Start-stopp-start-stopp

En viktig livsregel att följa: om något verkar alldeles för krångligt från början, fortsätt inte. Åh, jag vet, vi är inte uppfostrade att reagera så. Vi ska kämpa och kämpa så det verkligen KÄNNS när vi till slut får det vi ville ha.

Äh.

Nu har jag just fått reda på att efter allt jäkla krångel jag haft med att komma in på kursen i Stockholm - så kan jag i alla fall inte göra klart den i år. Nä. Det går inte få ihop mina 1900-talskurser med mina 2000-talskurser. Så nu har jag att välja på att antingen gå om två år (!) eller vänta till VT-2014 och gå klart det hela på min gamla högskola som i och för sig ligger 10 mil närmare.

Så det lutar åt att jag skriver klart min uppsats på egen hand och sedan bara "sitter på den" i ett halvår tills jag kan lämna in den.

Och sedan har jag ändrar livsfilosofi från "Kämpa på!" till "När det är rätt, så är det lätt". Om något känns överdrivet svårt så tänker jag helt enkelt välja en annan väg istället för att bara fortsätta på ett sätt som inte funkar.

Det klurigaste i sammanhanget är just nu att fylla det tidshål som Stockholmspendlingen skulle ta med något vettigt. Det irriterar mig ju att jag sagt nej till en hel del uppdrag för att få tid att göra den här kursen.

Håll tummarna för att jag hittar något lätt, roligt och välbetalt.

För är det krångligt måste jag ju tacka nej.

Enligt den nya livsfilosofin.

Tydligen...

...så KAN man faktiskt fixa till saker man glömde bort att göra för 16 år sedan. Om man ringer i runda slängar 13 - 14 telefonsamtal och sedan hittar rätt blankett.

Jag sitter alltså just nu och funderar på vad mer jag kan göra som jag inte fått till tidigare... om det ligger något och skräpar i bakvattnet som jag hade på gång för kanske åtta... eller 22... eller 4 år sedan.

Om det är någon läsare som kommer på något och som var med "då det begav sig" så kan ni väl maila eller kommentera. Jag ska hem till vännen T. i morgon och provköra hennes Dolce Gusto (eller den andra typen vad den nu heter) och eftersom vi känt varandra i 23 år så kommer hon nog på något.

Hmf.

Precis när jag sitter och skriver detta så dyker en liten röst upp i huvudet: "Tog du verkligen ut din andra kandidatexamen? Den i film? Från Stockholm U?"

Nej.

Nej, fan, det GJORDE jag inte!

Vad - är - det - för - fel - på - mig? Jag måste verkligen ogilla titlar och betyg på något djupt plan...

Appropå

...gårdagens inlägg, så hade jag idag tid mellan två julgransplundringar som skulle förevigas för tidningen. Så jag åkte och handlade, sådär extremt långsamt som man kan göra när man har en timme att göra av med och inga barn som lever om under tiden. Jag tittade på tumvantar, köpte julknäcke för 3 kr paketet och skaffade mig, äntligen ett förråd av nya trosor. Heja mig - mitt enda nyårslöfte kan alltså uppfyllas.

Ja, och så passade jag på att läsa årsastrot för oxen 2013 (i Amelia). Där stod att jag skulle ha ett år där Saturnus skulle straffa mig om jag inte såg till att göra min läxa ordentligt, med konsekvensen att krångel skulle uppstå och jag skulle bli tvungen att göra om saker.

No shit.

"Ha!" tänkte jag. "Vilken tur då att jag inte tror på sånt trams!"

...sedan läste jag vidare och såg att oxen ska få en passionerad och het sommar med massor av kärlek och sex.

Och då ville jag ju plötsligt tro på astrologi i alla fall.

Nästan i tid

Jo, ni vet den där hemskt avancerade kursen jag kom in på i Stockholm? På universitetet? Den krävde ju minst 120 högskolepoäng varav merparten i litteratur (givetvis) för antagning. Och eftersom jag har 315 (nej, 325? 300...alldeles för många hur som helst) poäng i så var det ju inget problem att komma in.

Men.

För att bli REGISTRERAD på kursen och få ut poängen i slutänden så krävs förstås intyg på tagen kandidatexamen - och av någon anledning så tog jag aldrig ut den. Jag fyllde uppenbarligen inte i papperet och skickade in det. Det låter kanske konstigt att jag inte hade något aktivt minne av detta, men till sammanhanget hör att det första ämne jag läste på universitetet (1993) var litteratur och kurserna avslutades 1996.

Det finns alltså folk som går på universitetet NU som inte ens var födda då detta begav sig.

Så det blir nog lätt som en plätt att fixa till detta nu...lätt. Jag tjurade nästan inte alls över detta igår. (Ha!)

Istället satt jag och funderade på vad sjutton jag gjorde 1996 (förutom att INTE ta ut akademiska examina). Ja, jag hade redan träffat min man och varit ihop med honom i ett år. Vi hade nyss skaffat kattungar och börjat bygga ut huset vi fortfarande bor i:

Blivande maken med skogskattunge - samma katt som vi fick begrava förra senhösten.

Rummet jag sitter i just nu. Något mer inrett idag. I själva verket har vi hunnit göra om det två gånger.



Min bästa vän då var min lillasyster. Hon höll på att göra slut med sin dåvarande pojkvän och flyttade året efter till Karlskoga. Farmor och mormor levde fortfarande. Pappa hade en extremt besvärlig period, vi visset sällan i vilket skick han skulle vara, om han hade mat och husrum eller om det var något som behövde ordnas av oss.

