det är inte bara runt där jag bor. Tydligen så är det ett så stort problem att vissa bygder måste ta till gemensamma åtgärder för att inte fastighetspriserna ska sänkas. Bristen på insyn leder liksom till att det inte är så noga längre med ordningen. Vi är alla ögontjänare. Hemma hos oss har vi en sådan granne på de tio närmaste, så han verkar inte ha någon större chans att smitta av sig. Istället tittar vi andra på medan han framför det halvrenoverade huset som inte fått panel på fler än två sidor på ett och ett halvt år nu har ställt en risig husvagn, en risig båt, två skrotbilar, en rostig grävmaskin och ett kravallstaket runt några träd där hundarna ska bo.

Sedan är väl inte vi så extremt noga med ordningen vi heller. Vi är mer på good enough-nivån. Det är glest med insyn i trädgården och man ser inte fram till nästa gård, så man behöver inte skämmas alltför mycket om man skippar gräsklippningen en dag till. Däremot finns det byar i närheten, där alla trädgårdar är hysteriskt välskötta (den där bokcafeet ligger, till exempel). För sådant smittar också av sig. Den allra vackraste trädgårdsbyn här i närheten ligger en halvmil bort i en dalgång där en sagolik liten å ringlar sig genom trädgårdarna. Där får man förmodligen flytta om man inte trimmar kanterna på grusgången. Så just där kan jag inte bo. Men jag åker gärna förbi och tittar. Nedan har ni lite bilder från den dalen, vårt eget The Shire.

Karmatåget

Under den här veckan tror jag inte att jag haft ett enda samtal med någon utanför den närmaste familjen som inte varit av stor existentiell vikt för den jag pratat med. Det tar på krafterna. För helst av allt vill man uppföra sig som en hyfsad mänsklig varelse så personen man pratar med mår bättre efter samtalet än innan.

Nu sitter jag på terrassen, väntar på grillen och tittar ut över trädgården. Ungarna badar i poolen och jag hör maken prata med sin mamma lite längre bort vid trädgårdsboden. Livet är fint. Och jag känner mig som om jag blivit överkörd av karmatåget.

Jag har helt enkelt svårt att avgöra om jag slutar på plus eller minus den här veckan. I vissa fall vet jag att jag uppfört mig som jag borde. I onsdags kväll råkade en vän ut för en obehaglig och farlig situation och ringde mig, och jag åkte till henne genast utan att överväga ens för en sekund om jag själv kunde råka illa ut. Så det var ju bra.

Men å andra sidan tvärfegade jag ur dagen efter på en jätteenkel sak som att jag inte ville sitta tillsammans med en klass och se en viss film. Jag hade blivit ombedd att välja ut en bra, svensk film och från början hade jag tänkt visa Bo Widerbergs film Lust och fägring stor. För jag tycker den är så, så bra. Tomas von Brömssen är lysande, till exempel. Men jag fixade inte att sitta i ett mörkt klassrum med en hög unga män och se på när den 40-åriga lärarinnan förför sin elev. Jag vek mig som ett korthus och visade Faro från 2013 istället.

Och så har dagarna fortsatt. Förhoppningsvis kommer helgen att bli lite mer svart-vit och mindre i gråskala, så jag får en lite klarare bild av mig själv som antingen rakryggad eller ryggradslös till på måndag. Innan dess så ska det förstås in en hel del annat - som en författarmiddag, en födelsedag, en mors dag och ett EU.val, till exempel. Känns inte som någon större fara, med tanke på att från och med i morgon tror jag vi kan äta frukost utomhus också.

Sådant gör karmaförvirring lättare.

Sapiosexuella, tågmuppar och foodies

Människor har ett stort behov av att sätta etiketter på andra människor. Det är tydligen viktigt för vår sociala bekvämlighet. Och det finns ju så många att välja på. Igår, till exempel, presenterade sig en man under ett föredrag som: "En sån' där tågmupp!" vilket jag tyckte var helt lysande. Och ja, han gillade veterantåg och gamla järnvägar, han var inte en sådan där tågmupp som åker runt, runt på pendeltågen i huvudstaden medan han eller hon skrattar omedvetet åt sin inre dialog (eller dialoger).

