En påskberättelse

Tar ett par dagars blogguppehåll men som traditionen bjuder lämnar jag först ifrån mig en berättelse. Glad påsk på er.

Nattvandra

Bara det svaga ljuset från en gatlykta utanför fönstret lyste upp paret i sängen. Hon låg tryggt förskansad med ryggen mot hans bröstkorg och njöt av den kittlande känslan av hans viskning mot den känsliga huden i nacken.

-          Det är så konstigt, men det känns precis som om vi gjort det här förut…

Hon log för sig själv och nickade. Det var deras första natt tillsammans, det var sant. Men på samma gång var det också deras fyrahundraåttioförsta. Det var bara det att han inte visste om det.

Om hon tänkte tillbaka så kunde hon inte riktigt svara på precis när hon insett att hon förälskat sig i honom. Förmodligen var det samma dag hon insett att han inte kände riktigt på samma sätt. Det var inte så att han var otrevlig på något vis. De passerade varandra säkert tjugo gånger på en dag och han hade alltid något att säga henne, alltid ett leende på läpparna. Men hon visste med sig, visste med säkerhet att han inte tänkte på henne en enda minut efteråt. Själv kunde hon spara på en komplimang från honom i timmar, ta fram den ur minnet som en skatt och återuppleva den hundra gånger om.

Ifall det funnits något sådant som kärleksmagi så hade hon använt det. Oavsett alla de följder som sagor och sägner varnar för. Men även om det inte finns någon besvärjelse, någon magisk dryck eller hemlig rit som framkallar äkta kärlek, så finns det förstås andra sorters magi att ta till. Sådan magi som är en barnlek att utföra för någon med rätt förmåga. Så varje natt hade hon gått hem, lagt sig i sin säng och öppnat alla sinnen. Och hittat honom i drömmen.

Efter bara någon vecka kunde hon med lätthet färdas rakt in i hans sovrum, se honom ligga där i sin vanliga sovställning på höger sida med den ena handen inkörd under hakan tillsammans med ett hörn av täcket. I drömmen slank hon ner tätt bakom hans rygg, andades in doften från hans kropp och från sköljmedlet i lakanen och stannade där så länge hon kunde. Så snart hennes egen sömn djupnade rycktes hon tillbaka och vaknade i sin egen säng.

Natt efter natt fortsatte samma ritual. Det stal kraft från henne, hon magrade och blev mörk under ögonen men hon kunde ändå inte sluta. För snart kunde hon se hur han kom henne allt närmare också på dagen. Hur han alltid stod alldeles bredvid henne, förstrött rörde vid hennes axel eller hand, eller lutade sig mot henne då de satt bredvid varandra. Inte som två människor som knappt kände varandra utan som… ja, som ett par som redan sovit tillsammans i veckor. Hon kunde inte sluta.

Ett par gånger hade hon tvingat sig själv att låta bli. Det sammanföll förstås med de gånger hon drömvandrat till hans säng och funnit att det redan låg en annan kvinna i den, en kvinna av kött och blod som tagit hennes plats. Hon hade svävat där i rummet, fylld av raseri och svartsjuka, redo att köra klorna i deras belåtet sovande sinnen och ge dem mardrömmar, mardrömmar!  Men med det hade koncentrationen brustit som en såpbubbla och hon hade stirrat upp i sitt eget tak, kallsvettig och med en bultande migrän spännande över tinningarna. Efter en sådan natt kunde hon hålla sig borta i kanske tre, fyra nätter. Men aldrig längre än så.

Efter nästan ett helt år, trehundrafemtioen dagar, åt de också alla måltider tillsammans. En minut i nio, en minut i tolv eller en minut i tre kunde hon titta upp och se honom stå och vänta på henne ett par meter bort. Hon var den första han hörde av sig till då han stängt av alarmet på mobilen på morgonen, och hon var den han alltid skickade ett god natt till på kvällen. Själv fann hon det svårt att nu hålla isär det som hände i vaket tillstånd på dagarna och det hon såg i drömmen. Hon kom på sig själv med att vilja fråga hur hans lakan alltid kunde dofta så rent, hur ofta han egentligen tvättade – men hejdade sig eftersom hon aldrig varit i hans sovrum på riktigt. Hon var förstås vid det här laget väldigt trött. Tunn och skör som glas av att vandra, natt efter natt, till honom.

Nu, efter fyrahundraåttio nätter fick hon äntligen vila. Äntligen en natt med kropp och själ på samma plats. Hon log medan han, sekunder från sömnen vände sig på höger sida och stoppade ena handen under hakan. Som vanligt, fast nu helt annorlunda, tog hon sin plats mot hans rygg och stack in sin hand under hans.

-          Så här känns det också som om vi har sovit tusen nätter redan, mumlade han och gäspade sedan stort.

Hon blundade. Inte tusen nätter, kanske. Men fyrahundraåttioen. Och fler därefter.

En julnovell

Jag tar tillfället att bjuda på en julberättelse och tar sedan blogguppehåll till annandagen. Vi ses då!


Den 23:e december klockan 20.22 på kvällen stannade tåget till Skövde för tredje gången och stod stilla någonstans mitt i på Närkeslätten. De båda unga männen som satt ensamma i kupén drog en samfällig suck.
- Ser du något åt ditt håll? frågade den ene.
- Nä. Helt svart. Vi ser inte ut att vara i närheten av någonting, svarade den andre och kastade en blick på mobilen för säkert tionde gången på en kvart.
De kunde ha varit bröder, de två männen. De hade båda öppna, vänliga ansikten och ljusbrunt hår. Den ene hade skägg, den andre hade sitt långa hår sammandraget i en tofs i nacken. Båda sträckte ut sina långa, jeansklädda ben snett över kupéns golv för att få plats.
- Har du en tid att passa?
- Inte en tid direkt...
Mannen med skägget tystnade och ryckte sedan på ena axeln, som om han egentligen bara väntat på chansen att få avslöja vart han var på väg.
- Jag ska be min flickvän att gifta sig med mig ikväll. Precis klockan 12 inatt, så vi kan förlova oss på julafton.
Den andre mannen satte sig rakt upp i sätet.
- Det var som fa... Jag med!
-Vadå du?
- Jag med! Jag ska också fria till min tjej ikväll! Helt otroligt... Du, Gustav heter jag.
Han sträckte fram handen tvärs över det lilla bordet med ett brett leende, och den andre mannen skakade den villigt.
- Linus. Vad är oddsen för det egentligen? Att vi båda är på väg för att fria till någon. Man borde ta en trisslott på stationen eller nåt...
De skrattade fortfarande när tåget startade igen med ett ryck och långsamt rullade vidare.
- Tack och jävla lov, utbrast Linus. Har ni varit ihop länge?
- Nej, inte länge alls. Hon började på högskolan hemma i Skövde i januari och vi träffades ganska direkt efter det.
-Nä? Min tjej går också där. Vi har bara varit ihop sedan i mars, men när man vet så vet man...
Linus såg eftertänksamt ner på sina händer medan han fortsatte.
- Andra tjejer i vår ålder verkar så barnsliga, de bara leker. Men min tjej är inte så. Det kanske beror på hennes bakgrund, hennes familj flydde till Sverige när hon bara var fem år. Om man varit med om krig när man är så liten...jag tror det förändrar en.
På andra sidan kupén hade Gustav tystnat och satt nu tillbakalutad mot sätet. Hans ögon såg plötsligt mörkare ut, ansiktet blekare. Han log inte längre.
- Min tjej kom till Sverige när hon var fem, sa han med utstuderat neutral röst.
Tystnaden lägrade sig över dem. På avstånd hördes dämpade röster från restaurangvagnen och det jämna dunkandet då tågets hjul for över rälsen. De båda männen mätte varandra med blicken. Till sist frågade Gustav:
- Vad läser din tjej på högskolan?
-Vad läser din? kontrade Linus snabbt.
Det blev återigen tyst, tills Linus drog ett djupt andetag.
- Vi säger det på tre - ett, två, tre!
-Socialpsykologi.
-Socialpsykologi.
De betraktade varandra misstroget i en sekund, innan de båda drog sig undan i varsitt säte, med blickar som pilade från varandra, till de mörka rutorna, till det smutsiga golvet och sedan tillbaka till den andre mannen, medan den mest horribla av misstankar började formas i deras huvuden. I över en timme till satt de som fastfrusna i sitt eget elände, oförmögna att resa sig eller ens formulera en vettig fråga. Till sist ropade konduktören ut deras station, Skövde, i högtalarna. Gustav reste sig långsamt, som en gammal man. Linus harklade sig just som han var på väg ut genom dörren.
- Jag klarar inte det här. Jag måste fan veta. På tre, säg din tjejs namn så säger jag min tjejs.
- Okej.
De båda männen vände sig mot varandra, som revolvermän på varsin sida av en dammig vilda västern-gata, med benen brett isär och hakorna aggressivt framskjutna, beredda på smärtan. De räknade ner tillsammans:
- Ett...två...tre!
- Yelena!
- Amira!
Tåget bromsade in vid stationen och stannade helt med ett gnisslande från bromsarna. Folk trängdes i korridoren, brottade ner sina väskor på perrongen och ropade hälsningar till mötande vänner. De båda männen i kupén stod som fastfrusna och stirrade på varandra, lamslagna av genans och lättnad på en gång. Till sist var det konduktören som skakade liv i dem:
- Skulle ni inte av här?
Då de till sist stod på perrongen hade snön börjat falla. Gustav vände sitt ansikte upp och blundade då de stora, mjuka flingorna landade på hans ansikte. Linus gav honom en generad klapp på axeln, medan han tittade bort mot stationshuset.
- Du... lycka till ikväll, då!
Gustav gav till ett kort skratt.
- Detsamma. Verkligen.

