Ge igen på varenda jävel

Idag hade vi bjudit in till politisk debatt på skolan där jag arbetar. Representanter för alla sittande riksdagspartier var inbjudna och alla utom MUF dök upp. De ansågs sig för sent inbjudna (givetvis blev de inbjudna samtidigt med alla andra...) men jag misstänker att den verkliga orsaken var att de helt enkelt tyckte det var ett slöseri med tid eftersom de inte förväntade sig kunna skrapa åt sig särskilt många röster på en folkhögskola... förmodligen hade de rätt.

Med det blev en riktigt, riktigt bra debatt. Alla representanter var förberedda och hyfsat vana och högg friskt mot varandra. Filmklassernas uppgift var förstås att filma det hela, så medan det skedde hade jag gått om tid att både via display och live iaktta debattörerna. En av representanterna från ett alliansparti stack ut litegrann från de andra, just för att hon framstod som så arg. För det mesta är jag övertygad om att ilskan var en spelad patos, men då och då så sprack fasaden på allvar och ett sannskyldigt raseri bara läckte ut. Detta skedde då den här kvinnan pratade om oförrätter som inträffat i hennes eget liv och hur hon ansåg att det påverkat hennes framtid.

Det slog mig då att det nog finns väldigt många som väljer någon form av karriär inom politiken eller tar politiska uppdrag, inte för att de vill framföra ett viss partis åsikter. Utan för att de vill ha en plattform att ge igen eller få upprättelse för sådant som de själva varit med om. Som väljer ett parti som har en åsikt som svarar mot deras behov av någon sorts personlig hämnd. Har man känt sig diskriminerad eller objektifierad så väljer man förmodligen FI, har man någon gång fastnat i en byråkratisk trampkvarn väljer man förmodligen ett liberalt parti.

Frågan är väl då om detta är fel eller inte. Att välja parti inte utifrån tanken att det är det parti som bäst kan bygga ett bra samhälle, utan utifrån det som är bäst lämpat att rätta till de oförrätter som begåtts mot ens egen person. Är båda anledningarna valida? Eller utesluter de ens varandra?

Jag har inget riktigt svar på frågan, men en sak är säker, och det är att de är debatterna på lägre nivåer som är roliga. Partiledarna kan stå där med sina mediatränade svar och intetsägande kroppsspråk i timmar utan att bli lika intressanta. Det är när människorna läcker igenom politikerna som valet blir levande.

Partierna om Zombieapokalypsen

Det är en mått på hur mediamedvetna de politiska partierna idag är, när en bloggare som driver wordpressidan "Zombieöverlevnad" skickar en enkät till alla riksdagspartierna och majoriteten av dem svarar. Vad enkäten handlar om? Hur Sverige skulle klara sig under en sådan händelse, förstås.

Här har ni svaren, förstås - och de som var mest "down with the kids (or nerds)" var förstås Vänsterpartiet - men vete sjutton om jag inte tyckte att Folkpartiet hade roligast svar i alla fall... det ska väl hända i någon fråga, men kanske inte så lyckat för det egentliga valresultatet att det var just zombier inblandat.

Här har ni länken: http://nejtackzombies.wordpress.com/2014/09/01/sa-har-tycker-partierna-vi-ska-klara-zombieapokalypsen/

Läs och begrunda.

Sedan kan jag så här i valtider också tipsa om serien VEEP - nyligen Emmy-belönad. Se! Medan ni gör detta åker jag på möte.

 

Präktiga, duktiga, pyssliga, miljövänliga IKEA

Den har kommit nu, den glossiga och lättlästa bibel som talar om för svenskarna exakt hur de ska vara under det kommande året. Den som viskar "Vi är precis som du, fast bara lite bättre! Följ normen till lycka!"

