Man inser att...

...ens barn är pojkar, när man hör dem asgarvar på gräsmattan och nyfiket frågar:

-Vad gör ni?
-Spelar frisbee-golf!
-Jaha, vad har ni för mål, då?
-Våra fejs!

Man inser också att man delar trädgård med sin 63-åriga svärmor när man står och stirrar ner i en rabatt och räknar till tre trädgårdstomtar och två trädgårdstroll. Och en blå groda.

Men det är ju inte någon risk att de går sönder... i en frisbeerelaterad olycka.

Sökes - Gary med Leviathan

Jag säger ofta att jag borde anställa folk. En nanny, en assistent, en trädgårdsmästare... ni vet. Sedan gör jag det ju aldrig i alla fall. Men nu har jag kommit på vad jag behöver. Jag behöver en Gary med en Leviathan!

För ett tag sedan så började jag titta på serien VEEP. Veep är ett akronymiskt slangord för Vice Precident (Vee-pee) of the U.S. och i det här fallet så är det Julia Louis Dreyfus (Elaine från Seinfeldt) som spelar den maktfrustrerade Veep-en. Hon har en stab med folk som ska hjälpa henne driva politiska ärenden som är lite för "lättviktiga" för presidenten själv, som folkhälsa, undervisning, miljö osv. Ni kommer ihåg den amerikanska kontexten gissar jag.

Dessutom är det en HBO-serie, så språket är ocensurerat och icke särskilt PK. Veep-en, Selina Mayer, för till exempel efter en lyckad valturné säga:
"Jag förtjänar faktiskt allt idag! Jag förtjänar fan en dildo från Cartier!"

Selina Mayer har också en anställd som heter Gary - han följer henne runt överallt med en stor, brun axelväska som han kallar sin Leviathan. Här har ni honom:

 

Varje gång Veep-en har misslyckats i det politiska spelet så står han där, redo med ett fejksamtal eller en kopp té eller ögondroppar eller en vaniljcroissant eller tamponger. Han bär också runt på Selina Mayers lilla pall, så hon kan nå upp till de talarstolar som är anpassade för USA:s långa, manliga politiker.

Wow, det vore praktiskt! Precis vad små maktgalna brunetter behöver :-)

Undrar vad man måste betala en sådan?

Vuxna utan vänner

Ett nyhetsbrev från Amelia dök upp i min inkorg. Jag trodde jag hade skräppostat det. Men idag var jag ganska glad att det inte blivit av. En av artiklarna i brevet handlade om hur det var att vara vuxen kvinna utan att ha en enda nära kvinnlig vän. Enligt en anonym undersökning gäller det så många som var 10:e kvinna.

Det känns som onödigt mycket, och kvinnan som skrivit insändaren som låg till grund för artikeln skrev att det alltid varit på samma sätt. Hon har alltid varit den som varit utanför, och trots att hon många, många gånger försökt så kan hon inte skapa en vänskap i vuxen ålder. När hon och mannen bjuder hem par på middag blir de aldrig bjudna tillbaka. Här är hela brevet för den som vill läsa: Vuxen utan vänner

Längre ner i artikeln kommer också en massa goda råd om hur man ska göra. Läs och bedöm själva vad ni tycker om dem.

Jag blev förstås ledsen när jag läste brevet. Och undrade lite också om den här kvinnan gått på det där med lyckomyten-a-la-facebook-status. Ni vet: "Partytime med brudarna!" och så är det en bild med två kvinnor som gör pussmunnar in i en I-phone. Eller "På AW igen!" och en bild av några snubbar med öl i handen på puben. Fika med finaste. Lunch med några "kända ansikten".

Tja... det är nog inte så himla kompis - kompis som det ser ut, egentligen.

