FOMO-helg

Jag vet inte om det beror på det faktum att solen kommit tillbaka, att snön äntligen fallit i tillräckligt stor mängd för att ligga kvar i mer än 15 minuter, eller att folk fått lön efter den påstått allra fattigaste månaden på året. Kanske spelar alla tre faktorerna in? Men under just den här helgen så har min facebooklogg slagit någon sorts rekord i antalet inlägg av typen "folk som gör kul/intressanta saker". Det är bara tur att jag inte har Instagram, för då skulle jag förmodligen drabbas av allvarlig FOMO.

Ni vet, FOMO? Fear Of Missing Out? Det syndrom som många drabbats av sedan vi började jämföras oss inte bara med alla dem vi träffade under en och samma dag, utan också alla dem vi umgås med digitalt. Alls fyrahundra "vänner", ni vet.

Den här helgen har folk varit på massor med skidturer, middagar, bröllop, roadtrips, MMA-matcher - och det har fotograferats i obscena mängder.

Jag har inte så fantastiskt många FB-vänner. I själva verket känner jag rätt många av dem utanför nätet också. Så det gör det lättare för mig att sålla agnarna från vetet. Jag har rätt bra koll på vilka som lägger ut bilder och statusuppdateringar för att försöka spackla en perfekt fasad över ett ganska taskigt mående. Men visst kan jag också känna att wow, jag kanske borde ha gjort lite intressantare grejer den här helgen... jag missar saker!

Fast grejen är... jag vill ju inte! Jag vill inte släpa ut min man i skidspåret för att åka två mil direkt på morgonen, och jag vill inte åka på smyckesparty med tjejer jag aldrig träffar annars och känna mig tvingad att köpa ännu ett smycke jag inte kommer att använda och jag vill inte gå på restaurang och äta finmat, för då måste man vanligen klä sig i något lite snajdigare än jeans och raggsockor.

Jag vill sitta och binge-titta på när andra anstränger sig i American Ninja Warrior och dricka kaffe och äta havreflarn. Sånt blir knappt en halv statusuppdatering och ingen bild att visa alls. Men fasen vad skönt det är att bara välja att inte ta del i något alls. Bara för att man kan.

Att nedlägga en ent

Innan året är slut så har vi en vresig gammelman att lägga på marken. Det känns alltid så för mig, när man står inför vissa träd. Att de har personlighet. Speciellt de som är riktigt stora och gamla. Och på samma vis är det på något vis svårt att ta ner gamla träd som växer på vår mark.

Vi hade till exempel en stor björk växande alldeles i hörnet av det som var pojkarnas lekpark när de var små. den hade långa, långa grenar som räckte ända ner till marken, och det kändes alltid vänligt och tryggt att sitta under den på somrarna. Dessutom finns det få saker som är så vackra som ljuset genom björklöv på sommaren. När den björken skulle fällas så tyckte jag det var oerhört trist. Men när den väl var nere så syntes det ju tydligt att hela den inre kärnan var rutten och vi hade varit en storm ifrån att få den massiva björken rätt genom huset.

Då blev det mindre trist.

Just nu är det den här ent-liknande granen som inte mår så bra.

I själva verket har den börjat luta betänkligt.

Och som ni kanske kan se av bilden så är det inte långt till hus. Om dessutom en gran av den tyngden kommer ner av sig själv så slår grenarna rätt ner genom marken. Där, i det här fallet, elledningar och avloppsledningar går. Det kan bli stökigt.

Så den här granen får lämna plats och ljus till den yngre generationen nu. Tack och lov är den redan planterad.

Ring ut den gamla granen och ring in den nya? Trevlig nyårsafton på er.

Ska bara...

Ja, det är väl lika bra då - att inleda detta inlägg med att ta tillbaka precis allt som jag skrev i det föregående. Det går helt enkelt inte att "bara göra ett enkelt litet projekt i en endaste del av huset som ingen för närvarande använder". Inredningsdominon inleds i samma sekund som man flyttar på den första pinalen, och sedan bara faller brickorna en efter en efter en...