Jag hade precis fått mitt första ordentliga jobb, en heltidsanställning på gymnasiet som lärare. Jag blev utkörd ut kopieringsrummet minst en gång för kollegor jag inte kände trodde jag var en av eleverna.

Vi tränade jämnt. Jag tror jag fortfarande var instruktör på karateklubben då, men jag hade börjat tröttna och sökte mig mer och mer till gymmet. Jag ville bygga muskler, jag ville helst tävla i fitness och ett generande stort antal av mina foton såg ut så här:

Ber om ursäkt. Men så var det.

...och jag befann mig ofta i sådana här situationer:

På instruktörskurs. Den "skalade" armen antyder anatomilektion. Jag är den i mitten med alldeles för mycket lugg.


Så nä - ingen egentligen förklaring på varför jag inte kunde lämna in ett papper. Jag vet inte. Det känns inte ens riktigt som jag på de bilderna.

Kul var det ändå att hitta dem. Och fortsättning följer i ämnet.

Älska krånglet

Om ett par veckor har jag blivit tillfrågad att prata en halvtimme för några högstadietjejer om hur det är att vara kvinna och företagare sådär "på riktigt". Just idag har mest arbetat med sådant som går under beteckningen Allmänt Krångel och är känner mig en aningens slut i knoppen.

Under rubriken Allmänt Krångel går till exempel sådant som att ha med återförsäljare av böcker att göra. Jag försöker verkligen begränsa mig där, eftersom det verkar helt omöjligt för två handlare att hålla sig till samma avtal. Vissa har ingen lagerhållning, utan tar en årsavgift för katalogisering, marknadsföring och frakt, andra har consignementförsäljning och en tredje tar 20% av varje såld bok, men då måste det alltid finnas ett lager hos leverantören på minst tio böcker....

Mja, det är lite mycket att hålla reda på.

Det kanske är en bra sak att förmedla till högstadietjejerna? Att bygga upp allting stegvis och tänka efter före så att man har tid att krångla ut en grej i taget? Jag vet inte om det är rätt för alla, men det är så jag vill jobba i alla fall.

För livet är så himla bra på att krångla till sig ändå, och hur man än planerar är det i alla fall sånt som faller mellan stolarna. Även om jag och min man har arbetsfördelningen klar mellan oss i det stora hela, så dyker det i alla fall upp nya grejer som inte kan placeras i någon tidigare existerande kategori. Som att köpa duschslang.

Vår duschslang i metall har gått av och lindat upp sig på något vis och om man inte passar sig så skär man sig på den. En ny sådan slang kanske kostar en hundring och vem som helst av oss skulle lika gärna kunna köpa den - men det blir bara inte gjort! Vi har genomfört flera, ack så väldigt mycket mer komplicerade inköp den senaste månaden, men på duschslangen går vi bet.

Det beror förstås på att vi inte har gjort klart för oss om duschslangens hör till kategorin "inredning" som är mitt inköpsområde eller "rörmokeri" som är min mans. Det hade kunnat falla under kategorin "äckligt underhåll" som också är min - jag blir oftast tillkallad för att rensa bort hår och exkrementer, lyckliga jag - eller under kategorin "saker som behöver skruvas dit med lite tålamod" - min mans.

Allt jag vet är att jag under veckan besökt både Cheapy, Ica Maxi och Jysk, och min man besök Jula, Claes Ohlson och IKEA. Alla ställen där man kan köpa slang. Och fortfarande: trasig dusch.

Det kanske är ett gott råd både vad det gäller företagande och familjeliv: "Älska krånglet, för då har du mycket att älska!"

På bilden: äldste sonen (som aldrig är särskilt krånglig) äter köttbullar på IKEA medan hans pappa inte heller kommer ihåg att köpa duschslang.

Allmänt off key

Vissa dagar kan man helt enkelt inte kommunicera med folk på rätt sätt. Idag har det helt klart varit en sådan dag för mig. Jag har känt mig ostämd och vinglig i allt som har haft med människor att göra, från de närmaste till kassörskan på mataffären.

Jag har inte riktigt förstått vad de vill säga mig, jag har inte kunnat läsa kroppsspråk och jag har inte fått fram det jag vill säga.

När jag själv har sagt något har det hela tiden varit för högt, för glatt eller för tyst eller för underligt formulerat.

Hoppas nu bara att det går över till i helgen, då jag faktiskt skulle ha stor nytta av att uppföra mig vettigt och intelligent, åtminstone på lördagen...

Undrar hur jag ska göra för att fixa det här, då?

Inom yogan ska jag jobba med att öppna halschakrat och det tredje ögat, för klarsyn och god kommunikation. Kan vara värt ett försök.

Sedan kanske jag skulle ge en allmän uppmaning till alla som kommer att interagera med mig ett tag framöver:

OM NI VILL MIG NÅGOT, VAR VÄNLIGA SÄG SAKT UT VAD DET ÄR NI TYCKER JAG SKA GÖRA/BEHÖVER - ALLA FINA VINKAR OCH OMSKRIVNINGAR KOMMER MED STÖRSTA SÄKERHET ATT MISSFÖRSTÅS.

OM DET VERKAR SOM OM JAG INTE FÖRSTÅR, VAR SNÄLL OCH UPPREPA. JAG BLIR INTE ARG PÅ NÅGON SOM ÄR ÖVERTYDLIG.

Slut på meddelandet.

Tack för att ni lyssnade.