En påskberättelse

Tar ett par dagars blogguppehåll men som traditionen bjuder lämnar jag först ifrån mig en berättelse. Glad påsk på er.

Nattvandra

Bara det svaga ljuset från en gatlykta utanför fönstret lyste upp paret i sängen. Hon låg tryggt förskansad med ryggen mot hans bröstkorg och njöt av den kittlande känslan av hans viskning mot den känsliga huden i nacken.

-          Det är så konstigt, men det känns precis som om vi gjort det här förut…

Hon log för sig själv och nickade. Det var deras första natt tillsammans, det var sant. Men på samma gång var det också deras fyrahundraåttioförsta. Det var bara det att han inte visste om det.

Om hon tänkte tillbaka så kunde hon inte riktigt svara på precis när hon insett att hon förälskat sig i honom. Förmodligen var det samma dag hon insett att han inte kände riktigt på samma sätt. Det var inte så att han var otrevlig på något vis. De passerade varandra säkert tjugo gånger på en dag och han hade alltid något att säga henne, alltid ett leende på läpparna. Men hon visste med sig, visste med säkerhet att han inte tänkte på henne en enda minut efteråt. Själv kunde hon spara på en komplimang från honom i timmar, ta fram den ur minnet som en skatt och återuppleva den hundra gånger om.

Ifall det funnits något sådant som kärleksmagi så hade hon använt det. Oavsett alla de följder som sagor och sägner varnar för. Men även om det inte finns någon besvärjelse, någon magisk dryck eller hemlig rit som framkallar äkta kärlek, så finns det förstås andra sorters magi att ta till. Sådan magi som är en barnlek att utföra för någon med rätt förmåga. Så varje natt hade hon gått hem, lagt sig i sin säng och öppnat alla sinnen. Och hittat honom i drömmen.

Efter bara någon vecka kunde hon med lätthet färdas rakt in i hans sovrum, se honom ligga där i sin vanliga sovställning på höger sida med den ena handen inkörd under hakan tillsammans med ett hörn av täcket. I drömmen slank hon ner tätt bakom hans rygg, andades in doften från hans kropp och från sköljmedlet i lakanen och stannade där så länge hon kunde. Så snart hennes egen sömn djupnade rycktes hon tillbaka och vaknade i sin egen säng.

Natt efter natt fortsatte samma ritual. Det stal kraft från henne, hon magrade och blev mörk under ögonen men hon kunde ändå inte sluta. För snart kunde hon se hur han kom henne allt närmare också på dagen. Hur han alltid stod alldeles bredvid henne, förstrött rörde vid hennes axel eller hand, eller lutade sig mot henne då de satt bredvid varandra. Inte som två människor som knappt kände varandra utan som… ja, som ett par som redan sovit tillsammans i veckor. Hon kunde inte sluta.

Ett par gånger hade hon tvingat sig själv att låta bli. Det sammanföll förstås med de gånger hon drömvandrat till hans säng och funnit att det redan låg en annan kvinna i den, en kvinna av kött och blod som tagit hennes plats. Hon hade svävat där i rummet, fylld av raseri och svartsjuka, redo att köra klorna i deras belåtet sovande sinnen och ge dem mardrömmar, mardrömmar!  Men med det hade koncentrationen brustit som en såpbubbla och hon hade stirrat upp i sitt eget tak, kallsvettig och med en bultande migrän spännande över tinningarna. Efter en sådan natt kunde hon hålla sig borta i kanske tre, fyra nätter. Men aldrig längre än så.

Efter nästan ett helt år, trehundrafemtioen dagar, åt de också alla måltider tillsammans. En minut i nio, en minut i tolv eller en minut i tre kunde hon titta upp och se honom stå och vänta på henne ett par meter bort. Hon var den första han hörde av sig till då han stängt av alarmet på mobilen på morgonen, och hon var den han alltid skickade ett god natt till på kvällen. Själv fann hon det svårt att nu hålla isär det som hände i vaket tillstånd på dagarna och det hon såg i drömmen. Hon kom på sig själv med att vilja fråga hur hans lakan alltid kunde dofta så rent, hur ofta han egentligen tvättade – men hejdade sig eftersom hon aldrig varit i hans sovrum på riktigt. Hon var förstås vid det här laget väldigt trött. Tunn och skör som glas av att vandra, natt efter natt, till honom.

Nu, efter fyrahundraåttio nätter fick hon äntligen vila. Äntligen en natt med kropp och själ på samma plats. Hon log medan han, sekunder från sömnen vände sig på höger sida och stoppade ena handen under hakan. Som vanligt, fast nu helt annorlunda, tog hon sin plats mot hans rygg och stack in sin hand under hans.

-          Så här känns det också som om vi har sovit tusen nätter redan, mumlade han och gäspade sedan stort.

Hon blundade. Inte tusen nätter, kanske. Men fyrahundraåttioen. Och fler därefter.