Slitage

Skulle du städa bättre om du trodde att Gud såg ner i dina byrålådor? Det talesättet använde alltid en kompis mamma när jag var liten. Just den familjen var med i en religiös församling - eller sekt, enligt några - som nu har lämnat eller sålt alla sina fastigheter i Sverige. Så ända sedan mellanstadiet har jag varit mycket medveten om just det sättet att utöva religion: under en enorm press att inte förslarva någon del av sin existens, inklusive ordningen i sina byrålådor. För i så fall hamnar man på fel sida på den yttersta dagen.

Men aldrig har väl den insikten hamrats hem starkare som då jag fick se foto efter foto från en av dessa enorma anläggningar som nu står tomma i väntan på försäljning. Just den här anläggningen ska byggas om till en helt annan funktion som kräver mycket anpassning, och det som verkligen skär i mig är helt enkelt att det inte finns något slitage. Byggnaden är nästan 40 år gammal, men till och med i källarkorridorerna är allt fortfarande så glänsande rent att jag lätt skulle kunna äta från golvet.

(från byggnaden ifråga, bild hämtad från svt.se)


Jag greps av en enorm längtan av att bara braka in där med ett filmteam och skynda mig att spela in någon sorts 1980-tals serie. För allt ser ut som nytt. Det är som att kliva in i en tidsmaskin.

För mig känns den sortens liv så främmande. Vi sliter ut våra saker med besked, och det är inte mycket vi äger som inte förr eller senare blir "upplevat" så till den milda grad att det har hål, eller blir kantstött och flagnat. Även om jag på sätt och vis förstår och beundrar ansatsen och noggrannheten, så känns det inte rätt för mig. Mitt mål är ju att sluta mitt liv med färre än 100 ägodelar, och de få jag har kvar ska gå att kasta eller ge bort utan särskilt många tankar. Jag vill inte bli den sortens gamla tant som sparat på sitt finaste porslin och aldrig lagt på den bästa duken för att hon hela tiden väntat på något extra fint tillfälle.

Jag vill hellre äta halvfabrikat på mina fintallrikar på en tisdag och ha balklänning på mig när jag dammsuger, Varför inte? Det är ju mina grejer?

Risken är väl att jag inte kommer till paradiset, förstås. Men för mig kanske paradiset mer är att dricka cola zero ur Orrefors-kristall?

Intriger på arbetsplatsen

Det har nu gått ett år och några veckor sedan jag började jobba på en skola där det bara finns vuxna (även om termen vuxna är väldigt löst använd både ifråga om dem som jobbar där och dem som går där). Förut brukade jag säga att om mitt liv skulle liknas vid en sitcom så skulle den förmodligen vara någonstans mitt emellan Alla älskar Raymond och Cougar Town - men nu måste jag erkänna att livet landat någonstans mitt smack i Community. Bring on the madness.

Idag fick jag förklara grundupplägget av skolan lite snabbt för några byggjobbare som kommer att vara på plats och byta fönster överallt i några veckor. Och på deras reaktioner och frågor så förstod jag ju att de undrade en del över vilka intressanta intriger som kan uppstå på en sådan arbetsplats. Svaret är väl enkelt - en hel jäkla massa. Det är väl som en av lärarna som jobbat där lite längre brukar konstatera: "Sätt en massa människor på ett internat mitt ute på landet utan något speciellt att ta sig för på kvällarna och se vad som händer!"

Mestadels försöker jag att inte få reda på allt som händer bland eleverna. Jag har gärna lite "plausible deniability"- de är trots allt myndiga och långt över hela bunten. Men visst läcker det fram ändå.

Personalen är uppdelad i två avdelningar: den pedagogiska personalen och service/konferens. Det verkar som om service umgås lite privat med varandra också, men den pedagogiska personalen gör det inte alls, vad det verkar. Det kanske är en överlevnadsstrategi det också? För nog finns det saker som bubblar under ytan lite varstans där också sedan 5-10-15 år tillbaka... och som ibland bara "PLOPP!!" far upp till ytan och spricker på något planeringsmöte.

Eller också finns det en lite konfrontativ och intrigant kultur i väggarna - för de lärare som är nyanställda nu i höst verkar inte riktigt oberörda de heller... Just nu verkar det mest som om de mer luttrade i personalen mest går runt och väntar på den första riktigt stora skandalen för säsongen. Hösten har enligt uppgift börjat lugnare och mer redigt än på många, många år.

Vem vet - kanske ska man ha så mycket förtroende för människor att man bara antar att allt kommer att gå väl och smidigt hela året? Eller också kan man se detta som de första tio minuterna på en långfilm och vänta tills anslaget är gjort och konfliktupptrappningen börjar. Frågan är bara om det blir drama, komedi eller zombie-film av alltsammans.