Fjärde och sista novellen

Just idag har jag en riktigt fin eftermiddag, trots ösregnet (eller tack vare?). Jag hämtade barnen tidigt, en av dem lägger ett solsystem-pussel bredvid mig och den andre spelar piano. Det står bröd i ugnen och vi eldar för fullt i kaminen. Katterna sover i kringelformation, som sådana djur brukar göra i oväder. Det här skulle kunna ge upphov till mängder av facebookskryt... men jag tror jag lägger ut den sista novellen istället. Del fyra av fyra, som heter:

20 sekunder

Att tyda folks kroppsspråk var egentligen inte så svårt, konstaterade Maria Hagfors för minst trettionde gången den dagen. Inte när man var van. Det var inte heller svårt att göra en vettig läsning på den tid det tog för resenärerna att gå från bagagebanden fram till tullkorridoren. Det tog kanske tjugo sekunder, och det var gott om tid att identifiera de ansiktsuttryck de letade efter: skuld, skam, aggression. Det svåra var förstås att avgöra om någons skuldmedvetna uttryck berodde på att en person försökte smuggla in olagliga dietpiller i landet eller om det berodde på att personen varit otrogen på resan. Det var det som var det kniviga.

Just för dagen betraktade Maria en tillsynes ändlös rad av resande från Östeuropa. Det märktes tydligt att det blivit en trend att möte våren i Talinn eller Prag. Även om de stora flertalet som blev stoppade i tullen just här inte hade med sig något annat än en flaska plommonbrännvin över ransonen, så var det inte heller ovanligt att man hittade mycket tyngre saker i resväskorna. Kokain, var vanligt. Olika sorters steroider. Hennes blick svepte först över monitorerna framför henne och sedan ut över terminalen. En man i blå tröja, mycket irriterad. En varningssignal. Men bakom honom kom två pojkar i nedre tonåren som inte kunde låta bli att sparka på varandras rullande väskor. En pappa på gränsen till ett utbrott. Inget annat.

Plötsligt fångade en ung kvinna med långt, lockigt hår hennes uppmärksamhet, lika tydligt som om en alarmsignal gått av i hennes huvud. Kvinnan stod, liksom tvekande alldeles där korridoren började. Skuld och oro stod skrivna över hennes ansikte. Först verkade det som om hon väntade på någon, men efter några sekunder vände hon sig om, rätade på axlarna och började gå med långa steg mot utgången. Maria lyfte radion.
- Kvinna i tjugoårsåldern, långt rött hår, sade hon kort och såg på skärmen hur två kollegor steg fram och vinkade fram kvinnan till disken.
Maria undrade vad de skulle hitta, men var egentligen mer intresserad av att klockan redan passerat tre. Hennes rast hade börjat och sanningen att säga så var hon i extremt stort behov av en toalett. Kunde inte resten av passagerarna skynda på?

En av de sista personerna som passerade var en äldre kvinna. Något hos henne fick Maria att stanna till och rynka pannan. Det var... något. Något allvarligt fel. Hon stirrade på skärmen, medan kvinnan tog ett par steg till, grimaserade och sedan stödde sig tungt mot bagagevagnen. Aha. Smärta. En smärta som hon förmodligen var van att dölja och bortse från, men som gav sig tillkänna efter flygresan. Maria ruskade på huvudet och suckade vid tanken på att hon inom bara några år skulle vara där själv. Sedan gick hon raka vägen till närmaste toalett.

En stund därefter såg hon dem igen. Utanför flygplatsen. Den unga kvinnan med det långa, röda håret, som tydligen klarat undersökningen utan att tullarna hittat något att anmärka på. Och den äldre kvinnan. Tillsammans. Maria kände den lätta, pirrande känslan längs ryggraden hon alltid fick då hon hade rätt i sina aningar. Något var fel. Nu var de två kvinnorna utanför hennes domäner, men hon kunde i alla fall inte låta bli att dra sig närmare för att ta reda på mer. Den yngre kvinnan tog fram sin mobil och rörde vid skärmen.
- Jimmy? Det är Fia, hörde Maria henne säga när någon svarade i andra änden. Ja, vi är utanför. Mormor hade paketet. Ja. Kommer du?
Hon lade på utan ett ord till. Den äldre kvinnan bara nickade lite, men kommenterade inget.

Maria stod kvar, bakom en av pelarna vid ingången och väntade hon också. Efter ett par minuter stannade en bil i upphämtningszonen, och en enormt stor man med kortsnaggat huvud klev ur. Han gav båda kvinnorna en stressad kram, hivade in väskorna i bagageutrymmet och var tillbaka bakom ratten innan kvinnorna ens hunnit in i bilen. De körde iväg, men inte särskilt fort. Maria stod kvar, skakade på huvudet och tog fram sin egen mobil. Hon behöver ett snabbt foto på nummerplåten, och sedan fick hon gå tillbaka in och ringa polisen. Så snart hon knäppt bilden visste hon att det hela var dött. Fotot visade bara en nummerplåt så skitig att det inte gick att urskilja mer en första bokstaven. Vad än den underliga trion gjort, så hade de klarat sig den här gången.

