Serienyheter från Starz

Nu är det flera av er, det vet jag, som kommer att se fram emot serievintern lite extra. Outlander-böckerna kommer nu som serie! För er som inte direkt känner igen benämningen så är det alltså samlingsnamnet på böckerna om sjuksköterskan Claire som ramlar genom en portal i Stonehenge och hamnar i 1700-talet där hon träffar megasexige, skotske krigaren Jamie.

Jag har läst serien från början till slut och fattar precis varför det är just Starz som plockar upp denna serie. Böckerna vimlar av sex, blod och allehanda groteskerier och ja - Starz är ju kanalen som plockar upp sådant som HBO finner lite vågat (se exemplen Spartacus eller Rome)

Så här ser bildreklamen ut:

Här har ni bilder på Jamie respektive Claire

Så...ja, det hela har potential. Nu funderar jag på om inte det ska få följa med ett par Outlander-pocket på resa med mig - så jag hinner läsa om hela serien innan allt brakar igång. Håll utkik på Netflix och era vanliga streamingsiter för starttider.

Altered books och höstens läslista

Sommaren har rusat genom mitt liv som ett godståg i år. Det är redan dags för de två sista öppetveckorna på bokcafeet, men jag kan till min glädje berätta att höstens läslista faktiskt är fixad, och den ser lovande ut. Här har ni den på bild, minus boken The Grandmothers, av Doris Lessing som förmodligen kommer med posten i morgon.

The Grandmothers av Lessing, är en novellsamling (som jag ju älskar) och som jag upptäckte bakvägen, genom att en av novellerna gjorts till film och manusförfattaren har även skrivit Atonement och Dangerous Liaisons. Filmen heter Adore (2013) och jag såg den för bara ett par veckor sedan. Den handlar om två kvinnor i 40-årsåldern som varit bästa vänner sedan barnsben. En sommar blir de förälskade i varandras söner och inleder ett förhållande med dem som varar i två år. Själva upplägget till berättelsen innehöll så många brott mot tabun att jag var sjukt imponerad redan från början, och det ska bli intressant att läsa mer om karaktärernas tankar, så man får svar på: Hur i helvete..?

Jag har väldigt stora förhoppningar på Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones också. 1300-tal, en ung, fattig mans resa mot lärdom och rikedom, katedraler och SPANSKA INKVISITIONEN!! (you never expect them...).

Sedan var jag ju tvungen att lägga till en Sann Historia Ur Livet, för det tycker jag ska vara med på varje läslista. Även tystnaden har ett slut handlar om den politiska ledaren Ingrid Betancourt som var fången hos FARC-gerillan i Colombia i sex och ett halvt år. Tror det är en sådan bok man max läser en gång, så den ska jag rotera tillbaka till cafeet sedan.

Jag förväntar mig en trevligare stund med Alexander McCall Smiths Det varsamma bruket av komplimanger, som jag valde på grund av titeln. Och för att jag gillar hans stil så väldigt mycket. Däremot har jag inga förhoppningar alls på Lyckan, kärleken och meningen med livet (det var den som hette Eat, Pray, Love i original och som gjordes om till dravlig film med Julia Roberts). Elizabeth Gilbert blev ju så sönderhypad att jag svor på att aldrig betala ett öre för den boken... men nu kom den ju in på bokcafeet, så jag ger mig på den då. Men som sagt. Inga förhoppningar.

En liten smula underbar av Dawn French förväntar jag mig vara en liten smula underbar och kul men inte superfantastisk. Väldigt brittisk, dock. Ett oprövat och osäkert kort är Kärlekens historia av Nicole Krauss, som kan bli en sådan där bok jag bara lägger någonstans och struntar i att läsa ut. Den verkar oerhört pratig och den sortens romaner är svåra att hålla ihop. Dessutom verkar den på ytan handla om en man och en kvinna som blir kära som tonåringar och sedan tillbringar resten av livet med att INTE vara ihop utan någon som helst rimlig anledning. Sådant brukar tråka ut mig.

Raka motsatsen kan vara Öm och Grym (Sweet and Vicious), där huvudpersonerna är smågangstern Henry Dante och den nyfrälsta Grace McClone som gör en roadtrip tillsammans för att undkomma bossen Honey Pobrinkis hejdukar. Udda existenser, stora problem och smart språk. Och sedan tror jag att Potensgivarna av Karin Brunk Holmqvist är ett säkert kort. Den blir trevlig. Den handlar om pensionärerna Tilda och Elinda som startar en postorderfirma för potensmedel. Kan inte blir något tråkigt med den boken.

Till sist vill jag bara visa, att om om verkligen inte gillar en bok så kan man göra andra saker med den än att läsa om den. Vi på bokcafeet har fått kontakt med en kvinna som heter Agneta Grahn, som som gör om böcker till konstverk, inredningsdetaljer och smycken. Så här:

Det är också en sak jag skulle vilja lära mig i höst.

Legofilmen och paket från Bokus

Sportlov är sportlov, om än utan snö. Så vi har ägnat oss åt en annan typisk sportlovsaktivitet idag. Bio. Jag och pojkarna var och såg LEGO-filmen, och hade lika kul alla tre. Den är episk. Jag var lite tveksam först, men när jag ett par minuter in i filmen förstod att stora delar av intrigen är hämtad rakt ifrån Matrix med inslag från Sagan om ringen - ja, då var jag helt med på legotåget. Matrix, hör jag er tvivlande säga. Ja, just det. Komplett med användning av mästerbyggarnas idéenergi för att driva världen, och - OCH!- bläckfiskbovar som dessutom (eftersom storboven kallas Chairman Business) går under namnet Mellanchefer. M-hm!

