Fastna i tiden

För första gången på veckor har jag haft en extremt produktiv söndag. Det måste vara närheten till september som gör det - min favoritmånad. Jag hade i och för sig bara två mål med dagen 1) göra klart saker och 2) laga god mat. Och då vet man ju. Till exempel gjorde jag klart/om vårt matrum som tidigare hade grå/gröna väggar och numera ser ut så här:

Sedan har jag också äntligen fotograferat färdigt bokcaféets trädgård (fast det var mest försenat pga ihärdigt regnande stup i kvarten).

Till sist har jag också läst ut denna:

Potensgivarna, av Karin Brunk Holmqvist, som handlar om de sjuttioåriga systrarna Elida och Tilda som upptäcker ett hemmagjort potensmedel och börjar sälja det på postorder för att få råd att bygga en toalett inomhus istället för utedasset.

Holmqvist skriver nästan alltid böcker om folk som liksom fastnat i tiden och det har ju dessa systrar också. De lever i ett hus som ser exakt likadant ut som det gjorde när deras föräldrar gjorde det. Och som vanligt utspelas det hela på landsbygden. Och hon har ju inte fel - överallt här omkring så finns det hus som i princip har sett exakt likadana ut i 60 år. Vanligen så har de bosatta där varit en mamma och en ungkarl till son som då mamman dött inte förmått ändra något och varit för gammal för att skaffa egen familj. Det är på en gång djupt tragiskt och mycket rart och det händer hela tiden. Sonen kommer inte iväg, han har det lite för bra där han är och är lite för väl omhändertagen. Så jag ska väl genast börja missköta sönerna lite lagom. Och sedan ska jag gå på nästa bok av Holmqvist som ligger och väntar i bokhyllan: Rapsbaggarna. Lättläst och kul och hög igenkänningsfaktor antar jag att slutbetyget på den första boken blir i alla fall.

Färger måste ha ett namn

Kommer ni ihåg när alla färger i inredningskataloger hade ett namn som hänsyftade på mat? Jag hade till exempel champagne på väggarna i köket, vanilj i vardagsrummet och latte i sovrummet. Och jag var förstås inte den enda som drev med detta fenomen. Det var allmängods.

Någonstans där i krokarna gick tydligen alla kulördesigners in i ett panikframkallat kreativt namnskov och nu kan jag bara notera att vi är fast med ett antal färgnamn man inte vill uttala högt, utan istället peka på i en lista och väsa "Jag vill ha den!" med litegrann samma skamkänsla som när man var 18 och skulle köpa kondomer.

Vi har ju botaniserat i en del färkartor nu, och Alcros inredningsfärger är nog dem som tar priset vad det gäller innovativa namn. Om det är på gott och ont är sedan frågan. Äldste sonen blev alldeles till sig när han hörde att det finns en färg som heter "Tatooine". Star Wars-nörd som han är ville han genast ha den nyansen i sitt nya rum. Nu var det ju bara det att färgen (liksom den fiktiva planeten) har en ganska meningslös gråbrun färg som kan deprimera vem som helst.

Vet ni hur färgen "oändlighet" se ut, förresten? Så här:

Sedan måste jag bara nämna några av de mer märkligt namngivna färgerna. Skulle ni till exempel kunna tänka er att ha nyfött skinn på väggarna? I alla fall så ser nyansern "Newborn skin" ut så här:

Och så den färgen som jag misstänker att folk har svårt att nämna och istället väljer att peka på: Bluppblupp. (ja, något ska den ju heta)

Och så har jag en utmaning - gå in på hemsidan, för all del, och se om ni kan se någon skillnad på nyanserna Krita, Vit, Äggskal, Magnolia, Snö och Älva. I dare you.

Ännu en fördom

Ikväll är det bokcafe och jag har därför inte supermycket tid att blogga, ska jag erkänna. Men som ni kanske vet har vi en loppis på cafeet som vi aldrig riktigt lyckas avveckla eftersom folk helt enkelt älskar loppisar. De finns överallt och i alla prisklasser, retro-, semiantik-, samlar-varianter. Därför är det inte heller förvånande att det dyker upp TV-program om att inreda med loppis. Som detta:
http://www.svtflow.se/video/2052000/avsnitt-1

I varje avsnitt så inreds ett helt hus enbart med loppisfynd, gratisprylar och containerrester.

Jag älskar mina egna ärvda saker och vi köper mycket begagnat. Jag gillar det.