Fortsättning från förra helgen

Ja, hörni, då kan vi konstatera att tidsinställda inlägg inte fungerar till 100% på blogger. Den här novellen skulle ha publicerats igår, som en fortsättning på förra helgens novellrace. Som ni kommer att märka inom mycket kort, är det här del tre i en serie av fyra noveller som ska läsas tillsammans. Så ja, ni som bad mig om en fortsättning på de första två - frukta ej - ni kommer att få er förklaring.
Första två delarna hette alltså:
Att baka en tårta
och
Så länge som någon enda älskar dig

och här kommer den tredje delen:

Ett vackert liv

Det var eftermiddag, och den varma solen gav de gamla stenbyggnaderna runt torget en gyllene ton som påminde Göran om en riktigt fin konjak. Han lutade sig med en belåten suck mot sidan på den rena bussen och väntade medan de sista passagerarna samlade ihop sina tillhörigheter för att stiga av. Torget var det sista stoppet på dagens rundtur och enligt honom själv den perfekta avslutningen på dagen. Många av de andra turbussarna valde att istället stanna vid det stora köpcentrat, men Göran hade aldrig förstått varför man ville ge sina resenärer den upplevelsen att avsluta dagen med. Varför överösa dem med braskande reklamskyltar, snabbmatskedjor och bioaffischer och försäljare av krimskrams, när man kunde ge dem en glimt av den genuina skönhet som Prag kunde bjuda på? Kanske var det därför som hans busstur hade haft en aldrig sinande ström av besökare ända sedan 1992 medan andra bolag fått stänga ner tur efter tur.

Han slängde en snabb blick in i bussen. Två personer kvar, samma som under hela tiden. Den där flickan med långa, röda korkskruvslockar och hennes mormor. De verkade ha så mycket utrustning, de två. Korgar, väskor, kassar fulla med kryddpåsar och torkad svamp och inlagd frukt. De var på en riktig kulinarisk resa de två. Göran tyckte det var fint, att de hade ett intresse som förenade dem över generationsgränserna. Den äldre kvinnan log mot honom då de äntligen kom fram till trappan.

-          Nu fick du vänta på oss igen! sade hon ursäktande.

Göran log tillbaka och reflekterade en stund över hur mycket uppskattade den mjuka, lunga rösten som stämde så väl ihop med ägarinnan. För tjugo år sedan hade han med uppskattning studerat hur den rödhåriga flickans långa lockar föll ner mot den smala midjan, men nu följde han istället den äldre kvinnan med blicken. Han såg hur hon vände ansiktet uppåt för att följa kyrktornets spira hela vägen upp mot himlen samtidigt som hon med en graciös och självklar rörelse sköt upp solglasögonen på hjässan. Man blev äldre. Och började uppskatta saker som en mogen kvinnas omedvetna grace, eller den goda, rena doften av en välskött och ny buss som var helt betald och lånfri.

Medan resenärerna spred ut sig bland caféerna och de små butikerna gick Göran sin vanliga runda i och runt bussen. Han samlade ihop ett par tomma läskburkar, tömde en papperskorg och putsade bort lite pollen från instrumentbrädan. Då han var färdig igen ställde han sig på skuggsidan av bussen. Blicken sökte omedvetet efter den äldre kvinnan och hennes dotterdotter. Först hittade han dem inte. Sedan såg han en glimt av rött hår och rynkade pannan.  Vad gjorde de där? Kvinnan och flickan stod alldeles i utkanten av en smal gränd, och framför dem stod två män i tjugoårsåldern. Något i deras hållning fick Göran att räta på ryggen. De verkade diskutera något, han såg flickans händer röra sig snabbt och nervöst medan hennes mormor lade en lugnande hand på hennes axel. En av männen böjde sig närmare den äldre kvinnan och han såg henne nicka bekräftande. Göran bestämde sig för att gå dit. Det verkade inte vara frågan om ett rån, men han var säker på att något var fel.

Han hade inte hunnit mer än två steg förrän en stor, röd-gul buss från ett konkurrerande resebolag svängde in på torget och parkerade mitt framför kyrkan. Den blockerade därmed effektivt vyn för alla på torget som ville ta foton av 1300-talsbyggnaden och ställde sig dessutom mitt emellan Göran och den lilla gruppen av människor han var på väg fram mot. Göran svor tyst men innerligt och tog längre steg. Naturligtvis fick han arbeta sig igenom en hel grupp av turister som myllrade upp på kyrktrappan. Det var verkligen ett helt värdelöst ställe att parkera en buss på, men sådant förstod aldrig de nyare förarna. Eller också struntade de i det. Efter vad som kändes som en evighet fick han äntligen syn på kvinnan och flickan igen. De stod lugnt och bläddrade bland några vykort i en kiosk. Den äldre kvinnan tittade upp.

-          Åh? Är det redan dags att åka?

-          Nej, svarade Göran och drog ett djupt andetag. Jag såg bara att det kom fram ett par män som såg en aning… jag vet inte, jag ville bara kontrollera att allt var okej med er.

Nu skämdes han en aning över sin reaktion. Kanske var det okänsligt, att anta att de inte klarade sig själva? Inte jämlikt? Men kvinnan log varmt mot honom.

-          Det var verkligen omtänksamt! Jag gissar att de var lite intresserade av Fia, och ville bjuda med henne till en bar.

Den rödhåriga flickan vände huvudet mot dem och himlade lite med ögonen. Hennes mormor skakade lätt på huvudet och tog sedan Göran under armen.

-          Jag skulle faktiskt vilja gå och sätta mig i bussen nu, om jag får stödja mig lite på dig, sade hon med en fråga i rösten. Jag har ett knä som inte vill sluta krångla med mig.

-          Självklart.

Göran såg till att ta jämnast möjliga väg tillbaka till bussen, så kvinnan inte skulle behöva anstränga sitt onda knä mer än nödvändigt. Så snart de vände ryggen mot konkurrentbussen och kyrkan, var det som om den fina eftermiddagen återvände. Folk satt leende på uteserveringarna, en flock duvor landade vid fontänen och från kvinnan vid hans arm kände han en svag doft från någon parfym som möjligen kunde innehålla liljekonvalj. Livet var vackert och rent, och han var säker på att både kvinnan och flickan som följde efter dem kände detsamma.

Novell nummer 1

(I årets novellrace, som jag kommer att köra under helgerna. Hoppas ni vill hänga på!)

Att baka en tårta

Köket låg i vinkel ut från matrummet och var så litet att det var omöjligt för mer än en person i taget att arbeta där. Men det gjorde henne inget. Hon var van att manövrera i det trånga utrymmet vare sig det var en hollandaisesås eller en gratäng eller bara en äggröra som skulle lagas. Idag skulle hon ta sig an en rätt som hon kanske lagade en gång vart femte år eftersom den var så komplicerad: en trevånings chokladmoussetårta med chokladganache. Varje moment i tillverkningen hade sina fallgropar och krävde total koncentration. Det var en uppgift som passade för dagen.

Hon vispade äggen tills armen började kännas stel, men slutade innan hon fick kramp i handen. Medan hon satte in kakformen i ugnen viskade hon för sig själv: ”Om kakan reser sig jämt svarar jag ja, om det blir en grop i mitten svarar jag nej.” Fyrtio minuter senare stod kakan och svalnade på ett galler, lätt och luftig, vaniljdoftande, och med en yta så perfekt som om den jämnats med vattenpass.

Så snart kakan blivit riktigt kall drog hon den till sig och lindade den vaxade tråden runt vardera tummen. Sedan lade hon tråden över kakan i en stor ögla och började försiktigt med den dela kakan till tårtbottnar. ”Om någon av bottnarna går sönder svarar jag nej, blir de alla hela svarar jag ja”, tänkte hon för sig själv. Alla bottnarna blev perfekta, precis en dryg centimeter tjocka.

Om chokladen till moussen blev aningens för varm när den vändes ihop med äggen, sockret och grädden skulle det hela bli grynigt och smaka stekt ägg. Med berått mod hällde hon den smälta chokladen rätt ner i mitten av skålen istället för att försiktigt hälla den nerför sidorna av skålen så den hann svalna på vägen ner. Medan hon rörde nynnade hon för sig själv: ”Om moussen blir slät så svarar jag ja, om den skär sig så svarar jag nej.” Moussen blev slät och sammetslen och lade sig mellan tårtbottnarna som ett fluffigt, kakaodoftande duntäcke.