(jag försökte få en vettig bild på oss tillsammans, men den här familjen är nu en gång som den är...)

Och när man till sist inte trodde att filmen kunde bli bättre - då dyker Will Farrell upp. Det är bara att gå och se den. Låna ett barn ni känner om ni skäms för att gå ensamma som vuxna.

 

På vägen hem hämtade vi ut mitt senaste bokpaket, så efter en ganska komplicerad arbetsdag ser kvällen ljusare ut. Den bok jag är mest spänd på är Stephen Kings nya.

 Ni ser den till vänster i den ganska ofokuserade bilden: Doctor Sleep. Huvudpersonen är den nu vuxne Danny Torrance. Ni vet, lillkillen från The Shining! (Och snälla, tänk nu romanen och inte Kubrick-Redrum-dravlet!). Det ska bli ytterst kul att träffa honom mellan sidorna igen. Jag återkommer med recensioner där, men det ser litegrann ut som om jag kommer att få slåss med maken om vem som ska läsa först.

Mad about the boy

Antal utlästa böcker:                  1.
Antal läsminuter:                      260.
Antal spontana asgarv:            minst 7.
Antal gånger jag brast i gråt:    8. (överraskande många)
Antal gånger barnen ropade "Maa-maa!" under läsningen:      okänt
Antal alkoholhaltiga drycker druckna under läsning: endast en. Mkt bra.

Ett inlägg om nyaste Bridget Jones-boken måste förstås börja med en Bridgetlista. Hur skulle det annars se ut? Jag har just lagt ner Mad about the boy och baddat ansiktet en aning eftersom jag var tvungen att gråta en skvätt igen. Innan jag går vidare med boken måste jag berätta att texten kommer att innehålla en liten spoiler eller två. Men det mesta avslöjas redan i kapitel ett, så jag tror inte jag kommer att förstöra så mycket.

När vi träffar Bridget har hon blivit tvåbarnsmamma. Och änka. Japp, Fielding gjorde en George RR Martin och tog livet av Mr Darcy. Och där får man också en första aning om att Fielding under sin bortavaro har blivit en skickligare författare. Hon beskriver med rent kuslig precision den där bakhållssorgen som så många av oss känner till. Den som sveper över en som en mörk tsunami och jämnar en med köksbordet, helt utan förvarning.

Efter fem år som knappt levande försöker nu Bridget med en åttaårig son och en femårig dotter hitta någon som kanske åtminstone vill ha sex med henne. Mitt i hennes *dramatisk viskning* medelålder. När vi träffar Bridget igen har hon nämligen nyss fyllt 51. På sedvanligt Bridget-sätt lyckas hon också ovanligt väl, genom att via Twitter lite ofrivilligt få tag på en supersnygg 29-årig man (by the way, NÄR blev det en så etablerad grej att skaffa sig tjugo år yngre älskare? Jag tycker fortfarande att den grejen smugit sig på på ett väldigt underligt sätt. Jag skyller på Demi Moore.) Men kan man leva lyckligt med en toy boy, och hur är det egentligen med den nye musikläraren, Mr Wallaker, som på något sätt påminner om James Bond?

Sedan är det så skönt att vara i händerna på en författare som vet hur man ska använda en litterär referens! Det är så man vill ta boken och mosa in den i ansiktet på Stephanie Mayer och E.L. James och skrika "Så här! Så här, bitches!!" Bridget håller nämligen på att adaptera Ibsens pjäs Hedda Gabler till ett filmmanus. Det är bara det att Bridget förstås tror att pjäsen heter Hedda Gabbler och är skriven av Chekov. Stycket där Mr Wallaker talar om detta för Bridget... stor humor.

Sedan vill jag inte säga så mycket mer om boken annat än att den skildrar småbarnslivet med förväntad skicklighet. Till exempel har väl alla föräldrar varit med om ett tillfälle med barn som inte kan prata rent ställer till det. Bridgets dotter kallar racoons för fuckoons vid ett par minnesvärda tillfällen. Påminner i alla fall mig om när min yngste son inte kunde uttala "K" utan sade "T" istället. Och vänder sig till mig på banken med nappen i handen och säger "Här mamma, stoppa den här i fickan!"

Hörni, läs. Ni kommer inte att bli besvikna. Ni kommer att grina en del - men å andra sidan har Fielding gjort ett bättre jobb med sexscenerna den här gången, så där får ni lite igen för tårarna. Ha det så trevligt.

P.S. Daniel Carig kommer att spela Mr. Wallaker. Eller också lovar jag äta upp boken.

Avbrott pga paket

Här skulle det ha varit ett längre inlägg.

Men det har kommit lite saker emellan. Ber om ursäkt. Men läs gärna om lite äldre inlägg så länge, jag har för mig att jag var rätt välformulerad i början av året ;-)

Återkommer så snart jag är klar med Ms. Jones. Så imorgon, alltså.

