Det finns en ekokammare i gruvan med otrolig akustik, och där fick alla släcka ficklampor och facklor i stå i mörkret medan guiden sjöng en psalm i bästa gregoriansk munk-stil. Jag behöver väl inte skriva vilken trevlig upplevelse det var för en röstfetischist som jag? (På tal om det vill jag bara inflika att jag har insett att Petter och Lars Ohly har exakt samma röst och jag måste tyvärr, tyvärr av den anledningen stryka Petter från sexigaste rösterna i Sverige-listan)
Anyway. En annan kul sak med att åka någonstans med filmklassen är att jag aldrig behöver känna mig ensam när det gäller att tänka smått störande tankar.
Jag stod just och reflekterade över de gångar som nu är vattenfyllda och oåtkomliga därnere, då en elev frågar: "Har man hittat alla gångar (alltså igen) som finns här nere?"
Guiden svarade att nej, det hade man förstås inte.
Hmmm....
Vad kan döljas i dessa djup då, mån tro? Och för er som redan vet vad en av mina noveller i den nya skräckantologin från LiLmedia handlar om - det är inte bara jag som funderar över sådant! Så det så.
Det finns faktiskt också en bröllopssvit på 155 meters djup. Den ser ut så här:
Vad säger ni? Romantiskt eller creepy? Jag kunde inte riktigt bestämma mig. På ett sätt tyckte jag att det var en urläcker idé att sova nere i en gruva och bara ha radiokontakt med en joursovande personal uppe på ytan...
Och även om det skulle vara svårt att sova, så är det väl inte det som har prioritet i alla fall på en bröllopsnatt? Man kan ju vara vaken och...göra annat? (om mannen är av sådant virke att han kan prestera med miljarders ton sten över huvudet...)
Fast sedan fick jag reda på att man måste gå ut i själva gruvan med en ficklampa för att komma till toaletten i en annan gång.
Och då lade jag ner den tanken.