FOMO

Igår när jag slösurfade runt efter reaktioner på alla de prylar vi omger oss med stötte jag på en föreläsning av en trendanalytiker som heter James Wallman. Ni kan se den här, men jag tänker faktiskt föreslå att ni inte gör det. Varför? Jo, jag tyckte nog att han har inte riktigt greppat problemet utan mest ser det som en ny affärsidé. Inte minst för att han myntat ordet "Stuffocation" eftersom vi upplever att vi kvävs av våra ägodelar. Det fick mig ju att vilja sträcka in handen genom skärmen och strypa honom. Sedan föreslog denna Wallman också att vi skulle ersätta våra många prylar med några få, nya prylar. Alla böcker kunde bytas ut mot en läsplatta, till exempel. Och så skulle man uppleva sig som mindre kvävd. Man skulle också gå från materialism till experiensialism.

Det är litegrann som att bota cancer genom att ge någon ebola, enligt mig. En ganska dum idé.

Och jag är inte heller den enda som reagerat på detta - vissa menar till och med att skiftet mellan dessa två -ismer redan har skett och det får inte alls folk att känna sig mindre stressade eller mindre fixerade vid pengar.

Experiensialismen går ut på att man ska samla upplevelser och erfarenheter istället för ting. Men, som ni vet, så fort som något blir en statusnorm så kommer också tävlandet igång. Nu är det inte vem som har den nyaste bilen som ger status, utan den häftigaste upplevelsen. Nu har inte jag Instagram, men det räcker ju långt med Facebook för att inse hur vi uppslukat och anammat denna nya trend. Det är inte få foton av upplevelser som strömmar in i loggarna under helgen. Allt från tävlingar till konserter, till tallrik efter tallrik med mat värd att uppleva, kompishäng på krogen och svampplockarturer i skogen med "älsklingen" eller "Bästa" någon

Det här har ju istället för att lunga ner folk och få dem att fokusera på att skapa minnen, inte köpa saker, bara skapat nya neuroser, som FOMO-syndromet, eller Fear of missing out. Vi är livrädda att missa alla de upplevelser som sociala media tydligt visar att vi borde ha under en given tid i livet. Lever vi verkligen ett liv värt att ha om vi inte åker på konserter eller resor i 20-årsåldern? Om vi inte har fantastiska grillkvällar med gänget i någon urfin, genuin stuga i 30-årsåldern? Om vi inte ätit på Marcus Samuelsons krog i New York i 40-årsåldern?

Något säger mig att vi egentligen inte lägger ner mindre med pengar eller tid på statusjakten bara för att den bytt fokus. Vi har bara färre prylar att visa upp för pengarna. 

Komplicerat

Jag har mycket att tänka på just nu och absolut ingen förmåga att komma fram till ett vettigt svar. Ibland tycker jag att det skulle vara skönt att vara en sådan där extremt rättrogen högerspökes-kristen från USA, en sådan med för trång kavaj alternativt syntetbyxor och permanentat hår som höjer blicken mot skyn och frågar med djup sydstatsdialekt "What would Jesus do!?" Och sedan bara tar vilken slumpmässig ide som än ramlar in i deras skallar som Guds outspädda sanning. För hörni, vad skönt det vore. Minimal beslutsprocess!

Eller också kanske man skulle må bäst som totalpsykopat som bara gör vad helst som faller den personen in utan att för ett ögonblick känna ånger eller tänka på konsekvenserna. (när jag tänker efter låter dessa båda typer rätt lika...)

Men nu är jag inte någon av dessa personligheter utan en hyfsat vuxen alldeles för välutbildad kvinna som tagit alla sina egna beslut sedan hon var 16 - och ja, levt med och lärt av konsekvenserna. Det är bara det att jag just nu känner att jag har lite svårt med det. Jag känner mig mer som på bilden nedan:

 

Det allra bästa nu vore förmodligen om någon annan människa tog alla mina beslut åt mig. Någon intelligent person som ville mig väl. Tror ni det är svårt att få sig själv omyndigförklarad? Och hur mycket måste man egentligen betala en jourhavande beslutsfattare?

Fler frågor att besvara. Hm. Semester vore förmodligen helt okej också.

Ett andetag

I Köping firas det stadsfest just nu, men i år kommer jag inte att gå dit. Istället har jag tagit på mig stövlarna och gått ut i min trädgård som väl aldrig i mannaminne luktat så gott efter ett regn. Det var helt fantastiskt att känna och jag andades sådär ända ner i stövelspetsarna medan jag gick runt och inspekterade johannisört, daggkåpa, lavendel, kungsmynta och pepparmynta, libbsticka och dragon och konstaterade att min läkeringblomma med anor från den heliga Birgitta inte har grott än. Jag är lite nervös för de sällsynta små fröna.

Jag kom faktiskt ihåg att ta bildbevis på dessa också:

Rekordstora kart för att faktiskt fortfarande vara maj.

Annars gick jag mest och funderade på skolavslutningen idag. Mina elever har nu skingrats åt olika håll med lika olika sinnesstämningar. Några kommer tillbaka i höst, några kommer jag tyvärr inte att minnas särskilt väl om ett par år, och ytterligare andra har på något sätt blivit vänner också under läsåret. Dem kommer jag att träffa igen i andra roller än lärare-elev och det ser jag fram emot på riktigt.