Will have small glass of wine

Jag har skrivit om det förr, det där att vissa bokkaraktärer åldras med en, så till den grad att man börjar betrakta dem som kompisar eller släktingar. Förut har jag skrivit om till exempel Sookie Stackhouse från "Dead after dark"-serien (som blev TrueBlood), en nu avslutad bokserie som ändades till min allmänna belåtenhet och om Janet Evanovich prisjägande Stephanie Plum. Både dessa damer har varit som en yngre och en jämngammal kompis som roat mig med jämna mellanrum. Ett guilty pleasure.

Men jag var lite oförberedd på att min bokliga storasyrra skulle dyka upp igen efter tio år.

Bridget Jones är tillbaka!

Boken är nu beställd och på väg hem till mig, men jag vet redan det mesta som kommer att hända i den. Jag har nämligen läst denna recension: http://www.nytimes.com/2013/10/20/books/review/helen-fieldings-bridget-jones-mad-about-the-boy.html?_r=0

INNAN NI KLICKAR - RECENSIONEN INNEHÅLLER MASSOR AV SPOILERS! BE WARNED!

Det enda jag tänker avslöja är att Bridget nu är 40+, har två barn, är författare och kan inte riktigt hantera sin smartphone. Det kommer förmodligen att gå att relatera till.

Lovar att recensera så fort jag läst. Men det ser lovande ut.

Leve novellerna!

Det var minsann inte så pjåkigt - nu har jag för andra året i rad prickat in rätt nobelpristagare i littertur och det hela blir ju inte sämre av att det var Alice Munro som vann. Precis som hon tycks anse, så tycker jag att novellen är det ultimata litterära formatet. Anledningen till detta är att jag tycker en novell kräver disciplin. En roman kan dra iväg på hundratals och åter hundratals sidor. Det finns gott om plats att utveckla karaktärer och förklara deras motiv och beskriva platser.

Men bristen på utrymme i en novell gör att man måste sålla hårdare, koncentrera och destillera sitt språk. Det gäller att tänka till: behöver jag verkligen det här stycket, eller går det bra ändå?

Eftersom den här processen sker, så blir ofta resultatet en mycket stark och bärande dramaturgi. En dramaturgi som går utmärkt att filma, till exempel, eller dramatisera på annat vis.

Jag funderar på om helgens blogginlägg istället ska få bli en novell eller två. En fin oktobertradition. Är det någon som har lust att hänga på, så hör av er, länka eller tagga med novell, så kör vi ett gemensamt race. Förra årets spöknoveller blev ju till en fin bok, men jag tror att jag i år ska hylla Munro genom någon form av dramatik i vardagsformat.

Leve novell och Nobel. En fin kombo.

Lagom till spöksäsongen

Nu är det officiellt - om bara ett par dagar kommer nyaste boken ut från mitt förlag. Det är en novellsamling med lagom äckliga och rysansvärda noveller med ett antal för er här i bloggdala kända författare.

De "Nattmaror" som bidrar med noveller är (förutom yours truly) är:

Monica Bréti
Lotta Modin
Paulina Wennerlund
och
Camilla Lindberg








Jag lovar länka via bloggen till köpställen (direkt från förlag är förstås billigast, 60:- för boken i pocket)

Här har ni baksidetexten: Ett tåg utan passagerare som skenar genom natten, en joggare som förhandlar med döden och en polis som blir bjuden på en märkligt välsmakande köttgryta... I boken Nattmaror skriver fem författare från LiLmedia förlag gammaldags skräckberättelser för en ny generation. Här finns inga snygga tonårsvampyrer eller sexiga varulvar, bara sådant som ger kalla kårar under mörka kvällar.

Bokdagar är bra dagar.

Taggas med reading habits

En bloggutmaning så här på söndagskvällen, så trevligt! Ska göra mitt bästa för att denna bokhelgen till ära svara på några frågor som ställts i ämnet: reading habits

1) Har du en speciell plats där du brukar läsa?
Svar: Nej, jag läser överallt - sängen, kökssoffan, bilen (inte när JAG kör) vid matbordet, soffan, fåtöljer, picknickfiltar... you name it.

2) Riktigt bokmärke eller random papperslapp?
Svar: Jag önskar jag hade sådan koll att jag ens enbart lade papper i böckerna. Jag lägger dem uppfällda, eller med en penna, nagelfil, platskort eller vad som ligger närmast. Jag älskar och misshandlar mina böcker.

3) Kan du sluta läsa när som helst, eller måste det vara efter ett visst antal sidor eller i slutet av ett kapitel?
Svar: Jag slutar vanligen när jag blir för trött för att urskilja orden. Så, nej.

4) Äter och/eller dricker du något när du läser?
Svar: Inte i sängen. Men annars, ja. Dricker gärna té.

5) Brukar du lyssna på musik eller ha TV:n på när du läser.
Svar: Ibland. Det stör inte min koncentration i alla fall.

6) En bok i taget eller flera samtidigt?
Svar: Flera samtidigt. Vissa kan man inte läsa när man ska somna, för de är för otäcka, andra kan man inte läsa när man äter, för de är för äckliga...

7) Läsa hemma eller överallt?
Svar: Överallt.

8) Läsa högt eller tyst i huvudet.
Svar: Jag läser förstås inte mina egna böcker högt, men jag är familjens utsedda högläsare eftersom jag gör rösterna i barnböckerna. Mina Harry Potter-röster är kick ass!