Så var det endast chokladganachen kvar. Där var det viskositeten som var avgörande. För mycket grädde gjorde att all glasyr rann av och lämnade stora hål efter sig på tårtan. För lite grädde, och smeten skulle hinna stelna innan den gick att sprida över hela tårtan. Hon lade decilitermåttet i slasken och hällde på frihand ner en skvätt grädde i kastrullen. ”Om ganachen bli blank svarar jag ja, om den spricker så svarar jag nej!” sade hon högt till småfåglarna i trädet utanför köksfönstret. Och chokladglasyren flöt ut och stelnade som en blank och orörd skridskobana över tårtan.

Då dörrklockan ringde stod den fantastiska skapelsen på ett fat med hög fot, pudrad med ett lager florsocker, och väntade. Hon öppnade dörren på andra ringningen. Han stod med ena foten uppe på trappan och den andra vänd utåt mot trottoaren, som om han nästan tagit till flykten innan hon hunnit öppna dörren. Han mötte hennes blick, frågande, och med ett tveksamt leende. ”Kom in, sade hon med låg röst. ”Jag har bakat.”

Spökhistoria 1, sista delen

Upplösningen. I del 4.

Gui, del 4

Han backade långsamt ut genom dörren utan att våga ta blicken från det stirrande ansiktet därinne. Vad var det egentligen han såg därinne? Mötte han blicken hos en ond ande? Johan vände tvärt och gjorde något han inte behövt göra på säkert fyrtio år. Han lade benen på ryggen och sprang så fort han kunde bort från det som skrämde honom.

Med andan i halsen sprang han in genom dörrarna på firman, tog trappan i tre stora språng och fortsatte in på sitt kontor. Sedan vägde han på en fot i taget medan datorn startade upp. Knackade med musen i bordet medan kontraktsfilen öppnades. När han väl hittat namn och fullständigt födelsedatum på den gamle kinesen med huset använde han sig av det onlineföretag som de brukade anlita för kredit- och personupplysningar. Medan han väntade på svar gick han fram och tillbaka, fram och tillbaka på mattan. Patrick gick förbi i korridoren.

-         Hej, kunde Fille vara till någon hjälp? undrade han i förbifarten.

-         Ja, ja, fint. Visst. Eller jag menar, jag sov bra i natt.

-         Ja, du verkar…taggad.

Patrick gick vidare, och det plingade till i mailkorgen. Svaret visade svart på vitt att Cheung Bai, född 1938, hade avlidit i sitt hem för två veckor sedan. Dödsboägare var An Hua Ekdahl, född 1990. Ett barnbarn? Men om kinagubben var den som var död, hur kunde Ann – An - på caféet vara spöket? Anden? Johan satt som fastfrusen med korslagda armar i kontorsstolen. Till sist plockade han upp telefonen.

-         Finns det någon sägen från Kina som handlar om hur man tar död på ett spöke? frågade han kort så snart Fille svarade i andra änden.

-         Johan? Hej. Du kan fortfarande inte sova, hör jag. Jo, det finns berättelser om hur man till exempel strypt spöken med sådan där röd, hartsig tråd som du har i spökfångaren. Det är förstås ett sätt att…

Johan tryckte bort samtalet och vred stolen så han kunde se ut genom fönstret. När det väl blivit mörkt skulle han vara beredd.

Han lade sig inte i sängen, utan halvlåg i den stora fåtöljen i vardagsrummet. Tråden han lindat upp från spökfångaren hade blivit nästan en meter lång. Han hade gjort en snara i ena änden och dragit den över vänsterhanden. Resten av tråden hade han lindat runt den högra näven. Nu satt han där, som någon torped ur en gangsterfilm och väntade med sin strypsnara. Väntade på att somna.

Det tog sin tid. Och när det väl hände, märkte han inte ens att han gled över i sömnen. Plötsligt var han bara inte ensam i rummet. An satt hopkurad vid dörren, hukad som ett djur med det mörka håret hängande fram över ansiktet. Han förstod att hon samlade sig för att attackera och lutade sig provocerande framåt.

-         Kom då. Kom och ta mig bara. Den här gången är jag beredd på dig, din lilla kossa!

Hon attackerade. Med knyckiga, omänskliga rörelser sprang hon över golvet. Naglarna klöste i mattan som de klöst honom under tidigare nätter. Och sedan var hon över honom. Hennes hud var iskall, kroppen hård och oeftergivlig som sten. Det överraskade Johan så mycket att han med nöd och näppe hann få upp armarna. Alla hans styrka gick åt för att tvinga snaran runt hennes hals, och han drog… och drog hårdare. Till slut skar tråden så djupt att den korsades på mitten. Och spöket som varit An försvann i tomma intet som en såpbubbla som sprack.

Johan släppte tråden på golvet och gick raka vägen till sängen. Han hade vunnit. Det var över.

Han sov i drygt ett dygn, och vaknade bara för att gå på toaletten och dricka vatten. När han till sist kände sig utsövd och sträckte sig efter mobilen insåg han att det var torsdag. Displayen visade 37 missade samtal och lika många olästa mail. Han hade inte hört en enda ringning. Vad han också noterade var att han var hungrig. Utsvulten, rent av. När hade han ätit sist? Efter en snabbdusch tog han bilen bort till Cup o’ Jo, övertygade om att det skulle vara ägaren Jonna och inte An som stod bakom disken. Så var det också.

Jonna stod bakom disken, alldeles vit i ansiktet. Caféet var tomt på folk, och hon ryckte till då Johan öppnade dörren.

-         Åh! Förlåt, jag är alldeles i upplösningstillstånd. De har hittat Ann död!

Johan gjorde sitt bästa för att verka överraskad.

-         Verkligen? Hur gick det till?

-         Hon hade hängt sig hemma i sin lägenhet. Jag vet ju att hon var jättetight med sin morfar, han som dog, men jag trodde aldrig… och vet du vad det värsta var?

Jonna sänkte rösten dramatiskt.

-         Nej?

-         Polisen har frågat en hel massa konstiga saker. De sade att kroppen såg ut som om den varit död i två veckor istället för i två dagar… Gud vad äckligt, hon kanske hade någon sjukdom…

Eller också kanske du har jobbat ihop med ett spöke i två veckor, tänkte Johan för sig själv. Men han sade inget, utan bara klappade Jonna tröstande på axeln och gick. Han kunde ta sig en macka på jobbet istället.

Det stod en bil han inte kände igen parkerad på hans parkeringsplats. Två män i vindjackor stod lutade mot den. Irriterad drog Johan åt parkeringsbromsen och hoppade ur sin egen bil.

-         Hörrni, det där råkar vara min parkeringsplats…

-         Johan Strandberg?

-         Ja?

-         Vi kommer från kriminalpolisen. Vi skulle vilja prata lite med dig.

Patrick såg på från fönstret på andra våningen. Polisen hade just avslutat sitt samtal med honom. Till en början hade han inte velat tro det var sant. Deras VD? Under misstanke för mord på någon tjej han kände? Men om han tänkte närmare efter… det irrationella beteendet, paranoian. De där rivsåren.

Världen var upp och ner. Inte undra på att han själv börjat sova så dåligt på nätterna.

Spökhistoria 1, del 3

Här kommer tredje delen. En del kvar...

Gui, del 3

Nu var det Johans tur att sänka blicken. Han tvingade sin trötta hjärna att gå igenom bekantskapskretsen. Hans ex? Ekonomen de var tvungna att sparka förra året? Killen som hyrt båtplatsen innan honom?