Jag tror också att jag inte personligen lämnat någon i sämre skick än då vi först träffades. Kanske lite annorlunda, men förhoppningsvis inte sämre. Det är i alla fall det jag vanligen har som mål.

Så - en lång, lugn, ljus kväll ikväll och sedan väntar nya jobb med nya saker i morgon. Sommaren har börjat.

Vid vatten

Mellan klockan nio och halv tolv idag gjorde jag inte så mycket annat än att titta på vatten och fundera över saker. En av mina klasser övertalade mig att vi borde ha lektion på en strand och jag kunde ju inte gärna förbjuda dem att bada när vi nu väl var där. Så jag låg på magen på en hyfsat varm klippa och funderade över saker. Som till exempel vad det är hos manliga varelser som får dem att göra vissa saker. När fler än tre av dem hamnar på en och samma flytbrygga på en sjö, till exempel, så måste de nödvändigtvis försöka sänka den. Oavsett hur gamla de är.

Sedan funderade jag över gårdagens valresultat också. Förstås. Och konstaterade till sist att det förmodligen var till det bästa för Sverige att vi hade den här...låt oss kalla det generalrepetitionen inför riksdagsvalet i höst. Debatten kommer bara att bli skarpare och tydligare nu. Lobbyverksamheten för att få fler att rösta blir ännu kraftfullare.

Efter jobbet kostaterade jag ännu en sak. Någon med riktigt sjuk humor måste ha uppfunnit de nya passmaskinerna som står hos polisen nu. De där man tar foto och fingeravtryck och hela klabbet på en gång. Jag hämtade ut mitt nya pass för en liten stund sedan, och ja - jag har aldrig varit fulare på vare sig körkort, pass eller leg förut. Och jag ha än så länge inte sett någon som ser ens halvmänsklig ut på de nya korten. Men det är väl precis verklighetstroget. Så brukar jag säkert se ut när jag kliver av ett plan efter en riktigt jobbig flygning.

Karmatåget

Under den här veckan tror jag inte att jag haft ett enda samtal med någon utanför den närmaste familjen som inte varit av stor existentiell vikt för den jag pratat med. Det tar på krafterna. För helst av allt vill man uppföra sig som en hyfsad mänsklig varelse så personen man pratar med mår bättre efter samtalet än innan.

Nu sitter jag på terrassen, väntar på grillen och tittar ut över trädgården. Ungarna badar i poolen och jag hör maken prata med sin mamma lite längre bort vid trädgårdsboden. Livet är fint. Och jag känner mig som om jag blivit överkörd av karmatåget.

Jag har helt enkelt svårt att avgöra om jag slutar på plus eller minus den här veckan. I vissa fall vet jag att jag uppfört mig som jag borde. I onsdags kväll råkade en vän ut för en obehaglig och farlig situation och ringde mig, och jag åkte till henne genast utan att överväga ens för en sekund om jag själv kunde råka illa ut. Så det var ju bra.

Men å andra sidan tvärfegade jag ur dagen efter på en jätteenkel sak som att jag inte ville sitta tillsammans med en klass och se en viss film. Jag hade blivit ombedd att välja ut en bra, svensk film och från början hade jag tänkt visa Bo Widerbergs film Lust och fägring stor. För jag tycker den är så, så bra. Tomas von Brömssen är lysande, till exempel. Men jag fixade inte att sitta i ett mörkt klassrum med en hög unga män och se på när den 40-åriga lärarinnan förför sin elev. Jag vek mig som ett korthus och visade Faro från 2013 istället.

Och så har dagarna fortsatt. Förhoppningsvis kommer helgen att bli lite mer svart-vit och mindre i gråskala, så jag får en lite klarare bild av mig själv som antingen rakryggad eller ryggradslös till på måndag. Innan dess så ska det förstås in en hel del annat - som en författarmiddag, en födelsedag, en mors dag och ett EU.val, till exempel. Känns inte som någon större fara, med tanke på att från och med i morgon tror jag vi kan äta frukost utomhus också.

Sådant gör karmaförvirring lättare.

Kortis

Fördelen med att det är ljust och varmt så länge om kvällarna nu är att det finns gott om tid för att gå ut och träna efter att ungarna har lagt sig.

Nackdelen med att det är så ljust och varm om kvällarna nu är att det inte finns så mycket att skylla på när man egentligen vill sitta hemma och kolla på film istället för att gå ut och träna.

Utsugare och kreatörer

De senaste dagarna har jag träffat alla sorters människor, men det är två av dessa människoarter som sticker ut - kanske för att jag vid det här laget lärt mig att känna igen dem ganska omedelbart. Det är något jag klappar mig själv på axeln för eftersom båda arterna är mycket nyttiga att ha koll på.

Den första sorten är den otrevligaste. Och kanske den typ som jag har riktigt svårt för. Utsugaren. I lördags mötte jag den här personen för andra gången, och det räckte för att jag skulle kunna bekräfta mina iakttagelser. Helt klart en person som anstränger sig för att lirka till sig varenda liten fördel som går att få utan att för en sekund se till att motparten får något ut av det - självklart inte! För typiskt för dessa personer är också att de alla anser att deras blotta närvaro i ett rum borde vara belöning nog för alla som får privilegiet att se på.