9) Hoppar du fram i boken, eller hoppar du över stycken?
Svar: Ibland är boken så spännande att jag måste bläddra fram och kontroller om kärleksparet ska få varandra eller om hjälten kommer att överleva... och i böcker jag läst flera gånger hoppar jag över stycken.

10) Bryta rygg eller inte?
Svar: På vissa böcker, som extremt tjocka pocketböcker. Annars orkar jag sällan.

11) Brukar du skriva i böcker?
Svar: bara i facklitteratur.

12) Vilka taggar du?
Svar: ber att få återkomma, jag måste kolla vilka som inte gjort den här utmaningen än!

1440 sidor självbiografi

Efter min första vecka i kontakt med en klass med filmelever i åldern 19-29 kan jag konstatera att de är förtjusande nördiga, överraskande kunniga och eventuellt - av hudfärg och brist på morgonpigghet att döma - vampyrer med kanske ett eller två undantag. Nåväl. Det var nu inte om dem jag skulle skriva.

Jag skulle skriva om dramatikern Lars Norén och hans nyutgivna 1 440 sidor långa dagbok som publicerats av Albert Bonniers förlag. Och ja, nu måste jag igen protestera mot denna villighet från förlagens sida att slösa papper på sådant.

Det finns ingen människa som har ett liv intressant nog för att ta upp på 1 440 sidor. Och jag skyller inte direkt på Lars Norén heller. Det handlar om redaktörer som har svårt att begränsa sig eller överdriven respekt för "auteuren". Jag begrep inte Knausgårds jättedrapa heller. Jag är väl ett sådant där oförstående, okänsligt fruntimmer (som ofta nämns i dessa böcker) som inte förstår dessa lidande konstnärssjälar, men för att en självbiografiskt verk ska få ta upp så mycket trycksvärta, så behöver det nog allt finnas med lite världspolitik och ett eller annat krig i boken.

Som ett exempel kan nämnas att Churchills självbiografiska serie upptar 10 verk med över 4 000 sidor, men eftersom han hade det yttersta ansvaret för en lång rad beslut som direkt påverkade miljontals européers liv under andra världskriget. Shakespeares samlade verk - 1 200 sidor. Bill Clintons självbiografi - 1 000.

Men Lars Norén? Eller Knausgård? Mjää...

Nä, vill man skriva på om sig själv i den mängden så tycker jag nog att man ska välja ett annat format.

Som en blogg, till exempel...

En bra dag, en bokdag, en åkdag

Ja, dem av er som jag har nöjet att ha som facebookvänner vet ju redan att jag nu kunnat avslöja vem som blev den senaste författaren att välja att arbeta med mitt förlag. Ni kan förstås läsa mer här: lilmedia.se 

Sara, som författaren heter är en sådan där tjej som nog egentligen inte riktigt vet hur bra hon är - eller hur bra hon kommer att bli. Så det ska bli kul att följa henne en bit på vägen. Så här ser boken ut:

...och här har ni ytterligare en av bilderna från boken:

...aah, syskonkärlek!

Som "vanligt" är det Elina Höglander som står för de otroliga illustrationerna.

En nästan oväntat stor del av dagen har också gått åt till att åka runt på landsbygden och förbereda ett annat projekt, en rundtur som skulle provåkas längs med vårt närmaste vattendrag, Hedströmmen. Oh, det är vackert ute på landet nu, hörni! Det känns konstigt att skriva det, när man ju bor mitt i spenaten, men det är klart man blir hemmablind.

Sedan åt vi lunch på Kolswa herrgård också, där vi hade vår bröllopslunch. Just nu håller Ernst på att fixa till orangeriet där, så vissa delar av området var avspärrat. Värsta hysch-hyschet, tydligen.

Så, ja - en bra dag. Och kvar är fortfarande en löpartur med mina pojkar och första avsnittet av nya säsongen på TrueBlood. Vad mer kan en kvinna begära?

Sommarböcker hög 1

Här sitter jag och ska egentligen skriva en artikel om Den vilda blommans dag som tydligen är idag. Runt omkring landet går folk på promenader just nu för att bese svenska, vilda ängsblommor. Själv har jag svårt att fatta att de är på tillbakagång som på tre minuter skulle kunna skrapar ihop liljor och ackeleja, rosor och saliveja (salvia), ljuva krusmynta och hjärtans fröjd (citronmeliss) eftersom de växer alldeles utanför dörren. Men å andra sidan börjar ju all stadsmiljö bli beklämmande välklippt, så...

Det som distraherar mig är att barnen har åkt med maken för att bada och jag har min första hög med sommarböcker liggande så jag hela tiden ser dem i ögonvrån. Den innehåller dessa titlar:

Den bok jag hoppas mest på är kanske Stephen Frys memoarer, mestadels för att den är på engelska och så överlägset välskriven att det nästan är på gränsen till tragiskt. Dessutom finns det över 50 kapitel i boken och alla har en titel som börjar på bokstaven C.

Varför? Ja, Contents (innehåll) börjar ju på c om inte annat.