Den här gången skulle vi "bara" flytta en kapphylla som suttit i den nu före detta klädkammaren till hallen. För att få lite mer hyllplats. Det verkade vara en enkel sak - ner med de gamla krokarna och spegeln och upp med den nya hyllan.

Ja, tills dess att vi insåg att mängden av jackor dolt en helt förstörd vägg i stort behov av spackel och färg. Och vips såg hallen ut så här:

Och alla jackor, ficklampor, paraplyer, cykelhjälmar och sådant man då har i en hall hamnade i vardagsrummet. Tack och lov var det ändå en begränsade yta det gällde. Bilden ovan är från tio i morse och klockan två så var allt klart.

Nu skulle jag ju gärna säga att skadan är begränsad för den här gången. Sista brickan i inredningsdominon fälld. Men nej. Precis samtidigt som jag skriver detta hör jag ljudet från en spackelspade som dras mot en vägg.

För maken upptäckte att nu ser ju den angränsande köksväggen alldeles för skruttig ut.

Jag fruktar att detta kommer att leda till en ommålning av hela köket... men vi ska väl ha något att göra i jul, också!

Hur det funkar

Om jag tittar ut på västra sidan av huset har jag så här nära till mina svärföräldrars hus. Det är kanske sju meter mellan byggnaderna. Genom åren har rätt många kommenterat den närheten utifrån sina egna erfarenheter. En del har varit väldigt positiva och en del har förfasat sig. Jag antar att det sagt mer om deras släktförhållanden än våra.

Men visst, genom åren har det förekommit en del Alla älskar Raymond-liknande incidenter. Det ska jag inte hymla med. Vi delar trädgård och ett lantbruksföretag och har väsenskild syn på allt från klädsmak till politik till mat och underhållning.

Men det funkar. Inte minst för att idag när jag var tvungen att lära folk saker om film så hämtade svärföräldrarna barnen i skolan halv ett. Och lyssnade i en timme medan äldste sonen övade på trumpet. Och lagade både spagetti och köttfärssås och pannkakor. Och tog upp dem i skogen och fikade på ett berg och plockade trattkantareller.

Då gör det inte så mycket att de tycker att pulverkaffe är en acceptabel dryck.

Så jo, sådant gör att det funkar alldeles utmärkt. Plus rullgardiner också. Tjocka rullgardiner.

Krikonmarmelad och honungstomater

Min favoritmånad närmar sig med stormsteg och åtföljande gyllendagar och silvernätter. Det känns lite konstigt att samtidigt följa oroligheterna i Stockholm och undra över de vänner och bekanta som skulle dit och sedan själv gå omkring i den totala friden hemma på landet. Det är helt vindstilla, mild sol och lata fjärilar.

Jag håller på att laga krikon- och nektarinmarmelad, nu när jag vet vad det är för ett träd jag äger! Mirabeller/krikon ska funka bäst i marmeladform, och än så länge verkar det lovande eftersom hela huset luktar sött och somrigt.

Jag var ut en sväng i växthuset också och kan konstatera att det går långsamt med tomaterna.

Lite ironiskt, eftersom vi tidigare år haft överfullt med tomater och jag inte gillat dem alls. När jag nu för första gången i mitt liv hittat ett sätt att äta tomater i mängd - då finns det inga.

Men jag kan ju tipsa om metoden. En snabbdressing som med fördel kan ätas med fetaost eller färskost och en köttbit eller någon form av lantbröd.

Man tar två msk balsamvinäger och en msk flytande honung till 1/2 dl olivolja och rör ihop. I med klyftade tomater, salta och krydda med t.ex. oregano och sedan på med plastfolie och låt stå i kylen en timme (minst). Klart.

Nu ska jag vara ännu lite husligare och göra blåbärssylt och äppelmust. Ses i morgon.

