Tur med Svempa

Även om stormen Sven - eller Svempa, som vi nu kanske får kalla honom när vi är så väl bekanta - inte drabbat vår del av Sverige så värst hårt, så är det väl klart att vi märker av ovädret. Igår hade jag riktig tur med vädret, eftersom jag och en lärare till åkte med filmelever på studiebesök till Sveriges Television och sträckan var på 14 mil enkel resa. Men det hela gick smärtfritt, med fem plusgrader och lite regn. Trist, men inte särskilt farligt. Idag var det lite annorlunda på vägarna.

Det här satt jag och stirrade på i 40 minuter.

Det blåste helt enkelt så mycket att den bakre delen på denna postlångtradare helt enkelt drev ner i diket. Och sedan var det ju stopp. Och så var vägen avstängd och det kom två räddningsbilar, en polisbil och en ambulans. Det är något speciellt hemskt med blåljus på morgnarna. Dagen blir lite fel innan den ens har börjat.

Jag har känt en makaber lust att börja föra dagbok över antalet olyckor jag sett på den här vägsträckan, men där jag lyckats missa dem alla. Förmodligen är det jättedumt. Men jo, jag måste erkänna att jag i år varit en kvinna med tur på tusen olika sätt. Och att jag missat alla stora trafikolyckor på E18 - det är ett av sätten.

Spridda observationer

Nummer 1) Sedan jag började pendla 14 mil dagligen har jag upptäckt att tisdagar är de värsta trafikdagarna. Folk bär sig åt som ett gäng förrymda biltjuvar och motorvägarna är packade  med långtradare efter långtradare. Det bekräftar något jag länge misstänkt - det är något FEL med tisdagar. De har alltid varit en sådan där megajobbig dag, på samma sätt som att fredag alltid är en bra dag och onsdagar är en sådan dag det alltid ligger för många möten eller evenemang på.

Nummer 2) Om jag vore yrkeskriminell och bodde i Stockholms län så vet jag precis när jag skulle slå till i förorterna. Under Obamas besök i hufvudstaden är 2000 poliser från länet inkallade för att turas om med bevakningen av vissa bestämda gator och platser. 2000 poliser är väl så många som finns att tillgå i länet? Så då torde det alltså vara tämligen riskfritt att stjäla alla de där bilarna som rekommenderas att man ställer hemma och göra inbrott i alla de där villorna i förorten. Ni som bor där - håll lite extra grannsamverkansutkik under de dagarna, va? Jag kan inte vara den enda person som resonerar så.

Nummer 3) Jag brukar inte skriva så mycket om träning eftersom det under de sista åren har blivit så synonymt med samhällsklasser och sätter sådan press på främst kvinnor. Är du smal och vältränad ses du som lyckad och rik, är du fet ses du som fattig och misslyckad. Jag skulle gärna vilja att det var annorlunda - men alla undersökningar som görs bland svenskarna om detta visar på samma tragiska resultat. Ber man om en anonym åsikt i frågan så är det så folk resonerar. Alltså har jag undvikit ämnet så långt det går.

Innan vi skaffade familj var jag och maken gyminstruktörer i 100 olika saker och mätte allt vi åt och förde diagram över vår egen vikt, fettprocent och våra mått. Av dessa faktorer är ju vågen den sämsta indikationen på hur man ser ut, men det är den som är lättast att ta till. Så idag hittade jag excel-arket där jag förde in mina mått under flera år för att främst se hur viktträningen tog. För tio år sedan, när jag tränade sju pass i veckan på gymmet på fem dagar och promenerade de andra två hade jag följande mått (räknar bara upp några av dem): Vader 38cm, lår 51 cm, rumpa 97 cm, höfter 89 cm, midja 62 cm och biceps 33 cm.

Jag tog fram måttbandet (med viss bävan) efter ett år då jag bara lagat husmanskost och tränat 3 - 4 dagar i veckan där styrketräningspassen har varit en kvart långa och all kondition varit på min cykel och upptäckte att jag nu har följande mått: Vader 37cm, lår 50 cm, rumpa 97 cm, höfter 89cm, midja 67cm och biceps 31 cm. Tio år och två barn senare.

Så nu sitter jag, en liten smula chockad och undrar om jag istället för att träna så mycket under åren 20-30 istället borde ha lärt mig ett till språk? Eller hur man knypplar? För jag verkar ha använt en del av tiden på fel saker...