Triggers

Det är något väldigt uråldrigt atavistiskt med att gå ut på morgonen och lyssna på vargen. Den senaste veckan har det gått en hane i ett stråk på andra sidan ån (säg 100, 150 meter bort) och ylat, ylat. Det är parningsdags, gissar jag. Varje morgon, samma visa. Först kommer dessa i full panikgalopp från nattens sovplats vid ån:

Jag gissar att isen börjar bli lite väl dålig till och med för vargen, men de vill väl inte chansa.

Och sedan börjar ylandet. Jag undrar om den fått svar eller om den tänker flytta sig snart?

I alla fall kan jag inte riktigt förklara hur det känns att stå och lyssna på vild vargsång så nära sitt hem. Min överlevnadsinstinkt är hyfsat stark och den gillar inte att höra rovdjur mer än den gillar att höra fotsteg bakom  mig på en mörk gata. Den reagerar och larmar.

Inte vill jag bli av med den biten heller. Var sjutton hade jag varit utan min schyssta radar?

Men nu var det egentligen inte det jag skulle skriva om. Utan ett angränsande ämne - vad som triggar en speciell känsla. Jag hade ett möte på förmiddagen där vi pratade om skrivprocessen, och vad som får oss att ramla ner i "författarhålet" där man skriver med flow och inte bara med bokstäver. (Ni fattar.) Den här personen vill dessutom skriva om händelser i sitt eget liv och vi diskuterad hur man kan ta sig tillbaka till den känsla man hade för flera år sedan.

Vad är starkast för er, reagerar ni på lukter, synintryck eller hörselintryck? Smak? Känsel? Vad skulle ni behöva för att ta er tillbaka till...säg 15-årsåldern? Skulle ni sätta på er en tröja, tugga Jenka-tuggummi. lyssna på en låt från det årets toplista? Se en film?

Jag trodde länge att jag reagerade starkast på synintryck, men upptäckte sedan att jag reagerar mest positivt på hörselintryck (varenda man jag varit intresserad av låter likadant som min morfar som var mycket viktig för mig, samma klangbotten i rösten, samma heshetsgrad) och jag reagerar mest negativt på lukter.

Vissa "triggers" får mig att minnas personer också. Köttbullar med lök, Hemmets Journals korsord och en tickande väggklocka, det är farmor. En virkad filt, mintté och schwarzwaldtårta, det är min lillasyster. Liljekonvaljer, Strong halstablett och Harlequinromaner - det är mormor.

Vad tar dig någonstans?

ARGO

Som nummer två av säsongens Oscars-filmer har jag nu lyckats se Argo. Och oj - den var bra, den. Det är faktiskt sällan en film lyckas få med så många faktorer jag verkligen gillar.

Här har ni handlingen, lite kort. Den baseras på faktiska händelser som offentliggjordes 1997 av Bill Clinton.

1979 sker revolutionen i Iran, Khomeni tar över och Shaen flyr till USA. Det iranska folket kräver hans utlämning, de vill se den man som plågat landet med sin hemliga polis hängd. USA vägrar att lämna ut den i cancer döende Shaen.

Som svar stormas den amerikanska ambassaden, och personalen tas som gisslan. Alla utom sex personer från Visumavdelningen som lyckas ta sig ut. De sex gömmer sig på den kanadensiska ambassaden. Blir de hittade kommer de att ses som spioner och avrättas direkt.

CIA ger Tony Menendez i uppdrag att få ut se sex amerikanerna genom att hitta på en bra täckmantel. Den bästa de kan komma på, är att Tony och de övriga sex ska låtsas vara ett kanadensiskt filmbolag som letar efter bra filmmiljöer till en kommande Sci Fi - film a la Star Wars. Till sin hjälp tar Tony en producent och ett specialeffektsgeni från Hollywood.

Så vad var det då jag blev så förtjust i? Det är en så skickligt tillbakahållen film. Man skulle mycket väl kunna tänka sig en hel massa USA! USA! USA! och en Tony Menendez som kommer insvepande som en annan Bruce Willis och räddar dagen! Man skulle kunna tänka sig en massa gråtande dramatik och vilda känslor från gisslan och otäcka, skrämmande, svartmuskiga bovar istället för ett nyanserat heterogent iranskt folk.

Men så var det inte. I de fall man behöver göra en kommentar om hur folk egentligen upplevde situationen och vilka känslor som fanns i de olika länderna - ja, då gör man det geniala draget att använda dokumentärt material från dåtidens TV-sändningar. En scen spelas och kameran går från skådespelarna över till en TV-skärm där dokumentärt material visas. Jag skulle kunna analysera den juxtapositioneringen i timmar.