Missförstå mig rätt, jag agerar själv ganska ofta i den moraliska gråzonen, men jag försöker att alltid ha som huvudregel att jag ska lämna människor i ett bättre skick än när jag fann dem. Tack och lov, eftersom jag i viss mån måste ha med den här människan att göra i viss mån i fortsättningen också, så känner de flesta av den kalibern sig som stora bedragare på insidan. De vet om att de måste fuska till sig det de vill ha. Och det gör dem till riktiga papperstigrar.

Den andra typen är mycket, mycket trevligare. Folk som gör något, som skapar något för att de kan och vill och varför inte, liksom. Jag hade igår en mycket trevlig inspirationskväll där jag lyssnade till Isabelle McAllister och hennes tips om hur man driver projekt och företag.

Jag vet inte om jag lärde mig så mycket, eftersom vi är i samma ålder och har jobbat inom liknande jobb med liknande människor. Däremot var det givande att höra sina egna lärdomar bekräftade av någon som gjort ungefär samma resa.

Där jag nickade som mest igenkännande var förmodligen då McAllister pratade om det här med att jobba, jobba - stöta på svårigheter, ta en annan väg och sedan inte snåla med sina idéer. Det kommer ju alltid fler.

En sak som förvånade mig lite och som jag trodde jag var ensam om i rummet, var att föreläsaren också hade den där inställningen att det inte är nödvändigt att ha en superklar målbild för det man vill åstadkomma. Det har jag nämligen aldrig, och ofta har jag känt mig lite medioker som inte har en minutiöst nedritad affärsplan med varje månads mål inskrivna. Men fördelen som McAllister berörde och som jag alltid har känt, är att man aldrig blir besviken över ett resultat. Man blir bara klar, och kan utvärdera projektet för var det blev istället för hur man trodde det skulle bli. Det är skillnad, det.

Lika stor skillnad som det är på folk och folk.

Tur, vilja, flyt, timing?

Det är många som har åsikter om vad det egentligen är som ligger bakom när det plötsligt går riktigt bra på något plan i livet. Tur, säger många - det gäller att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Andra säger vilja, man ska vara medveten om vad min vill ha och jaga efter det med all sin kraft och energi. Andra säger att iblann har man flyt, det kan till och med vara karma. Något man kallar in i sin existens. Eller timing.

Eller tusen andra saker.

Idag har jag haft en sådan där osannolik tur/timing/ödebestämd händelse/flyt. Eller också är det en serie händelser som kommit av hårt arbete och uppmärksamhet? Eller lite av varje?

Jag vet faktiskt inte. Jag vet att jag har en väldigt stark vilja och att jag vanligen får den igenom på något sätt. Och jag vet att jag är bra på människor. Men i övrigt...

Alltid när något verkligen lyckas så börjar jag tänka på de gånger jag inte lyckats, då jag inte kunnat hjälpa eller påverka eller rädda eller läka.

Jag har saknat min syster så mycket idag. Gått med hennes ring i en kedja runt halsen. Jag undrar om det någonsin slutar? I morgon ska jag vara glad igen, uppskatta min tur, njuta av effekten av hårt arbete.

Men ikväll kan jag inte.

Logik, semlor och rysskräck

Det kanske känns som en totalt missvisande bild med tanke på att större delen av detta inlägg handlar om diktatorer, gränser och hur man kan ge bort delar av en kontinent utan att tänka efter först. Men i alla fall. Här är en bild på en av de tre semlor med cappucinogrädde jag gjort och svullat i mig idag för att fira fettisdagen. För så ska man göra. Frågan är nu om man sagt a (svulla semlor) också måste säga b och nu fasta i 40 dagar fram till påsk. Måste man följa hela traditionen eller kan man plocka valda delar? Hm?

I morse när jag åkte till jobbet blev jag på radion påmind om det faktum att landsnamnet Ukraina betyder gräns, eller gränsland. Och ja, det påminde mig om att just den trakten är en sådan där hotspot för trubbel och krig som tycks dyka upp lite varstans på jordklotet. Ett sådant där ställe man kan gissa på när man får en fråga om var ett uppror eller världskrig startat i TP. Det är alltid något rike som slitit och dragit i Urkaina - egentligen var det väl bara under Sovjetväldet som det var helt oviktigt var dessa gränser gick (och det var ju inte ett idealiskt och harmoniskt läge i sig...). Och - inte att förglömma, det var ju då som Crustjev fick för sig att ge bort Krim som present till sin gamla landsdel. Där har man ju ett stort jäkla felslut i sig som alltid görs och aldrig får något lyckat utgång. Att man ger bort en bit av ett land som någon sorts dåligt-samvetes-present. Som Israel. Eller Krim, då. Vi här i Sverige har väl gett bort Danmark och Skåne några gånger... det har ju inte varit helt friktionsfritt.