På sista tiden har jag folk försökt hänga alla möjliga etiketter på mig som jag inte är riktigt hemma med. När jag sade att jag aldrig tittade på TV längre så blev responsen "Är inte det en sådan där hipstergrej?" Och en sådan är jag klart och tydligt inte. Jag har inte rätt sorts glasögon, till exempel.

Sedan har jag också blivit kallad "foodie" i veckan. Det protesterade jag emot omgående, eftersom jag alltid trott att foodies måste vara bättre än jag på att laga mat. Sedan tänkte jag efter, läste några definitioner av ordet och insåg att jag nog måste räkna mig dit i alla fall. Jag kan mycket om mat och mattrender, jag har som mål att laga bättre mat varje ny helg än den förra och jag tittar på The Next Iron Chef med större intresse än vad jag tittar på alla andra tävlingsprogram.

Medan jag höll på att bekanta mig med definitionen av en foodie så stötte jag på följande på Urban Dictionary:

Foodie
A douchebag who likes food.
Douchebag - "I'm a big foodie."
Non-doucher - "Really? I like food too, but I'm not a tool."
by Archer in Chicago May 17, 2011

Så då är jag väl en sådan också, då? 

Intressantare var den här etiketten:

  

sapiosexual
(adj) A form of sexual orientation characterized by a strong attraction to intelligence in others, often regardless of gender and/or conventional attractiveness.

(n) A sapiosexual person.

"I am sapiosexual. I think geeks and nerds are sexy--I often want to rub my clit against their minds." -Kayar Silkenvoice 

...från samma källa. Sapiosexuell, alltså. Där hittade jag en etikett jag kunde skriva under på omedelbart, även om jag kanske skulle kunna utsträcka den till extremt kreativa eller på andra sätt hantverksskickliga personer. 

Som det står på bilden nedan - idéer är sexiga. Sapiosexiga.

Hur intressant är en ko?

Det här är en ko.

 

Uppenbarligen kanske det mest intressanta djuret i världen. I alla fall av Köpingsborna att döma, eftersom 3000 av dem idag färdades en mil ut på landet för att se på när en bonde öppnade dörren till sin ladugård och släppte ut dem på grönbete för första gången i år. Det är en trevlig bonde och fina kor, men jag förstår ändå riktigt hur det kan vara värt att trängas med 2 999 andra människor för att bevittna detta. I och för sig skulle jag inte heller stanna vid mitt eget bokcafé på sommaren, då kön sträcker sig runt huset i en timmes tid. Så det är väl tur att vi är olika och att så många människor gillar att umgås med varandra. 

Själv lyckades jag sitta fast vid mötesplatser i sammanlagt 47 minuter idag, vilket är någon sorts rekord. Vår väg är smal och folk från stan kan inte hålla åt sig ordentligt. Alltså satt jag och stirrade på detta:

 ...och svor åt dem som körde sämst. 

Jag är alltså en riktig surtant idag. Så kan vi ju inte ha det. Så nu blir det ut och rensa ogräs och sedan blir det träning och yoga. Serotonin och D-vitamin - coming up.

Utsugare och kreatörer

De senaste dagarna har jag träffat alla sorters människor, men det är två av dessa människoarter som sticker ut - kanske för att jag vid det här laget lärt mig att känna igen dem ganska omedelbart. Det är något jag klappar mig själv på axeln för eftersom båda arterna är mycket nyttiga att ha koll på.

Den första sorten är den otrevligaste. Och kanske den typ som jag har riktigt svårt för. Utsugaren. I lördags mötte jag den här personen för andra gången, och det räckte för att jag skulle kunna bekräfta mina iakttagelser. Helt klart en person som anstränger sig för att lirka till sig varenda liten fördel som går att få utan att för en sekund se till att motparten får något ut av det - självklart inte! För typiskt för dessa personer är också att de alla anser att deras blotta närvaro i ett rum borde vara belöning nog för alla som får privilegiet att se på.

Missförstå mig rätt, jag agerar själv ganska ofta i den moraliska gråzonen, men jag försöker att alltid ha som huvudregel att jag ska lämna människor i ett bättre skick än när jag fann dem. Tack och lov, eftersom jag i viss mån måste ha med den här människan att göra i viss mån i fortsättningen också, så känner de flesta av den kalibern sig som stora bedragare på insidan. De vet om att de måste fuska till sig det de vill ha. Och det gör dem till riktiga papperstigrar.