-         Det…finns en gubbe, sa han till sist trögt. En korean… eller kines. Thailändare, vad vet jag. Vårt företag ville köpa huset där han bodde för att riva det. Han ville först inte flytta. Men vi övertygade honom.

-         Och du känner att det inte gick helt schysst till? frågade Fille med ett relativt neutralt tonfall.

-         Nej.

Det blev tyst ett ögonblick. Fille strök sitt skägg, precis så som universitetslärare alltid gjorde på film innan de sade något väldigt eftertänksamt.

-         Det här är så intressant, sa han till sist. Kan du mycket om asiatisk kultur, har du rest mycket i till exempel Kina?

-         Nej, aldrig.

-         Just kineserna har en väldigt utvecklad mytologi som rör spöken och deras förmåga att interagera med levande människor. Det finns till och med sägner om spöken som äter, eller som kommer tillbaka för att ha sex med någon. Eller för att hämnas på någon. Även genom drömmen ibland.

Tröttheten gjorde Johans tålamod kort.

-         Sitter du och påstår på allvar att jag är besatt av någon kinesisk ande, fräste han till. Ska jag ringa någon excorsist nu, eller?

-         Nej, nej, försäkrade Fille hastigt. Nej, jag menar att du någonstans snappat upp den här kunskapen. Och ditt undermedvetna använder myten som ett slags botgörelse för ditt dåliga samvete. Din hjärna har på något sätt kopplat ihop gubbens nationalitet med mytens ursprung.

Johan lugnade ner sig något.

-         Så, vad skulle en kines göra för att få sova gott på nätterna då?

Den andra mannen höll upp ett finger för att be Johan vänta och gick in i rummet bredvid. Han öppnade en låda, stängde den, och öppnade en till. Tydligen letade han efter något. Då Fille kom tillbaka höll han ett föremål i händerna.

-         I vissa provinser använder man en sådan här för att avvärja onda andar.

Johan tog emot saken. Det såg ut som ett nät, gjort av lätt klibbiga trådar, som om de var doppade i tjära eller kåda. Här och var satt små, sexkantiga speglar fastknutna. De fångade ljusen från fönstren.

-         Är det… en drömfångare? frågade Johan osäkert.

Saken påminde vagt om de indianska varianter han sett säljas i presentaffärer.

-         Ja och nej. Den fångar spöken, sägs det. Jag köpte ett par sådana där i Beijing och använder dem i undervisningen. Du kan låna den där.

-         Men du sade ju att det var mitt eget psyke som konstruerat alltsammans, invände Johan förvånat.

-         Ja. Men det betyder inte att det här inte kommer att fungera, svarade Fille och log. Och du måste verkligen få sova, så mycket är säkert.

Då Johan kom hem slängde han spökfångaren på bordet i hallen. Han tänkte lämna den till Patrick redan nästa morgon, det hela var bara för vidskepligt och dumt. Med stor beslutsamhet följde han sedan de vanliga kvällsrutinerna och gick och lade sig. Efter bara ett par minuter kände han hur den vanliga mardrömmen närmade sig. Hur något smög sig närmare och hur hans kropp stelnade till och blev orörlig. I sista sekunden innan drömmens grepp var totalt, reste han sig och småsprang ut i hallen. Han hämtade spökfångaren och hängde den alldeles ovanför huvudet, runt sänglampan. Och somnade.

Nästa morgon vaknade han utvilad. Han kunde knappt minnas en måndagsmorgon då han varit så alert, så vaken. Han tog en snabb femkilometersrunda redan innan gymmet öppnade dörrarna och gjorde sitt personbästa resultat i bänkpress. På strålande humör gick han mot Cup o’ Jo för att äta frukost. Tydligen visste Fille, det fåniga namnet till trots, vad han pratade om. Det skulle…

Han tvärstannade innanför dörren på caféet. Bakom disken stod Ann. Hon stirrade på honom med ögon runda som två glänsande mynt. Över hennes ansikte löpte tunna, tunna röda linjer, som om någon lagt ett nät över henne och det bränt sig fast i hennes hud. 

Samma slags nät, samma mönster som i spökfångaren.

Spökhistoria1, del 2

Här kommer andra delen. Läs inlägget före för inledningen, eller klicka i etikettlistan på Spökhistoria.

Gui, del 2.

Efter flera timmars sökande på internet kunde Johan konstatera två saker. Nätet var fullt av folk som gjorde underliga saker när de sov, men ingenstans kunde han hitta någon som varit med om exakt samma sak som han själv. Nu var frågan – hur skulle han bära sig åt för att lösa problemet? Han gjorde en mental lista med alternativ och gick igenom dem ett efter ett. Han vågade inte ta en sömntablett av rädsla för att göra sig själv än mer illa utan att ens kunna vakna om han orsakade sig själv verklig skada. Att gå till en läkare var inte heller ett alternativ så länge som klösmärkena var kvar. Det skulle ställas frågor. Obehagliga frågor. Tills vidare verkade det mest logiska svarat vara att hålla sig vaken till dess att han hittat någon eller något som kunde ge honom svar.

På söndagen hade han klarat sig utan sömn i 48 timmar i sträck. På diskbänken i köket stod tomma burkar med energidryck i rader, men efter burk nummer sex för dagen hade Johan fått en otäck hjärtklappning som övertygat honom att sluta. Nu var han istället på väg med raska steg längs gångbanan till firman. Han behövde någon vettig sysselsättning för att hålla honom vaken. Patricks bil stod på parkeringsplatsen, men annars var området tomt. Johan stannade i entrén och tittade på arkitektmodellen av den nya gallerian. Snart skulle de kunna börja bygga.

-         Johan? Vad har hänt, är du sjuk?

Patrick lät uppriktigt orolig och skyndade på nerför de sista stegen i trappan från kontoren.

-         Nej… nej, jag är inte sjuk.

Johan kastade en blick i spegeln vid hissen och ryckte till. Han var blek, med rödkantade ögon och mörka påsar under ögonen. Håret stod ut på ett konstigt sätt bak i nacken och de röda strimmorna syntes fortfarande över kanten på tröjan.

Förmodligen var det bristen på sömn som gjorde att han inte hade sina vanliga spärrar uppe, men bara en kort stund senare hade han berättat hela historien för Patrick medan de satt i varsin fåtölj utanför konferensrummet. Johan kände sig smått löjlig av att erkänna hur orolig han varit. Orolig. Eller ja, rädd.

-         Tja, det kanske är dags att ta semester! sa han med ett avvärjande skratt.

Men Patrick skrattade inte.

-         Vet du, du borde åka och hälsa på min svåger. Han forskar om udda fenomen, skriver böcker om det. Vad du än har råkat ut för så har han garanterat hört talas om någon som haft samma grej tidigare. Garanterat. Och man blir ju alltid lugnare när man vet vad problemet är, eller hur?

Johan nickade instämmande. Det hade han själv alltid tyckt. Patrick plockade upp telefonen och drog fingret över skärmen.

-         Jag skickar adressen till din telefon nu. Åk på en gång, han sitter alltid hemma och skriver på söndagar. Jag ringer och förvarnar honom om att du kommer.

På vägen till det lilla villaområdet i utkanten av staden hann Johan ångra sig flera gånger. Vad var det för person han var på väg till? Något flummigt medium? Den typen som åkte hem och letade spöken hemma hos folk? Det visade sig att Patricks svåger var lärare på universitetet och betryggande akademisk. Visserligen envisades han med att kallas Fille, bar ett irriterande hipsterskägg och ännu mer irriterande tjockbågade glasögon. Men flummig var han inte. Däremot intresserad.

