Världens sämsta miljonär

Nu i dagarna har Marcus Perssons företag Mojang sålts till Microsoft för den facila summan av 18 miljarder kronor. Eftersom allt som rör Minecraft är familjeangelägenheter i det här huset så har vi förstås pratat om saken. Äldste sonen är vid den mogna åldern av tio år orolig för uppköpet, eftersom "Det alltid blir så stora förändringar när spel köps upp." Jaså. Och sedan tillade han "Ja, sedan är jag orolig för Marcus och Jens och dem. Vad ska de göra nu?"

Ja. Vad gör man egentligen när man har 18 miljarder att disponera? Det är sådana summor som man har svårt att begripa. Man kan bygga en ny bro till Öland, till exempel. Eller en egen motorväg från Stockholm till Västerås som löper parallellt med den andra... så man får köra själv. Och man kan köpa 1 800 Bugatti Veyrons att köra på den.

Eller också kan man bjuda hela Norrköping på trerätters middag på finkrog. Eller köpa alla slott i hela Sverige (utom de kungliga).

Jag skulle vara en urusel miljardär. I själva verket skulle jag vara en urusel miljonär (även om snart var och varannan människa som äger en betald bostad har tillgångar som överskrider miljonen, så det ordet har snart förlorat sitt höga värde). Jag har inte förstånd nog att göra av med mycket pengar och misstänker att det skulle kräva en lång process för att få mig att gilla det. Jag gillar att göra av med små pengar på saker som är värda mer än det jag betalat. Som att hitta chokladkakor där man får två för priset av en, eller då man kan köpa rea-trosor för 10:-

Visst har  jag mer köpkraft nu och köper stora, vuxna saker som bilar och gigantiska soffor och så, men det ger mig inte alls samma "thrill" som då jag kommer hem med ett par skor som det var 50% rabatt på! Förmodligen har det att göra med att jag klarade mig på pyttelite pengar väldigt, väldigt länge när jag var tonåring och flyttade hemifrån så himla tidigt. Då var det nya kläder eller den senaste CD:n som var status (ja, så gammal är jag!) och jag tror det hänger kvar.

Så fick jag 18 miljarder skulle jag förmodligen inte investera dem eller köpa lyxkryssare eller något i den stilen... jag skulle åka på en på en resa till något varmt land och bo på vanligt hotell, och sedan komma hem och fortsätta handla på rea av gammal vana.

Men förhoppningsvis gör killarna för Mojang något mycket, mycket roligare än så. Som (så som det föreslogs på en radiokanal idag) hyra ett vattenland i en vecka och fylla bassängerna med rosévin.

Det vore kul.

Kubens återkomst

Hur många av er ägde en sådan här som barn?

Jag hade förstås en, som barn av 80-talet. Jag klarade dock aldrig av att lösa den.

När vi besökte tekniska museet i förra veckan så upptäckte äldste sonen kubens existens och ville genast köpa en. Det fick han. Och en dag senare gick barnens farmor upp på vinden och hittade min mans gamla kubsamling, så nu har vi tre vanliga och ett antal utav de där raka varianterna med trekantiga bitar.

Nu har rubiks lilla uppfinning gjort det ännu klarare för oss i familjen att vi reagerar på olika sätt. Två av oss (äldste sonen och min man) satte sig ner och försökte räkna ut det hela. När de misslyckades, gick de ut på nätet och hittade metoden för att lösa kubar, och lärde sig sedan den. De övriga två, jag och min yngste son, tycker att kuber är ett obegripligt nonsens och det bästa sättet att lösa dem är att tänka utanför lådan så att säga. Genom att ta bort alla bitarna och plocka ihop dem igen.

Hur ser ni på saken? Fusk eller kreativ lösning? Ibland är gränsen lite suddig.

En ström av uppdateringar

Nu känns det plötsligt som om jag måste göra en hel massa uppdateringar och gå in och läsa en hel massa bloggar under loppet av de närmaste dagarna - det har ju som bekant varit noveller och jobb och noveller och jobb och inte mycket annat.

Here goes:

1) Jag kan eventuellt ha skaffat mig nya, intressanta ärr på hjärtat eftersom jag upplever ett antal nära-döden-upplevelser varje morgon på E18. Man blir ju pigg, det blir man... men hur nyttigt är det?

2) Vi har redan börjat tända terrassbelysningen som egentligen, egentligen är en julbelysning. Och det är en aning skämmigt.

3) Mina barn har hittat ett nytt spel som går ut på att man ska föröka en liten encellig varelse ända upp tills det blir en dinosaurie och sedan vidare till däggdjursstadiet - det heter Spore och verkar hyfsat nyttigt.