Som den uppmärksamme noterat så är ingen av dessa böcker nyutkomna. Jag läser inte sådana på sommaren av två anledningar: nummer 1 - bokcaféet. Alla böcker en människa någonsin kan behöva bärs villigt dit av våra gäster och skänks eller byts in för vidare försäljning till det facila priset av 1, 2 eller 5 kronor. Folk slänger mycket böcker nu för tiden - jag föredrar att adoptera dem och ge dem ett gott hem. Nummer 2 - jag slipper gärna hypen runt böcker. Jag måste inte läsa dem precis då de kommer ut. Jag väntar gärna tills dess att jag kan bilda mig en någorlunda egen åsikt.

I morgon får jag dessutom släppa ännu en nyhet - jag har nu skrivit kontrakt med en ny författare och den författarens bok kommer att vara klar den 24 juli.

Så jag borde egentligen fixa till en pressrelease också.

Läsningen får vänta lite.

Sju timmar in i spelet

Tempot ökar hörni! Vårbruk, snart ny författare kontrakterad till förlaget, snart dags för bokcafésäsongen och två EU-finansierade projekt att hålla reda på. Kul, ja. Jobbigt? Mhm. Och i morgon ska jag upp tidigt för att göra reportage från ett gäng som ska göra hela sitt vårbruk med arbetshästar. Bäst att redan på förhand be om ursäkt för usla blogguppdateringar, jag ska göra mitt bästa.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om - utan om en bok jag länge hört talas om men inte läst. När jag sorterade böcker på bokloftet i förrgår så hittade jag den äntligen:

Niel Strauss är killen som bland annat skrivit Jenna Jamesons och Mötley Crües biografier - men innan dess så skrev han den här.

Jag vet inte om ni minns när alla tjejer som ville gifta sig (huvudsakligen i USA, men jo, här också) skulle läsa The Rules? En bok skriven av två kvinnor som lärde ut alla knep som man skulle använda för att få mannen att binda sig. Den blev hysteriskt hatad av feminister världen över. Dels, givetvis för att den var otroligt bakåtsträvande, med tips som:
"Du ska aldrig vara ledig det första datumet som mannen föreslår för en dejt" och "Du får aldrig ringa en man innan han ringer dig!"

Det mest irriterande av alltihop var förstås att knepen fungerade. Jättebra i själva verket. Kvinna efter kvinna vittnade om framgång.




Som en motvikt till The Rules påstås det att skribenten Neil Strauss blev utsänd för att hitta den manliga varianten. Han hittade en underjordisk rörelse av manliga mästerraggare som gick med på att lära ut sina knep till honom. Boken handlar om detta. Och den är riktigt rolig. Om ni undrar var Henrik Fexeus hittade alla sina idéer till Alla få ligga, så misstänker jag att han destillerat dem härifrån och inte upplevt dem själv. Bara en tanke.

Två saker slog mig efter läsningen -
Nummer 1: Jag raggar (eller flirtar, då. Är gift.) tydligen som en man. The Rules har alltid verkat totalt oanvändbara för mig, men jag tror att jag använt 80% av alla knep i The Game. Vet inte vad det säger om mig.

Nummer 2: 7-timmarsregeln kanske är någon sorts naturlag? Den regeln går ut på att en man måste föra ett samtal i sju timmar med en kvinna innan han kan få sex. Det finns knep som kan göra processen snabbare, men ungefär så länge. Jag har noterat att gränsen för att en person verkligen ska börja uppskatta mig inom andra områden också, som på arbetsplatser, i föreningar och så vidare, går någonstans där. Efter att vi deltagit i samma samtal cirka sju timmar. Inte nödvändigtvis ensamma eller i sträck, men ändå.

På svenska heter boken Spelet och den kan vara en riktigt kul present till någon riktigt snajdig kille i bekantskapskretsen (ha, ha! dina knep är avslöjade!). Eller ja, en kvinna som raggar som en man, då. Som jag.

Om en bloggträff

Igår hade jag en dag helt i böckernas tecken och jag måste säga att jag är mycket nöjd med min onsdag. Jag började med en träff med min handledare (i litteraturvetenskap då förstås) på Stockholms universitet för att få koll på metodiken i arbetet jag gör nu - mycket trevligt och produktivt. Sedan fortsatte jag in till gamla stan  för att gå på Sci-Fi bokhandeln (där jag skulle kunna bo om det inte vore för alla rollspelare...) och satt sedan på ett café och läste dagens bokskörd fram tills dess att det var dags att gå över till Riddarholmen och bloggträffen på Nordstedts förlag.

Om vi nu bortser från det faktum att vi blev bjudna på plockmat och bubbel, bortser från att det alltid är kul att hänga med sina "peeps" (bokbloggande, skrivande, litteraturvetande och sträckläsande kvinnor), bortser från att Hanna Widell var en bra moderator, bortser från att vi fick goodiebags med böcker och choklad (som sagt - my people) och bortser från att Nordsteds förlag i princip är helgad mark...

- om vi bortser från allt detta -

...så var det en riktigt bra diskussion som i sig hade varit nog motivation för att spendera ett par timmar med att ha den.

Det är så givande att få höra om hur olika kvinnor läser samma text.

Ämnet var ju erotiktrenden i litteraturen idag. Fifty shades, osv. Jag tror de flesta av oss var ganska eniga om  att 1) det inte är en ny trend och 2) att det dyker upp en ny variant för varje ny generation kvinnor och 3) att Fifty shades m.fl. inte är erotiskt litteratur i sig utan böcker med mycket erotik i. Det som kanske är den största skillnaden just nu är hur den säljs - inte i Harlequinstället litegrann i skymundan, utan på pride-of-place längst fram i alla bokhandlar. Att stora och respekterade förlag ger ut den sortens litteratur gör ju att den helt plötsligt är legitim att diskutera öppet, och var som helst. Den öppna diskussionen ger på något sätt genren existensvärde.