Mysterieträdet

I några år nu har vi väntat på att mitt mysterieträd äntligen skulle bära frukt så vi fick veta vad det var för sort. Och nu gör det faktiskt det. Inte för att det hjälper.

Från början var det ett persikoträd, men en sort som ympats in på något annat träd för att bättre tåla svenska förhållanden. Jag hade inte koll på att man måste plocka bort hälften av frukten på ett så ungt träd, så det blev fullt av persikor första året och stammen knäcktes på hälften av tyngden. Jag klippte ner allting nästan ända till roten och lät sedan det vara till nästa vår då det började växa som besatt och blomma med de vackraste vita blommor man kan tänka sig.

Från i våras.


I alla fall så ser frukten ut så här:

Typ som plommon fast hälften så stora och med hårdare konsistens + att de är klotrunda. Vad är detta?

Om någon vet, kommentera här eller på facebook tack. Jag har just ätit ett par och hoppas ju att de inte är giftiga.

En enda liten vecka

En enda liten vecka har jag kvar på den här semestern och i Mälardalen har augusti hittills varit het som en bakugn och liksom... avvaktande. Idag är ett utmärkt exempel. Just nu blåser det halv storm, men vinden är varm. Det är som att stå mitt i en gigantisk hårtork. Den sortens vind som man kanske förväntar sig någonstans i närheten av ekvatorn, men inte här i norden, direkt.

Jag ska erkänna, den här sortens väder gör mig bara rastlös och orolig. Det är för varmt för att ta sig för något jobb på allvar och för blåsigt för att bara ligga stilla. Överallt i trakten går det dessutom omkring oroliga bönder och tittar på åkrarna. Det säger "frrräääässss..." så fort man rör sig i närheten av havren, så torra är stråna. Men i axen är det fortfarande grönt, och det är nu ett rent vågspel om allt hinner mogna innan det kommer en gigantisk åskstorm och slår ner alla korn på marken. Och då blir det klent med pengar.

Jag undrar lite vad en sådan här vind kallas? Det finns ju vindar med namn - som Chinooken (indiannamn för snösmältande vind i klippiga bergen) eller Mistralen, som är en kall fallvind i Rhone-dalen. Denna borde ju höra till någon av de mer dramatiska vindarna, som Siroccon - en het, torr, dammfylld vind som blåser i Nordafrika. Eller... Khamsin (som i princip verkar vara samma vind bara på våren istället) Oh, eller varför inte en Simoom, som ibland rör upp röd sand från Sahara och blåser den med sig norrut, så att det ibland regnar rött "blodregn" över nordsjökusten.

Så länge det blåser så här är det väl i alla fall bara att ge upp sömnen och gå brandvakt istället. Regnet ska inte komma förrän på onsdag. Då är det välkommet.

Förföljd av vatten

Den här sommaren har för mig hittills haft ett ovanligt stort fokus på vatten. Det förföljer mig en aning, till och med. Vårt eget brunnsvatten har varit väldigt bra den här sommaren, så vatten har fått ersätta nästan all annan dryck. Vattnet runt om i våra lokala sjöar - nja, där har det inte gått lika bra.

http://magazin24.se/nyheter/koping/2014/07/10/malmon-badvanligt-igen-tidigast-nasta-vecka

Alltid är det någon badplats som varit stängd på grund av bajsbakterier. Och i stan så har det kommunala vattnet varit svartaktigt och missfärgat i omgångar.

Men personligen har jag redan badat mer i år än på de senaste fem åren sammanräknat. Det började förstås bra med en vecka på Cypern - det går ju inte att göra annat än att bara i ett hav som håller 25 grader. Och pojkarna lärde sig snorkla som små fiskar på en kvart. Bara att köra. Lite oväntat att de också skulle fästa sig sådant vid att köra vattengympa varje dag... det är väl också sådant man får acceptera, fota och skratta lite åt senare.