 

Jag är förstås tacksam för att de tycker det är roligare med spel där man skapar något än spel där man skjuter sönder saker.

4) Min filmklass som består av enbart män i åldern 20-30 har i någon sorts samlad trupp beslutat att odla skägg, eftersom "Alla bra regissörer har skägg". Jag är tveksam till om det kommer att vara till så stor hjälp egentligen... men vi har alla våra kryckor.

5) Jag kom precis på att The Big Bang Theory säsong 7 har börjat sändas, så jag tänker ägna kvällen åt att hänga med Sheldon, Penny och de andra.

6) I morgon ska jag göra ett reportage om Skogsfinnar. Jag vet inte riktigt vad skogsfinnar är. Än.

Behöver inte bli räddad

För ett tag sedan började Anita Sarkeesian lägga upp ett antal youtube-program som diskuterar spel som ett medium bland andra i en feministisk diskurs. I princip så pratar hon om hur spel kan påverka vår syn på oss själva som män eller kvinnor genom de stereotyper som finns i spelen. Det är inget annorlunda från hur vi diskuterar film eller litteratur och det är inte ett bitterfittigt angrepp på någon.

Det är en diskussion som väntar på feedback

Ändå har youtube blivit lite kissnödiga och stängt av hennes kanal efter upprepade påstötningar från spelindustrin. Ändå fortsätter förstås filmerna att spridas. Så här, till exempel.

Det som de första två avsnitten av serien har handlat om är hur spelstereotypen (kallas trope inom litteratur-eller filmanalys) Jungfru i nöd har påverkat vår syn på oss själva som män eller kvinnor.

Stereotypen och upplägget i många, många spel är ju att en skön jungfru/prinsessa/allmän snygging råkat ut för en farlig situation och måste räddas av hjälten i spelet så då är en manlig karaktär. Den här stereotypen är otroligt vanlig, i alla spel från barnsliga varianter som Zelda och Mario till de barnförbjudna varianterna. De följer oss genom livet. De påverkar oss.

De påverkar oss så till den milda grad i vi i viss mån tror att ena halvan av den vuxna befolkningen är skyldig att beskydda och rädda den andra, baserat på inga andra omständigheter än kön. Det här är inte vare sig männens eller kvinnornas fel - det är bara den inbördes relation vi skapat och nu måste ta oss ur på något sätt. Jag har hört vuxna kvinnor som sitter och längtar på tjejfester efter en "riktig karl" som kan fixa till saker och rädda dem från situationer. Jag har sett män som inte kan rädda sig själva ut ur en papperspåse spänna ut bröstet och stega fram för att hjälpa mig när jag råkat in i en diskussion med någon.

Men jag behöver inte räddas. Jag har aldrig behövt det.

Så vad gör man åt saken?

Jag tror man ska säga till sina döttrar "Du kan själv".

Jag tror man ska säga till sina söner "Fråga först om personen behöver hjälp, gå inte bara fram"

Och jag tror man ska resonera om det man ser. Eller läser. Eller spelar. Utan att vara rädd. De tappra riddarna och damerna i nöd hör hemma i sexiga rollspel. Inte i verkligheten.

Länk till Sarkeesians program

http://bloggar.aftonbladet.se/speltuben/2013/06/tropes-vs-women-del-2/

Sagt om spel

Idag på väg hem i bilen så pratade vi om åldersgränser på spel. Än så länge är jag ganska hård med vilka x-box, playstation och pc-spel barnen får spela. Alla datorer står dessutom i samma rum (okej, min laptop undantaget) och vi har en TV. En. Inget på rummet. Mina pojkar är 6 och 7 år gamla och det är de reglerna som gäller.

Med det sagt så är inte pojkarna helt nöjda med reglerna. De har jämnåriga kompisar som spelar Call of Duty. Det får inte de göra. Och det var det vi diskuterade.

Till sist tröttnade Rebellen, min yngste son som tycker alla regler är en världslig sak.

- Mamma! När vi spelar Minecraft så är det faktiskt du och pappa som skriker när det dyker upp zombier och creepers. Inte vi. Jag tycker faktiskt att det borde vara föräldragräns på vissa spel istället.

 

Ah, men hej då på ett par dagar. Ska på kurs ett par dagar och återkommer till bloggen när jag skottat mig in genom hallen igen på fredag.

p.s. Det går väldigt bra för Ben Affleck och Argo på galorna nu... fortfarande mitt bästa tips för Bästa film och Bästa regissör på Oscarsgalan.

Saker man lovar. Del 429.

