Antal läsminuter: 260.
Antal spontana asgarv: minst 7.
Antal gånger jag brast i gråt: 8. (överraskande många)
Antal gånger barnen ropade "Maa-maa!" under läsningen: okänt
Antal alkoholhaltiga drycker druckna under läsning: endast en. Mkt bra.
Ett inlägg om nyaste Bridget Jones-boken måste förstås börja med en Bridgetlista. Hur skulle det annars se ut? Jag har just lagt ner Mad about the boy och baddat ansiktet en aning eftersom jag var tvungen att gråta en skvätt igen. Innan jag går vidare med boken måste jag berätta att texten kommer att innehålla en liten spoiler eller två. Men det mesta avslöjas redan i kapitel ett, så jag tror inte jag kommer att förstöra så mycket.
När vi träffar Bridget har hon blivit tvåbarnsmamma. Och änka. Japp, Fielding gjorde en George RR Martin och tog livet av Mr Darcy. Och där får man också en första aning om att Fielding under sin bortavaro har blivit en skickligare författare. Hon beskriver med rent kuslig precision den där bakhållssorgen som så många av oss känner till. Den som sveper över en som en mörk tsunami och jämnar en med köksbordet, helt utan förvarning.
Efter fem år som knappt levande försöker nu Bridget med en åttaårig son och en femårig dotter hitta någon som kanske åtminstone vill ha sex med henne. Mitt i hennes *dramatisk viskning* medelålder. När vi träffar Bridget igen har hon nämligen nyss fyllt 51. På sedvanligt Bridget-sätt lyckas hon också ovanligt väl, genom att via Twitter lite ofrivilligt få tag på en supersnygg 29-årig man (by the way, NÄR blev det en så etablerad grej att skaffa sig tjugo år yngre älskare? Jag tycker fortfarande att den grejen smugit sig på på ett väldigt underligt sätt. Jag skyller på Demi Moore.) Men kan man leva lyckligt med en toy boy, och hur är det egentligen med den nye musikläraren, Mr Wallaker, som på något sätt påminner om James Bond?
Sedan är det så skönt att vara i händerna på en författare som vet hur man ska använda en litterär referens! Det är så man vill ta boken och mosa in den i ansiktet på Stephanie Mayer och E.L. James och skrika "Så här! Så här, bitches!!" Bridget håller nämligen på att adaptera Ibsens pjäs Hedda Gabler till ett filmmanus. Det är bara det att Bridget förstås tror att pjäsen heter Hedda Gabbler och är skriven av Chekov. Stycket där Mr Wallaker talar om detta för Bridget... stor humor.
Sedan vill jag inte säga så mycket mer om boken annat än att den skildrar småbarnslivet med förväntad skicklighet. Till exempel har väl alla föräldrar varit med om ett tillfälle med barn som inte kan prata rent ställer till det. Bridgets dotter kallar racoons för fuckoons vid ett par minnesvärda tillfällen. Påminner i alla fall mig om när min yngste son inte kunde uttala "K" utan sade "T" istället. Och vänder sig till mig på banken med nappen i handen och säger "Här mamma, stoppa den här i fickan!"
Hörni, läs. Ni kommer inte att bli besvikna. Ni kommer att grina en del - men å andra sidan har Fielding gjort ett bättre jobb med sexscenerna den här gången, så där får ni lite igen för tårarna. Ha det så trevligt.
P.S. Daniel Carig kommer att spela Mr. Wallaker. Eller också lovar jag äta upp boken.