-         Det här med att känna sig attackerad genom drömmen är förstås ett välkänt fenomen i många kulturer, inledde ”Fille” medan han hällde upp té i muggar med någon svartvit grafisk design. Här i norden trodde man ju på maran, det har du säkert hört talas om. Just den myten lever inte kvar annat än kanske i ordet mardröm förstås, men själva idén är överrepresenterad i populärkulturen. I skräckfilm, till exempel.

-         Som i Terror på Elm Street.

-         Ja, just det.

En del av Johan ville resa sig och gå. Men han kunde inte, inte riktigt än.

-         Så jag är jagad av Freddie Kruger, alltså, försökte han skämta till det hela.

-         Nja, den karaktären representerar en gammal tro att någon man förorättat i livet kan komma tillbaka och hämnas genom drömmen. Freddie var en vaktmästare som några high school-ungar tagit livet av om jag inte minns fel.

Fille lutade sig tillbaka i stolen och såg ner i sin kopp med rynkad panna.

- Har du hört talas om Jungs teorier om det gemensamma undermedvetna? Han tror att mänskligheten delar vissa uppfattningar och idéer utan att ens vara fullt medvetna om att de gör det. Även om du inte medvetet tror på det, så kan det hända att du straffar dig själv för att du har dåligt samvete över något. Finns det någon du har förorättat? Någon du tror skulle vilja hämnas på dig?

Vem går i ditt ställe?

Näst sista texten innan spökveckan börjar på allvar. skriv, skriv, skriv, allihopa! :-) Den här berättelsen är från Allhelgonaafton 2011.


Vem går i ditt ställe?

Ljudet från x-boxen dränkte Mias röst helt första gången hon ropade. Hon drog åt snörena i löparskorna, rätade på sig och försökte igen.

- Ho-hoo! Jag sticker nu!

Martin tittade ut från köket.

- Har du lilla ficklampan?

- Jaa. Och reflexväst och mobiltelefon, räknade hon tålmodigt upp och klappade på jackfickorna.

Martin höll upp handflatorna. Han hade alltid varit den som höll reda på ungarnas hjälmar och bilstolar och allergimediciner. Ibland smittade det av sig även på Mia. Hon log lite.

- Det blir bara en kort sväng. Två, tre kilometer på grusvägen.

Världen utanför ytterdörren var tyst. Grå. Dimman hade sänkt sig som en tjock, fuktig filt över åkrarna. Hur mycket Mia än ansträngde sig kunde hon inte se Perssons ytterbelysning, trots att granngården bara låg 300 meter bort. Det spelade egentligen ingen roll. Hon sprang samma runda flera gånger i veckan och kände varenda meter, varenda grop. Hon visste precis var hon skulle hålla igen och var hon kunde sprinta.

Efter bara några meter kastade hon en blick över axeln och tvärstannade. Huset var som uppslukat av dimman. Hon kunde inte ens se konturerna av taknocken. En rysning for utmed ryggraden.

- Näe, det blir en riktigt snabb tur ikväll, mumlade hon för sig själv.

Orden lät underliga i den fuktmättade luften. Mia knep ihop munnen, satte en fot framför nästa och sprang. Sprang fort. Hon började spana efter korsvägen där hon brukade vända alldeles för tidigt. Det fanns inga landmärken att ta fasta på, inget sätt att veta hur långt det var kvar. Hon såg kanske tre, fyra meter längre fram. Andetagen blev hackiga. Skrämda.

- Skärp dig, Mia!

Hon stannade, klatchade till sig själv på kinderna och tvingade sig att tänka logiskt. Mobiltelefonen låg i fickan, och displayen visade att hon sprungit i fyra minuter och 46 sekunder. Då var det en bit kvar till vändningen, även om hon sprungit på bra. Hon joggade vidare i jämn fart med mobilen i handen. Precis då klockan slog om till 7 minuter och 20 sekunder så dök korsvägen upp framför henne. Mia andades ut och kände hur axlarna slappnade av. Det var all helgonaafton och TV hade visat skräckfilm i dagarna tre inför helgen. Hon måste ha blivit mer påverkad än hon trott av den smörjan.

Vägen hem gick lättare. Hon sprang lätt och avslappnat och kom fram till grinden på nolltid. Då hon tryckte på handtaget insåg hon att något var fel. Det kärvade rostigt. Hon tog i hårdare, och hela grinden föll med ett gnisslande ljud ner på grusgången. Mia hörde det knappt. Hon stirrade framför sig. Huset var helt mörkt. Huset var...fel.

Det hon stirrade på var ett ödehus, ingen tvekan om saken. Panelen flagade. Fönstren gapade tomma. Efter några sekunder började hennes hjärna registrera detaljer. De vackra lyktor hon köpt på handelsträdgården förra helgen låg omkullvälta med sotiga glas på verandan. Vissnade rester av blommor stod i krukorna vid trappan. En ensam barnstövel låg slängd på den överväxta trädgårdsgången.

Med en flämtning störtade hon fram över gården, uppför trappan och ryckte i dörrhandtaget. Låst.

- Martin!! vrålade hon. Var är ni?!!

Inget svar. Mia pressade sitt ansikte mot närmaste fönsterruta. Hallen var tom. Mörk. Tapeten hängde i fuktskadade slamsor närmast toadörren. Hur var det möjligt? Det var inte ens en månad sedan de valde ut den? Det ringde i hennes öron, stack i fingrarna och Mia insåg att hon var nära att svimma. Hon blundade och sjönk ner med ryggen mot ytterdörren.

- Var har min familj tagit vägen? viskade hon tyst. - Var är de?

- De är här, svarade en röst. Det är du som gått.

Rösten var uttryckslös, könlös. Mia pressade händerna mot munnen och knep ihop ögonen hårdare. Till sist måste hon ställa frågan.

- Är jag död?

- En olycka händer så lätt. En dimmig väg, en löpare som halkar. Ett betongrör på fel ställe.

Rösten lät inte beklagande. Inte heller ond. Bara saklig. Men det hjälpte inte. Det här var inte den välkomnande övergång till andra sidan som Mia läst om. Inget starkt ljus och inga döda släktingar som hälsade en. Bara dimma och elände och en röst.

- Det är inte rättvist.

- Livet är inte rättvist och följdaktligen är inte döden det heller.

- Det struntar jag i.

Mia skakade på huvudet. Hon satt ju där, hon kunde känna den fuktiga luften mot sitt hår, känna lukten av sin egen svett. Det gjorde man väl inte på andra sidan?

- Ta mig tillbaka.

- Det kan jag inte.

- Det tror jag inte på.

Rösten försvann en lång stund. Så lång stund att Mia till sist tittade upp. Hon satt ensam och stirrade ut i resterna av det som varit hennes trädgård. En tanke slog henne och hon fiskade fram mobilen. Displayen var svart. Förstås.

- Vem går i ditt ställe?

Mia hoppade till. Rösten var tillbaka. Men utan gestalt, det kunde lika gärna vara dimman som talat.

- Jag förstår inte.

- Om jag skickar dig tillbaka måste någon annan av ditt blod gå i ditt ställe. Vem?

- Det kan jag inte välja! skrek hon rasande. Det är inte...

- Rättvist?

Hon bet ihop käkarna. Stirrade ner på sina skor. Sedan började hon fundera. Vem? Moster Eva-Lena var av hennes blod. Det var inte som om hon skulle sakna sin moster särskilt mycket. De hade aldrig kommit överens. Hur många gånger hade de egentligen grälat över hur Mia uppfostrade sina barn? En gång i veckan? Sedan hade hon redan levt 40 år längre än Mia, om man skulle börja tänka i år. Hennes barn var redan vuxna och utflugna för länge sedan.

- Min moster Eva-Lena går i mitt ställe.

- Som du vill.