Men det ska jag inte.

Jag ska bara sluta med att säga: Ben Affleck, baby! Du är härmed högtidligen förlåten för Daredevil och Gigli. Grattis i förskott till den (de) Oscar(s) du kommer att få. I alla fall bästa regi får du bära hem.

Flickor

Lite splittrad men effektiv idag - vilket är tur, för i morgon är det planeringsdag i skolorna med hemmavarande söner som kommer att behöva en del passning. Bredvid mig ligger en hög med filmer som ska ses, men de kräver koncentration och tid. Istället snabbtittade jag igenom de TV-program jag missade igår... startade dem på play och scrollade tills jag hittade någon intressant scen.

Jag tittade till exempel på makeover-biten i Sveriges next top model (Jonas Hallberg skulle prata en del om vår gemensamma hemstad och ja, jag kan ju inte annat än hålla med om hans omdöme om stan. Men kan se det med mer galghumor, kanske. Jag var inte mobbad på det ganska skoningslösa sätt han var).

Och hör och häpna....var det inte en 19-årig tjej som bröt ihop för att hon skulle få håret klippt kort. Utvald bland 1000-tals sökande, med en chans på 9 till ett modellkontrakt värt en halv mille. Grinar och lämnar programmet. Varför? Jo, "Om man har kort hår kommer man aldrig att få någon kille! Det är ju självklart!"

Det är någonstans där man bara vill ge upp alla tankar på att debattera feminism. Varför slösa bort tiden, liksom? Man kanske skulle ägna sig åt något annat som...lära sig italienska eller snida trägubbar.

Men det är svårt det där med "flickor". Någonstans mellan 15 och 25 varierar mognadsgraden så otroligt från tjej till tjej att man inte kan tro att det är sant.

Eventuellt är det därför som just tonårstjejer skapar en sådan dramatik i grupp? Alla vill höra till, alla vill vara prick likadana. Och det går bara inte, när någon i gruppen har mental kapacitet som en 12-åring och en annan är som en luttrad 40-taggare.

Jag och vännen T. hörde till en sådan grupp (vi blev vänner när vi var 15). När vi var 19 (samma ålder som tjejen i programmet) hade gruppen redan splittrats, men T. och jag har fortsatt vara vänner. Vi håller kontakten med en del av de andra från den tiden - men inte på samma sätt. Kanske var det för att T. och jag var de som stämde bäst överens i mental ålder, kanske berodde det på något annat. Men visst hade vår grupp också tjejen som alltid fick dramatiska utbrott, tjejen som inte visste något om sex, tjejen som fick stora vredesutbrott o.s.v.

Vem var jag när jag var 19? Det kan jag inte objektivt svara på. Men jag var förlovad, hade bott ensam och försörjt mig själv under gymnasiet och hade börjat läsa litteraturvetenskap. Hade äldre vänner som jag och min pojkvän umgicks mest med. Jag var, åtminstone ytligt sett, den städade i gruppen. Men fy, visst gjorde jag en del knäppa, sjuka och allmänt korkade saker ändå...

Vad hade jag då gjort om någon erbjudit mig chans till säg....ett förlagskontrakt om jag rakade skallen?

Jag hade varit flintskallig på fem minuter.

Det vet jag om mig själv i alla fall.

Och det är ganska skönt.

Resultatinriktat

Ibland slår det mig att min man måste vara en himla bra projektledare (vilket är tur eftersom det är hans jobb).

Låt mig förklara.

Igår började jag skriva upp en lång lista i ett kollegieblock så jag skulle komma ihåg allt som står på jobbschemat det närmaste dagarna. Det är mycket, och det är lite lagom splittrat. Telefontider att passa, mail som MÅSTE besvaras och möten att boka.

Trots att det där med listor inte riktigt ligger för mig så fanns det inte mycket annat att välja på.

I morse låg listan där och väntade på mig när jag öppnade datorn vid 6.30 och satte igång. Jag kunde raskt pricka av några grejor och kände att jag på det hela taget hade rätt bra grepp om måndagen. Så skjutsade jag ungarna till skolan, och när jag kom tillbaka hade maken-med-flextid tagit sig upp på benen. Medan han gick till badrummet gick jag en trappa upp och letade efter något kuvert...

Vi sade hej då, och jag gick tillbaka till datorn och upptäckte att listan ändå inte såg så kort ut som jag hade trott...

...eftersom då min man lagt till lite grejor på den.

Så det är alltså så man gör får att maximera resultat? Man skriver upp saker på någon annans lista?