Jag och min man är inte supersociala. Vi har några väldigt nära vänner och en mycket stor bekantskapskrets, men vi försöker ofta begränsa oss av den enkla anledningen att det faktiskt kräver mycket jobb att underhålla vänskapsförbindelser också. Några bekantskaper skulle jag gärna fördjupa till riktig vänskap, men jag har inte ork just nu. Det är jobb, och så är det jobb och så är det barn och så är det djur och så är det gården och så är det släkten (och medan jag skriver det här så kommer jag åter på att jag inte varit och köpt blommor till släktgravarna än, och jag vet inte var den ena katten är...) och sedan rasar man i säng.

Men om jag skulle föreslå ett knep för att få vänner, så är det att "hitta sin flock". Folk som redan på förhand är lite lika och som gillar samma saker. Halva jobbet gjort. Men det kan inte bara vara någon kurs, eller nån förening vilken som helst, det måste vara något som är så roligt och som är så engagerande att vänskapsbanden blir sekundära.

Har man ingen sådan passion i livet så tycker jag förbanne mig nog att det är viktigare att hitta den än att hitta ett gäng brudar att äta tjejmiddag med.

Näsfakta

Just nu är det lite svårt att veta om man är förkyld eller har hösnuva pga av pollen eller både - och. Jag tog en halv allergitablett och tyckte jag mådde lite bättre... men det kan också har berott på en kopp kaffe och en chokladboll, vilket ju är en mirakelmedicin mot det mesta utom brutna ben. Sedan kanske jag inte är riktigt i form för att avgöra något alls om min hälsa idag. Jag vaknade halv fem eftersom det var för varmt och för ljust i sovrummet och har varit vaken sedan dess.

I alla fall använder jag näskanna just nu så fort jag varit ute och jobbat i trädgården. Ni vet en sådan här:

 

Man kan ju använda den även vid bihåleinflammationer, har jag hört. Men det kan inte jag. Jag har alldeles för trång näsa, minsta lilla svullnad där så åker jag dit på nezerilen. Eller nasonexen. Jag får höra alla möjliga äckliga historier från förkylda vänner och släktingar som sköljer ut högst ektoplasmiska saker ur sig. Men i min Barbie-näsa rinner vattnet då inte ens in.

Av alla ställen på kroppen att påminna om Barbie - var väl inte näsan det jag uppskattat mest...

Skåprensning och växthus

Just idag kör jag varianten: Här är ditt kylskåp/Masterchef mysterybox. Dels för att det alltid är bra att äta ur frys och skafferi så inget blir för gammalt för att användas, och dels för att det verkar omöjligt just nu att få en timme över till att åka och storhandla på. Nåja. Jag kan meddela att bröd på lättkesella och fiberhavregryn är riktigt gott, förresten.

Nyss har jag planterat om 150 paprikaplantor, samt ett oräknat antal tomat och melon. Jag vet inte vad det kan bli av detta i en framtida Mysterybox i augusti sådär, men eftersom oreganon växer fint i år också så tänker jag mig något med fetaost...

Hmmm....

Någon som vet var man får tag på en schysst get?

Trevlig söndag.

Sju timmar in i spelet

Tempot ökar hörni! Vårbruk, snart ny författare kontrakterad till förlaget, snart dags för bokcafésäsongen och två EU-finansierade projekt att hålla reda på. Kul, ja. Jobbigt? Mhm. Och i morgon ska jag upp tidigt för att göra reportage från ett gäng som ska göra hela sitt vårbruk med arbetshästar. Bäst att redan på förhand be om ursäkt för usla blogguppdateringar, jag ska göra mitt bästa.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om - utan om en bok jag länge hört talas om men inte läst. När jag sorterade böcker på bokloftet i förrgår så hittade jag den äntligen:

Niel Strauss är killen som bland annat skrivit Jenna Jamesons och Mötley Crües biografier - men innan dess så skrev han den här.