Men. Och här kommer fördomen. Den otrendiga, ohipsteraktiga fördomen.

Ett helt hus med bara loppisfynd....

Tror inte ni att det skulle lukta lite skumt? Som på Myrorna?

Måla hela världen, lilla mamma

Ni vet vad jag brukar säga - om man nu har haft turen och energin att skaffa sig en bostad som man äger - varför göra den likadan som alla andras? Då har man väl ett perfekt läge att skapa sig något man verkligen gillar.

Vi har inte gillat våra vita väggar i vardagsrummet en tid. Mycket därför att med två barn och två katter som är ÖVERALLT så var de vita väggarna fulla med fläckar av saft, tassar som gått i jord, blod alternativt ketchup, något streck som misstänkt påminde om krita mm, mm. Det var väl en korkad färg att ha från första början. Ljust och fräscht. Väldigt 2002.

Ja, efter familjeråd så bestämde vi oss för mera färg. Den ende som hade en riktigt stark åsikt i den frågan var yngste sonen, som älskar alla visuella intryck, ju starkare desto bättre.

Och när man låter en sexåring välja... då blir väggarna...

80-tals turkos.

Jag tycker kameran gjorde färgen lite mycket åt det blå hållet, men färgen är verkligen lika turkos som alla de där kläderna vi hade cirka 1985.

"Den är helt underbar!" sa lille sonen lyriskt.

Själv är jag mitt emellan att älska färgen och kippa efter andan vid tanken på ett helt rum i kulören Aqua.

Äh, det är inte svårare än att måla om det en gång till om det behövs. Leve färgen.

Inredning och utredning

Mälardalen har antagit fyra nyanser av brunt. Det ser för jäkla trist ut utanför. Gräsmattorna är brungula och översvämmade av små sjöar av brunt vatten. Åkrarna är bara matt bruna och geggiga, där de inte förvandlats till någon sorts fågelträsk. Det här är verkligen den fulaste tiden på året. Det är väl därför man blir  så himla lyrisk när träd och buskar äntligen visar lite grön knopp.

Jag undrar om bristen på färg ute påverkar barnen lite. I morse ställde sig sexåringen mitt i vardagsrummet och sa "Det är för lite FÄRG i det här rummet. Det är mest vitt på väggarna."

Väggarna är onekligen vitmålade, eftersom jag tycker det är så mycket trä, och en massa bokryggar och elektronik som bidrar med färg att det skulle se konstigt ut med låt säga klarrött på väggarna. Men yngste sonen tyckte annorlunda. Och han är egentligen den som har bäst koll på färg och form i familjen, liten eller ej. Han har alltid kunnat rita och pärla och pyssla ihop färger så det blir snygga former och mönster.

Kanske han skulle bli hemmets inredare extraordinaire?

Kanske vore det jättekul att bo i ett sådan hus?

Vi tittade lite gemensamt på hus som han tyckte var "extra fina". De såg alla ut ungefär så här:

 

Med sexåriga inredare så vore det nog svårt att känna sig deprimerad över sin omgivning, det är ett som är säkert.

Dörr, port, entré

Om ytterdörren är husets ansikte så ligger vi lite illa till för närvarande. Vi är lite Fantomen på Operan, om jag säger så: "Don't look at me, don't look at me!!"

Den senaste veckan har det varit extra illa, eftersom min man inte har någonting emot att lägga byggskräp och verktyg precis utanför dörren så att allt blir lättillgängligt. Det är den så kallade Kråkan-metoden (från Mamma-Mu). Man har allting överst.

Nu i år har vi kört många mindre renoveringsprojekt på rad. Det började med att vi gjorde om pojkarnas rum. Sedan har vi satt nu panel och isolering på en gavelvägg. Bytt ett fönster. Sådär lagom, till skillnad från tidigare år när vi haft stampat jordgolv i huset under semestern pga golvläggning.

Men jag måste göra något åt entrén. Jag vill faktiskt att folk ska känna sig välkomna och att ytterdörren ska ge en vink om vilka som bor i huset (annat än det faktum att minst en person inte vet var soptunnan är).

Här är några fina exempel på dörrar:

Art deco. Passar förstås inte på vårt hus, men snygg!

Vet inte vilka som bor i detta hus, men jag tror inte de kan vara så värst tråkiga.















Jag återkommer med före- och efterbild på mitt eget elände.