Den andra typen är mycket, mycket trevligare. Folk som gör något, som skapar något för att de kan och vill och varför inte, liksom. Jag hade igår en mycket trevlig inspirationskväll där jag lyssnade till Isabelle McAllister och hennes tips om hur man driver projekt och företag.

Jag vet inte om jag lärde mig så mycket, eftersom vi är i samma ålder och har jobbat inom liknande jobb med liknande människor. Däremot var det givande att höra sina egna lärdomar bekräftade av någon som gjort ungefär samma resa.

Där jag nickade som mest igenkännande var förmodligen då McAllister pratade om det här med att jobba, jobba - stöta på svårigheter, ta en annan väg och sedan inte snåla med sina idéer. Det kommer ju alltid fler.

En sak som förvånade mig lite och som jag trodde jag var ensam om i rummet, var att föreläsaren också hade den där inställningen att det inte är nödvändigt att ha en superklar målbild för det man vill åstadkomma. Det har jag nämligen aldrig, och ofta har jag känt mig lite medioker som inte har en minutiöst nedritad affärsplan med varje månads mål inskrivna. Men fördelen som McAllister berörde och som jag alltid har känt, är att man aldrig blir besviken över ett resultat. Man blir bara klar, och kan utvärdera projektet för var det blev istället för hur man trodde det skulle bli. Det är skillnad, det.

Lika stor skillnad som det är på folk och folk.

Genialiskt

Humor är svårt. Och individuellt. Gränsen är absolut hårfin mellan vad som fungerar och vad som är stötande. Jag tycker nog att jag har en ganska tolerant humor, även för sådant som kanske ligger på gränsen till det osmakliga. (Okej, jag erkänner - sådant finner jag extremt kul...) I förra veckan såg jag till exempel reseschemat för en klass elever som skulle iväg på studieresa till Polen för att besöka platser i förintelsens spår. Och på papperet stod: Onsdag, 12.00 Lunch i Auschwitz.

Alltså det är inte kul. Man borde inte skratta åt sådant. Fast det gjorde jag.

Och den personen som gjorde detta mot sina medmänniskor är helt enkelt ett komiskt geni. Det står jag för.

Problemet med räkmackor

Problemet med räkmackor är egentligen tvådelat. Dels tar de väldigt lång tid att göra, och dels är det väldigt många som gillar dem. För oss som driver ett bokcafé så är det dessutom ett av sommarens klurigaste problem att lösa. Hur vi ska klara av att få ut cirka 100 stora räkmackor på en timme (för så många går det åt i värsta rusningen) utan att folk får vänta för länge.

Alla mackorna måste göras direkt, eftersom det inte finns plats att spara dem på och det får rum 40 i taget på garneringsbordet. Varje räkhink öppnas sådär en 30 sekunder innan de börjar läggas på mackorna och inom 10 minuter efter de lagts på mackan så börjar en kund äta dem. Det går undan. Och det är så det blir sådan här kö utanför caféet i en timme i sträck:

Ikväll ska vi ha ett möte och se om vi kan effektivisera hanteringen lite till. Det största problemet just nu är att frakta mackorna från köket till kaffebuffén. Vi får se om vi kan lösa det. Och sedan står receptkorrektur av nya caféboken och en massa annat på dagordningen.

Och ja, datum för personalens kick off, också. Viktiga grejer.

Här skulle det ha varit ett seriöst inlägg

Jag hade tänkt blogga om Ryssland-Ukrainasituationen idag. Jag var till och med riktigt laddad. Hyfsat påläst. Jag hade tänkt skriva om makttekniker och om hur de korrumperar varje människa till viss grad, mer och mer ju längre de används. Och jag hade tänkt skriva om våra öststatsgrannars långa historia av att välja ledare som är singulart olämpliga för uppgiften.

Men så råkade jag titta i debattrutans livechat om det så kallade "rysslandshotet". Och när jag läste "folks" kommentarer så blev jag

1) sjukt less

och

2) benägen att istället vilja annektera delar av vårt eget land omedelbart och förse dessa personer med konstant tal- skriv- och nätförbud.

Så istället tänker jag skriva en kort rad om årets Oscarsgala.

Den var skittrist.

Och sedan bara tala om att jag gillade följande klänningar:

Återkommer i morgon om jag kommer över min motvilja över "folk".