Just det. IKEA-katalogen är här. Till dem av er som följer den här bloggen så vet ni att det är ett återkommande inslag här, och ni blir säkert också glada att höra att jag prickade det övergripande färgtemat i katalogen helt rätt: turkos, klargul, vitt och olika nyanser av grått. Lägg till det en uppsjö av naturnyanser som mjukt grönt och brunt och en fruktansvärd massa obehandlad fura så vet ni hur katalogen ser ut. Om ni dessutom tittade på bilderna jag lade ut från mina barns rum tidigare i veckan så... ja, jag är en slav under medelsvensson-smaken, uppenbarligen.

Hur ska vi då vara under det närmaste året? För att passa in i normen? Jo, det märks tydligt att vi dels har bostadsbrist i Sveriges större städer, för överallt uppmanas läsaren att dela utrymmen med andra för att det är mysigt. Det märks också att vi är många skilda singelhushåll, eftersom det ofta är barnen som ska få en varannanhelgs-vrå i det i vardagsrummet, helt gömd bakom någon läcker textil. Vidare ska vi vara väldigt miljövänliga:

Helst av allt ska vi inte flyga någonstans i onödan, eftersom man kan fixa en egen oas hemma bara man har lite gröna fingrar och lite schyssta textiler. Sedan ska vi förstås tänka på att ta hand om maten. Helst organisera den till max i seriemördarstaplade och likadana plastbyttor i kylen, bredvid den egenhändigt inlagda frukten.

Över huvud taget är det organiserade temat stort. Förra årets katalog hade som ni kanske minns konstfärdigt tillskrynklade filtar och hackade grönsaker lite varstans, tillsammans med boktravar och glas och koppar på alla bord. De är borta nu. Nu ska vi vara duktiga och hålla ordning. Och så ska vi pyssla.

Helst med barnen. Ta gamla t-shirts och trä genom trådkorgar och göra egna sänghimlar och så. Och så ska vi aktivera oss. Alla människor i årets katalog gör något. Pluggar. Spelar gitarr. Pusslar. Och överallt är små hobby-föremål uppställda, som racercyklar, skateboards, systemkameror på stativ, en biodlarhatt med gummistövlar under. Vi ska aktivera oss. Göra något vettigt.

För två år sedan vimlade katalogen av människor som låg och vilade på schäslonger. De är helt borta nu, tillsammans med förra årets mysiga tjejfester och grannmiddagar med vinglas i högsta hugg.

Nu ska vi vara seriösa. Aktivera oss. Ta ansvar. Och jag tror att IKEA:s produkteam i och med detta också förutspått valutgången ganska bra... nya tider. Ansvarsfulla tider.

Sedan måste jag också erkänna att det verkligen känns som om IKEA har spionkameror i hem lite varstans. För alldeles innan jag öppnade katalogen hade jag gjort detta:

Hjälpt sonen i hans furublonda och gröna rum att sortera alla sina pysselsaker i återanvända kak-burkar från 1960-talet, som går att stapla. Och på bilden syns fyra IKEA-produkter. (grön stol, matta, orm, grön tidningssamlare)

Mediatystnad

Med tanke på att det här ska vara "supervalåret" 2014 - har det inte varit osedvanligt tyst i den politiska debatten de sista veckorna?

Hörni, jag gissar att det är med flit. Och cynikern i mig gissar också att detta är en mycket medveten grej som är stor inom de flesta PR-byråer just nu. Att våga vara tyst i media. Den taktiken är relativt ny och det är mig veterligt den första valkampanjen vi ser detta i. Det har inte varit aktuellt tidigare. Mellan 2010 och nu så har politikernas närvaro i sociala medier ökat något vansinnigt - till den punkt där det märks mer om man INTE säger något än om man gör det. Och självklart är detta något som mediarådgivarna snappat upp.

Vi har förstås sett en del - Reinfeldt i Pride-tåget, till exempel - men med minimal impact. Inga braskande uttalanden eller så. Ingen kritik av motståndarna. Den som lyckas bäst i det här spelet är det parti som sist vågar bryta mediatystnaden - men naturligtvis inte väntar för länge, så de övriga partierna hinner göra för allvarliga karaktärsangrepp och man hamnar i en defensiv position. Det är ett politiskt "play chicken" eller stirra-leken.