Så nej, jag har inte egentligen varit förvånad över hela utvecklingen Ryssland-Ukraina. Jag tycker fortfarande att det hade varit en god idé att hålla sig borta från OS (men herreguuuud, då hade ju inte folk fått se Kalla åka skidor och hur hade vi DÅ överlevt...), men jag är inte förvånad. Det som däremot förvånar mig i sammanhanget är detta:

1) Folk som tror att det skulle göra någon som helst skillnad om vi börjar rusta upp det svenska försvaret inför rysshotet. Detta inkluderar vår egen statsminister som antingen måste ha lyssnat på någon mediarådgivare som övertygat honom om att pöbeln håller sig lugn om han agerar landsfader och flyttar några flygplan till Gotland, eller också är han dum i huvudet på riktigt. Även om vi lade alla våra resurser på att omedelbart och fullständigt började rusta upp det svenska försvaret mot Ryssland, så är motsvarigheten lika betydelsefull som att ge en 45kg sjuttonårig tjej en självförsvarslektion via xbox kinect och sedan skicka henne på Finlandskryssning med fem stycken tidigare sexbrottsdömda cage fighters i en klänning gjord av kräppapper.

2) Samma folk som på något sätt tror att Putin ska uppföra sig logiskt och rationellt. Varför tror man alltid att diktatorer, korrumperade statsmän och psykopater i allmänhet ska agera som normalmänniskor? Då hade de först och främst aldrig kommit till den positionen och hade framför allt aldrig kunnat behålla den. I det här fallet gissar jag att åtminstone medlarna som anlänt till Ryssland betraktar Putin med all misstro och misstänksamhet de kan uppbåda, just därför att det är det enda man kan göra i läget. Det går inte att förvänta sig ett rationellt agerande enligt de fakta vi blir presenterade med nu. För under ytan är det någon snedvriden agenda som pågår. Vi vet egentligen ingenting just nu.

Men inom kort får vi se.

Tacktal

Just nu är Nobelmiddagen i full sving. Folk håller på och hitta sina platser, minglet är över och det är snart dags för den där fruktade långsittningen som alla vill vara med på tills de inser att det praktiskt taget är omöjligt att gå på toa. Någon gång skulle jag vilja ha alla de här hemliga tipsen som drottningen måste ligga inne med. Hon måste ha en blåsa av titan eller nåt för att klara av de där statsmiddagarna.

Ni som såg (eller för all del ser) Vänner, kommer ni ihåg det där avsnittet när Joey är nominerad för något såpoperapris som han sedan inte får? Utan istället tar emot (knycker) ett pris i någon annans ställe. Och senare på kvällen turas han och Rachel om att hålla tacktal för alla möjliga olika awards. Inklusive Country Music Awards Best New Female Artist...

 

Sista minuten i klippet visar hemma-talen!

Handen på hjärtat - har ni några hemliga tacktal "på lager" och i så fall, vilka galor har ni tänkt hålla dem på? Erkänn, ni kvinnor har förmodligen tänkt en del på hur klänningen ska se ut också... (jag känner för något med halterneck i mörkare färg...)

Men jag undrar just om vetenskapsmän står och håller Nobeltal för sig själva medan de väntar på att bakterieodlingen ska växa till sig eller DNA-strängen separera sig eller partikelacceleratorn värma upp? Jag slår vad om att de gör det. Det är nog den första frågan jag skulle ställa om jag intervjuade en av vinnarna.

De blivande nyromantikerna

Här i "Bloggdala" finns en bokcirkel, vars recensioner jag följer varje gång en ny bok är utläst. Just den här omgången hade de tagit sig igenom Förr eller senare exploderar jag, av John Green. Den handlar om en sjuttonårig tjej med obotlig lungcancer och hennes vänskaper och tankar. Åsikterna om boken var blandade, men alla recensenterna var (tror jag) eniga om att det naturligtvis är tragiskt när en ung människa dör i en svår sjukdom och ett viktigt ämne att skriva om.

Jag kom, medan jag läste, på en till sak som är ganska tragisk den med. Unga människor som inte riktigt vågar leva. De senaste månaderna har jag stött på en förvånansvärd mängd av dem, eftersom jag nu jobbar med 20-åringar. Det förvånade mig lite. Mycket. Att så många av dem bara tycks tassa runt i utkanten av sina egna liv utan att ta för sig med den självklarhet som jag tycker mig minnas att de flesta hade den gång för länge sedan när jag var i samma ålder (runt 1827...). Ni vet, då man trodde att man var odödlig, trots att alla bevis pekade på motsatsen.

Jo, de gör samma saker som 20-åringar alltid gjort: reser, diskuterar, slösar bort pengar, blir kära, festar och så vidare... men det känns inte som om det gör det med någon jätteglädje eller engagemang. Snarare med en lätt ironisk livsleda som verkar lite märklig med tanke på att de knappt har haft något liv. Visst, många kanske vill anföra att de genom att vara informationsålderns barn har sett så mycket elände att detta påverkat dem negativt. Tja, kanske det.

