Skriva annat och sakna färg

Om nu någon händelsevis har saknat ett eller annat inlägg från mig så är förklaringen ganska enkel- jag har fyllt upp min skrivkvot på annat håll och ägnat mig åt en av de mest fantastiska känslor man kan ha: att få ramla in i en berättelse och umgås med personer som man inte så mycket skapar utan som mer existerar parallellt med en själv. Jag vågar inte ens utlova bot och bättring med bloggfrekvensen. Det här måste få ta den tid det tar.

Men jag måste bara skriva helt kort om hur mycket jag saknar färg just nu. Världen är så vit och ljus att det är som att få konstant ljusterapi. Det är nyttigt, javisst, och förmodligen precis vad varenda svensk behöver. Det rum jag vistas mest i, matsalen, har dessutom vita väggar, ett fönster som med flit saknat gardiner och en gigantisk spegel som tar upp ljuset. Varje helgmorgon är det som att vandra in i någon utopisk science fiction-film. Rummet är som en kub av vitt ljus.

Jag kom på mig själv i morse med att stå och tittar upp genom badrumsfönstret på den klarblå himlen, bara för att en stund få fästa blicken på en riktigt tydlig färg. Och längta efter vårblommor och grönt gräs. Men det dröjer en stund än. Och tills dess fixar jag färgklickar på följande sätt:

Nu överger jag er ett tag igen för annan text. Tack för uppmärksamheten.

Hela sanningen

Om jag hade stautsuppdaterat om eftermiddagen hade den förmodligen låtit så här: "Vinterpromenad med ungarna och sedan ut med kameran. Nu varm choklad med vaniljvisp."

...och hälften av dem som läst den hade tänkt "Wow, det låter fantastiskt". Ytterligare några hade förmodligen lagt till ett "kossa!" i hemlighet, eftersom det är den sortens statusuppdateringar som folk älskar att hata. Om folks "perfekta" liv.

Nu är aldrig sådär korta formuleringar sanningen. Jag var tvungen att släpa ut ungarna, som hellre ville spela Mincraft respektive Nintendo. När jag sedan skickade ut dem i förväg så hann de förstås kasta nog med snö på varandra på fem minuter för att bli skitosams. Efter att ha bytt mössa på den ene som blivit grundligen mulad av den andre, så kom vi till sist iväg på promenad på vår snötäckta lilla grusväg mellan gårdarna.

Om man med promenad menar att jag drar 45 kilo ungar i en pulka medan de skriker "Spring, mamma! Spriiiing!!" Efter en stund undrar jag varför det går så tungt, vänder mig om och upptäcker att den stora ungen hänger som ett släpankare efter pulkan med bara armar och huvud ombord och skrattar. Ha, ha. Efter en kilometer till blev jag av med mina vantar eftersom den lilla ungen hade fyllt sina med snö. Och då blev de för kalla.

Jaså. "Ja, men ta mina då (sa den omtänksamma modern) men tappa dem inte för de har mocka på utsidan."

Vi körde över mina vantar två gånger med pulkan. Och så sprang jag hela vägen hem för att få lite ljus kvar att fota i.

Ja, så nu är jag redo för lite varm choklad. Som jag tänker spetsa med något. I stil med Fraangelico eller Kaluha eller Bailyes (eller mörk rom). Om något år kommer jag att ha glömt allt jobbigt med den här promenaden och bara minnas de fina bitarna (se bara på bilderna nedan hur vackert det var!). Men jag tänkte att lite spetsad choklad kanske kan skynda på processen.