Jag har gått och väntat på att något parti ska bryta tystnaden och därmed visa att de inte haft tillräckliga resurser att anlita de proffsigaste rådgivarna. Och idag kan jag meddela vilket det första partiet är här i mellansverige i alla fall:

Folkpartiet. Inte med den här affischen, utan med en med sloganen "Rösta för skolan".

Nu får vi se i vilken ordning de övriga följer. FI kommer att vänta läääänge, i alla fall.

Om en vecka är folk tillbaka på sina jobb på allvar och då brakar det loss. Njut av tystnaden så länge den varar, och ta tillfället i akt och bestäm er nu, så kan ni välja frivillig mediatystnad senare.

Vid vatten

Mellan klockan nio och halv tolv idag gjorde jag inte så mycket annat än att titta på vatten och fundera över saker. En av mina klasser övertalade mig att vi borde ha lektion på en strand och jag kunde ju inte gärna förbjuda dem att bada när vi nu väl var där. Så jag låg på magen på en hyfsat varm klippa och funderade över saker. Som till exempel vad det är hos manliga varelser som får dem att göra vissa saker. När fler än tre av dem hamnar på en och samma flytbrygga på en sjö, till exempel, så måste de nödvändigtvis försöka sänka den. Oavsett hur gamla de är.

Sedan funderade jag över gårdagens valresultat också. Förstås. Och konstaterade till sist att det förmodligen var till det bästa för Sverige att vi hade den här...låt oss kalla det generalrepetitionen inför riksdagsvalet i höst. Debatten kommer bara att bli skarpare och tydligare nu. Lobbyverksamheten för att få fler att rösta blir ännu kraftfullare.

Efter jobbet kostaterade jag ännu en sak. Någon med riktigt sjuk humor måste ha uppfunnit de nya passmaskinerna som står hos polisen nu. De där man tar foto och fingeravtryck och hela klabbet på en gång. Jag hämtade ut mitt nya pass för en liten stund sedan, och ja - jag har aldrig varit fulare på vare sig körkort, pass eller leg förut. Och jag ha än så länge inte sett någon som ser ens halvmänsklig ut på de nya korten. Men det är väl precis verklighetstroget. Så brukar jag säkert se ut när jag kliver av ett plan efter en riktigt jobbig flygning.

Yttrandefrihet

...och demokrati fungerar åt båda hållen, något som Sverigedemokraternas ungdomsförbund fick veta då de skulle ställa upp ett bokbord på Globala gymnasiet i Stockholm idag.

SDU ville använda sig av sin rätt till en åsikt för att komma in på skolan och eleverna ville använda sig av sin rätt till en åsikt och stoppa dem från att göra detsamma. Och det är så yttrandefrihet i praktiken fungerar. Den som får den största folkmassan på sin sida vid ett tillfälle, vinner vanligen rätten att yttra sig med störst genomslagskraft. I efterhand har SDU givetvis pipit i media och kallat det hela en skandal och ett hot mot demokratin. När det snarare var ett fint exempel på direktdemokrati i praktiken.

Men det är ju ofta så det funkar. Vi människor vill helst att regler och lagar ska gälla för alla andra, men inte för oss själva. Förr eller senare kommer vi förhoppningsvis på att det inte är riktigt så enkelt.

Logik, semlor och rysskräck

Det kanske känns som en totalt missvisande bild med tanke på att större delen av detta inlägg handlar om diktatorer, gränser och hur man kan ge bort delar av en kontinent utan att tänka efter först. Men i alla fall. Här är en bild på en av de tre semlor med cappucinogrädde jag gjort och svullat i mig idag för att fira fettisdagen. För så ska man göra. Frågan är nu om man sagt a (svulla semlor) också måste säga b och nu fasta i 40 dagar fram till påsk. Måste man följa hela traditionen eller kan man plocka valda delar? Hm?