Jag vet inte om ni minns när alla tjejer som ville gifta sig (huvudsakligen i USA, men jo, här också) skulle läsa The Rules? En bok skriven av två kvinnor som lärde ut alla knep som man skulle använda för att få mannen att binda sig. Den blev hysteriskt hatad av feminister världen över. Dels, givetvis för att den var otroligt bakåtsträvande, med tips som:
"Du ska aldrig vara ledig det första datumet som mannen föreslår för en dejt" och "Du får aldrig ringa en man innan han ringer dig!"

Det mest irriterande av alltihop var förstås att knepen fungerade. Jättebra i själva verket. Kvinna efter kvinna vittnade om framgång.




Som en motvikt till The Rules påstås det att skribenten Neil Strauss blev utsänd för att hitta den manliga varianten. Han hittade en underjordisk rörelse av manliga mästerraggare som gick med på att lära ut sina knep till honom. Boken handlar om detta. Och den är riktigt rolig. Om ni undrar var Henrik Fexeus hittade alla sina idéer till Alla få ligga, så misstänker jag att han destillerat dem härifrån och inte upplevt dem själv. Bara en tanke.

Två saker slog mig efter läsningen -
Nummer 1: Jag raggar (eller flirtar, då. Är gift.) tydligen som en man. The Rules har alltid verkat totalt oanvändbara för mig, men jag tror att jag använt 80% av alla knep i The Game. Vet inte vad det säger om mig.

Nummer 2: 7-timmarsregeln kanske är någon sorts naturlag? Den regeln går ut på att en man måste föra ett samtal i sju timmar med en kvinna innan han kan få sex. Det finns knep som kan göra processen snabbare, men ungefär så länge. Jag har noterat att gränsen för att en person verkligen ska börja uppskatta mig inom andra områden också, som på arbetsplatser, i föreningar och så vidare, går någonstans där. Efter att vi deltagit i samma samtal cirka sju timmar. Inte nödvändigtvis ensamma eller i sträck, men ändå.

På svenska heter boken Spelet och den kan vara en riktigt kul present till någon riktigt snajdig kille i bekantskapskretsen (ha, ha! dina knep är avslöjade!). Eller ja, en kvinna som raggar som en man, då. Som jag.

Mirakelmaskinen

Sömnlös i Mälardalen låter inte lika romantiskt som Sleepless in Seattle. Men så är det i alla fall, vart jag än går så berättar folk om hur svårt de haft att sova. Det har blåst halvstorm i en vecka nu och allt som inte är fastnitat far omkring och skramlar hela nätterna.

Flera stycken av de sömnlösa personerna jag träffat har också berättat att de använder nattimmarna till det oerhört meningslösa att ligga och tänka på allt man måste göra nästa dag. En bekant hade också kommit på lösningen. "Någon" borde uppfinna en maskin som verkställer alla de där smarta sakerna man tänker ut - skriver rent mail, fyller i blanketter, gör affärsplaner. Eller, som han förtydligade:
- Den där killen som jag tänkt sparka så fort jag får tid, tänk om man bara kom till jobbet så var det klart och han står där och gråter!

Jo, det vore rätt praktisk. Jag har kommit på massor med (eventuellt) lysande lösningar på saker klockan tre på natten som jag sedan glömt bort när jag vaknat igen. I alla fall det mesta av dem.

Men så är det ju det där med vargtimman-tankarna.

De som inte är bra, och som dyker upp som andra dammtroll någonstans mellan två och tre på natten när man inte kunnat somna. Usch, de vill man ju verkligen inte ska förverkligas. De där tankarna som gör alla problem olösliga och jättestora, sådana där som får en att tänka att man ska sälja allt och flytta till Ulan Bator  eller ringa upp sin pojkvän från högstadiet och gråta "Vaaaaarrföööörr!!"

Om någon därute redan arbetar på den där maskinen ifråga så vill jag föreslå ett filter av något slag. En "rena galenskaper"-app, kanske. Kan man uppfinna en app som gör att det inte går att SMS:a onykter, så ska väl inte det vara så svårt. Eller?

Drömmer jag en lösning på den konstruktionen så ska jag banne mig gå upp och skriva ner den.