Det är ju lysande.

Frågan är bara vems lista jag ska skriva i.

Fast jag har ju lösenordet till makens Google-kalender, förstås. Det låter som en plan. Lite nya grejer i den, bara.

Karaoke okej?

Kanske var det inte helt smart att spara så mycket skrivarbete till idag? I vanliga fall så brukar söndagen vara en perfekt dag för sådant. Men just idag så är jag lite trött, eftersom gårdagskvällen tillbringades tillsammans med bokcaféets funktionärer på...ja, typ för-för-kick-off. Vi var hur som helst på middag med revy som avslutades med karaoke.

Sjunger ni sådant? Min sånginsats för kvällen var ganska minimal. Vi hade ful-lämnat in en lapp med namn på en tjej i sällskapet, och när sångledaren väl ropade upp "Då är det plats på scen för S. med Like a Virgin" kände vi oss så taskiga att övriga tjejer i sällskapet följde med upp på scen som doakör. Värre blev det inte. Två av herrarna i sällskapet valde också att vädra stämbanden. Men inte maken. Och det var väl kanske tur för alla inblandade.

Puben ifråga är ett sådant där kul och lite udda ställe - ägarna är sångaren i ett av Sveriges mest kända och fortfarande uppträndade punkband och hans sambo. De lyckas på en gång vara precis så kultcreddiga som pubägande punkare är kombinerat med att de deltar i varenda företagarförening vi har i stan inklusive Rotary. Det ger den osannolika kombinationen att man på samma kväll får se vårt högsta kommunalråd sjunga "I beg you pardon" och tre låtar senare så går tre av stadens erkända badboys upp och sjunger "Leende guldbruna ögon" så gängtatueringarna hoppar.

Och det är väl i princip vår hemstad i ett nötskal.

Vidare till att skriva artiklar.

Men innan jag lämnar bloggen - kolla in säsong 2 av SUITS på svt och den nya serien Mr. Selfridges på samma kanal. Den nya serien handlar om hur det amerikanska sättet att shoppa och hålla ett varuhus kom till europa. Och de principerna håller än idag. Speciellt kul om man varit i London och handlat på Selfridges.

Interiörer, marknad och revy

Tredelad lördag idag - till en början jobb med reportage från vintermarknad och från ett museum där jag gick loss en aning och fotograferade interiören (fast jag egentligen skulle ägna tiden mer åt att skriva om nyckeljakt för barn som anordnats).

Ikväll väntar middag, revy och karaoke med bokcafégänget. Vi måste värma upp inför den egentliga kick-offen som kommer längre fram i vår. Man ska ta sådant stegvis.

Erotik före lunch

Vem är du i dina önskedrömmar? Vilka är de där böckerna och filmerna som du inte kan släppa, som du läser och ser om och om igen..?

Efter en förmiddag på Galleri Quirinus och efter att ytterst noga synat och diskuterat erotiska bilder från 1850-1930-talet som innehöll allt från nunnesex till akrobatisk gayporr och allt däremellan så är det ändå den mest intressanta frågan som går att ställa.

Idag så är erotiska bilder och pornografi (vad nu skillnaden egentligen är - det etablerade vi ju aldrig) lite allemansland. Lätt att få tag i. Vad än din speciella smak än är så går den ju att hitta med en enkel sökning - Google ställer upp, inte bara med vad du sökt efter utan med förslag på sådana sidor du kanske skulle gilla.

Men längre tillbaka så krävdes det aningens mer möda och pengar att få sin erotiska älsklingsrätt serverad i fotografisk form. Det gör på något sätt att äldre erotiska fotografier blir ett tidsdokument över den tidens favoritfantasier. Inte en helt liten mängd foton är till exempel av män som...hmm...betjänas av hushållerskan. Men där finns också en del stygga präster, arabiska prinsessor och rika 20-talskvinnor som får konstgjord andning i fel ände av den snygge livvakten. Om man säger så.

Bild från 1875. Kraftigt beskuren.








Just på grund av mängden och lättillgängligheten idag så tycker inte jag att just porr egentligen är så bra måttstock för våra hemliga fantasier. Jag tror att vi mer kan spåra dem i övrig kultur. Böcker, spel, film. Vilka är det vi fastnar på?

Var skulle vi vilja se oss själva? Vem av alla dessa fantasifigurer vill vi ha?

Eftervärlden får göra den undersökningen åt oss. Jag tror tyvärr att den kommer att handla en hel del om Baywatch och Twilight. Men så är det.

För den som vill se utställningen så går den i Köping till den 15:e.

1920-tal.