I morse när jag åkte till jobbet blev jag på radion påmind om det faktum att landsnamnet Ukraina betyder gräns, eller gränsland. Och ja, det påminde mig om att just den trakten är en sådan där hotspot för trubbel och krig som tycks dyka upp lite varstans på jordklotet. Ett sådant där ställe man kan gissa på när man får en fråga om var ett uppror eller världskrig startat i TP. Det är alltid något rike som slitit och dragit i Urkaina - egentligen var det väl bara under Sovjetväldet som det var helt oviktigt var dessa gränser gick (och det var ju inte ett idealiskt och harmoniskt läge i sig...). Och - inte att förglömma, det var ju då som Crustjev fick för sig att ge bort Krim som present till sin gamla landsdel. Där har man ju ett stort jäkla felslut i sig som alltid görs och aldrig får något lyckat utgång. Att man ger bort en bit av ett land som någon sorts dåligt-samvetes-present. Som Israel. Eller Krim, då. Vi här i Sverige har väl gett bort Danmark och Skåne några gånger... det har ju inte varit helt friktionsfritt.

Så nej, jag har inte egentligen varit förvånad över hela utvecklingen Ryssland-Ukraina. Jag tycker fortfarande att det hade varit en god idé att hålla sig borta från OS (men herreguuuud, då hade ju inte folk fått se Kalla åka skidor och hur hade vi DÅ överlevt...), men jag är inte förvånad. Det som däremot förvånar mig i sammanhanget är detta:

1) Folk som tror att det skulle göra någon som helst skillnad om vi börjar rusta upp det svenska försvaret inför rysshotet. Detta inkluderar vår egen statsminister som antingen måste ha lyssnat på någon mediarådgivare som övertygat honom om att pöbeln håller sig lugn om han agerar landsfader och flyttar några flygplan till Gotland, eller också är han dum i huvudet på riktigt. Även om vi lade alla våra resurser på att omedelbart och fullständigt började rusta upp det svenska försvaret mot Ryssland, så är motsvarigheten lika betydelsefull som att ge en 45kg sjuttonårig tjej en självförsvarslektion via xbox kinect och sedan skicka henne på Finlandskryssning med fem stycken tidigare sexbrottsdömda cage fighters i en klänning gjord av kräppapper.

2) Samma folk som på något sätt tror att Putin ska uppföra sig logiskt och rationellt. Varför tror man alltid att diktatorer, korrumperade statsmän och psykopater i allmänhet ska agera som normalmänniskor? Då hade de först och främst aldrig kommit till den positionen och hade framför allt aldrig kunnat behålla den. I det här fallet gissar jag att åtminstone medlarna som anlänt till Ryssland betraktar Putin med all misstro och misstänksamhet de kan uppbåda, just därför att det är det enda man kan göra i läget. Det går inte att förvänta sig ett rationellt agerande enligt de fakta vi blir presenterade med nu. För under ytan är det någon snedvriden agenda som pågår. Vi vet egentligen ingenting just nu.

Men inom kort får vi se.

Ljuga för en god sak?

De allra flesta människor ljuger ett flertal gånger på en dag utan att egentligen tänka på det. Ofta är det bara av någons sorts social artighet: "Jaha, var du där, jag såg dig inte!" (betyder jag såg dig men orkade bara inte prata) eller för att komma ur en situation snabbast möjligt "Nej, godiset är slut, vi får köpa mer på fredag" (det finns massor kvar men jag orkar inte med allt tjat om tandhälsa och lördagsgodis). Det är ingenting vi tänker på. Känner oss speciellt omoraliska över. Vi gör det oftast för en god sak, för att slippa göra någon ledsen eller för att våra barn inte ska äta socker varje dag...

Men när lögnerna blir större. Hur blir det då?