Det här är ett inlägg om saker jag lovar mina barn. Saker som sedan måste hållas, då förstås, om man inte vill verka inkonsekvent. Innebandyträningen har startat för året och i år är innebandyskolan för 2005:or 06:or och 07:or populärare än någonsin. Kort sagt, sporthallen har varit full till bristningsgränsen.

Det gör träningarna gapiga och bråkiga och jobbiga, och den yngste sonen vägrade helt enkelt att gå in på planen förra veckan. Nu ville jag inte att det skulle bli en stor grej av att han vägrade - i vår familj har man all rätt i världen att vägra göra något - men har man först tjatat om det i en längre tid så måste man i alla fall prova ordentligt. Som typ faktiskt SPELA en stund.

Jag har förstås barn som inte är dummare än att de förstår att utnyttja den här regeln till sin egen fördel. Så yngste barnet sa genast:
"Men mamma, du har lovat att du skulle prova spela Minecraft, för om man inte provar ORDENTLIGT, hur kan man då veta att man inte gillar det!?"

Dealen blev alltså till sist att sonen skulle prova innebandyn ordentligt trots överfull träning och jag skulle prova Minecraft.

Vad blev slutresultatet, undrar ni?

Ja, sonen tänker inte träna någon mer innebandy i år.

Och jag bygger en hel stad i Minecraft.

Tur att det inte var World of Warcraft det gällde.

(men man KAN faktiskt bygga en del coola grejer...)

Avancerat häng

Om en liten stund ska min vän T. och jag rada upp våra sammanlagt fyra pojkar i rad i hennes soffa för ett Minecraft-maraton.

För mig är det helt obegripligt att det spelet har nått en sådan kultstatus, men jag försöker att inte vara alltför fördömande. (Men jag fattar fortfarande inte att de till och med tycker det är kul att sitta och stirra på walkthroughs av skräpet på youtube).

Under tiden som pojkarna ägnar sig åt x-boxen ska vi två ägna oss åt det betydligt BETYDLIGT viktigare ämnet - skvaller. Det var alltför länge sedan vi hade tid att prata igenom hela bekantskapskretsens göranden och låtanden i ett svep, och det kommer säkert dröja länge innan vi kan göra det igen.

Så den som väntat sig något seriösare på denna blogg idag - tji fick ni.

Kolla lite på mincraft istället.

Middag, reamotorer och Dreamhack

Igår kväll hade vi kick off med bokcaféets crew, vilket ju innebär middag som tillagas i lag. Jag tillhörde förrättsgruppen. Vår rätt blev till sist:

Tilltugg till fördrink: Petit chouxer med fyllning av rökt nötkött och pepparrot/persiljekräm.

Förrätt: Marinerad torsk sushi-style på bädd av grönt äpple och fänkål med skirt smör och pepparot, med svartpepparknäcke.

Varmrättsgruppen hade gjort: Kycklingfilé med bacon- och persiljefyllning, rotfrukter i ugn, wasabikräm och mangosås.

Efterättsgruppen betraktades ju som underdogs, eftersom den bestod av fyra män som påstod att de knappt kunde koka vatten. De började med att presentera detta:

...vilket då är en pytteliten marshmallow på ett pyttelitet salt kex pudrat med o'boy. På en liten bit Torky-papper. Det hela var förstås bara en bluff (även om en av våra "foodies" blev litegranna sur på riktigt) och den riktiga rätten var denna:

Två sorters pannacotta och kaffedrinkar. :-) (Linda och Titti, jag stal era bilder från FB!)

Tack och lov gjorde all maten att vinet inte hade någon större effekt på mitt huvud - tack och lov eftersom jag strax ska åka och göra ett reportage från ett 10-årsjubileum på ett flygplansmuseum. De ska provköra jetmotorer. Kunde ha blivit plågsamt.

Lite senare idag kanske jag dessutom ska titta på TV-sport med pojkarna. Japp. E-sport, alltså. Dreamhack pågår just nu, och finalen i Starcraft sänds live på svt. Jag pratade med en pappa medan våra söner spelade innebandy om det här med e-sport.

Det är litegranna svårt att säga till barnen: "Sluta nu att spela x-box och gå ut och lek! Det där spelandet kan aldrig leda till något!" när man kan tjäna sådana oerhörda summor i prispengar på till exempel Starcraft. Vore man lite business minded som förälder (ni vet den typen som skjutsar ungarna till all möjlig sport med den hemliga tanken att ungarna en dag ska bli proffs i någon mulitmiljonsport och försörja dem...) så borde man egentligen ropa in ungarna.

"Kom GENAST in från fotbollsplanen! Du rör inte en boll igen förrän du spelar dina två timmar!"

För man vet aldrig. Steve Jobs mamma tyckte också att han borde vara ute och leka mer...