Folk, fä och trollkarlar

Ni vet att jag ibland skriver om "folk" och använder termen i lösast möjliga betydelse just för att de absolut inte uppför sig som...ja, som folk. Ska.

Det är dags igen. Just när man tror att ens omgivning inte kan uppföra sig sämre, så händer det något nytt. Igår kväll/natt hade makens jobb fest och jag var utsedd fyllechaffis. Eftersom det var fredag blev det inte så sent, så vid 23.30 ungefär så fick farfar och farmor hålla koll på sovande söner medan jag åkte till grannstaden och hämtade.

När vi kom hem och svängde ner på vår lilla väg så såg vi lysena av två bilar som på något sätt verkade köra på åkern istället för på vägen. Vi mötte dem lite längre ner, på vägen med med tveksamt antal lysen och räknade ut var de hade varit. Förmodligen hade de stulit ett eller flera av fåren som går och betar i hagen även nattetid när det är så varmt. Det är ju också ett sätt att roa sig en fredagskväll. Slänga in någon annans Bä bä, vita lamm i kombin och ta med sig. Fy. I slutändan så finns det 300 småvägar här runt omkring och en polisbil i regionen nattetid. De kom nog undan helt ostraffat. Folk.

Mer positivt är att vi ägnat lördagen åt att hänga hemma i det fina vädret. Nästa helg är det dags för "The Harry Potter Experience" igen i stan, då de tar ett hus och förvandlar det till ett låtsas-Hogwarts och låter barnen prova lektioner, bli sorterade av sorteringshatten och så vidare. Här är store sonen från förra året, då han var på lektion i trollformler:

Pojkarna värmer just nu upp genom att göra allehanda brygder av vad de hittar i trädgården. Den är fortfarande full av sprakande färg, och det blir vackra resultat.

Den här brygden ska man bli vacker av, påstår de. Men jag vet inte om jag känner mig ful nog att dricka den. Speciellt som den i grunden innehåller små bitar av alla svampar sönerna hittat i gräsmattan. Kanske ska hålla mig till té som vanligt.

Naturligt urval?

Det finns få saker som kan få mig att börja muttra magsurt snabbare än käcka tillrop som inte stämmer. Inte nog med att jag misstror den sortens galna optimism, utan också för att det irriterar mig en aning när folk inte tänker efter på vad de säger. Vill ni höra en av mina absoluta topp fem av dessa tillrop? (Som om ni kan välja...)

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!"

Jag vet inte vad dessa människor egentligen menar. Som att det skulle hjälpa med en Haglöfsjacka mot det här?

Eller det här?

 

Jo, jag skulle nog vilja påstå att det finns dåligt väder, och om nu evolutionen tagit oss så långt att vi lyckats skapa bekväma, varma och vattentäta boenden, varför ska vi då gå ut i det? Varför inte vänta en dag?

Just idag är det förstås varmt i min del av världen. Men inte lika varmt som i Death Valley i USA. Där slås det nämligen världsvärmerekord någon gång per hundra år. Det var 53 grader celcius idag (rekordet är 54,4 från år 1913). Det som förvånar mig mest i sammanhanget är att FOLK ÅKER DIT SOM TURISTER!

Nu har ju vi motarbetat det naturliga urvalet en aning genom att skapa utmärkta räddningstjänster, där människor riskerar sina liv för att rädda folk från situationer som dessa. Men jag tycker väl ändå att det finns någon sorts skyll-dig-själv-faktor i det hela? Om man bara för att "få ha varit med om det" åker raka vägen in i extremväder. Inte för att utföra meterologisk forskning, inte för att rädda människor eller egendom - utan bara för att få se och filma? Nä, det känns som om man förbrukat sin rätt att ringa efter hjälp då.

Och jag slår vad om att de alla stod och high five-ade varandra alldeles innan och skrek "Det finns inget såligt väder, bara dåliga kläder!"

Det här med avundsjuka

Helst vill vi inte höra om jobbet bakom framgången, har ni tänkt på det? Helst av allt vill vi få reda på någon hemlig lösning, någon magisk trollformel som fixar allt. Vad jag pratar om? Jo, avundsjuka.  Jag har funderat på det i dag, medan jag gått omkring och försökt städa huset (kändes som om det var spackelskrapa och storskyffel som gällde idag) och klippa gräset och tvätta tvätten och allt det där jag inte hunnit göra på en vecka.