Den 12-faldigt Oscarsnominerade filmen Lincoln tar upp den problematiken. Om du för att avsluta ett krig och få slut på slaveriet måste ljuga och fuska bortom all rim och reson - skulle du? Stephen Spielberg visar i sin filmatisering av USA:s mest kände president ett porträtt av en man som gör just detta och ändå framstår som "Honest Abe" - den mest ärlige man som någonsin innehaft det ämbetet.

Just eftersom det är Spielberg som har gjort filmen så kommer man inte undan att diskutera vad som ligger bakom och jag känner att de eventuella politiska åsikter som framförs genom filmen litegrann överskuggar ett utmärkt skådespeleri och en lysande iscensättning. Det är inte första gången som Spielberg visar på den lågmälde och intelligente ledaren som tar de svåra besluten - alltid moralisk men inte alltid lag- och rättrådig.

Ofta blir det mycket bra i Spielbergs tappning. Tidigare exempel är Saving Private Ryan, där Tom Hanks lågmälde skollärare/plutonledare får leda sina män genom fiendeland för att rädda en enda soldat, eller Band of Brothers där major Winters (Damien Lewis) lotsar sitt kompani genom belägringen i Bastogne.

Och då kommer frågan - hur politisk är egentligen filmen Lincoln? Både Speilberg och Tom Hanks stödde Barack Obamas omvalskampanj med det maximala beloppet 1 miljon dollar var, och det ryktas också att Spielberg lånade ut sitt bolags marknadsföringsavdelning som stöd. Det är nästan omöjligt att inte se Obama i Daniel Day Lewis gestaltning.

Så vad är agendan? Det är inte första gången Hollywood på ett ganska handfast sätt ingriper i politiken. Vill filmmakarna uppmana presidenten att strunta i laglig rätt så länge som syftet är gott? I filmen säger Lincoln (ungefär) "Vem har gett mig rätten att göra så här? Folket, anser jag. Jag meddelade mina avsikter och gav dem ett och ett halvt års tid att fundera. De valde ändå om mig. Alltså anser jag att de givit mig den rätten."

Det är - med andra ord - nästan omöjligt att tycka något objektivt om Lincoln alls. Men jag tror nog att Daniel Day Lewis får gå hem med ännu en guldstatyett på söndag natt.

Barn stannar.

Man ska inte sätta punkt i rubriker. Men det finns inget annat sätt att skriva den, i det här fallet.  Jag är inget fan av överförenklade lösningar på något sätt. Det jag tänker skriva om idag är inte heller ett problem som kräver en lösning.

Det är en självklarhet.

Något man inte ens behöver grubbla på om man för att parafrasera Astrid Lindgren "är en människa och inte en liten lort".

Inte något som behöver debatteras på partipolitiskt plan.

Bara ett medmänskligt streck i sanden.

Ett "Så här gör vi här i vårt land".

Om ett ensamt barn på något sätt, från vilken plats i världen som helst, tar sig till Sverige - då ska det få stanna.

Inga om, men, huruvida och regler.

Bara ett barn.

Som stannar.

Punkt.

Den största risken

I en ledare av Jonna Sima idag, så ifrågasätts vad regeringen egentligen gör för att säkra kvinnofriden. Jag skriver inte det här inlägget för att klanka ner specifikt på den sittande regeringen idag. Faktum är att jag tycker samtliga politiska konstellationer har varit ungefär lika tandlösa i den frågan. Jag skriver inte heller inlägget för att gnälla på män i allmänhet. Alla fantastiska, smarta, kärleksfulla män, pappor och söner som jag har runt omkring mig varje dag behöver inte alls ta åt sig.

Jag skriver det här inlägget för att jag tycker att tillståndet i världens mest jämlika land är lite ynkligt.

Om man bortser från sjukdomar (räknar här också in t.ex. allergiska reaktioner för nogrannhetens skull) så är det farligaste en kvinna idag kan göra inte att föda barn, inte att köra rattfull, inte att delta i extremsporter.

