Lappsjuka

Att informera folk är en konst. Att få folk att göra som man vill är en ännu större konst. Och den arga lappen - den är f-n en konstform i sig. För några veckor sedan diskuterade vi i ett gäng vänner som alla tränar i samma gymkedja att ägaren av just denna gymkedja har ett svårt fall av lappsjuka.

Denne man har alltså ett stort gym i den största "stan" och sedan satellitgym i de tre mindre orterna närmast den. Löser man medlemskort i ett kan man träna på alla, så det är ju alldeles lysande. Man behöver inte trängas om man inte vill. Gemensamt för alla dessa träningsställen är dock den överväldigande förekomsten av lappar! Lappar som ska få folk att sköta sig.

Jag tränar på ett av de mindre satellitgymmen, och det har ett liiiiiitet omklädningsrum för damerna, kanske 10kvm. Som ett studentrum, ungefär. Och på dessa 10 kvm finns det följande lappar:

(Jag tror de vill att man ska ta av sig skorna!)

Men fram tills dess att vi diskuterade saken hade jag faktiskt inte ens lagt märke till dessa lappar! Blir det för många så ser man dem helt enkelt inte. Man blir... lapp-blind. Det rätta i det här fallet vore nog att bara ha en endaste lapp. Och flytta på den varje dag. Så att det första folk gjorde när de kom till gymmet var att tänka "undrar var de satt lappen idag, då!?" Det är informationsteknik, det.

Vill man läsa mer om lappar så kan jag rekommendera argalappen.se, förresten. Där fastnade jag alldeles för länge idag. Här kommer ett exempel på de lappar man kan hitta där:

Medeltida

Just nu pågår medeltidsdagarna i Arboga. Vi besökte dem igår, på andra öppetdagen och då brukar det vanligen vara ganska lugnt. Vi tittade på en smed, åt flatbrödspizza och jag köpte ett par riktigt hippieaktiga byxor för den facila summan av 20:- (och fick omedelbart dåligt västvärldssamvete för att någon stackars Thailändsk kvinna sytt dem i någon sweat shop för ingenting...) Allt var ganska avslappnat, och inte sådär hysteriskt som det kan bli ibland på medeltidsdagar där folk tar sina kostymer lite väl mycket på allvar.

Sedan var vi också på riddarspelens första dag, som vanligt arrangerad av Arbogakuskarna med lite hjälp från olika teaterföreningar. Ännu så länge var det hela lite oslipat, men riddarnas karaktärer fanns där redan. Vill ni läsa om dessa så finns de här: Arbogakuskarna

Och här är bild på två av dem innan spelet:

Jag, som inte är någon hästtjej blir alltid så imponerad och lite smånervös av att sitta på första raden med bara två små flimsiga rep mellan mig, barnen och hundratals kilo hästkrafter som man ser är på ordentligt lekhumör och tycker att showen är lika rolig som ryttarna. All heder till den träning som går åt för att genomföra ett sådant evenemang utan att något allvarligt händer.

Och även om jag inte är någon hästtjej, så anar jag att det ändå snart blir hästliv i familjen. Yngste sonen är så taggad på allt som har med sådana djur att göra att han definitivt kommer att börja rida så snart det går. Så i stallet verkar jag hamna i alla fall... 25 år för sent, liksom.

Actionhjältinnans handbok

Det fina med att ha en bokcafe är förstås att få snoka i bokkassarna först, och igår hittade jag några riktiga pärlor som jag kommer att presentera vartefter. Den första läste jag medelst asgarv i morse.

Den heter alltså Actionhjältinnans handbok och gavs ut av DN förlag 2003. Den är mestadels skriven av en kvinna som varit stuntdouble för bl.a. Carrie Ann Moss (Trinity) och Jennifer Garner. Så vissa av tipsen i boken, som hur man får en MC att stanna på framhjulet funkar på riktigt...

Men nu var det inte därför jag föll pladask, utan för att varje kapitel börjar med ett citat från någon trevlig pre-2003-hjältinna. Den innehåller pärlor från den grymt ouppskattade Prinsessan Leia, från Trinity, Ripley (OCH Vasquez från Aliens - min favorit), Buffy, Scully, Clarice Starling - all the Girls. Jag fick till och med nöjet att läsa ett av mina favoritcitat från En kvinnas list:

Mike: Jag vet inte, jag börjar känna mig som...
Bridget: ...ett sexobjekt?