Speciellt har det gällt två saker. Den ena saken är egentligen en person, en vän till mig som gått ner 30 kilo i vikt sedan förra hösten. Nu dyker det upp folk till höger och vänster som vill låta sig inspireras av henne, som vill få höra hemligheten. Det finns förstås inget hemligt med det hela. Min vän har ätit nyttigt och tränat fyra, fem dagar i veckan. Och det har varit jobbigt och slitigt och ganska trist allt emellanåt. Men hon kände att det var något hon måste göra för sig själv för att orka med sina barn. Så nä, ingen mirakeldiet, inget pulver, ingen ny träningsform.

Fast det är inte så stor idé att hon förklarar det. Folk tror i alla fall inte på henne, innerst inne. De vill hellre höra att hon ätit någon amerikansk superdiet som bara består av grädde och smör men man går ner i vikt i alla fall.

På samma sätt är det lite med bokcaféet just nu också. Eller alltid. Vi fortsätter att växa. Första öppetkvällen ökade vi på antalet besökare med 30-40% mot första öppetkvällen förra året, och nu efter andra kvällen kan vi bara med häpnad konstatera en 100% ökning mot samma dag föregående år. Så det är klart att folk undrar.

En annan förening som också hållit sommarcafé på onsdagar en mil bort bruka muttra, till exempel. De tycker att vi har snott deras dag. För när vi öppnade 2008 så visste vi inte att de också gillade onsdagar. Och inte hörde de av sig då heller. Nej, det var först ett par år senare, när framgångarna kom som avundsjukan gjorde sig gällande.

Men det beror ju inte på dagen.

Det har aldrig berott på dagen.

Det beror ju på att vi har funktionärer som bidrar så otroligt generöst med sin tid och sin kunskap, för att vi ska kunna göra något så bra det bara går. Igår kväll efter serveringen satt vi och grubblade i en halvtimme på hur vi ska göra det lättare för gästerna att äta räksmörgåsarna eftersom de tékakor vi har nu är för "puffiga". Och sedan pratade vi lika länge till om hur vi ska åstadkomma fler sittplatser. Det tar en otrolig massa tid.

Den nya trädgårdsserveringen till exempel har kostat över 200 ideella timmar förutom kronor och ören, och den är inte ens klar än.

Men folk vill inte höra om jobbet. De vill gärna tro att det bara beror på onsdagen.

Den magiska dagen.

Ad hoc midsommar

Okej, så där var den planerade midsommarafton körd. Ni vet, den där sorten där folk har nystrukna kläder och blomsterarrangemang på bordet och olika sorters inlagd sill i glasburkar med rutiga band på och hemrullade köttbullar i stengodskarotter.

Den är körd. Inte en chans för den.

Jag har ett upp-och-nedvänt hus med skitig terrass och ett vardagsrum som är till hälften turkost och till hälften vitt. Kylen och skafferiet är fullt - det är de alltid - men inte en pryl är handlat med tanke på någon festlighet, direkt.

Det lille utrymme jag tyckte mig ha att snajda till saker på, det försvann igår. Den äldste sonen råkade släppa en stor gren i huvudet på den lille som fick en hjärnskakning (eller vad som enligt doktor Yngve som såg ut att vara 14 år men var underläkare - fan vad jag är gammal - kallades för minimalt skalltrauma på den skala som används här) och skulle observeras på akuten tills dess att han slutade vara blek och illamående. Det tog fem, sex timmar det och därmed fick alla finerier stryka på foten.

Jag orkar faktiskt inte bry mig. Oddsen är att svärisarna vill att vi ska grilla med dem, och då kan jag väl baka till någon efterrätt och ta med. Det ordnar sig. Jag tror jag ägnar lite energi åt att städa av terrassen och hänga upp de ljuslyktor jag ställde på bordet för vidarebefordran för ungefär en månad sedan. Och så tror jag att jag letar rätt på fyramanstältet så kan pojkarna fira midsommar med att sova i tält = mysigt bullerbyaktigt barndomsminne.

Kommer ni hit som gäster under midsommar - beware - vi får leka här har ni ert kylskåp. Jag åker inte i närheten av en affär innan lördag. Folk är helt koko i huvudet.