Sedan uppskattade jag ett sidospår som i princip handlade om hur långt man får sträcka fantasierna - i de här böckerna så är ju männen superpotenta och alltid redo, kvinnorna smälter ständigt av åtrå och får multiorgasmer bara någon petar på dem - miljöerna är fantastiska, det är aldrig någon som fryser eller är dåliga i magen eller har en jäkligt äcklig finne eller så... man förstår ju att sådant är fria fantasier. Som en av kvinnorna från marknadsföringsavdelningen anmärkte, så säljer socialrealistiskt fulsex "sådär".

...men idag i amerikansk kvinnolitteratur framför allt, så har man antingen inte sex före äktenskapet eller också så har man det mycket präktigt med kondom på. Det är ett himla prasslande med små foliepaket hit eller dit.

Blir inte det lite kluvet? Om man lika gärna fantiserar om en man med oändlig potens och en egen helikopter, kan man inte då bara fantisera lite längre och lägga till a) ren från könssjukdom och HPV och b) så gott som steril. Problemet löst?

Eller?

Som alltid är problemet - var går gränsen mellan fantasi och verklighet? Och finns det någon sådan som är giltig för alla?

Åka eller inte

Jo, jag fick den här inbjudan i mailen idag: (klicka på bilden)

Vad tror ni, är detta ett ämne jag kan ha några åsikter om?

Karaktär, för tusan!

Att det ska vara så svårt, det där... att beskriva en karaktär i ett manus! Det gör mig så ledsen att det är något många aspirerande författare har börjat SLARVA med. För det känns som slarv.

Det förekommer ju rätt ofta, speciellt i moderna deckare av mycket, mycket etablerade författare att man gör en pappersdocka av alla utom huvudpersonen som kan få vara av kött och blod. Speciellt om det är en serie böcker. Man tar en rollperson man behöver - en polisassistent eller en kul granne eller nyfiken tant, ritar snabbt upp konturerna till den och hänger sedan på några klassiska attribut. (polisassistenten har problem med sin fru, den kul grannen kanske bjuder på en stänkare och den nyfikna tanten har säkert en pudel som hon går ut med).

Och det är okej.

Alla författare gör sådana figurer ibland.

MEN MAN KAN INTE GÖRA SÅ MED ALLA ROLLPERSONER I HELA BOKJÄVELN!

Jag vet författare som hör personernas röster inom sig, som vaknar på nätterna av att karaktärerna pratar med dem, som ser kläder på affären och tänker - det där skulle passa min hjälte/hjältinna. Det är dem jag tror på, de som kommer att lyckas till slut.

För om karaktärerna är levande för dem så är de levande och trovärdiga för andra.

Om man möter någon på stan och ska beskriva en person, så väljer man ofta den detalj eller det drag som skiljer den personen från alla andra personer. Det är sällan man på en gång säger: "Hon är av medellängd med grå ögon, har levt större delen av sitt liv i Arvika, men har nu flyttat till Stockholm för att göra något av sitt liv. Hennes senaste förhållande var med en man som inte uppskattade henne och det har gjort henne misstrogen mot alla män."

Men rätt ofta får man sådana beskrivningar tryckta i halsen på en tio gånger på två kapitel.

Om jag skulle tipsa någon skrivsugen människa om något, så är det: om man har en person som man vill beskriva - börja bakifrån. Skala av. Ta bort pappersplagg efter pappersplagg och se om det verkligen finns något därunder. Hitta kärnan, hitta den där innersta drivkraften, börja med en enda liten avgörande detalj.

Och bygg från den. Du behöver inte ens veta varför den är så viktig från början. Men leta. LETA!

Slut från PMS-redaktören.

Kom igen, stör mig, reta mig, kittla mig!

I morse läste jag en blogg av allt annat än tråkiga Tråktanten (klicka här för att läsa ni med) där hon ställde sig frågan om varför det är en sådan läsförståelsekris i landet, när nu det är fler personer än någonsin vars högsta dröm det är att ge ut en bok. Hon frågade sig om det kan vara så att folk är så upptagna av att skriva att de inte hinner läsa.

Som förläggare sedan tre år tillbaka och littvetare och lärare innan måste jag nog ge henne rätt. I regel så får jag in en hel massa manus som i stort sett kopierar det som för tillfället är stort på marknaden. Folk läser en del och sedan skriver de något liknande.

Litegrann är det de större förlagens fel (tycker jag). Branschen lider av samma problem som filmindustrin. Om det inte finns ett stort affischnamn som kan sälja det hela (en kändis som berättar om sin svåra barndom till exempel) så måste boken passa in i en lättfattlig form. "Den nya Liza Marklund" eller "Som Arn-böckerna fast på 1700-talet!"

Det är sällan någon vågar ta en ekonomisk risk på något udda.

Och det är så synd.

För det är det som konst och kultur ÄR! Konst och kultur ska vara automatiseringens fiende.