(Detta fanns under rubriken Hur du gör en man till din sexslav - bara så ni vet.)

Det är förstås ytterligare en fördel med att boken kom ut 2003 - de gnöliga tonårshjältinnorna som egentligen inte gillar sex får inte vara med - så inga Katniss eller Tris eller andra småtjejer.

(Actionhjältinnan studerar manualen i sin hemliga grotta...äh. jag sitter i tvättstugan.)











Så vad innehåller boken, då? Ja - den tar upp ämnen som hur man hanterar de ödöda (dödar dem - inte trånar efter dem med plutande underläpp, om de inte är snygga som David Boreanaz, för då kan man likt Buffy välja att ligga med dem istället) hur, man skyddar ett barn från monster, hur man kuvar motståndaren med piska, hur man avslöjar en seriemördare osv. Här har ni ett exempel:

Vilket faktiskt beskriver exakt vad man behöver göra om en oväntad förlossning inträffar, så det var lite kul...



Eller den här ovärderliga kunskapen:

Hur man tar sig genom ett rum fullt av laserstrålar genom diverse yogaövningar. Kort sagt - den här boken är egentligen en genomgång av kvinnliga actionprotagonister inom film på ett mycket kul sätt. Så den ska få följa med mig till jobbet om en vecka!

Först måste jag givetvis bara bläddra igenom den en gång till så jag inte missat något extra användbart knep. I så fall återkommer jag med det!

Det bästa och det värsta

Idag kände vi brandrök i Köping också, från branden i Sala. Så givetvis har det varit svårt att tänka på så mycket annat. Även om vi just nu skulle vara väldigt betjänta av att det fortsätter vara torrt tröskeväder i flera dagar till, så har jag ändå gått och stirrat upp mot himlen och tänkt: "Regna!!"

Det gjorde det ju litegrann också. I trettio sekunder ungefär. Det skulle knappt släcka en tändsticka ens en gång.

Stora katastrofer väcker alltid på samma gång det bästa och det värsta hos människor. I en perfekt värld skulle väl balansen vara en annan, men tyvärr så är det så mycket av det fantastiska som tas ner av människornas... ja, mänsklighet. För just nu så är det tyvärr en hel del folk som alldeles medvetet försätter sig i fara och måste räddas av de personer inom räddningstjänsten, polisen och hemvärnet som faktiskt behöver göra annat. Vi behöver väl inte ens nämna de asgamar som blockerat vägarna för vattenfordon och räddningsfordon bara för att de ska få en perfekt bild av elden? Nej, vi kan väl gå direkt på dem som tyvärr, tyvärr nu tar tillfället i akt och riskerar livet både på sig och andra genom att börja plundra i de hus som blivit utrymda.

Man tror ju inte att någon ska vara så in i hel...skotta dum att de ger sig in i ett sådant område frivilligt för att köra iväg med lite fyrhjulingar och några datorer, men det gör de. Många av dem som kommer tillbaka till sina hus kommer att ha haft inbrott i dem. Det är inte en vacker tanke.

Finare är det att fokusera på alla dem som hjälper till med omplacering av djur och som fraktar mat, dryck och kläder till dem som utrymt sina bostäder. På hotellen som erbjuder rum gratis. Det känns bättre. Men det vore också fint nu, så snart det är säkert, att se grannsamverkanslag börja åka runt till dem som inte än hunnit tillbaka till sina bostäder. Saker är visserligen bara saker - men de kan ju också vara bra att ha kvar.

En enda liten vecka

En enda liten vecka har jag kvar på den här semestern och i Mälardalen har augusti hittills varit het som en bakugn och liksom... avvaktande. Idag är ett utmärkt exempel. Just nu blåser det halv storm, men vinden är varm. Det är som att stå mitt i en gigantisk hårtork. Den sortens vind som man kanske förväntar sig någonstans i närheten av ekvatorn, men inte här i norden, direkt.