Förresten, bifogar bilder på maten som är hemma, om någon kommer på något menyförslag så kommentera och hjälp till ;-)

Hantera förebilder

Min vän fick ett meddelande idag av en relativt okänd kvinna, där den här kvinnan berättade om vilken förebild hon tyckte min vän var. Sånt är lite underligt, för mig. Jag har svårt med det där med förebilder.

Jag tycker också att min vän är en förebild. Vi har känt varandra länge, jag vet hur hon kämpat med sig själv och sin familj och hur och fortsätter att jobba på sig själv som människa. Men den där kvinnan på facebook - så var ju inte läget för henne. De har väl träffats kanske två, tre, gånger och resten har hon baserat på statusuppdateringar.

Men när man får ett sådant meddelande så uppskattar man ju ändå tanken, och det enda sättet att hantera det på är väl att säga "Tack så mycket!"

Själv är jag nog motvalls kärring när det gäller förebilder också. Jag kan aldrig svara på frågor som "Vilken kändis/stor författare/musiker är din förebild?"

Inte vet jag.

Jag känner väl inte dem?

På samma lyckas jag inte bli imponerad av kungligheter eller idrottsstjärnor eller stora designers. Titlar lämnar mig helt oberörd. När jag hörde att ett lokalt företag var tvungna att avspärra en särskild toalett för drottning Silvia så inte hon behövde kissa bland vanligt folk när hon var på besök så himlade jag med ögonen så jag nästan ramlade omkull. Sedan fick jag höra att hon blivit så akut kissnödig att hon bara kastat sig in på första bästa toa i alla fall - det var lite humor.

Men jag förstår verkligen inte sådana som sett t.ex. Maria Montezami på TV i ett oerhört fjantigt producerat program i en halvtimme och ser henne som sin stora livsförebild. Varför? Då har man knappt letat...

Jag kommer lite närmare "imponeringen" om jag verkligen satt mig in i någons verk och/eller arbete, eller om jag lär känna någon på djupet och fortfarande tycker han eller hon är en bra människa. Då känner jag respekt och beundran.

Förmodligen är det lite grinigt och småsnålt - men jag känner att jag inte har obegränsat med de varorna, så jag väntar ganska länge på att bli riktigt imponerad.

Men när jag väl blivit det, så är jag en riktigt lojal beundrare i en 30-40 år framåt.

Pimp my town

Idag tycks vara en sådan där dag då mataffärerna är fulla av seniorer som anser sig blivit så gamla att de helt kan ignorera all vett och sans. Jag förmodar att jag kommer att bli precis likadan så småningom. Men fram tills dess får jag bita ihop och hålla hårt i handtaget på kundvagnen så jag inte i ett raserianfall slår ihjäl en av de obligatoriska gubbarna med kundvagn, som står i tre i bredd i gångarna och diskuterar hur ohyfsad ungdomen är nu för tiden, och stuvar in honom bakom potatisbingen.

Kanske blev jag lite extra irriterad eftersom jag minuter tidigare fick tvärbromsa då den lilla blå Renault jag hade framför mig i korsningen ignorerade att man ska köra bil på vägen och istället körde upp och fortsatte en tjugofem meter på cykelbanan innan den hoppade ner på vägen igen. Och jodå, föraren var en liten vithårig tant som knappt nådde upp till ratten.

Även där har jag viss förståelse. Hela staden är ett idiotmyller av avspärrade gator just nu, parkeringar är stängda och infarter existerar på vissa ställen inte längre. En del beror på stadsfesten i helgen och en del beror på att staden drabbats av någon sorts renoveringsiver. Påminner lite om när medelsvensson tittar på Äntligen hemma och sedan river ut fullt fungerande rum för att göra hemmet "ljust och fräscht!"

Vår stads centrum ska bli "lungt och grönt!" precis som alla andra städer också vill bli just nu.

Jag anar oråd jag. Man vet ju hur det kan bli när man tar i för mycket med renoverandet. Rätt som det är så står man där med eldosorna hängande ut från väggarna, bara reglar i väggarna och någon utbränd snubbe i snickarbyxor vars sambo hotar att lämna honom eftersom barnen får frost i håret när de sover i ett rum utan isolering.

Undrar om Anders Öfvergård gör städer?