Mia reste sig. Hon försökte att inte fundera över vad hon nyss gjort. Någonstans trodde hon fortfarande inte riktigt på hela situationen. Kanske hade hon fått en liten hjärnblödning? Kanske låg hon och sov hemma i sin säng? Och drömde?

- Vad gör jag nu? frågade hon ut i dimman.

- Spring samma runda igen.

- Och när jag kommer tillbaka är allt som vanligt? Hallå?

Rösten var borta.

- HALLÅ! skrek hon, rasande.

Inget svar kom. Mia böjde sig ner, knöt om skorna, och sprang.

Den här gången kunde hon själv höra hur snabba stegen var, hur metodiskt hon andades. Rytmen var perfekt och vägkorset kom precis då hon förväntade sig det. Så ökade hon farten. Stegen blev längre. Långt därframme kunde hon se en svagt ljus. Det måste vara fönstret i arbetsrummet på andra våningen. Hon sprang ännu snabbare.

Nu kunde hon se reflexerna på bilen i carporten, och det fladdrande ljuset från lyktorna på verandan. Så snart hon kommit innanför grinden, som ljudlöst svängde upp på oljade gångjärn föll hon på knä på grusgången och snyftade till av lättnad.

Värmen slog emot henne som en vägg då hon kom in. Ungarna höll fortfarande på med samma bana på spelet, hörde hon till sin förvåning.

- Hej, vad snabb du var! ropade Martin från köket.

Mia torkade näsan och kinderna i smyg på jackan och harklade sig.

- Ja, det var så himla dimmigt ute. Jag var rädd att halka.

- Din mamma har ringt. Hon och Eva-Lena skulle köra till IKEA innan de stängde och undrade om du skulle ha något. Tokiga tanter, det är ju uruselt väder att köra bil i och Eva-Lena använder ju aldrig glasögonen när hon ska.

Mia stod stilla i hallen. Hon tittade ut genom fönstret. Tittade i spegeln. Lyssnade på barnens skratt och skrik. Hon skulle kunna gå ut, springa en vända till...

- Mia? Hörde du? Ska du ringa upp?

Hon steg ur skorna och lät jackan falla ner på golvet, redo för tvättmaskinen.

- Nä, de ringer säkert igen.

Repris - minideckare

Jag skulle lägga in en skräcknovell från förra året i repris, men jag hittar dem inte just nu! Håll till godo om ni orkar läsa, med en minideckare från någon tidigare bloggutmaning.

Ett drama i fyra klänningar

Klänningen var svart, och om man tittade noga så var den också full av gråaktiga noppor på vänster höft där hon alltid bar handväskan. Det var den enda svarta klänning hon ägde och den hade tjänstgjort vid tre begravningar nu. Hon lovade sig själv, att efter idag skulle den åka raka vägen i soporna.

    "Therese? Det är dags nu." Den kvinnliga prästen hade en mycket mild röst, rogivande och tydlig. Tröstande. Kanske hjälpte det barnen lite? Therese reste sig och tog ett fast tag runt Liams hand. Han hade spelat tuff och oberörd stor kille hela dagen, men en tolvåring orkar inte hur mycket som helst och Liams framskjutna haka visade tydligt att han var nära gränsen till gråt nu. Ida-liten hade suttit fast som ett plåster mot hennes högra sida hela dagen och visade inga tecken på att släppa taget nu. De gick tillsammans genom förrummet mot kapellet.

    Längst fram i kapellet stod en kista draperad i ett broderat bårtäcke. Den var tom, förstås. Polisen hade inte hittat någon kropp. Förmodligen skulle de aldrig göra det heller. Bron över älven var så hög, och vattnet stod så högt efter snösmältningen. Therese drömde om älven, om det virvlande vattnet, varje natt. De hade hittat hans jacka insnärjd i en buske längs älvstranden. Och bilen, förstås. Parkerad vid broräcket med nycklarna i tändningslåset. Polisen hade konstaterat att det fanns fotspår och ett par handavtryck på taket till den röda V70:n och de antog därför att han klättrat upp där för att ta sig över det höga broräcket. För att kunna hoppa.

    Ovanpå den tomma kistan stod ett förstorat fotografi av Jens. Therese tittade på det leende, solbrända ansiktet i den vita träramen. Hon försökte känna något. Men hon kunde inte. Hon var bara tom och vilse.

    Klänningen var proper och diskret, med rutor i grå nyanser mot mörkare grå botten. Städad. Den perfekta klädseln för att i tingsrätten höra sin make dödsförklaras. Den hade också prislappen kvar, diskret instoppad och fasttejpad under kragen. Therese familjeadvokat, med det osannolika namnet Brigitte Hellman-Gevellman, hade nickat gillande då Therese anlänt samma morgon. Hittills hade dödsförklaringen gått förvånansvärt smidigt. Nu när den äntligen kommit till stånd. Therese ville helt enkelt inte riskera något genom att inte göra som advokaten föreslog. När Hellman-Gevellman föreslagit en klänning så hade Therese helt enkelt tagit en på öppet köp istället för att säga som det var. Att hon inte ens hade råd att köpa sig den allra billigaste trasan på H&M.

    Trots att polisbefälet som kommit först till bron vittnat om sin övertygelse att Jens begått självmord, trots att man hittat Jens ena sko fastkilad vid en pir alldeles vid havsbandet så hade det länge varit osäkert om Therese skulle få igenom dödsförklaringen utan väntetid. Om inte tillräckligt starka skäl fanns, trädde en väntetid på fem år in. Fem år utan tillgång till Jens bankkonton och försäkringspengar, utan möjlighet att sälja huset och bilarna. Fem år av jobb och räkningar och trötthet och barn som grät ibland innan de somnade.

    Det hade räckt med ett år av just det. De sista elva månaderna hade de suttit fast. Fast i ett hus fullt av minnen av en man och en pappa som bara inte kom hem från jobbet en dag. Fast i sorg. Fast i grå, släpig vardag utan pengar till så mycket som ett besök på McDonalds eller en bio. Therese visste precis i vilket ögonblick hon hade börjat hata Jens. Hon hade suttit i mörkret i vardagsrummet, yr av trötthet efter en vecka då hon tagit tre extra skift på jobbet - för pengarnas skull, förstås. Hon hade hört Ida börja gråta tyst inne på sitt rum, men bara inte orkat resa sig för att gå och trösta. I det ögonblicket hade hon bara känt hat mot Jens. Inte sorg. Ingen förvirring. Bara rent hat. Hon hade också bestämt sig för att ljuga.

    I rätten hade hon berättat om hur Jens dragit sig undan från henne under det sista året i deras äktenskap. Hur han ofta suttit tyst och frånvarande, att han verkat deprimerad. Det var förstås ren lögn. Allt hade varit precis som vanligt. De hade planerat en resa till Grekland samma sommar, till den ö där de varit på smekmånad, deras favoritställe i världen. Hon hade inte märkt någonting ovanligt. Ingenting som kunde tyda på att hennes man skulle hoppa från en bro strax därefter. Men det var inte något hon tänkte avslöja nu. Inte nu, när det gällde hennes och barnens fortsatta existens. Inte nu när hon var så full med hat mot en man hon älskat.

     Klänningen var grön som ett av de första björklöven om våren, med en solgul bård. Det var den gladaste klänning hon någonsin ägt och när hon köpt den hade den känts som en symbol för allt det nya och glada som kommit in i hennes liv. Huset var äntligen sålt, de stora bilarna utbytta mot en liten billig och de hade flyttat in i en ljus, modern lägenhet där det fanns plats för skratt och prat. Ida-liten var inte så liten längre utan på väg att bli tonåring och hon hade börjat ta hem kompisar igen. Det hördes fnittranden och musik från hennes rum om eftermiddagarna och varje gång Therese kom hem till en diskbänk full med smutsiga glas och ljudet av tjejtrams från lägenheten så skuttade hennes hjärta till av lycka. De var okej. De hade klarat det.

