Avslutningen och sedan tillbaka till det vanliga programmet i morgon!
Två veckor senare kom
Jennifer ner i källaren där Tobias just höll på att montera tillbaka bakstycket
på torktumlaren. Sista gången de tumlat handdukar hade han kunnat ana ett
hackande ljud från maskinen och han hade trots allt inte gett upp jakten på en
logisk förklaring. Av samma anledning hade han också låtit Lumberjack-Jack stå
kvar på sin plats på skänken. Han var en
vuxen, klartänkt man som inte var rädd för dockor.
”Du, jag orkar fan
inte med en natt till med avbruten sömn” började Jennifer. Hennes hjärtformade
ansikte såg blekt och medfaret ut och hon gnuggade sig trött i pannan medan hon
pratade. ”Igår natt väckte du mig tre gånger för att lyssna efter det där
ljudet som inte finns.”
”Det finns visst”
svarade han defensivt. ”Jag hör det ju!”
”I alla fall åker jag
hem till Kattis ikväll och är borta till på söndag. Jag måste få sova ut
ordentligt ett par nätter, annars blir jag galen.”
Tobias nickade utan
att säga något mer. Det gav honom två nätter i ensamhet att äntligen reda ut
varifrån hackandet kom. Det var en utmärkt plan.
Så snart det blivit
någorlunda mörkt övergav Tobias sängen och satte sig i soffan istället. Vardagsrummet
låg mitt i huset och den perfekta platsen för att lyssna i alla riktningar. Hackandet
kom tillbaka strax efter klockan ett, starkare än någonsin. Det lät nära,
nästan som om det kom inifrån rummet. Men varje gång Tobias vände huvudet mot
skänken vid fönstren tystnade det. Tobias stirrade på den dumt grinande dockan i
flera, långa minuter och vände sedan på huvudet. Efter några sekunder började
hackandet igen. Klockan tre hade Tobias inte en logisk tanke kvar i huvudet.
Han hoppade upp, grabbade med en rysning tag i dockan och halvsprang ut i
tvättstugan. Där slängde han ner skogshuggaren i en tvättkorg, stängde locket
och ställde för säkerhets skull en tung hink med tvättmedel ovanpå. Sedan gick
han och lade sig. Huset var välsignat tyst. I några minuter. Sedan startade
hackandet igen, fast dämpat nu. Mycket dämpat.
Det behövdes tre
koppar kaffe för att få Tobias i vaket skick nästa morgon. Så snart bokstäverna
i tidningen bildade ord istället för oläsliga chiffer slog han upp annonssidan.
Det skulle vara en bakluckeloppis ute vid en bygdegård samma eftermiddag. Han
visste att det var en chansning, men han måste få prata med kvinnan som sålt
dockan. Hon fick väl tro att han var galen, helt enkelt. Först trodde han att
han sett fel, men han hade trots allt studerat försäljerskans snygga ben ganska
noga, och hon satt med dem dinglade på samma sätt från sin SUV. Han hade hittat
henne, bara minutrar efter att han anlänt till loppisen.
”Hej!” sa hon
igenkännande så snart han kommit nära nog. ”Är du också här?”
”Ja, jag tittar runt
lite… Jo, du jag undrade lite över skogshuggardockan jag köpte av dig sist. Var
det… har du märkt något speciellt med den?”
”Annat än att den
skrämmer livet ur mina barn? Neeej. Men jag kan ju berätta att min mans gamla
mostrar Elna och Edla var nästan besatta av den där gubben. Särskilt Elna. Oj,
hon borstade till och med skägget på honom på söndagarna och vände på honom så
han inte skulle bli blekt på ena sidan av solen.”
”Jaha. Kan man få
prata med Elna om dockan kanske, jag är så intresserad av den här sortens leksaker.”
Hon skakade beklagande
på huvudet.
”Tyvärr. Elna dog för
flera år sedan.”
Samma natt började
hackandet igen vid ettiden. Den här gången starkare än någon annan natt. Och
den här gången kom det definitivt från tvättstugan. Tobias stod i den mörka
hallen och stirrade på tvättstugedörren. I handen höll han en hockeyklubba. Han
var trött, så trött, men fast besluten att lösa situationen en gång för alla.
Han var bara rädd att bli galen på riktigt, om han nu öppnade dörren och fick
se skogshuggardockan stå där med yxan i högsta hugg. Plötsligt hördes ett knak,
en stor smäll. Och sedan total tystnad. Tobias höll andan och sträckte fram
handen mot dörrhandtaget.
Tvättstugan var tom.
Korgen där han lagt dockan var omkullvält och tvättmedlet låg utspritt över
golvet. Bakdörren var öppen. Och något rörde sig utanför. Han samlade kraft,
höjde klubban och rusade med desperat mod ut genom dörren. Han svingade, och
klubban träffade en solid kropp. Allt
blev stilla. Tobias snubblade in i tvättstugan igen och slog till strömbrytaren
vid dörren. Uteplatsen badade i ljus. Alldeles vid trappan låg den gamla
kvinnan som ringt på hans dörr för ett par veckor sedan. Han kände igen henne
direkt på den virkade mössan. Skillnaden nu var att hon låg alldeles stilla,
och det vinröda garnet blöttes sakta igenom av ljusare rött. Blod strömmade
från tantens huvud. Tobias närmade sig försiktigt. De gamla ögonen stirrade
rakt upp i natthimlen. Hon var klart och tydligt död. Han hade slagit ihjäl
henne. Han hade dödat henne. Med sin hockeyklubba. Han använde samma klubba för
att peta upp den långa koftan. Det satt en fastsydd lapp inuti, en sådan som
dagis och äldreboenden använde. Edla Henriksson.
Han insåg att han
glömt fråga efter den andra systern.
Utmattad och chockad sjönk han ner på golvet. Nu såg han tydligt vad som
åstadkommit det hackande ljudet. På stenplattorna låg en skruvmejsel, och på
den bastanta trädörren syntes en mängd märken. Tanten hade suttit där och
hackat och hackat tills hon till sist fått loss en list och kunnat bryta sig
in. Han undrade stilla hur länge hon krupit runt i buskarna utanför huset i
jakt på sin älskade docka. Han undrade om hon spionerat på dem genom de stora
fönstren på nätterna. Han undrade väldigt mycket över vad Jennifer skulle säga
när hon kom hem och hittade honom bredvid ett gammalt lik på uteplatsen. Men
han var för trött, helt oförmögen att röra sig. Han bara glodde på den växande
blodpölen runt mössan. Och mest av allt undrade han var Lumberjack-Jack tagit
vägen. För han kunde inte se dockan någonstans.