Vi människor försöker ständigt göra vår existens normativ. Vi vill ha det "som vanligt". Först tycker alla att det är udda och lite frånstötande på ett ballt sätt att klippa håret som September och året därefter sitter den på allas huvuden. Den har blivit normal. Filmen Jaws skrämde brallorna av en hel generation filmskapare som nu gör film på precis samma sätt och som inte skrämmer någon. Vi kan bli lite rädda eller lite roade eller lite upphetsade av det hela, men det är på ett automatiserat sätt. Vi är inte riktigt där. Vi är... torktumlarluddsgrå.

Ibland rycks vi häftigt ut ur det automatiserade och är till 100% där. I oss själva. Utan att slippa undan. Oftast beror det på en traumatisk händelse. Bilen hamnar på hal is och vi åker nästan av vägen. Något hugger till av smärta i bröstkorgen. Ett barn är på väg att springa ut framför en bil.

Alla sinnen skärps, vi är medvetna, vi handlar snabbt och med skärpa. Men vi mår ju inte så bra efteråt.

Konst och kultur ska ge oss samma sak. En känsla av att det här, DET HÄR är något utöver det vanliga, något som tar oss någonstans. Väcker oss från automatiseringen. Den vetenskapliga termen är verfremdung, eller ostranenie.

Men det får vi oftast inte.

Vi får inte litterära bungyjump med osäker lina från en racklig lyftkran. Vi får ett medelintensivt pass på Friskis.

Och det är synd.

Men skicka mig det udda, det konstiga och det egna. Och gör det nu!

Decamerone a la mellanmjölk

Okej, hur är det med den klassiska bildningen, nu då? Någon svensklärare som dängt Boccaccios digerdöden-komedi i huvudet på er någon gång? För den som nu sluppit, så kan jag berätta att romanen handlar om tio unga människor som flyr undan pesten i Venedig till en lantgård. Där berättar de den ena fräcka berättelsen efter den andra för varandra - allt för att illustrera hur många tänkte att eftersom man ändå med största säkerhet skulle dö snart, så kunde man lika gärna passa på att supa, ha origier, stjäla och bete sig allmänt sedeslöst.

Det är eskapism professional, det.

Själv har jag idag en liten annalkande katastrofkänsla inför vårens arbetsbörda. Kanske inte så liten, heller. I väntan på att det ska gå över så läser jag Panduros nya katalog.

Det var bara för jobbigt att dra ihop folk till en bacchanal, så jag tänkte titta på bilder på cupcakedekorationer istället.

Same - same.

Tillfällig sinnesförvirring

Ja, jag vet inte vad jag tänkte.

Om jag tänkte.

När jag mitt i egen företagandet - mammandet - föreningsstyrandet - jordbrukandet anmälde mig till en masterkurs i litteraturvetenskap.

Jag kanske tyckte att en 30 poängs uppsats är något man kan få till den där halvtimmen efter att barnen somnat och de bra programmen börjar på TV?

Men faktum är att jag kom in. Det var i och för sig ingen jätteöverraskning. Jag hade 999 urvalspoäng av 999 möjliga. Man får nämligen det till sist, när man varit framme och vänt i doktoranddörren två gånger. (1996 och 2002)

Förmodligen har jag en annalkande 40-årskris.

Nu gäller det bara att borsta spindelväven ur de mer högpresterande hörnen av hjärnan och sätta igång.

Men visst vore det lite ironiskt, om jag, då jag för första gången i mitt akademiska liv tycker att jag har något vettigt att säga, inte längre kan?

I så fall hoppas jag det finns ett sådant här ställe att tillgå än i dag:

Vid närmare eftertanke kanske jag skulle behöva ett sådant hem redan idag.

Femtio argument om femtio nyanser

I helgen hamnade jag i ett litterärt gräl (men jag hotade inte att krossa någon). Jag sade att jag inte såg E.L. James Femtio nyanser av honom som litterärt banbrytande och/eller nyskapande. Försäljningssiffror till trots. Först blev jag kallad för pryd - sedan för rabiat feminist och sedan för avundsjuk (lugn, allt sades med ordentligt med humor i botten).

Eftersom det var barn runt omkring kunde vi inte debattera det hela i någon sorts detalj, så jag lovade att ge alla mina argument i måndagens blogg. Vill ni inte läsa - hoppa av nu! Ses i morrn i så fall.

Ok, here goes.

50 anledningar till att jag inte gillar Femtio nyanser... så himla mycket.


1) Jag gillar inte böcker där författaren är för övertydlig, som till exempel med 2) namnen. Den manliga huvudpersonen heter ju 3) Christian Grey, där då namnet ska antyda en tveksamhet om huruvida han är ond eller god. För att göra det hela ännu tydligare, om någon skulle ha missat så får den kvinnliga huvudpersonen ständigt fråga sig 4) "är han den svarte eller den vite riddaren?". Hon heter dessutom 5) Anastasia Rose Steel, vilket då förstås ska antyda att fastän hon är en sådan 6) liten tsarevjna så är hon också rena stålet på insidan. Naturligtvis ska också läsaren se sambandet med namnen i Twilight-serien 7) där Bella Swan är en ful ankunge som blir en "vacker svan".

Den kvinnliga huvudpersonen i den här genren är alltid blek, brunett och oskuld (snövit?) och det har jag inte så mycket att säga om. Men varför måste hon dessutom alltid vara klumpig? 8) snubbla omkring över sina egna fötter och absolut vara helt omedveten om sin egen kropp?

