Nu måste jag fråga - hur känner ni inför företagspresenter? Jag har varit lite hit- och dit i den frågan. Själv har jag antingen varit anställd inom kommun eller landsting, där man får gåvor av varianten "tanken som räknas" och "vi måste spara pengar". Det är något jag inte funderar så mycket på, utan mest bara säger tack för tanken och åker hem. Ibland går de alldeles utmärkt att använda eller re-gifta eller så.
Min man har varit i lite olika situationer eftersom han är i en bransch där det förut gavs bort mycket och dyrt, speciellt till de stora beställarna. Maken, som är av den snåla och ärliga typen tyckte det var smått obehagligt att ta emot dem och sade "nej tack" så ofta det gick. Annars fick han den där smått obehagliga känslan som man som kvinna kan få när en kille bjudit en på drinkar hela kvällen och sedan står i garderoben mead förväntansfullt höjda ögonbryn när klockan är två på natten. Det är bättre att säga nej direkt.
Sedan det kom nya och strängare regler om vad som ska betraktas som mutor eller inte så känner jag att det hela blivit mycket lättare. Alla håller sig till ungefär samma, ganska låga summor och det handlar mest om vilken inköpare som har haft störst fantasi. Maken har fortfarande lite blandade känslor inför paketen, men jag blir betydligt mer nyfiken och glad när paketen ramlar in veckan före jul.
För mig är ju dessa klappar helt skuldkänslebefriade. Jag har aldrig något att göra med dessa personer, och behöver inte heller säga tack eller köpa en present tillbaka, bara njuta av innehållet - som ofta dessutom är mat. Ni vet, marmelader man aldrig skulle komma på att köpa, ostar, ekologisk glögg och godis. Och på tal om det kanske det är dags för en minitoblerone igen. Är det jullov så är det.