Hemma har vattentemat fortsatt med omgrävning av översvämmade avlopp och stuprör i monsterregnen som kommit, regn som slagit in vågrätt rätt in genom fönstren och tvätt som blivit grundligen dränkt - det kanske inte är så positivt - men vi har också monterat upp badtunnan jag fick i födelsedagspresent.

Så för andra kanske detta kommer att vara fotbollssommaren. Men för mig kommer sommaren 2014 att vara vattensommaren.

Får jag välja en favoritvy över vatten så skulle den nog se ut som något i den här stilen:

Men ikväll så tror jag att jag nöjer mig med en sväng ner till vårt närmaste vattendrag och kollar in hur det går för bävern och hans trädfällning. Det blir trevligt nog. Och ostört, eftersom halva Sverige tittar på bronsmatchen inomhus. Bra plan.

(här ungefär kommer jag att sitta ikväll)

Sommartraditioner

Vissa traditioner är oumbärliga varje sommar. För somliga är det att bada i sjöar - det är inte jätteviktigt för mig. Inte att dansa kring midsommarstången heller. Att äta måltider utomhus, däremot är ganska stort och viktigt. Och att ta långa promenader sent, sent på natten runt midsommar och lyssna till alla djuren och fåglarna.

På samma sätt tar jag alltid in en bukett till den här vasen när pionerna börjar blomma:

Här är årets version.

Sedan finns det traditioner man uppskattar mindre. Idag har jag legat på knä och rensat ogräs, till exempel. Och precis som första året, inom den första kvartens rensning, blir jag biten i bröstet av en rödmyra. Och när jag säger bröstet, ja, då menar jag verkligen i ett bröst. Det högra.

Den traditionen tror jag att jag kommer att försöka avstyra hädanefter.

Rose med hatten

Jag har just kommit in från att ha klippt gräs i min bullerby-trädgård och luktar nu en sexig (?) blandning av bensin och gräsklipp. Vår trädgård skulle egentligen kräva en åkgräsklippare eftersom gräsmattan är på 3000m2, och vi har en också. Det är bara det att den ständigt går sönder och ingen egentligen vill betala mer för att reparera den för 114:e gången.

Därför är jag också rejält trött i axlarna och i vaderna och det blir då perfekt att sätta sig och blogga en stund om en bok jag nyss läst ut - Dr Sleep av Stephen King. Skräckens mästare håller än, måste man påstå. Jag hade mina filmelever på studiebesök i Köping, och vi passade på att besöka bokcaféet för lunch och böcker. Ett stort flertal av de böcker som vandrade ner från loftet var just Stephen King-romaner...

Dr Sleep var en sådan roman som ett flertal såg fram emot, eftersom den återknöt bekantskapen med Danny Torrance, den lille killen från The Shining. Dan, som han nu kallas, är strax under 40 och nykter alkoholist. Jo, han åkte dit på spriten trots sin far, ett ämne som ju King känner till väl och ofta återvänder till. Någonstans i USA letar en grupp monster förklädda till husvagnsfolk (The Knot) efter barn som är synska, som har the shining - för de äter dem. Och de är ute efter Abra, en 12-årig flicka med den starkaste psykiska kraft man någonsin stött på. Abra hittar dock Dan först, och tillsammans tar de fighten med The Knots ledare, Rose with the Hat.

Just Rose och Abra är den stora behållningen med boken. Det är inte många författare som kan skriva om det motsatta könet så himla bra och träffsäkert som King gör, och bland det bästa i hans skildringar är att kvinnokaraktärerna får vara hela människor. De får vara rasande, sexiga, rädda, smarta, svartsjuka och kraftfulla och existera och agera helt oberoende av de manliga karaktärerna. De är sina egna.

Rose med hatten.

Abra.