För någon vecka sedan kände jag mig rent av provocerad av inställningen. Jag är ju präglad av det faktum och den otroliga medvetenhet av att tiden kan ta slut när som helst som man får när ens ursprungliga familj inte finns längre. När min lillasyster dog vid 29 så blev jag ännu säkrare på att jag ville leva helt och hållet på mitt sätt och få ut mesta möjliga av livet. Jag var inte på något sätt lat i mitt liv innan, men det släppte en del av de återstående spärrarna då. Så nej, jag kunde inte förstå den inställningen.

Sedan tänkte jag efter och gjorde en liten stillsam omvärldsanalys.

Vet ni, jag tror vi kanhända har en generation nyromatiker på gång. Ett nytt gäng Oscar Wildes, Lord Byrons, Mary Shelleys och Dante Rosetti Alighieri. Lika försiktiga och ironiska i starten och sedan (med största säkerhet) ka-blam! och känslokaos extraordinaire.

Naturligtvis är det ingen idé att diskutera detta med dem. De är ju fast beslutna att de inte kommer att leva till 30 eller någonsin hitta någon att älska på allvar (man kan ju nöja sig med att bara vara med en kompis tills vidare...).

Men det kommer att bli roligt att iaktta resultaten så småningom.

Dags att mata krokodilen

Om man kunde se en bild av mitt överjag just nu så skulle hon förmodligen se ut som en 80-kilos finsk armbryterska på steroider. Hon klubbar ner de flesta impulser just nu med mycket lite möda och motstånd. Idag ville jag inte alls göra något vettigt, till exempel. Jag vaknade med en nackvärk från avgrunden och ont i bihålorna, och om jag fått precis som jag velat så hade jag spenderat dagen på soffan och tittat på nio säsonger av Supernatural i sträck (Ja, jag har just upptäckt serien. Ja, jag tycker den är bra.)

Istället har jag fixat maskeradkläder åt barnen, skjutsat till kalas, storhandlat, hämtat från kalas, lagat lunch, stått i lotteristånd och snurrat chokladhjul för att samla in pengar till poliovaccin, tvättat, paketerat och postat böcker, skrivit fakturor, bjudit in extended family till farsdagslunch, bakat bullar och bakat bröd och hjälpt barnen göra Minecraftsvärd i kartong (fast de har riktiga av den där neoprenvarianten...) och slagit in farsdagspresenter.

Så ja, jag har uppfört mig som en Extremt Vuxen och Ansvarsfull Person (EVAP).

Men är det så bra, det egentligen?

Jag får nämligen känslan av att min reptilhjärna förmodligen kommer att få nog och utveckla egna superkrafter alternativt mutera till något liknande zombiealligatorn i Resident Evil (se nedan).

Vad som kommer hända då är väl oklart, men rent allegoriskt kan man väl säga att jag är lite rädd för att zombiealligatorn då fattar ett fast tag runt den finska armbryterskans bastanta midja och släpar in henne i de mörka tunnlarna, never to be seen again... och det är nog inte bra. För någon.

Bäst att mata reptilen med lite skräp-TV eller något så den lugnar ner sig. 

Från hunk till sunk eller het till fet

Tidens tand gnager på oss alla, hörni. Det är det väl ingen som missat. Men jag slogs idag av att det kanske är tur att man aldrig har varit supersnygg-tiopoängmaterial utan mer hållit sig någonstans i mitten av skalan på en bra dag. För jag misstänker att när vissa personer som i princip varit synonyma med snygghet bestämmer sig för att släppa taget - då går det verkligen åt skogen med besked. Kirsti Alley är ett exempel... och här kommer dagens exempel. Brad Pitt. Han var med på nyheterna idag. Inte för att han gjort en utmärkt skådespelarprestation i 12 years as a slave utan för att han nu tydligen slutat använda tvål eftersom det är miljöovänligt.

Jag misstänker att han med flit bestämt sig för att inte delta i snyggracet längre och bara sunka ner sig ordentligt. Från detta:

...till detta:

 

Ja, jag kan på sätt och vis förstå honom. Förr eller senare måste det ju bli stressande att inte längre ens bli omnämnd i sexiest man alive-listorna. Och då är det väl ganska skönt att säga: Jag skiter i det! Men jag skulle ändå vilja framföra exemplet Paul Newman vid samma ålderspann:

från detta:

 till detta:

 That's how you do it, Brad...

Avbrott på grund av mörker och måne

Det var ju tänkt att jag skulle publicera den fjärde och sista av novellerna idag, den som knyter ihop och avslutar de andra. Men det kom lite saker emellan. Mestadels jobb, och sedan skulle mina två pojkar iväg med scouterna på ficklampsvandring. Och nog fick de en vandring, alltid.

Skogen var mörk, riktigt mörk idag och över dem hängde en massiv fullmåne som en lampa i träden. Och de var små, och skogen var tyst och hög och ficklamporna hade nästan slut på batteri.

Den äldsta kille ganska så logisk och oberörd, som vanligt. Men min yngste lever ju i en värld som innehåller ganska mycket magi och otroligheter och fantasi och monster som gömmer sig bakom grangrenar.