Nu, på rektorns kontor, kändes det annorlunda.
     "Liam säger att han drömmer mardrömmar om nätterna" avslöjade kuratorn försiktigt. "Det är knappt han vågar sova om nätterna, så han går hem efter lunch och sover på eftermiddagen istället. Han säger att han drömmer om sin pappa och om att drunkna." Therese satt stilla. Hon hörde knappt när rektorn harklade sig och förläget tog till orda "Vi har förstås all förståelse i världem för att det fortfarande är svårt för familjen. Men det ser tveksamt ut om Liam kan få något betyg i matte och engelska i år."

    Therese nya lilla blå bil stod parkerad med fronten mot skolans tegelvägg. Hon gled in på det varma sätet och lutade pannan mot ratten. Gråten, som under hela mötet lurat alldeles bakom ögonlocken svepte över henne som en flodvåg, dränkte allting. Hon satt hjälplös kvar i bilen och hulkade tills hela framsidan på den nya klänningen var en enda sörja av tårar, snor och svett. Till sist släppte sorgen sitt bakhållsgrepp, hon startade bilen. Säker till nästa gång hon kände sig för lycklig, och bedrövelsen och skulden kastade sig över henne som ett monster ur någon mardröm.

    Klänningen var vit och skir och hade virkad spets som axelband. "Kan jag verkligen ha den här?" hade Therese frågat Ida i affären. "Är inte 40 lite gammalt för såna här?" "Neeeej, mamma!" hade Ida svarat med femtonåringens hela självsäkerhet. "Det ska va' så nu. Du blir jättefin!" De hade lett mot varandra i provrummets spegel.

    I sanningens namn så kände Therese sig också "jättefin". Lite brudaktig, visst, men Anders hade verkligen gillat den. Anders. Ibland undrade Therese om hon med avsikt letat efter en ny partner som inte alls påminde om Jens. Anders var lugn, lite träig ibland till och med. Trygg. Och om hon själv gått igenom svåra saker i sitt liv så bleknade de i jämförelse med vad Anders hade upplevt. Ändå kunde han skratta och trivas. Det kändes som en försäkran om att han inte helt plötsligt skulle...
    Hon skakade på huvudet och stannade till för att ta av sig sandalerna. Sanden var fortfarande varm, men vinden blev allt starkare och blåste kall in från havet. Det spelade inte så stor roll. Det hon måste göra skulle inte kännas behagligt i strålande solsken heller. Hon var där för att ta farväl.

    De var tillbaka på den lilla grekiska ö där hon och Jens firat sin smekmånad. Hon hade gått med på resan efter lång tvekan och efter många nattliga samtal med Anders. Till sist hade det visat sig att Anders hade haft rätt. Hon njöt av att visa sina nästan-vuxna barn alla de hemliga ställen hon och deras pappa upptäckt för så många år sedan, njöt av att få tillbaka lite av de fina minnen som gömt sig under så mycket sorg och skuld. Nu när hon långsamt gick utför den långa, stenlagda piren såg hon flera av de små dykbåtar som gjort Jens så glad och upphetsad första gången de kom till ön. "Tänk om man kunde bo här jämt!" hade han sagt. "Äga en båt, chartra ut den till turister... Det vore livet."

    Therese kände en tår leta sig nerför kinden. Jens hade kanske varit lyckligare om han levt här. Då hade han kanske inte... Usch, det var svårt. Therese stannade för andra gången och skakade irriterat bort gråten. Hon hade stannat framför en av de nyare båtarna. En vit med blå dynor och en grön markis. På en träplakett stod namnet "Little Ida". Therese drog på munnen. Hon måste visa Ida den båten i morgon. När hon höjde blicken stod en man framför henne på kajen. Hans blick var skrämd, avvaktande.

    "Jens?!" Tankarna rusade runt, jagade varandra. Mannen var magrare än hennes Jens, verkade på något sätt yngre trots att han borde vara äldre. Huvudet var rakat, inte fullt av brunt, lockigt hår. Ögonen....Var det här mannen hon hållit i sina armar tusentals gånger under tretton års tid, vad det han? Hur kunde hon inte vara säker? Till sist stannade hennes blick på hans högra biceps. Han hade ett gammalt, vitt ärr där. Hon hade klöst in det. Sista veckan med Liam i magen hade hon gått runt med ständig ryggvärk, utan att förstå att de smärtande sammandragningarna betydde något annat. När de till sist kom iväg till BB höll Liam på att födas redan i entrén. Therese hade stapplat in i korridoren medan blod och vatten forsade ur henne i en häpnadsväckande het och väldig ström. Hon hade klöst Jens så hårt medan barnet bröt sig fram genom hennes kropp att han fått ett sår som behövde sys. Hur många gånger hade han inte visat fram det ärret? Hur många gånger hade de inte berättat den historien tillsammans?

    Han insåg direkt att hon känt igen honom. "Therese, följ med mig här." Han tog henne vant under armbågen, samma grepp som hundra gånger förr och förde henne längre ut på piren. Lyktorna slutade en bit ut och mörkret och vinden slöt sig om dem. "Hur kunde du?" frågade Therese lågt. Rösten skrämde henne själv. Den var låg, hes, full av avsky och hat. Han ryckte till. Kanske hade han förväntat sig tårar. Kanske hade han till och med förväntat sig att hon skulle falla på knä av lycka och tacksamhet för att han levde? "Jag orkade bara inte med" försvarade han sig. "Det blev för mycket, för inrutat. Jag tänkte, att om jag måste leva hela mitt liv som en vanlig Svensson så tar jag livet av mig. Ja, så fick jag idén att jag kanske bara skulle kunna låtsas ta livet av mig. Nästan som en metafor. Och sedan börja ett nytt liv någon annan stans."

    "En metafor. En metafor." Therese fick inte orden att betyda något. "Men hur?" "Jag sparade kontanter i över ett halvår, slutade snusa, slutade spela på v75. Jag visste ju att jag inte kunde använda mina kort eller ta ut några stora summor innan. Sedan var det ju bara att parkera bilen på bron och kasta ner jackan och skorna från biltaket. Jag liftade med lastbilar hela vägen ner genom Europa tills jag kom hit. Det var så lätt."

Det lät som om han tyckte om att få berätta hur smart han hade varit då han övergav dem. Som om han skröt över hur lätt det hade varit. "Jag är så glad över att din mamma dog innan du försvann. Som hon hade gråtit över dig..." sade Therese lågt och lungt. Jens ryckte till. "Åh, jag hade aldrig gjort så om mamma hade levat!" "Nähä." Hon stirrade på honom en lång stund och undrade hur psykopatisk man måste vara för att resonera som han gjort. Hon undrade också om han fört något av det vidare till barnen. Förgiftat deras gener.

De stod nu mitt emot varandra, längst ute på piren vid det låga räcket. Jens hade mörka byxor och en svart t-shirt på sig och det slog Therese plötsligt att de måste se ut som någon sorts paraodi på ett brudpar, en svart, en vit. Längst ut på pirens altargång mot den mörka himlen. Långt nedanför slog virvlande vatten mot den bit av piren som krossats till vassa klippor av vatten. Jens tycktes rycka sig ur sina funderingar. "Hur som helst," sa han energiskt "jag hoppas att vi..."

Hon knuffade honom. Det låga räcket träffade honom i knävecken, och han föll. Försvann ner i det mörka vattnet. Kom inte upp igen. Therese vände på klacken och gick tillbaka längs piren med den vita klänningen fladdrande runt benen. Stranden var tom. Och vad spelade det för roll? Hon hade ju trots allt inte gjort något fel. Bara avslutat det han själv börjat.