Bilderna kommer från illustratören Vincent Chong, ett nytt fynd som har en utmärkt hemsida: http://vincentchongart.wordpress.com/ som jag tycker ni ska kika in på. Han gör mycket skräck, fantasy och sci-fi. Kolla!

I övrigt är boken varken en av Kings bästa eller sämsta. Men visst går den att läsa.

Hur intressant är en ko?

Det här är en ko.

 

Uppenbarligen kanske det mest intressanta djuret i världen. I alla fall av Köpingsborna att döma, eftersom 3000 av dem idag färdades en mil ut på landet för att se på när en bonde öppnade dörren till sin ladugård och släppte ut dem på grönbete för första gången i år. Det är en trevlig bonde och fina kor, men jag förstår ändå riktigt hur det kan vara värt att trängas med 2 999 andra människor för att bevittna detta. I och för sig skulle jag inte heller stanna vid mitt eget bokcafé på sommaren, då kön sträcker sig runt huset i en timmes tid. Så det är väl tur att vi är olika och att så många människor gillar att umgås med varandra. 

Själv lyckades jag sitta fast vid mötesplatser i sammanlagt 47 minuter idag, vilket är någon sorts rekord. Vår väg är smal och folk från stan kan inte hålla åt sig ordentligt. Alltså satt jag och stirrade på detta:

 ...och svor åt dem som körde sämst. 

Jag är alltså en riktig surtant idag. Så kan vi ju inte ha det. Så nu blir det ut och rensa ogräs och sedan blir det träning och yoga. Serotonin och D-vitamin - coming up.

En sån tur!

Jag minns ju att det fanns en tid då helgen innebar vila och rekreation. Sovmorgnar, lite träning, lite shopping, kanske en fest eller bio på kvällen. Så kommer jag ihåg det.

Den här helgen har vi:

Storhandlat
Tvättat 8 maskiner tvätt
Vårbrukat och därmed gjort av med diesel för 4 000:-
Servat traktorer
Bytt till sommardäck på två bilar
Tvättat sagda bilar
tvättat traktorerna
Tagit bort döda grenar från 3000m2 trädgård
Torkat lakan utomhus och bäddat rent
Vaktat gudson
Haft fikabesök x 2
Läst bokmanus
Skivcoachat
Fotat
Uppdaterat hemsidor
Gråtit blod över andra hemsidor som bara inte vill fungera
Sett film
Skjutsat barnen till kalas
Gjort affischer och reklammaterial
Handlat presenter till två födelsedagar
Varit på musikskolans öppet hus och provat instrument
Styrketränat och tagit långpromenader
Handlat snabbmat på Max
Lagat tacos, panerad rödspätta och fetaostbiffar (dock inte samtidigt)
och skickat böcker med medföljande fakturor

Så på det hela taget så är det väl tur att det är måndag i morgon så man får åka till ordinarie jobb och vila upp sig.

p.s. Vi har redan gullvivor i trädgården! Undrar hur länge man klarar sig från att klippa gräs...

Ja, jag vet att det är krokus på bilden! :-D Det var dem jag råkade ha kort på.

Fota vatten utan bäver i

Klockan halv sju såg himlen fortfarande ut såhär hemma hos oss:

...och mannen och svärfar har börjat så. Det är tidigt som bara den för att vara mälardalen, men över hela bygden ser det ut så här:

Eftersom ingen i familjen behövde mig för tillfället så gick jag ner till ån som ligger 50m från huset. Jag hade tänkt att jag skulle få syn på gnagaren som håller på att bygga denna sommarvilla:

Men det var förmodligen lite tidigt på kvällen för bäverspaning. Försöker lite längre fram i vår när det är ljust ännu längre. Och sedan blev jag i alla fall så fascinerad av hur vårhimlen speglades i vattnet att jag satt och lekte med kameran och knäppte och knäppte och har nu ett minneskort fullt av sådana här bilder:

Säkert kul att göra något av en dag, men knappast sådant som seriösa bäverfotografer sysslar med.