På ett sätt vore det kul att få vara så där rädd för saker som inte finns igen. För att sedan få komma över det.  De saker man är rädd för som vuxen är helt andra, och det försvinner inte när det blir dag, eller då man lyser på dem med ficklampan.

Leve spökmånaden.

Att dela hälften av befolkningen i två delar

Ända sedan början av sommaren har få ämnen varit så diskuterade som de alltför många våldtäkter som skett i landet, och den rättsliga påföljd - eller bristen på densamma - som delats ut efteråt. Jag har inte bloggat något om den senaste veckans debatt eftersom jag blir så otroligt trött och uppgiven av hela historien. Men eftersom jag under slutet på förra veckan fick en del av problematiken släppt i mitt eget knä med uppdraget: "Red ut detta!" så blev jag på ett ganska direkt sätt medveten om hur svenskarnas syn på sex och kvinnor klyver den manliga befolkningen i två delar.

Jag skulle vilja påstå (och säg gärna emot) att debatten gäller män i åldern 18 - 50 ungefär, där den ena delen tycker att det är okej att skicka sex-SMS till 14-åringar, tycker att feminister borde straffknullas och att om en tjej super sig redlös på krogen så är hon lovligt byte. Får skylla sig själv. Gissningsvis tycker de också att det är okej att spana på dotterns kompisar i poolen, kommentera anonymt och grovt hos kvinnliga bloggare och tafsa på kvinnliga kollegor på julfesten.

Den andra delen tycker att sådant beteende är riktigt äckligt. Och de är heligt förbannade på den första delen. Förbannade på ett sätt som är mer oförlåtande än de åsikter jag hör från de flesta kvinnor.

Det förvånade mig faktiskt. Att det fanns en så stor ilska riktad mot den grupp som uppför sig som svin mot kvinnor. Och det gjorde mig mycket nyfiken på att se hur detta kommer att spela ut. Jag kan förstå att man blir arg som man, eftersom man säkerligen har hamnat i någon form av diskussion om detta den senaste tiden och genom det hamnat på defensiven av ingen annan orsak än att man är just - man.

Frågan är om det då är männens sak att så att säga självsanera sig själva? Om resultatet bromsas av att kvinnor samtidigt är en del av debatten och en del av upphovet till debatten?

Men nej, det går ju inte. För om man som kvinna kliver ur debatten dyker den verkliga faran upp.

Att även de män som har sunda och vettiga reaktioner börjar se kvinnor som individer som behöver försvaras och beskyddas.

Och då är vi riktigt illa ute. För, som jag skrivit gång, på gång, på gång, på gång.

Man beskyddar inte en jämlike. Man beskyddar någon som är svagare och har en lägre social status än en själv. Ett barn. En sjukling. En mycket gammal människa.

Så trots att jag är hjärtligt trött på att ständigt återkomma till detta ämne, så är det bara att fortsätta väga in. Och hoppas att det blir tillräckligt många, män eller kvinnor, som drar åt samma håll för att åstadkomma en förändring relativt snabbt.

Ljug för mig

Mord och blod i Köping i natt igen. I ett ganska oroligt område, en man som nu på ett väldigt permanent sätt sett till att kvinnan som lämnade honom aldrig någonsin kommer att vara med någon annan i alla fall. Ja, det är inte vackert. Och inget nytt.

Som alltid kommer frågan upp - kan man se och veta vad en människa kommer att göra mot en annan. Och kan man i efterhand få reda på vad som egentligen hänt? Vännen T. har varit på mig i några veckor att titta igenom serien Lie to me på allvar, eftersom hon blivit smått besatt av den. Eftersom jag också blev påmind om samma serie tidigare idag så satte jag lite smått igång.

Serien handlar om en Sherlock-House-aktig beteendevetare/psykolog som tolkar människors mikroreaktioner, kroppsspråk och ansiktsuttryck för att ta reda på olika saker i t.ex. polisarbete - var bomber har gömts, vem som är mördaren osv. (Tim Roth spelar huvudrollen med viss brittisk bravur).

Jag vet inte än hur mycket jag gillar serien. Det mesta i den känns gjort. Men upplägget är intressant. Att sanningen alltid finns där i våra ansikten hur mycket vi än försöker dölja den. Möjligen kan felet ligga i att mottagaren är lite dålig på att tolka budskapet.







Här följer ett klipp. Titta gärna och säg vad ni tror, brukar ni kunna avslöja lögner när ni "ser" dem?

Misstag av olika omfattning

Som ni kanske uppfattat från olika media håller just nu kryssningsfartyget Costa Concordia på att bärgas efter två års mindre värdig vistelse på sidan utanför Italiens kust. Vad jag kommer ihåg från händelsen är väl att den representerar ett exempel på väldigt malplacerad manlig bravado, där kaptenen sklle visa hur nära kusten han kunde köra. Ja, och sedan gick det lite...fel.

