Kapat hus med klädkod

Det verkar inte som om det blir så mycket mer med den där vinterkräksjukan. Men redan då jag skriver orden så knackar jag i bordet, mer skrockfull än hoppfull. Själv sov jag tolv timmar i sträck i natt och är mer utvilad än på länge. Huset, däremot, är kapat. Mitt favoritrum till exempel, matsalen. Det är nu täckt på varje ledig yta av innehållet i dessa kartonger:

Rätt gissat, mina pojkar ska få sina första riktiga gamer-datorer, och eftersom vi då har en längtan efter att lära barnen att bli självständiga så får de vara med och bygga dem.

Själv får jag inte vara med. Däremot får jag vara med och bygga lego, som kommer att vara den andra helgaktiviteten nu när vi inte riktigt vet om vi vågar oss ut bland folk eller alltför långt från en toalett med barnen. Men det var på vippen att jag inte fick vara med där heller. Alla som gör storbyggen i Lego måste enligt lille sonen från och med nu 1) sitta på golvet och 2) vara klädda i onepieces. Och jag har ju ingen.

Eller... jag HADE ingen!

Jag kanske inte kan montera processorfläktar, men jag kan fasen shoppa saker till rätt pris. Som 99:- för en onecpiece, till exempel. Mer betalar jag ju ogärna för ett så pass osmickrande plagg.

På tal om fläktar, förresten - se nedan.

Till vänster fläkt från normal, stationär PC. Till höger: de nya datorernas fläktar. 'nuff said.

The art of the brick

Min yngste son får lite då och då en alldeles enorm hybris. Han är till exempel helt övertygad om att han kan spöa samtliga av Gladiatorerna när programmet går på TV. Skit samma sedan att han väger kanske sjutton kilo med gummistövlar på och är liten, liten för sin ålder. I hans egen fantasi är han en gigant.

Idag fick dock superhjältens stolthet en knäck på förmiddagen, när han skulle göra ett trick där han i full fart springer fram till en gunga och så att säga träffar den i farten med magen. Gungan ska då svinga sig riktigt högt och han flyger som Stålmannen.

Fast idag, då så flög han rakt över gungan och landade med ett magplask på gräsmattan. Jag vet inte vad som var värst för honom, att det gjorde ont eller att han misslyckades med tricket.

Som tröst utlovade jag ett maratonbygge med lego under eftermiddagen. Egentligen hade jag en hel massa annat att göra. Men jag var ju tvungen att baka bröd till morgondagens bokcafé, så jag tänkte att jag skulle kombinera de två sysslorna. (Hur som helst, jag ska baka nytt bröd efter att barnen lagt sig, om man säger så).

Lego är lite uppslukande. Mycket uppslukande. En två, tre timmar försvinner på en gång medan man sitter där och försöker hitta en endaste liten bit med två hållare på ena sidan i en 50 liters plastback.

Men nu är jag ju inte världens enda vuxna människa som blir helt besatt av lego. Kolla in den här länken: http://brickartist.com/

Sidan tillhör Nathan Sawaya, en man som sade upp sig från sitt arbete som advokat och istället började bygga skulpturer av Lego. Om ni har tid, surfa runt och titta i hans galleri. Hur häftigt som helst.

Men jag gissar att man får gå väldigt försiktigt om man ska gå på toa på natten hemma hos honom.

Xbox-periodare

Lite oväntat gick både långfredagen och påskafton i xboxens tecken. Jag trodde först att det skulle vara ätandet som var huvudsysselsättningen. Eller att vi skulle vara ute i trädgården. Eller att jag skulle träna en massa för att komma ikapp med det. 


Men det är lite svårt att motivera sig till att vara ute när det blåser nordanvind och snöar. Det känns inte vårlikt på en fläck. Ätandet... ja, som vanligt fick barnen en hel hög med påskägg men de har inte ätit särskilt mycket av dem. Nej, de gillar mer idén om att HA godiset. Farmor och farfar hade lagt smurfar och spelkulor i påskäggen istället för godis, och det blev populärt. Plus att det inte frestar mig att gå och äta upp resterna i ägget bara för att få plocka undan det. Smurfar är hårdsmälta.


Istället har sönerna suttit och spelat LEGO Indiana Jones på x-boxen i timmar utan att vara osams, och eftersom det i vanliga fall kan gå veckor utan att de ens startar en konsol så har jag låtit dem hållas. Jag tvingas in i speladet då den ene eller den andre måste ta en toapaus, eftersom man måste spela två för att klara alla funktioner och spärrar på banorna. Ja, och så får jag skäll för att jag är för långsam och fokuserar för mycket på intertextualiteten i spelmiljöerna. "Nej!!! Kom nu, vi måste vara två för att lyfta den lådan!!"

Det är lite svårt att hänga med om man har lätt att nörda ut på detaljer, för det finns förstås massor av små roliga filmcitat och kulturella markörer gömda överallt i spelet. I tavlor, bifigurer, saker som karaktärerna tar med sig...


Tydligen smittar det också, för maken bestämde sig för att "bara prova" att spela en bit i Call of Duty: Black ops igår ungefär samtidigt som jag skulle gå och lägga mig. Strax efter tre på natten ramlade han i säng med helt fyrkantiga ögon.
"Åååh, jag kan fatta att folk fastnar i det spelet", pep han ynkligt.
"Hur mår du?" undrade jag med alla omsorg jag kunde uppbåda vid den sena timmen.
"Jag är riktigt jävla åksjuk", svarade han.

Så idag ska nog alla få gå ut i friska luften.