Nytt husdjur

Vi har tydligen fått ett nytt husdjur. Så måste man väl ändå se det när man får in ett kryp som känns liiite för stort för att mosa med en bit toapapper. Just detta exemplar är tre centimeter från framfot till bakfot. Pojkarna tycker vi ska döpa den till Peter (Parker).

Jag får förmodligen gå in och ta tag i problemet strax. Ofta kan man lita på att katterna ser spindlar som knapriga små mellanmål, men de är ute just nu.

Efter en himla massa år på landet har jag blivit alldeles för van vid att avliva ohyra. Inte för att jag någonsin varit den sortens tjej som hoppat upp på en stol vid åsynen av en spindel (jeeez...) men ribban har lagts högre. Vissa djur måste man ju rädda. Vi höll på en halv natt och försökte fånga en fridlyst fladdermus i ett durkslag för att släppa ut den, alltmedan vi hela tiden undrade om den eventuellt kunde ha rabies. Jag har också klättrat på en hel del stegar för att rädda svalungar som kraschat lite obetänksamt och som inte kan lyfta från marken.

Och ibland erbjuder ohyran stor humor. Som den gången en mus hade lagt sig i innerfickan på makens arbetsjacka och sedan vaknade till liv efter att han tagit jackan på sig och dragit igen dragkedjan. Jag skrattade så jag nästan svimmade, och senare samma dag fick vi faktiskt åka in två veckor för tidigt till förlossningsavdelningen för att föda fram yngste sonen.

Sedan tycker jag i hemlighet att det är lite roligt när katterna ställer sig med tassarna på grodor så de låter:

 

...men det får ni inte säga till min svärmor som tycker man ska krypa in i buskarna och rädda de utrotningshotade små stackarna. Det gör jag bara inte. Jag skyller på ett decenniums desensiteringsträning.

Ute

Den 12 mars idag och min tolfte mil i 40 innan 40-utmaningen. 28 kvar innan den 12:e maj att nöta alltså. Det ser lovande ut. Just den här milen fick bli intervallöpning ute på vår största åker. Det låter kanske märkligt, men det har blivit ett av mina älsklingspass. Dels är det nära hem. Man får aldrig den där hopplösa känslan "Åh, nej! Jag har sprungit för långt åt ett håll, jag kommer aldrig att orka hem..." och så får man gå skammens latvandring resten av vägen. Och så kan jag träna när som helst, eftersom ungarna bara kan sticka ut huvudet genom dörren och gapa på mig om något händer. Jag är inne hos dem på 30 sekunder som mest.

Och sedan är det något speciellt med stubben som blir efter havren. Den är riktigt vidrig och består av 1,5 och 2 dm långa strån som om man inte lyfter på fötterna ordentligt fastnar i skorna och slår mot fötterna med ett tandilande gnissel. Så man lyfter på fötterna. Och får ett perfekt steg helt automatiskt. Lysande.

På bilden: samma åker fast med cross-åkande unge på. Den är bra för sådant också. Notera majsen i bakgrunden! Där ser ni vad vi har att tampas med för skräckfilms-inspirerad gröda resten av året. Den är också effektiv i löparsyfte.

Jag spurtar förbi varje gång. För jag har ju sett Children of the corn mer än en gång...

F som i förvirrat

Läge, alltså. Den här måndagen som hela familjen var övertygad var en söndag. Tur att det är sportlov. Om det nu är sportlov. För det känns som påsk. Här i mälardalen är det nio grader varmt, åkrarna är fulla av smältvatten och kanadagäss och jag var ute i trädgården (utan jacka) och fotograferade dessa:

Ja, alltså måste det vara vår? I februari? Eller? Vädret är förmodligen det mest förvirrade av alltihop. Jag har dessutom haft extremt svårt att komma ihåg att jag hade så hög feber för två dagar sedan att jag nästan svimmade varje gång jag reste mig upp. Idag mår jag ju bra. Så jag har två gånger idag nästan hunnit knäppa funktionsjackan innan jag hejdat mig med min strängaste inre röst "Ingen träning för dig! Vill du få hjärtsäcksinflammation, eller?!" Nej, det vill jag ju inte.

