Oplanerat och demokratiska måltider

Ju äldre jag blir desto mer inser jag att det är förväntningarna som ställer till det för en, varje gång. Speciellt när det gäller helger och fester. Hur många är det inte som har drömt om den perfekta julen/födelsedagskalaset/midsommarfesten, och istället för gnistrande snö och glada barn så har det varit lervälling och förkylda barn som hatar sin julklappar och varandra. Eller ett kalas där alla blir magsjuka dagen innan och ställer in. Eller spöregn och fylleslagsmål på midsommar.

Igår hade vi en alldeles perfekt midsommarafton, och jag hade inte planerat ett enda dugg. Jag bjöd in svärföräldrarna och en vän till oss på lunch ett par timmar innan själva lunchen skulle ske och åkte sedan ut och cyklade en mil. Jag han ändå få på mig en klänning, duka ett midsommaraktigt bord och laga grillunch. På kvällen blev vi lika oförhappandes tillbakabjudna till svärisarna på mera grillat och barnen fick ha en kompis på besök som sov över. Ingen stress. Ingen press. Inga förberedelser.

Jag tror det ska bli mer av den sorten framöver.

Lite organisation varje dag - ingen planeringsstress när det gäller.

Det låter skönt.

Jag hoppas ni hade en trevlig afton ni med - utan alltför mycket planerande. Och att ni åt något tillsammans och därmed gjorde ert för demokratin. Ni har väl hängt med i den debatten, som jag tror till största delen berodde på en liten dramatisk vinkling av ett citat. Två statsvetare från Uppsala påstod i den här artikeln: http://www.svd.se/kultur/maltidens-sociala-funktion-framjar-demokratin_8273286.svd

...att mötet över måltider främjar demokratin och att näthatare äter ensamma framför datorn. Det ledde genast till debatt via nätet. (ha!) Men faktum är att rätt många aldrig äter en måltid med sin familj. Utan alltid på andra tider. Det är lite synd. Bäst att passa på ordentligt när tillfälle ges.

Nådiga sammanträffanden

Det är inte så hemskt ofta jag känner mig introvert och grubblande. Men idag har varit en sådan dag. Dessutom har jag ont i halsen. Båda sakerna är utmärkta anledningar att bara hålla tyst och ta in världen utan att agera särskilt mycket, men i vanliga fall brukar inte mitt liv vara så kompatibelt med detta.

Men idag minsann, arrangerade livet in sig på ett märkvärdigt lydigt sätt.

På förmiddagen fick jag efter bara ett par timmars jobb åka till skolan för att vara med om den blivande 8-åringens vaccination och eftersom det var så nära skolslut i alla fall, fick jag gå över till yngste sonens 6-årsverksamhet och titta på när han skrev fina M i ABC-boken och spelade färg- och form bingo. Mycket trevligt.

Ikväll var det till en början meningen att jag skulle hålla en presentation på ett möte, men det blev bortprioriterat. Jag ska istället göra ett reportage om en teater om kvinnor, av kvinnor och för kvinnor. Om - hör och häpna - Moa Martinssons liv. Eftersom jag dessutom i vår håller på att skriva uppsats om bland andra Moa Martinssons modersskildring i hennes självbiografiska böcker - bonus!!

Så jag ser fram emot en mörk teatersalong och ett starkt kvinnoöde och sedan sängen med ett duntäcke, en kopp té och omläsning av A Dance With Dragons därefter.

Enkla planer. Men bra nog för en dag som denna.