Det som förvånade mig en aning efteråt var kaptenens blånekande till att han gjort något fel. Jo, jag menar verkligen det, för vissa olyckor framstår som så stora att man bara måste ta ansvar och bekänna sitt misstag för att inte plågas av ett extremt dåligt samvete i resten av sitt liv. Det är inte som om man råkat buckla någons bil i ett parkeringshus eller råkat hångla lite i kapprummet med fel person på julfesten - nej, det här handlar om 32 döda människor och en större båt än Titanic som plötsligt ligger på fel ledd i vattnet. Jag hade nog bett dem låsa in mig och slänga bort nyckeln. Hoppas jag.

 

Oftast är det lättare att bekänna direkt om man gjort något fel eller begått ett misstag. Jag insåg det för ett antal år sedan. Det blir så mycket värre om man väntar, och sedan blir upptäckt ändå. Men alla fungerar inte så. På skolan där jag arbetar om dagarna nu har vi pärmar som innehåller elevfakta. Det mesta är bara gamla betyg och ansökningshandlingar, sådant som är offentliga handlingar. Men ibland ligger det en anteckning från en läkare i någons mapp, om någons epilepsi eller frånvaro eller hemförhållanden. Sådant är privat, och får därför inte flyttas från administrationen. Men för en vecka sedan försvann en av dessa pärmar ändå. Inga studenter kommer in i det rummet, utan pärmen ifråga fanns alltså i någon lärares arbetsrum. 

Det var bara det att ingen kom fram och talade om att de hade pärmen.

Den dök istället upp på bordet i ett klassrum på fredagseftermiddagen och hittades av en vaktmästare som låste in den. 

Då är ju frågan vem av alla nya kollegor som uppfört sig så pass ryggradslöst. Det är inte en kul fråga att grubbla över. Alla kan ju glömma - det hade väl varit en enkel sak att komma springande med pärmen och säga: "Förlåt! Jag min idiot hade ställt in den bredvid tre likadana pärmar, jag ber om ursäkt!"

Men det hände inte. Och jag undrar bara varför. Har ni någon teori?

Fysisk rädsla

En av mina favoritbloggare, den icke-tråkiga Tråktanten, skrev häromdagen om olustkänslan hon hade då hon var tvungen att ta sig hem ensam en mörk kväll. Det är en känsla som många, många delar och som jag funderat på i ett par dagar. Främst eftersom jag aldrig haft den. Jag har ofta undrat om jag har fötts utan en del viktiga komponenter i min genetiska uppsättning. Det här är en av dem. Jag har aldrig varit rädd för fysisk smärta eller skada.

Det borde jag vara. Jag har alltid varit en person i smurfstorlek som det inte - egentligen - vore så svårt att göra fysiskt illa. Jag är 1.60 lång, och upp till 20-årsåldern innan jag upptäckte att det var kul att lyfta tunga vikter och sätta ner dem igen så vägde jag runt 50 kilo drypande våt från duschen med skidpjäxor på om man så säger. Så det finns ingen fysisk orsak till den känslan.

Den kom inte heller då jag började träna kampsport som 15-åring. Det fanns redan innan. Jag minns att när vi var små så brukade min lillasyster hämta mig för att jag skulle försvara dem mot de större killarna när de var dumma. Jag minns också att jag i fyran blev förföljd av klassens "bully" som slog mig allt vad han hade på samma ställe på armarna varje dag tills jag var full av stora, svarta blåmärken och skolan flyttade honom till en annan klass. Jag hade aldrig sagt något, eftersom jag inte var rädd för honom, aldrig tvekade att gå till skolan och inte tyckte att blåmärkena var något att bråka om. Det finns incident efter incident som jag kommer på - som när jag femton år gammal blev stoppad av tre killar i tjugoårsåldern sent en kväll på väg hem från en kompis. Jag bara höll i cykeln, såg lugnt på dem ett tag och mosade mig sedan igenom dem med cykeln före. Jag gick bara vidare, fortsatte hem, i ganska lugn takt. Ett par år senare fick jag ju höra om saker som dessa tre brukade göra. Det var inte muntert. Jag borde ha varit rädd.

Men det var jag inte.

Taskiga hemförhållanden med en pappa som drack för mycket och som ibland fick en snedfylla istället för att somna. Jag borde ha varit rädd.

Men det var jag inte.

Jag undrar om bristen på rädsla har varit ett skydd i sig. Människan är en primitiv varelse som fortfarande till stor del fungerar på instinkt och låter reptilhjärnan regera. Det kan vara fullt möjligt att jag blivit bortvald i ett antal våldsverkares screeningsprocess eftersom de sett lättare offer än jag. Kanske är det så. Då borde jag vara tacksam.

Egentligen är jag mer tacksam för att jag inte gått över gränsen åt det andra hållet. Att jag blivit en sådan som slår. Blotta tanken på att göra någon, som en partner eller ett barn illa, gör mig sjuk. Jag har känt ett stort och enormt raseri mot andra människor och oftast har det varit riktat mot någon som utfört en våldshandling mot en svagare eller någon försvarslös. Jag tror att jag lätt skulle kunna passera gränsen i försvar för någon annan.

Hittills har jag varit ganska förskonad där också. För det är jag verkligt tacksam.