Och sedan inte orkade leva mer.
Robin Williams var kanske det ultimata exemplet på en sådan man, och jag är på sätt och vis häpen över att han "klarade" så längre som till 63 år. Vilken styrka det måste ha krävts. Och alla som någonsin sett en film med den mannen kan inte ha undgått att ha sett det där sköra, bräckliga och samtidigt urkraftiga som alltid finns där hos dem vi kallar för kreativa genier.
Frågan är lika uråldrig som konsten själv - kan man skapa stor komedi utan det svartaste av inre? Kan man älska passionerat utan att lida samtidigt? Kan man gråta uppriktigt utan att fortfarande ha förmågan att känna glädje?
Den här dualismen är kreativitetens största gissel och ljuvligaste tillgång samtidigt. Och den skrämmer mig alltid. För chansen finns, att de människor som skänker oss den största glädjen också är dem som kan orsaka den största sorgen. De som lever lite mer än alla andra.
La commedia é finita.