Jag ska erkänna, den här sortens väder gör mig bara rastlös och orolig. Det är för varmt för att ta sig för något jobb på allvar och för blåsigt för att bara ligga stilla. Överallt i trakten går det dessutom omkring oroliga bönder och tittar på åkrarna. Det säger "frrräääässss..." så fort man rör sig i närheten av havren, så torra är stråna. Men i axen är det fortfarande grönt, och det är nu ett rent vågspel om allt hinner mogna innan det kommer en gigantisk åskstorm och slår ner alla korn på marken. Och då blir det klent med pengar.

Jag undrar lite vad en sådan här vind kallas? Det finns ju vindar med namn - som Chinooken (indiannamn för snösmältande vind i klippiga bergen) eller Mistralen, som är en kall fallvind i Rhone-dalen. Denna borde ju höra till någon av de mer dramatiska vindarna, som Siroccon - en het, torr, dammfylld vind som blåser i Nordafrika. Eller... Khamsin (som i princip verkar vara samma vind bara på våren istället) Oh, eller varför inte en Simoom, som ibland rör upp röd sand från Sahara och blåser den med sig norrut, så att det ibland regnar rött "blodregn" över nordsjökusten.

Så länge det blåser så här är det väl i alla fall bara att ge upp sömnen och gå brandvakt istället. Regnet ska inte komma förrän på onsdag. Då är det välkommet.

Mediatystnad

Med tanke på att det här ska vara "supervalåret" 2014 - har det inte varit osedvanligt tyst i den politiska debatten de sista veckorna?

Hörni, jag gissar att det är med flit. Och cynikern i mig gissar också att detta är en mycket medveten grej som är stor inom de flesta PR-byråer just nu. Att våga vara tyst i media. Den taktiken är relativt ny och det är mig veterligt den första valkampanjen vi ser detta i. Det har inte varit aktuellt tidigare. Mellan 2010 och nu så har politikernas närvaro i sociala medier ökat något vansinnigt - till den punkt där det märks mer om man INTE säger något än om man gör det. Och självklart är detta något som mediarådgivarna snappat upp.

Vi har förstås sett en del - Reinfeldt i Pride-tåget, till exempel - men med minimal impact. Inga braskande uttalanden eller så. Ingen kritik av motståndarna. Den som lyckas bäst i det här spelet är det parti som sist vågar bryta mediatystnaden - men naturligtvis inte väntar för länge, så de övriga partierna hinner göra för allvarliga karaktärsangrepp och man hamnar i en defensiv position. Det är ett politiskt "play chicken" eller stirra-leken.

Jag har gått och väntat på att något parti ska bryta tystnaden och därmed visa att de inte haft tillräckliga resurser att anlita de proffsigaste rådgivarna. Och idag kan jag meddela vilket det första partiet är här i mellansverige i alla fall:

Folkpartiet. Inte med den här affischen, utan med en med sloganen "Rösta för skolan".

Nu får vi se i vilken ordning de övriga följer. FI kommer att vänta läääänge, i alla fall.

Om en vecka är folk tillbaka på sina jobb på allvar och då brakar det loss. Njut av tystnaden så länge den varar, och ta tillfället i akt och bestäm er nu, så kan ni välja frivillig mediatystnad senare.

Stora pojkar och chilla djur

För första gången på nästan två år (och skandalen då djurparken ifråga avlivade djur som ingen tittade på längre) så var vi tillbaka på Parken Zoo, pojkarna och jag. Och kanske tusen andra människor. Återigen fick jag en sådan där påminnelse om att mina pojkar börjar bli hemskt stora och självständiga. Ingen av dem behövde till exempel bäras till bilen efteråt. Och jag var helt befriad från att åka med i några av karusellerna - nu åkte de allt själva och jag var reducerad till bärare av vattenflaskor och ryggsäck.

Som ni ser av bilden, så har också Parken Zoo nu för alltid ersatt Fantomenland med den sortens djurparksdjur som bara kan ställa in i ett förråd när hösten kommer. Den animatroniska sorten. Och jag tyckte att det i allmänhet var färre djur än sist vi var där. Den ekonomiska kris som djurparken hamnade i efter all dålig press måste väl komma fram någonstans.




Jag bidrar i alla fall med några bilder på riktigt chilla djur som tog dagen på det lugna sättet, och sedan ska jag försöka göra likadant.