Utan att separera från en person som sagt sig älska henne.

Jag behöver inte ens beröra det faktum att det finns en hel massa misshandel i förhållanden som aldrig kommer fram i ljuset. För varje man som dödas av sin partner i Sverige går det 150 kvinnor. De siffrorna kan man vrida och vända på hur mycket man vill. Det går inte att sätta en positiv spinn på dem.

Vi visar inte tillräckligt tydligt att det inte är acceptabelt att bära sig illa åt i ett förhållande. Det är inte okej. Vi är lite för privata, lite för måna om att "Det som sker mellan fyra väggar är det enskilda parets ensak".

Nej.

Vi behöver visa att vi alla ser. Vi vet vad som pågår. Och det är inte rätt.

Jag bor i en liten stad. Förr eller senare kommer allting ut. Varje vecka måste jag umgås med en handfull män på olika platser som jag vet har misshandlat sina flickvänner svårt. De har slagits med knytnävar, tagit struptag, dängt i väggar, hotat med mord, hållit fast och våldtagit. De har gått ostraffade genom det hela eftersom deras partners har skämts och bara varit glada över att förhållandet äntligen var över.

Det är inte okej. Jag känner att jag inte vill vara i närheten av dem, jag vill inte vara deras vän eller arbetskamrat, inte ta en öl på afterworken, inte sitta vid samma bord på företagarfrukostarna.

Och då står man inför nästa problem: hur ska då de män som inser att de uppfört sig fel så in i helvete någonsin komma till rätta med det? Om man inte blir ställd till svars och får en chans att göra bot - vad är kvar? Känslan när man märker hur en annan kvinna, en som man kanske gärna skulle umgås med istället vänder sig bort i äckel och avsmak? Det är inte heller rätt.

Vilket parti jag än röstar på i nästa val, så är mina önskemål: konsekvenser, sanktioner, hjälp till de kvinnor som behöver och framför allt öppna samtal om hur fel det är att slå någon man säger sig älska.

Här är länken till ledaren som gav idén till inlägget: http://www.aftonbladet.se/ledare/article15168022.ab

Åsiktslathet

Man mår lite "sådär" när man öppnar nättidningarna på morgonen och ser att SD nu är Sveriges tredje största parti. Om man med "sådär" menar frustrerad, aningens uppgiven och trött på att det svenska folket blivit så åsiktslata.

En stor del av SD:s framgång beror utan tvekan på att vi inte orkar sätta oss in i politiska program. De flesta väljer bara det enklaste och övertydligaste budskapet. I allmänhet kan medelsvensken diskutera deltagarna i Big Brother med större insikt än stadsministerkandidaterna inför nästa val. Jag minns med alltför stor klarhet hur min vän ringde mig efter förra valet och skrek i telefonen - eftersom hennes exsambo lyckats rösta på SD till riksdagsvalet och V i kommunvalet. Samtidigt. Han visste ju hur som helst inte vad något av partierna egentligen stod för, så för honom var det fullt logiskt.

Samtidigt så är inte det hela problemet. Många av oss väljer den till synes enklaste lösningen på alla problem eftersom vi tror att enkelt också måste vara rätt.

Det blir som någon sorts egendomlig Occams rakblad-metod till politik:
1) Problem: något är fel med vårt samhälle.
2) Antagande: ofta orsakar yttre hot oro i ett samhälle.
3) Antagande: de som inte är "vi" är "dem".
4) Slutsats: Tar vi bort "dem" ur ekvationen löser vi problemet.

Det verkar på papperet enkelt och snyggt och lätt att ta till sig. Det kräver inte mycket tänkande alls, men det verkar som en logisk tankekedja. Ett bra argument.


Men inte desto mindre en logiskt felslut.

Att leva enligt Occam är att vara lat och förenklad. Att rösta på SD är också att tänka en halv tanke i taget och vara nöjd med det.