Sedan har jag också haft en mycket förvirrad hämtning av en spegel jag beställt för att ha på väggen i matrummet, bakom bordet. Den visade sig vara så enormt stor att vi i princip skulle kunna slänga ut bordet och bänka 6-8 personer direkt runt spegeln... Det var lite förvirrande. En annan sak som var lite förvirrade var att jag inte kom ihåg att man i volvon fäller baksätena med hjälp av två stora, lättillgängliga handtag alldeles i kanten av bakluckan. Efter att ha letat i cirka fem minuter inne i kupén så fick till sist expedittanten (60+ eldrött hår och moderlig inställing) ta ledningen med orden "Hördu, lilla vän, vad sägs om att vi försöker med de här?" och ett pekande finger mot stort handtag med texten "Fold back seats" på.

Ja, vad fan... om inte hon ska få kalla mig lilla vän - vem ska då få det?

Glad vår på er.

Björnar, blockljus och filmmusik

Det blev en relativt sen hemkomst för mig idag. Jag var tvungen att ta mig in på humongazoid-köpcentrat och gå på IKEA. Jag skulle köpa textil, men kom också ut med dessa:

Ja, det är blockljus. Don't judge me!

Eftersom jag var så sen hem bjöds jag och barnen på pannkaka av barnvaktande farmor och farfar. Men med pannkakorna kom en del otrevliga nyheter. På granngården har man hittat spår och spillning efter en sådan här:

och två sådana här:

Det var onödigt nära. Och tidigt. Hoppas det blir kallt så nallen går och lägger sig...fast då har vi förstås en grinig och morgonsur en att umgås med i vår.

I övrigt sitter jag och planerar en lyssnaruppgift för en klass till helgen. Vi ska börja med filmmusik i nästa vecka, och jag återstiftar bekantskapen med några favoriter:

Den här kan jag lyssna på "bara för att"...

Big, big birdies

Har ni märkt något av stormen, ni som är från västra Sverige? Här mitt i landet/östkusten så har det börja blåsa upp den del, men inte mer än att det var lite tungt att cykla hemåt från träningsrundan. Den kanske främsta ledtråden just nu för oss här i mälardalen till att det är busväder på gång, är att det slagit sig ner 50 stora, vita svanar på åkern intill huset. Och de flyttar inte på sig för något. Definitivt inte för en kvinna med kamera.

Man tänker två saker, när man står litegrann mitt i en svanflock - kanske tre:

1) Oj, de är en högljudda typer, de här...
2) Oj, de är faktiskt lika långa som jag...
3) Hmm... är det inte de här fåglarna som är kända för att de attackerar folk?

Det skulle bli en ganska maffig uppföljare till Hitchcocks "Fåglarna" om man gjorde den med svanar istället för sparvar förresten.

Sleepy Sunday

Något måste ju ha varit löst i vårt hus i natt, det är jag övertygad om. Frågan är bara vad? Samtliga av oss lade oss i vettig tid, men när vi steg upp så var det ingen som kände sig utvilad. Förutom att vi drar oss fram på tomgång så har det varit en perfekt oktobersöndag hittills, varm som en sommardag ute och alla är hemma på gården och drar runt med sina sysslor. Jag har till och med haft kameran ute, för att föreviga detta årets höstfärger. Bjuder på några foton:

 

Gott om färg blir det på bild just nu. 

Springa i brittsommaren

Jag vet att hela Sverige påstås vara mer inbitna löpare än någonsin. Men alla dessa vuxna i alla fina, nya träningskläder, har de verkligen roligare än så här?

 

I övrigt kan jag meddela att dessa är på väg att flytta nu. Ses nästa år!