Sedan är det det där med de taskiga litterära referenserna 9). I Femtio... så gör man ständiga referenser till Tess of the d'Urbevilles 10) och jag vet inte riktigt varför. Står det som en symbol för att Ana är smart? 11) för att författaren vill visa att hon känner till klassisk litteratur? 12) eller för att man ska dra paralleller mellan den här boken och Tess? 13) I så fall blir det en ganska haltande jämförelse. 14) Även om Hardys bok ifrågasatte de sexuella normerna av sin tid, så som jag antar att Femtio... vill göra, så finns det inget annat i boken som går att jämföra 15) och egentligen hade t.ex. Vanity Fair fungerat bättre... 16) Men man ser samma sak i Twilight-serien med dess haltande användning av Wuthering Heights och Romeo och Julia. 17) Ska man använda en litterär referens så kanske man ska ha läst originalboken först...18)

Jag är inte heller så glad över det faktum att man börjar tänka på produktplaceringen för filmen redan i bokformen.19) Bokens Christian Grey är rik. Det har jag ingen invändning emot i sig, folk har olika mycket pengar - men varför ens tjata i en evighet om presenterna som den rike mannen vill ge sin flickvän? 20) det vore mer uppfriskande och banbrytande om kvinnan i boken INTE hade ångest över att bli sedd som hora om hon tog emot presenterna och sade tack 21) eftersom en present ibland bara är en present och inte ett försök att köpa sex. Men, när jag nu ändå skriver om saken, varför har det blivit kutym att den bästa presenten till en intellektuell tjej är någon dammig förstagångsupplaga av en roman? 22) man kan ju inte ens läsa dem, för de förlorar i värde om man vänder sidorna utan handskar 23). Och så det där med bilarna... ja, varför inte på en gång se till att man har ett bilföretag som sponsorer till den kommande filmen. 24) som ni alla minns körde Edward i Twilight Volvo och gav så småningom Bella en Aston Martin (och en Merca), men vår Mr Grey kör Audi, han. 25) Både Ana och Bella kör förstås skrotbilar innan. För man måste har en quirky gammal ford eller VW-bubbla, det hör till. 26) På samma vis tjatas det en hel massa om vinmärken och kläder...27)

Men till den "kittlande" och "banbrytanden" delen av boken då. Sexet. 28) Personligen tycker jag att den som blir chockerad över sexscenerna i boken antingen måste läsa mer eller ligga mer. 29) Så avancerade var de inte. 30) Och inte heller är de skrivna med så stor variation 31) okej, huvudrollsinnehavarna byter från säng till sommarstuga och badkar och sådär... men i övrigt sker allt i ungefär samma ordning med samma känslolägen och samma repliker. 32) Det som kanske verkligen irriterar mig i sammanhanget är att Anaïs Nin har redan gjort allt detta med större variation och med bättre språk i sina erotiska texter från 1940-talet. 33) Vill man läsa något erotiskt befriande ur ett kvinnligt perspektiv så föreslår jag Venusdeltat. 34)

Tycker jag då att man kan använda boken för att diskutera maktspel mellan män och kvinnor? Nej. 35) Inte det heller. För det första så följer jag Foucaults teori om att sexualitet i sig inte har någon makt 36) den bara är och kan inte ensam användas som ett maktmedel, som pengar eller information/kunskap eller våld/hot om våld. 37) När man sedan läser boken så har inte heller författaren varit så värst frigjord i sin syn på det här med dominans och underkastelse. 38) Mycket tidigt i boken börjar Ana leta efter en anledning i sin barndom till att hon är undergiven 39) och strax därefter få man också veta att Christian Grey har haft en traumatisk barndom 40) Författaren kan inte acceptera att man kan ha en sexuell läggning från födseln - man måste på något sätt ha perverterats. 41) Det påminner mig lite för mycket om hur man såg/ser på till exempel homosexualitet.

På samma sätt verkar inte heller författaren kunna försonas med det faktum att sexualitet kan existera utan kärlek. 42) Efter ett tag blir Christian Grey "normaliserad" och börjar bli kär i Ana. Så är att han nu ignorerar sådant han tidigare i boken påstår är hans absoluta läggning 43) Okej, då börjar jag få lite creepy rysningar utmed ryggraden. Jag är helt enkelt för gammal för att gå på att 44) "en kvinnas kärlek kan omvända det värsta monster! för det är bara trist.

Lite kort blir jag också irriterad på att 45) bokens hjälte alltid ska ha en perfekt familj, vara fantastiskt snygg 46) och hantera kraftfulla maskiner som låt säga helikoptrar 47) kunna allt om klassisk musik och vin och 48) ha snygga kläder. Om det är normen så är det inte många verkliga män som kommer nära... kan inte någon modern hjälte sakna magrutor och ha glasögon?

och till sist är jag tveksam till boken för att 49) en hel massa unga kvinnor nu kommer att gå med på en massa saker de egentligen inte gillar att göra och en hel massa unga män kommer att tro att det är så man ska göra - och de pratar redan med 50) Emma Watson och Robert Pattinson för huvudrollerna i den kommande filmen. Det blir det inte bättre av.

Och det var mina "Femtio".

Vinner jag? Debattpartner ombedes svara via mail.